Tema kissnödig

Inför lopp, speciellt den längre varianten som Marathon, är man kissnödig hela tiden. Det spelar ingen roll hur många gånger man besöker bajamajan eller buskarna – i startögonblicket trycker det ändå på och man tänker ”Jäklar nu är jag kissnödig!” precis som man tänkt var tionde minut den senaste timmen…

I lördags var inget undantag, efter nationalsången när det var dags att starta tryckte det verkligen på, men precis som vanligt gick kissnödigheten över när jag började springa.

Under loppet tappade jag väldigt mycket vätska, men jag besökte också 17 vätskestationer. Låt oss säga att jag fick i mig i snitt 2 dl vätska vid varje station – det blir totalt 3.4 liter. Vad jag vet så kissade jag inte på mig under loppet. Jag var konstant helt dyngsur eftersom jag tömde vatten över huvudet och sprang igenom alla duschar, men visst borde jag väl ha märkt om det rann något varmt längs med benet?

Nåväl.

Efter loppet, när kroppen slappnade av och började ta in prestationen, då small det till. Mitt livs största kissnödighet hände någonstans i närheten av T-banan vid Stadion när jag och Anna drömde om målgångskaffe och snällt lommade efter Fredrik som sa ”Jag tror vi är rätt!”.

Mitt sällskap gnabbade lite kring olika kaffebarers öppettider, precis som gifta par håller på, men det enda jag kunde tänka på var om de här lyxiga kaffebarerna hade en toalett…

Vi åkte tunnelbana och såg ljuset igen i väldigt fina kvarter. Jag gick där svettig och jävlig och trodde jag skulle kissa på mig och förstod rätt snart att för de där två bredvid mig duger inte vilket kaffe som helst. Skulle jag någonsin få se en toalett? Eller skulle jag tvingas göra i byxan alternativt genomföra min pinsammaste offentliga kissning någonsin på en trottoar i Stockholm?

De drog iväg mig på en ganska lång promenad och vi hamnade på en bakgata utanför en kaffebar som var stängd. Här uppstod det lite kärleksfullt giftasgnabb igen. MEN. Jag såg en toalettdörr på vid gavel där inne och tvingades fråga på trött och knagglig utrikiska ”Can I please use your toilett? PLIIIIIIIIIS!”

De kan ha ångrat sitt ”Yes of course!” då jag inte bara svettade ner toaringen utan förmodligen också slog hål på porslinet. Jag är nog förmodligen deras genom tiderna sämsta kund. Jag köpte inget kaffe, men kissade sönder deras fina toalett.

Sen kändes livet väldigt mycket lättare att leva och jag kunde precis som mitt sällskap tänka mig att gå precis hur långt som helst för sköna bönor.

Kissnödigheten tog dock inte slut där. Den kom tillbaka i hänsynslösa attacker och förgyllde hela min kväll och natt. När jag vid 04.00 låg ensam i trosor på en balkong på Hägerstensåsen för att svalka mig slog den till ordentligt igen. Jag hade verkligen the time of my life där ute i nattvindarna, men kissnödigheten var hänsynslös och jag fick lufsa in i den varma lägenheten och slå hål på ytterligare ett toalettporslin.

Efter Stockholm Marathon 2018 har kissnödigheten verkligen varit mitt enda bekymmer. Låren som krampade, tröttheten i ländryggen och tanthuggen i vänster skinka har kroppen glömt bort för länge sedan. Men att jag rubbade vätskebalansen verkar den ha svårt att förlåta.

To be continued…

Racereport Stockholm Marathon 2018

Vi anländer Stockholm på fredag kväll och jag känner att jag inte har koll på någonting inför loppet. Hittar några mail i inboxen med loppinformation och får tydliga instruktioner av Olas bror hur vi ska åka T-bana till nummerlappsutdelningen. Vi åker fel, men hamnar rätt. På något konstigt sätt lyckas jag svettas mig igenom en mässa med noll luftkonditionering och få min nummerlapp i handen. Blodsockret börjar tryta på samtliga familjemedlemmar, men jag tvingar sambon till en väldigt viktigt photoshoot.

Allt känns solklart och kontrollerat.

Morgonen därpå, det vill säga på raceday, händer en världsomvälvande grej. I sista stund drar jag på mig mina ”småbyxor”, de där som jag valde bort inför Helsingborg Marathon på grund av att de alltid skär in i röven. Nu pratar vi 30 graders värme och jag övertalar mig att det är mer en känsla av att något skär in än att de faktiskt gör det. Till förmån för att minimera tyget på kroppen bestämmer jag mig för att det är värt obehaget och ett offentligt grävande i ändalykten.

Jag sätter mig ensam på tunnelbanan inställd på att åka helt rätt den här gången. Behöver inte oroa mig då det väller in folk med nummerlapp, som jag kan följa efter i smyg. Några är pratsugna och nervösa. Jag gör mitt bästa för att lugna ner dem. När vi kryper upp från underjorden till solen vid Stadion slår värmen emot oss. Det enda jag har i huvudet är att jag ska genomföra loppet efter bästa förmåga och försöka må så bra som möjligt under tiden.

Vi löpare steks på Östermalms IP, men i startfållan är det skuggigt och skönt. Jag väljer bort uppvärmning till förmån för att sitta på en trottoarkant och glo på folk. Några minuter innan startskottet mitt under pågående nationalsång får jag grina av mig lite och det känns skönt att lätta på trycket.

Efter lättat tryck är det lätt att skita i sitt planerade tempo och springa för fort. Det gör jag också, men bromsas snällt på grund av trängseln.

Jag har suttit inne i korsdrag och befunnit mig i skuggan i en veckas tid som en protest mot att ”värmeträna” och stressa kroppen. Nu njuter jag av solen och frisk luft och väljer att springa på och njuta så länge det går.

Min hejaklack håller nästan på att missa mig vid 8K, men jag stannar till och skriker för att få deras uppmärksamhet. Ingen skada skedd och vid 35K är de beredda och tar emot mig med bravur! Jag gläds också åt pepp från MarathonMia, som är precis överallt längs med banan för att heja fram sin son. Och jag får vid två tillfällen uppleva loppikonen Skyltmannen.

Jag är nitisk vid varje vätskekontroll där jag promenerar, tar en mugg sportdryck och en mugg vatten ner i magen och en mugg vatten över huvudet. Utnyttjar också varje dusch och högtryckstvätt(!). Det är skönt och kul att springa till 23 kilometer ungefär, sedan börjar min kamp mot huvudet och mot kroppen…

Smällen som brukar komma vid 30K kommer därmed alldeles för tidigt, vilket med stor sannolikhet beror på att det längsta jag sprungit inför loppet är 23K. Dumt kanske någon tycker, men jag har faktiskt inte haft något val. Sedan i november förra året har min energi gått åt till annat.

Tempot sjunker markant och känslan i framsida lår smakar inte hallon precis. Av misstag råkar jag ta en mugg buljong och kväljs när jag tvingas sila små grönsaksbitar genom tänderna. Det sker också misskommunikation med en funktionär som trycker en bananbit i handen på mig när jag passerar. Det känns som en mördarsnigel, jag får panik och börjar fäkta för att bli fri.

Jag släpar mig fram och det känns som om jag aldrig ska komma i mål. När 3.45-ballongerna passerar mig på Västerbron och jag inte fixar att ta rygg blir jag förbannad, men tar det ändå med ro. Jag har sju kilometer på mig att reparera den lilla onödiga detaljen.

Släp släp släp…

Ja det fortsätter att vara ett evigt släpande av gammelkropp ända till 40K där jag börjar känna doften av Stadion. Som från ingenstans kommer den där energin som jag saknat sedan jag passerade 23K. Leendet kommer på plats, jag får ”eld i röven” och förvandlas till en sådan där irriterande jäkel som springer på lätta ben och dessutom orkar peppa folk runtomkring mig som inte klarar av att lämna det svarta hålet.

Inne på stadion springer jag med armarna i skyn och gråten i halsen. Drabbas av hybris och är helt säker på att alla som sitter på läktarna är där bara för min skull. Efter målgång brister det. Jag har sjukt ont i framsida lår och lider, men är galet stolt över mig själv.

Jag grinar mig igenom hela promenaden till väskutlämningen, grinar när jag hjälper andra finishers att ta kort, grinar när en helt främmande människa berättar att hon persat, grinar när jag tar emot min väska och fortsätter att lipa lite till när jag dimper ner i skuggan i en slänt.

Nu börjar projektet ”samla ihop mig”. Eftersom jag sprungit klocklöst har jag ingen aning om min faktiska sluttid. Jag vet inte heller hur jag ska lyckas hitta min kaffedejt i vimlet. Passar på att äta lite och njuta av min egen insats och andras löparlycka som finns överallt runtomkring mig. Det kommer ett sms från sambon som jag snabbt svarar på…

Fast känslan av att jag hellre föder trillingar än springer Marathon försvinner väldigt snabbt. Smärtan i framsida lår avtar och kroppen börjar fungera ”som vanligt”. Jag menar inte att jag blir helt återställd på några minuter, men jag kan i alla fall gå över Östermalms IP till Anna och Fredrik som jag lyckats fiska rätt på via Instagram.

Det börjar bli tid för den stora målbilden – den omtalade och omskrivna kaffedejten med Anna.

Efter många om och men lyckas vi lämna tävlingsområdet och de leder mig till Stockholms finare kvarter och lyxiga kaffebarer. De släpar runt mig på en ganska lång post-marathon-promenad (kräver en egen racereport…) innan vi får vila benen med en varsin kaffe i handen.

Jag vill tacka alla inblandade för den här fina och ovanliga marathonhelgen. Jag tackar familjen för stöd, släkten för husrum och hejaklacksinsats, Fredrik för kaffet och kroppen och huvudet för ett väl genomfört marathonlopp.

Min sluttid? 3.45.05. Tror jag. Ska dubbelkolla strax…

På måndag vill jag skriva en racereport!

Jag vill beskriva hur jag precis som vanligt blev känslomässigt berörd i starten och började lipa. Jag vill beskriva värme och svettfest. Kamp och misströstan. Glädje och frustration. Hur jag ville ge upp vid 30K, men aldrig gav mig förrän jag korsade mållinjen. Jag vill berätta hur ont det gjorde och beskriva de stunder då jag hade flyt.

Jag vill berätta hur gott en (eller två…) cappuccino smakar efter målgång…

Idag är dagen före mitt livs varmaste och osäkraste Marathon – Asics Stockholm Marathon 2018.

Då tänker jag leva så här:

# Äta som vanligt, men lite mer.
# Äta chips både för energi och sälta.
# Ta en Resorb eller två.
# Inte röra mig mer än nödvändigt.
# Fortsatt hålla mig sval, fräsch och cool.
# Skratta!
# Dubbelkolla packningen inför vår stundande familjeroadtrip till Stockholm.
# Hinna i tid till Stockholm för att hämta ut nummerlappen redan ikväll.
# Vara ute i god tid med allt så jag slipper onödiga stresspåslag.
# Kramas med familjen och den släkt vi ska våldsgästa i Stockholm.

Håll en tumme eller två så hörs vi på måndag.

Marathonmode

I en matt värmedimma frågade jag sambon över telefon om han tycker det är okej att jag köper mig och springer Stockholm Marathon i ett par splitshorts. Kan säkert fiska upp ett par på mässan i samband med nummerlappsutdelningen imorgon kväll…

Min sambo är en redig karl som stöttar mig i alla lägen och i allt jag tar mig för. Strax efter min fråga plingade det till i min mailbox.

Nu kommer alla att vilja ta rygg på mig, vilket innebär att jag mitt under mitt livs formsvacka, kommer att vinna Stockholm Marathon.

Häckar i skuggan

Medan andra lyssnar på proffsråd, tränar i superhetta mitt på blanka dagen och adapterar för värme har jag valt en helt annan strategi för att hantera den utlovade värmechocken under lördagens Stockholm Marathon.

Jag tänker hålla mig så sval, cool och välmående som möjligt hela vägen fram till startlinjen. Sen tar jag plågorna…

Det mesta i mitt liv handlar just nu om att må så bra som möjligt, så att minimera den självvalda tiden då jag förmodligen kommer att vara överhettad och må lite skröpligt vare sig jag har värmetränat eller inte, känns helt rimligt.

Jag menar inte att värmeträning är fel, men ibland (ganska ofta faktiskt…) måste man vara sitt eget proffs och lyssna på vad som känns rätt för en själv.

Jag väljer helt enkelt att inte stressa kroppen med värme i förebyggande syfte utan tar helt enkelt smällen under de timmar jag deltar i loppet.

Personligen är jag i stort behov av en strålande dagsform. Vissa dagar känner jag mig nämligen nästan som mig själv (om än lite långsammare) och andra dagar vill kroppen inte springa alls.

I also believe in magic. En väderprognos är precis som det låter en prognos…

Nu ska jag bara försöka ta mig upp från altanglolvet och slöspringa en sista liten sväng innan det blir för varmt.

30 grader löparkärlek

Väderprognosen på Instagram (ja Insta är min enda nyhetskälla) berättar att det ska bli 30 grader på lördag. Kan vi hitta på något roligt skämt om det? Liksom bara skoja bort några grader ner till max 20?

Vädret är inte bara varmt, det innebär också merarbete i form av hårborttagning på vaderna. Det känns inte rimligt att ha extra och täckande tyg på nederdelen av benen i form av kompressionsstrumpor, bara för att jag inte orkade raka benen.

När jag känner efter är jag nog redan törstig…

Nä, nu är det dags för lite positivt tänkande!

Jag tänker på hur vackert sommarstockholm är och funderar över vem som räknar ut hur många liter svett det kommer att produceras i den svenska huvudstaden på lördag? Jag skickar över bollen till Anna, som gillar att klura på saker när hon springer.

Jag bytte om till träningskläder…

vid två tillfällen under helgen som gick. Trots att vi hade huset fullt av folk och termometern visade nära 30 grader så fick jag till två korta och effektiva pass. Nyckeln till träning stavades som så många gånger förr – morgonträning.

När jag sprang mina ”sena” morgonpass vid åtta, låg vissa fortfarande och sov och solen stekte bara huden lite lagom.

Löpningen fick med andra ord väldigt lite uppmärksamhet och tid och det är väl precis som det ska vara helgen innan en ska kubba 42 kilometer som om ingenting hade hänt.

Det kändes mycket mer relevant att ladda batterierna med att ligga på beachen, ta årets 3(!!!) första dopp i havet, slöpromenera och nästan kliva på en huggorm (intervallpuls!), förbereda och äta god mat och släcka törsten med vatten och rödvin.

Idag har vi gått in i marathonveckan.

Ohps liksom. Hur hände det här?

Igår var det morsdag och jag firades genom att bäras runt och matas med choklad, vindruvor och Champagne.

Jag har överlag spenderat helgen med människor som bär mig. Har en dåligt med mil i benen och är tillfälligt lätt knäpp i huvudet kan en greppa efter halmstrået att ”komma i form genom goda sociala relationer”…

Att vara Mia Hellström just nu…

är att uppleva och genomleva de mest märkliga ting. Det är dels att vara ”dagledig” och kunna äta glass på altanen närhelst jag vill och det är dels att få stresspåslag av helt oväntade grejer.

Jag åker in till stan och testar Flying Yoga och hänger upp och ner i taket i en gunga = kulpirr i magen och en känsla av frihet och lycka. No stress bara en skön känsla av att släppa taget och bara vara.

Jag ringer till psykologen och blir hänvisad att ringa någon annanstans = så trött att jag måste gå och lägga mig och jag kan inte förmå mig att ringa det nya samtalet samma dag. Inte dagen därpå heller…

Jag tar på mig uppdraget att skriva matsedel och handlingslista inför en helg som jag verkligen ser fram emot. Det tar en hel dag och jag få hoppa över träningen. Jag hinner helt enkelt inte trots att jag är dagledig. På kvällen är jag i upplösningstillstånd och tycker att det har varit en tuff dag. Sambon som både jobbat och fixat det mesta inför helgen, får ta smällen.

Jag ska tvätta en hög med kläder och tvättmedlet är slut. Bryter halvt ihop i min ensamhet, trots att det ligger en affär en kilometer bort. Fast det är ju sjukt jobbigt att inte få tvätta precis när man vill eller hur? * skämskudde *

Jag ska springa ett Marathon om en dryg vecka och har tränat dåligt för uppgiften = kulpirr i magen och ett obekymmersamt ”ach det löser sig”…

Idag är en bättre dag och jag har både sprungit en sväng och packat. Den där hopplösheten jag kände igår inför projektet att hämta barnen på förskolan och ta bussen in till stan för vidare transport mot havet börjar att mattas av lite. Vi har inte bråttom någonstans.

Ingen kommer att dö.

Helgen kommer att bli fin. Vi har lyckats locka med oss både min egna yogi Johanna och svärisarna hem till oss. Jag har ju faktiskt planerat den där maten (haha…) så vi kommer inte att gå hungriga precis. Umgänge, lite löpning och kanske en spontan yogasession vid havet med Johanna kommer att göra mig gott.

Under helgen pausar jag här i bloggen och gör plats för annat. Vi hörs förhoppningsvis nästa vecka och det går bra att stalka mig på Instagram så länge.

Lajvet hörrni. Så märkligt ibland.

En flygande start på min yogakarriär

När Hagabadet Drottningtorget hörde av sig till mig för några veckor sedan och frågade om jag ville komma dit och testa träningsformen Flying Yoga började jag med att ställa ett gäng kontrollfrågor för att säkerställa att de hade mailat rätt person…

Det verkade tyvärr inte bättre än att det var mig de var ute efter och min äventyrslusta tog snabbt överhanden. Jag, som aldrig tidigare varit i närheten av Yoga, tackade ja under förutsättning att jag skulle få ta med mig min egna yogi och mycket goda vän Johanna.

Sen åkte skygglapparna på. Precis som när jag skulle föda barn valde jag att inte förbereda mig och läsa på så mycket. Man ska ju ändå igenom det liksom. Att packa sin första yogaväska var faktiskt lite som att packa BB-väskan. Ett äpple in case of emergency, necessären, rena underkläder och ett ombyte.

Fast där slutar likheterna, för sådan här vacker interiör var det inte där jag födde barn i alla fall.

Det var en aning läskigt att kika in i salen där stora tyggungor i vackra färger satt uppspända i taket. Jag insåg också rätt snabbt att jag verkade vara den enda på passet helt utan yogaerfarenhet. När yogaläraren Milla Floryd började guida oss kändes det inledningsvis tryggt och bekvämt. Jag har ju muskler och kan röra på mig och kunde ganska enkelt hänga med.

Då hände det…

Vi satt tryggt i våra gungor och vips så hängde alla och dinglade upp och ner som om de aldrig hade gjort annat i hela sitt liv. Jag ville skrika ”ARE YOU KIDDING ME?!”, hoppa ner från gungan, slå igen dörren och gå därifrån.

Istället hängde jag snart också upp och ner, men jag vägrade släppa taget om gungan med händerna. Någon måtta får det vara. Jag har inte varit upp och ner sedan jag var typ 12 år och bilden nedan visar (nästan hela) mig väldigt långt utanför min komfortzon.

Det var också en av anledningarna till att jag ville ha Johanna vid min sida. Det blir liksom inte så bra blogg- och instamaterial med bilder på ett kylskåp som hänger i några snören i taket.

Titta och njut! Så här kan Flying Yoga se ut för någon som också testar Flying Yoga för första gången, men har lite mer mod och yogaerfarenhet:

Även det som känns konstigt, härligt, roligt och bisarrt på en och samma gång tar slut och jag kunde med ett nöjt pirr i magen konstatera att jag genomfört och överlevt mitt första yogapass.

Jag kallar det för en flygande start på min potentiella yogakarriär…

Efter Yogan njöt vi länge och väl i värmen i Hagabadet Drottningstorgets SPA. Varmt vatten är bland det skönaste och mest avslappnande jag vet och det fanns gott om väl uppvärmda oaser. Vi slumrade också i gungande fåtöljer och det enda som bröt den tysta och rofyllda stämningen där inne var nog våra skrattsalvor när vi trodde att vi var ensamma i ångbasstun och det helt plötsligt klev fram en man ur ångorna…

Vi avslutade vår vistelse med en stärkande kaffetår innan vi begav oss ut i Göteborgskvällen för god mat och vin.

Vilken kväll! Namaste!

Det blir bra

De närmsta två veckorna ska jag spendera mestadels i Hindås och vid havet. Jag ska springa med tillförsikt, gå på mitt första yogapass och åka till Stockholm och njuta Stockholm Marathon och gokaffe. Jag ska umgås med min familj, behålla de rutiner som krävs och vara mycket med mig själv.

I måndags tröttnade nämligen sambon på mitt sviktande humör och mina pendlande energinivåer (full förståeligt…) och bokade tid åt mig på Vårdcentralen. Näe, jag hade aldrig tagit mig för med det själv. Jag gick dit, pratade med en doktor, fällde en och annan tår och fick frågan ”Vad förväntar du dig för hjälp av oss?”

Jag svarade ”Hur ska jag veta det? Jag har ju ingen aning vad som är fel på mig!”

Jag gick till labbet för att ta några standardprover och började noja över att jag skulle missa den efterlängtade lunchen med Ann och inte hinna tillbaka i tid till mötet på jobbet klockan 13.

Läkaren kom tillbaka och berättade att han sjukskrivit mig i två veckor och skrivit remiss till psykolog. Det där med psykologen kunde jag svälja, men sjukskrivningen kändes först som ett slag i magen och jag började förhandla. Med en läkare. Det gick inge vidare…

Så efter lunchen med Ann, som jag tack och lov inte missade, fick jag snällt gå upp till chefen och säga hej då för en tid.

Idag sitter  jag i Hindås på min första ”lediga” dag. Det kommer att bli bra. Och jag ska njuta min sjö om en stund.