När löpningen inte är en one woman show

Det senaste året har jag sprungit 99 procent av min löppass ensam. Och väldigt långsamt. Vi snackar alltså kilometertider låååååångt från fornstora träningsdagar. Det har helt enkelt varit för mycket i vägen för löpsteget. Först var jag deprimerad och slö. Sen skadade jag min hamstring. Och när baksidan på vänsterben var läkt fick jag ont i höger vad. Det blev nytt år och jag inledde med en arbetstopp som efterföljdes av en sjukperiod på nästan tre veckor. Ni fattar. Ingen form förutom den ganska dåliga formen i sikte…

Så blir det en lördag i Åmål och man triggas att bryta sin ensamma och långsamma löparsvit tillsammans med två män. Jag förstår redan innan passet att jag för första gången på länge kommer att få kliva ur lufsa-runt-i-maklig-takt-zonen och trycka på lite. Inte jättemycket, men ändå göra något som kroppen är ovan vid.

Vi startar i femminuterstempo. Jag har ingen klocka på armen, men jag är fortfarande så mycket löpare att jag har koll på ungefär hur fort jag springer. De dalsländska slätterna utmanar mig med sina böljande landsvägar och jag känner mig så oerhört nöjd i varje steg. Jag har en marklyftsträningvärk som bultar i ländryggen och röven och baksidor som är lika smidiga som tegelstenar, men jag håller ihop en ”snabb” mil och släpper aldrig gubbarnas ryggar.

Tror ni jag är taggad på mer vårlöpning nu?

One thought on “När löpningen inte är en one woman show

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *