Odramatisk hemmahelg

…med dramatisk himmel.

Ja, det var nästan så att jag trillade av strandkanten där i lördags när jag tog mig ett varv runt sjön i Hindås med den obligatoriska pausen på strandremsan i Nedflo. Den här platsen har varit extremt viktig för mig när livet inte varit så enkelt, men den är precis lika viktig nu när jag mår bra. Mitt löfte till mig själv är att aldrig ha bråttom härifrån.

Lördagen var en sådan där dag då det faktiskt inte fanns en endaste anledning att vara inomhus och det var vi knappt heller. Så här i efterhand känns det som om vi kanske kände på oss att det var läge att tanka solenergi inför söndagen…

Jag startade min söndag med en väldigt fuktig morgonlöpning. När jag kom hem låg kläderna som ett kallt klister mot kroppen, trots att det knappt regnat. Inte vad jag märkte i alla fall…

Valet att spendera en ruggig dag inomhus med raggsockor på fötterna fanns liksom inte. Två av fyra familjemedlemmar bet ihop och trivdes, krattade löv och åt varmkorv med samfällighetsföreningen hela förmiddagen. Jag och den minsta däremot bidrog bara i en halvtimme innan hon tyckte att det var dags för välling och förmiddagsvila. Skönt ändå att krypa ner i en varm säng…

I ett svagt ögonblick under den soliga lördagen hade vi dessutom lovat barnen att gå till en annan lekpark än den vanliga. Sådana löften kommer man aldrig undan. Jag gruvade mig lite innan, men ändrade mindset och outfit och njöt av några timmars råfuktig kurragömma…

Ja, det var banne mig en väldigt odramatisk helg och nu går jag in på slutspurten på jobbet. Det känns lite surrealistiskt när det står avtackning i kalendern och man inser att det är för en själv. Jag gjorde det. Jag gick vidare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *