Plockar av helgskepparkransen

Helgskepparkrans? Jo vänner, det är något som händer med mig när jag åker ut till ”riktiga” kusten. Jag vill bara äta fisk och skaldjur och allra helst en närfångad krabba. Det sistnämnda hade vi i frysen – en smak som gick väldigt väl ihop med ”Ta mig till havet!” som gick på repeat i mitt huvud… Det här kvinnan håller på att bli riktigt salt!

Fast den enda i den här familjen som egentligen har en skepparkrans är bebisen. Hennes skepparkrans är dock placerad bak i nacken, där det mörka födelsehåret liksom inte har skavts av och ersatts av ljusa små fjun än. Gills det?

Nåväl. Vi kan lämna det salta och prata löpning istället. Det är kanske därför du är här?

Efter en lördag med energimissär (IKEA…) och ”bara” 10 kilometer lätt distans fanns det påfyllda energidepåer och spring i benen idag söndag istället. Söndagsintervaller alltså. Eller lördagsintervaller på en söndag. Ingenting är som det ska…

Jag funderade länge och väl eftersom det är så kuperat åt alla håll. När träningen precis som vanligt var ”på håret” att inte hinnas med gav  jag mig iväg. Lagom till start tilltog vinden och det började regna småspik. Jo, vissa saker är som de ska ändå…

Uppvärmning 2 km
Intervall 4 x 5 min (2 min vila mellan varje)
Nedvarvning 2 km

Snabbt och kontrollerat var dagens melodi. Tugga uppförsbackar efter bästa förmåga, släppa på nerför och njuta under de korta sekvenser det var platt. Inget spyspring alltså. Spyan (som i mitt fall faktiskt aldrig inträffar på riktigt) sparar jag till nästa helg. Det är dags att ge sig på 6 x 1000 meter igen – mitt hatälskpass. Inget kan få mig så trött som sex goa tusingar.

Näe vänner, det är dags att plocka av de sista stråna från helgskepparkransen och förbereda sig för veckan som kommer. Jag försöker sy ihop det här inlägget på något vis men lyckas inte.

Vi hörs!

Havsnymfer har jag tre. Bara två av dem fastnade på dagens bild.

Armhävningar

– Hej jag heter Mia Hellström. Sedan cirka tre år tillbaka är jag beroende av armhävningar.
– Hej Mia!
– Det känns skönt att äntligen få vara här bland liksainnade och berätta min historia. Berondet började för cirka tre år sedan. Jag kände mig stark, men kunde knappt göra en endaste armhävning på tå, vilket gjorde ont i min själ. Bestämde mig för att göra något åt saken och gjorde 100 armhävningar om dagen i en veckas tid, uppdelat på flera set naturligtvis. Sedan dess är jag helt fast. Varje gymbesök slutar med att jag står där på alla fyra på golvet och pressar mig upp och ner…

Förhoppningsvis blir jag aldrig nykter från mitt beroende av armhävningar, som i min mening är en av världens bästa övningar. Den aktiverar stora delar av kroppen, går att göra var som helst, höjer pulsen och går dessutom variera i det oändliga.

Idag satte jag min balans och bål på riktigt hårt prov då jag gjorde smala armhävningar med händerna på en liten boll. Snacka om fokus alltså! När jag vill vara lite snällare mot mig själv väljer jag helt vanliga armhävningar, att ha fötterna på till exempel en bänk eller att balansera på en bosuboll. Armhävningar med benlyft är också kul. Armlyft däremot…där är jag inte riktigt än…

Gillar du armhävningar? När, var och hur gör du dem helst?

Upp och ner…upp och ner…upp och ner…menmia-armhavningar

Alltid vila!

…som en motsats till den mest idiotiska hashtaggen som finns, #aldrigvila? Nu vill jag ju inte vila jämt, men ändå.  För idag ville jag vila. Eller det ville jag inte alls, men det låter så mycket bättre om man har valt helt själv.

Mitt träningsfönster vid 09 använde jag till intellektuell panikläsning och träningsfönstret vid 16 var tvunget att användas till ett webbseminarium. Jag deltog i det sistnämnda helt okammad, vilket jag kom på först när jag slog på kameran och såg mig själv på skärmen. ”OMG! JAG ÄR MOTSATSEN TILL MILF!”

Vi babblade på och jag fick tvångstankar ”Petade jag mig i näsan nyss? Eller tänkte jag bara att jag ville peta mig i näsan? Det kliar ju inte längre…” Sjukt lätt att glömma bort att andra faktiskt kikar på vad man gör vid köksbordet.

Mellan renskrivning av intervju och kommentarer på mina medstudenters alster unnar jag mig nu lite blogg och planerar helgens träning. Det går sådär eftersom hela regeringen har gått och lagt sig. Men jag tänker mig i alla fall fredagsgym och lördasintervaller, som eventuellt skjuts upp till söndagen…

Nej jag ska inte bli PT… Det här ska jag bli!

Mina farhågor besannades. Bara för att jag läser en massa kulpoäng inom träning och hälsa tror alla att jag ska bli PT (pörsånal träjner). Som om 15 universitetspoäng (som förhoppningsvis blir 30 i vår) räcker? Näe, jag skulle inte gå till mig och framför allt inte betala pengar för en PT som mestadels har läst tränings- och hälsofilosofi…

Ja, jag är jätteintresserad av träning och att träna andra människor, men PT-yrket är inte och har aldrig varit någon dröm för mig. Dessutom finns det redan så många grymma PT:s.

Jag tänker istället att det är viktigt att gå sin egen väg och göra något nytt och fräscht. Hitta sin egen nish liksom. Därför gjorde jag igår en moodboard lika stor som köksgolvet, vilken resulterade i följande yrkestitlar:

DT (Dyr Tränare)
Alla PT:s verkar jobba så sjukt mycket. Vissa för att de är passionerade och andra för att de tar för lite betalt per timme. I våra kvarter står det en massa Porschar parkerade (vilket är en fin kontrast till oss som bor i hyresrätt, glider runt i en Toyota Avensis och dessutom röstar på Miljöpartiet för våra barns framtids skull). Nåväl. Min målgrupp med mycket stålars finns väldigt nära. Om jag är en riktigt Dyr Tränare kanske jag bara behöver jobba max fem timmar per vecka, vila resten och eventuellt gå på något glamoröst event. Det kallas balans i livet!

FT (Filosofisk Tränare)
All den filosofi jag tillgodogör mig nu är guld värd för dig som klient. Du tränar och så står jag bredvid och filosoferar…

BT (Bättre Tränare)
Alla PT:s kan hålla på med sitt Personliga, så gör jag något Bättre. På vilket sätt jag är bättre? Det står i min hemliga affärsplan.

Skämtåsido.

Visst vore det festligt om man kunde komma på något helt eget? Det är ont om egensinnighet där ute, förmodligen för att det ”normala” och vedertagna säljer som smör. Fullt förståeligt. Jag skulle inte vilja vara en ET (Egensinnig Tränare) utan kunder.

Jag har faktiskt inte en blekaste aning om vad jag vill göra när jag blir stor. Det enda jag vet är att det måste vara något annat än det som har varit, som fick mig att må fasligt dåligt (en annan historia). MEN. Jag vill inte bli PT, trots att jag gärna tränar och coachar andra människor.

Jag lovar att meddela när min nya hittepå-titel sitter där 🙂

FT (Filosofisk Tränare) in action. Mina klienter jobbar på utanför bild…menmia-ingen-pt

Vad jag vill med min löpning

Mål har kommit och gått. Träningspass och lopp har passerat. Ibland har löpartävlingarna inneburit spända nerver och persförsök, andra gånger har jag sprungit ”just for fun”. Båda är faktiskt lika bra och kul, beroende på vad man är sugen på.

Just nu vill jag ingenting med min löpning. Jag vill bara springa – för att jag kan! Det är idag 13 veckor sedan Juni såg dagens ljus för första gången. Då hade ju hennes löparmorsa ingen aning om hur det skulle bli. Skulle kroppen återhämta sig väl? Skulle det bli några komplikationer? Skulle jag kissa på mig vid minsta ansträngning? Skulle jag… Och så vidare. Det är sånt där man aldrig kan veta eftersom varje kvinna, graviditet och förlossning är olika.

Igår sprang jag mitt tredje långpass på 1.30. Jag kan inte vara annat än tacksam och bara njuta av att löpningen är här igen i en stark och frisk kropp som tuggar på efter bästa förmåga.

Så. Just nu vill jag ingenting med min löpning. Jag vill bara springa. Amen.

Vad vill du med din löpning just nu?

Lycklig mitt i steget.
menmia-bara-springa

Bildskatter man minns (del 3)

Vad inte så många av er kanske vet är att även jag har varit på löparresa till Monte Gordo med Springtime Travel. Året var 2007 och jag var inte den träningsglada person jag är idag. Visst jag sprang regelbundet, men gjorde ofta långa uppehåll till förmån för helt andra aktiviteter…

Jag visste faktiskt inte ens vad löparresor var och hade jag inte vunnit just denna, genom att gissa min tid på Tjejmilen året innan, hade det nog dröjt några år innan jag fått upp ögonen för detta fenomen. ”De flyger alltså ett gäng löparnördar till varmare breddgrader för att träna tillsammans? Hahaha… Guuuud vad töntigt! Men det är gratis och sol är ju alltid trevligt. Det går säkert att undvika de andra löparna på något vis.” Ungefär så tänkte jag nog.

Så jag tog med mig min bästa vän Helena, som hade ryggskott och hade blivit rekommenderad återhämtning och fysisk aktivitet, gärna stavgång, vilket vi hade förstått var en accepterad motionsform i detta löparmecka. Hon fick smeknamnet Stav-Helena, medan jag försökte hålla löparfanan relativit högt i vårt hotellrum. Jag minns att vi tränade en hel del och åt buffé. Jag kommer också ihåg att jag köpte en lila sjal, drack öl och åkte båt över till Spanien. Här i Monte Gordo träffade jag Rune Larsson för första gången (hade aldrig hört talas om honom innan) och när jag sprang långpass med honom visste jag nog fortfarande inte vem han var. Med på resan fanns också Blossom, som gjorde någon form av kändis-gästspel och författaren Marie Jungstedt.

Vi brydde oss föga om dessa celebriteter och körde vårt eget race. Jag tyckte bland annat att det var viktigt att vara snabbast på morgonjoggen längs med havet. Ni hör ju! Noll koll och noll träningsstrategi!

Nu till bildskatten, som innefattar väldigt få löparbilder…

En öl mitt på ljusan dagen. Och Tapas! Antar att vi tog en vilodag i Spanien…
tapas-spanien

Barhäng. Vem killen är har jag ingen aning om. Någon som vet? Löparproffs? Motionär?
montegordo-menmia
Tåbild. Åka båt och ha det gott. Förmodligen vilodag…
farjan-menmia

Och som avslutning på detta inlägg så måste man ju ha sig en god kaffe i solen.
fika-monte-gordo-menmia

Kanske är det läge att åka på löparresa igen?

Löpning med känsla

Det är måndag kväll och jag vill bara kika in i min egen blogg och berätta att helgen blev precis vad jag hade hoppats på, förutom ett väldigt nödvändigt IKEA-besök, som i min mening är ett IKEA-besök för mycket…

När jag inte åt någon cool krabba, sippade på ett glas rött eller kramade min familj fanns det faktiskt tid för träning också. Tre korta löppass med helt olika innebörd och känsla hanns med. Precis som jag vill ha det just nu. Jag springer och tränar nämligen fortfarande helt planlöst och utan något direkt mål. Det behövs inte.

Tre löprundor att skriva upp i min träningsdagbok som inte finns:

1. Transportlöpning till havet. De goa känslan i kroppen är alltid densamma när jag hoppar ur bilen och springer sista biten mot fritidshuset. Det här löppasset symboliserar njutning och ”att ta helg” varje gång.

2. Strax efter lunch på lördagen fick jag och Ola en lucka att springa tillsammans. Hur ofta händer det liksom?! Lördagsintervallerna prioriterades snabbt bort och ersattes av en samborunda med många fotostopp och mycket snack. Det regnade småspik på oss i början, men sen sprack himlen upp och bjöd på magiska västkustmiljöer.

3. Lördagsintervallerna hade således skjutits upp till söndagen. Dagen gick med ett IKEA-besök, som slutade med att vi köpte en ”kristallkrona” på Chilli, och till slut fanns varken tid, ork eller fokus kvar. Så jag gjorde det bästa av situationen. Joggade fyra kilometer åt ena hållet, räjsade sedan tillbaka det allra snabbaste jag kunde för dagen i tre kilometer, innan jag lökade sista biten hem. Bra pass ändå. Även om det inte blev några intervaller, utan snarar en intervall…något för kort för att kallas ett snabbdistanspass…

Ach…

Nu är vi tillbaka i city för några dagar. Jag har precis öppnat datorn för första gången idag (föräldraledig med två kids ni vet…) och ska försöka göra lite nytta. Samtidigt funderar jag vad jag vill ha för känsla på nästa pass jag springer. Långt? Njut? Flyt? Spy?

Bra att ha sambon med på löprundan, både som sällskap och fotograf. Jag hade aldrig hunnit upp på ”berget” och ta den här bilden själv med självutlösare… 🙂

Studerar mig mot en datorfri helg

Att ha en massa studier hängande över mig under föräldraledigheten har jag valt helt själv. Hittills har jag inte ångrat mig en sekund eftersom jag bara pluggar kurser på A-nivå och sånt som jag tycker är vansinnigt intressant. Vad jag ska ha de akademiska poängen till (utöver de två miljoner  jag redan har) är något oklart… Kulpoäng? Varför inte liksom?

Dealen jag har med mig själv är att pluggar gör jag på vardagarna när Moa är på förskolan och Juni sover samt på kvällstid när kidsen somnat. Helst ska jag vara datorfri på helgerna. I nödfall får jag sitta även då när familjen gått och lagt sig. Det kan ju låta jävla föräldrapräktigt det där, men det är faktiskt för min egen skull så att allt inte blir ett enda virrvarr av studier, gos, blöjor och lek.

Den här veckan har dock varit en effektiv sådan och jag planerar att stänga ner datorn redan ikväll för en datorfri helg. Fast det kliar lite i fingrarna att börja skriva min akademiska uppsats om matproduktion och etik. Jag ser också fram emot att förbereda frågor inför en intervju jag ska göra nästa vecka då jag ska grilla en sportcoach i Uppsala. Kanske sätter mig och spånar på lördag kväll. Någon dator har jag ju inte med mig till fritidshuset, men en skrivbok kan nog slinka ner i packningen.

Ett glas rött, eld i kaminen och så vidare. Det är ju fan höjden av egenromantik <3 I love me!

Mest ser jag dock fram emot att fortsätta att pyssla ihop vårt andra hem, springa lördagsintervaller, barnvagnspromenera, morsa på kossorna, sniffa på havsvindarna och så vidare. Det är ju därför man har helg.

Här blir det tyst till söndag kväll. Häng med på Instagram och Instastories. Bara idag har jag lyckats publicera två händelser som innehåller choklad. The life of och så vidare…

Jag minns inte riktigt att det var så här gött att plugga när jag pluggade ekonomi, kultur och genus för 1000 år sedan… Ska vi gå på Kåren förresten? 🙂 I want my inner party animal back!
fest

Det är höst även där bak

Ni vet när en hör självutlösaren på kameran ticka och börjar få panik. Om några sekunder kommer det att säga klick. Du känner att du måste göra något kreativt. ”Ja, men om jag vänder ryggen till och håller ett gult lönnlöv för röven så blir det ju sådär höstigt och fint.” *klick* Bloggbilden är fixad!

Fotosessionen ägde rum idag i en enslig skogsdunge där jag återupptäckte två nya favoriter. Först löpskolning (Eller vänta nu…har löpskolning någonsin varit en favorit?) och därefter fartlek.

Wikipedia säger: Fartlek är en löpträning där löparen springer en sträcka i varierande fart, från jogg till 80-90 % av max. Tanken är att löparen själv utifrån sin egen känsla, lust och naturens skiftningar bestämmer hur fort han/hon springer de olika delavsnitten av en sträcka.

Ja typ så…

I mitt fall händer fartlek nästan bara vid tillfällen då jag känner att jag vill springa fort, men inte orkar styra upp något. Idag var inget undantag. Jag visste faktiskt inte ens om jag skulle orka springa fort. Jag vet inte om jag sprang fort, men det kändes i alla fall så och det får vara huvudsaken.

Konstaterade också att hösten är här och vintern är på intågande. Nästa träningspass blir det fingervantar på tasssarna…

Höstfeelings!

Tisdagsfilosofi mot Pole Dance…

Trots strålande sol och bitig och härlig oktoberluft kände jag mig tvungen att prioritera bort den halvt inplanerade morgonlöpningen med barnvagnen imorse. Det sved i min löparsjäl när jag skippade så fantastiska förutsättningar, men ibland måste en kvinna (tro det eller ej) faktiskt göra annat än att springa. Jag behövde plugga ikapp under lillans sovtid och hann både lyssna på en föreläsning och påbörja skrivandet av min Coaching philosophy som ska vara färdig på söndag. Istället för löpning fick jag lugn i sinnet, vilket inte är så illa pinkat ändå på en tisdag.

Träningsluckan uppenbarade sig vid 16 istället. Hela familjen skulle iväg på playdate, främst för det stora barnets skull, men även jag och Ola tycker väldigt mycket om att umgås med de här föräldrarna. Ola och kidsen tog spårvagnen och jag tog löparbenen. Efter prinsessklänningar, kladdkaka som smakade mint, några kaffeslurkar och prat tog jag löparbenen hem också och lyckades skrapa ihop mitt lugna distanspass. Inte heller det så illa pinkat på en tisdag. Transportlöpning alltså – så jäkla bra!

Nu sitter jag här och har lätt ångest. Vill ni veta varför? Idag slog det mig nämligen att det sköna liv jag lever just nu inte är för alltid. Jag börjar alltså redan få panik över att min föräldraledighet tar slut om några månader (vi pratar alltså mars 2017). Detta är förmodligen sista gången i livet jag har åtta månaders betald semester.

Måste verkligen hitta något jätteroligt som känns värt att göra sen. Clown? Stå-upp-komiker? Ansiktsmålare? Gatukonstnär? Jycklare? Rättshaverist? Fyll gärna på med kreativa förslag…

Pole dancer? Är det ett jobb? ”Kvinnan som kunde dansa med pålar” Foto: ballabarn.se
menmia-pole-dancer