Om jag skulle dö de sista skälvande minuterna det här året

Nä, ni behöver inte oroa er för jag planerar att vara lika försiktig och feg som vanligt…

Men om Lie-mannen skulle överraska mig och skicka en raket (som jag undviker på grund av farligt otyg) genom altandörren rakt in i mitt hjärta. Eller om jag skulle råka mixa kantarellsoppan till nyårsbuffén väldigt dåligt och sätta en svamp i halsen.

Då skulle jag i alla fall ha sprungit den här rundan först.

Vildmarksleden mellan Hindås och Skatås gör skäl för sitt namn. I förmiddags fick jag se dimman vägra släppa taget och älvorna dansa över tjärnen. Mina ögon bländades av den lågt stående solen och jag tvingades gå några steg på skogsstigen för att inte snubbla. Som en bubblare dök ett mullrande flygplan upp på himlavalvet  och skrämde bort allt det trollska, men det kanske var tur. Annars hade säkert en grådvärg eller ett skogsrå kidnappat mig och låst in mig i en stubbe. Det är inte så jag har planerat att fira in det nya året.

Efter en halvtimmes skogsmys släntrade jag ner från hindåsbergen med siktet inriktat på min sjö. Den såg jag aldrig, ty älvorna hade lagt beslag på den också. Typiskt…

Det hade ju varit högtidligt om dagens magiska spring vore årets sista löprunda, men det tror jag inte att det blir. Det finns nämligen starka krafter som kommer att yrka på att jag springer ut det gamla och in med det nya imorgon.

Jag har skapat utrymme för Mia-tid genom att förbereda nyårsmiddagens kantarellsoppa och skala potatiskarna som vi ska ha till kalkonen. Sen om vädret och omgivningarna är allt annat än magiska, det gör faktiskt detsamma.

3 thoughts on “Om jag skulle dö de sista skälvande minuterna det här året

  1. Vilka fantastiska bilder! Och en sån tur att grådvärgen inte låste in dig i stubben, för hur hade vi överlevt utan din världsbästa blogg? Gott nytt år på dig och hoppas du får ett superfint 2019!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *