När livet är för privat

…och lite skitjobbigt och man sätter sig ner och försöker producera ett lättsamt och lässkönt blogginlägg, men det fastnar i fingrarna och halsen. Jag har inget vettigt att säga eller skriva. Ach.

Det slutade i alla fall med att jag bestämde mig för att typ hålla käften förra veckan.

Så blir det söndag och det där löppasset som inte blev av på lördagen av familjära skäl, ska springas som ett transportlöparpass mellan Hindås och Bollebygd med en omväg runt min sjö. I Bollebygd väntar familjen, delar av släkten och ett dignande fikabord (fast det sistnämnda vet jag inte om när jag springer…).

Det småregnar och blåser från alla håll. Jag är orolig för att frysa, men blir snabbt varm.

Känslan kommer redan i den första uppförsbacken. IDAG ÄR JAG STARK!

Känslan brukade infinna sig ofta förr i tiden, men nu har jag saknat den i över ett halvår och ganska ofta längtat efter hur det brukade kännas att springa.

Jag lägger kilometer efter kilometer bakom mig och blir aldrig svag. Den där goa känslan av att kunna springa hur länge som helst finns i kroppen från start till mål.

Någonting hände i kroppen igår och jag är försiktigt positiv. Kanske blir Helsingborg halvmarathon roligare och skönare än vad jag har räknat med.

Det vore en fin bonus i livet!

3 thoughts on “När livet är för privat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *