Min rehab av baksida lår – så här gör jag!

Det har nu gått två veckor sedan jag fick rejält ont i baksida lår under ett löppass och det är drygt en vecka sedan jag gjorde skadan mycket värre genom att springa Atea halvmarathon

Sedan min målgång i loppet har (nästan) hela mitt träningsliv handlat om rehab – en rehab som jag snickrat ihop helt själv.

Under helgen som gick, alltså bara en vecka efter den smärtsamma halvmaran, kunde jag springa två lugna och smärtfria löppass helt utan känning av skadan.

Vad är det jag har gjort rätt? Och vad är det jag gör rätt?

Mias rehab av hamstring

1. Rörelse

Att sitta stilla och vänta på att skadan skulle läka var aldrig något alternativ. Muskelarbete och blodgenomströmning har helt klart varit grejen. Jag började redan dagen efter skadan med en promenad och fortsatte under veckan med promenader med några korta joggsekvenser här och där. Vid första tillfället sprang jag på kortsidorna av en mjuk fotbollsplan. Under de första promenaderna kände jag fortfarande av skadan, men inte som smärta utan mer som en irritation. I slutet av veckan kunde jag springa två lugna löppass utan irritation i baksida lår.

2. Styrkeövningarna som har stärkt och reparerat min hamstring

–  olika varianter av höftlyft (med fötterna i golvet, med fötterna på en pilatesboll, med fötterna på en bänk och höftlyft med ett ben i taget)

– draken med och utan vikt

– draken med boll, som jag plockat upp och lagt tillbaka på marken

– raka marklyft med kettlebell

3. Ingen stretching

Nope, stretching av hamstring känns i mitt fall helt fel. Den rörlighet jag får av till exempel draken och raka marklyft känns bättre än att punktstretcha själva skadan.

4. Tålamod

När jag beskriver min löpning som smärtfri är det en väldigt lugn och försiktig löpning jag syftar på. Jag kommer att betrakta mig själv som skadad i minst tre veckor till, då jag har förstått att det är lätt att gå för fort fram. Intervaller och andra typer av fartpass är därmed bannlysta och min löpning får aldrig göra ont. Jag kommer också att fortsätta göra ovan nämnda styrkeövningar samt lägga till vanliga marklyft och annan ben och bålträning.

Löparen nedan ser nu fram emot smärtfri och säker löpning och en bättre tid på halvmaran…

Men till dess fortsätter jag hon springa med tungan rätt i mun!

Vad hände med den leende löparen?

Förra året när jag sprang Helsingborg Marathon 42 kilometer var bildskörden från loppet en fröjd att ta del av. Jag storflinade på alla bilder, gjorde segertecken och såg ut att ha det hur bra som helst.

Av årets bildskörd från Atea halvmarathon däremot har jag mer att önska…

Eftersom loppet bara är hälften så långt har jag inte alls fått lika många chanser att bli bra på bild. De få bilder jag fastnat på visar en ganska plågad och sammanbiten löpare och på målgångsbilden är mitt ansikte förvridet av smärta.

Men så finns det ändå ett litet guldkorn. En bild som visar både ett löpsteg och en antydan till ett leende.

Jag kommer ihåg när bilden togs. Det var faktiskt den enda fotograf jag lade märke till längs med banan.

Så jag skärpte till mig helt enkelt.

Tusen tack till Helsingborg Marathon för att ni förser oss löpare med bilder helt gratis. Det är som att öppna en godispåse!

Mia ”Rehab” Hellström

Nu har jag läst på om min potentiella skada i baksida lår och bestämt mig för att laga mig själv. Jag önskar att det skulle funka med Karlssons klister, men jag måste tyvärr använda hjärnan mer än så. Jag måste dels känna efter en hel massa och dels vara jättesmart och vuxet klok.

Då kanske det låter jättemärkligt när jag berättar att jag har börjat springa igen, men jag kan lugna er med att det bara handlar om att jag sprungit några lugna steg på kortsidorna av en mjuk fotbollsplan.

Rörelse av rätt slag (promenad, jogg, cykel etc.) och styrketräning med mening blir grejen framöver.

Och jag har som sagt redan börjat. Det gjorde jag faktiskt redan i söndags, dagen efter skadan, med en njutningspromenad vid sjön i Hindås.

Det här är nämligen första gången efter ett lopp som kroppen är helt fräsch, men hjärnan är dödstrött på grund av den var tvungen att koncentrera sig så mycket under loppet.

Hujedamig. När fysiken sviker får psyket kompensera. Det är sen gammalt.

Racereport Atea Halvmarathon – smärtan, balansgången och euforin

För ovanlighetens skull har jag värmt upp ordentligt utan minsta känningar i baksida vänster lår, som krånglat i knappt en veckas tid. Några minuter före start står jag och spexar och längtar efter att få komma iväg. Då vet jag inte att mitt Atea Halvmarathon kommer att ta slut redan efter tre kilometer för att återuppstå några kilometer senare…

Jag kollar aldrig på klockan, men hittar snabbt min snabb-och-skön-fart som jag planerar att hålla hela vägen in i mål, men redan vid två kilometer börjar baksida lår att göra sig känd. Mitt i loppets typ enda backe smäller det till. Jag har bara sprungit tre kilometer och varje löpsteg skär som en kniv och tvingar mig att börja gå. Det går verkligen inte att springa.

Jag lämnar banan och går och linkjoggar vid sidan av till fyra kilometersmarkeringen innan jag bestämmer mig för att bryta loppet. Frågar folk om de vet hur jag ska gå tillväga, men ingen vet… I mitt inre härjar besvikelsen över att inte få gå i mål på Gröningen. Bilden av mig iklädd guldmantel och med målgångschokladen i handen har ju varit så tydlig.

Och mina supporters på bilden nedan. De som lagt stora delar av sin helg på detta. De som åkt med mig i bil hela vägen från Göteborg. De som lånat ut säng och bjudit på frukost. De som nu följer mig längs med loppet. Fan också. Det är liksom inte bara jag som har ansträngt mig för att jag ska kunna springa ett lopp…

Medan jag letar efter svaret på frågan ”Hur bryter jag?” hinner jag gå och småjogga till sex kilometer. Benet känns bättre och jag har hittat ett sätt att ta mig framåt som känns, men inte längre hugger som knivar.

Skulle det inte vara härligt att få gå i mål ändå?

Jag bestämmer mig för att fortsätta framåt. Det kanske inte är mitt livs hälsosammaste beslut, men vad fan. Hälsan kan jag ta hand om en annan dag.

Så loppet som tog slut vid tre kilometer återuppstår igen och nu börjar den riktiga kampen. För att det ska gå vägen måste jag fokusera på varje löpsteg och fotisättning. Så fort jag springer lite för fort eller för sakta och inte kontrollerar hur jag sätter i foten så kommer smärtan tillbaka. Sträckan som återstår delas upp i etapper. Min första hållpunkt är att passera milen, därefter 15 K och sen tänker jag att loppet tar slut vid 18…

Minnena från förra årets sista och sköna tre kilometer i Helsingborg Marathon finns liksom kvar. När jag anländer 18K kommer inga smärtor att kännas och kroppen kommer att röra sig framåt i ren eufori.

Jag vågar inte sakta in för att dricka eller ge alla coola kids längs med banan en high five. Jag hör mitt namn ropas, men att vrida på huvudet är en riskfaktor. Variationer i underlaget får mig att få stora skälvan. Den ena foten framför den andra, en kilometer i taget med tydliga delmål och jag börjar vänja mig vid tanken att jag kommer att fixa det här.

Så kommer äntligen kilometermarkeringen jag längtat efter. 18. I den sköna utförslöpan ner mot havet går jag in i bubblan där ingenting rår på mig. Vi pratar inte om någon maxning i tempo precis, men jag tillåter mig själv att sträcka ut och ligga precis på smärtgränsen, eller om jag ska vara ärlig, så ligger jag ganska mycket över. Det kan gå åt helvete, eller så får jag njuta hela vägen in mål…

Till min stora glädje passerar jag farthållarna för två timmar och springer ifrån dem. Om jag får gå i mål på under två timmar en sådan här dag är jag mer än nöjd.

Jag stapplar i mål på 1.57.23 utan målgångsgest eller målgångstårar. Jag är halt och kan knappt gå, men jag har fått min målgång och sveps in i guldmantel. Precis som förra året missar jag målgångschokladen…

Bara en liten stund senare springer jag på Anna, som gjort ett kanonlopp på maran och hon vet också var chokladen finns…

Så allt ordnar sig till det bästa och efterföljs av en stor cappuccino.

Jag skulle aldrig rekommendera någon annan att springa vid stundvis så vedervärdiga smärtor, men just den här dagen var det rätt för mig.

Jag fick min målgång och nu kommer jag med glädje att ta konsekvenserna.

To be continued…

Dagen före lopp

Och ingenting är som det ska. Eller snarare så är ingenting som det brukar vara dagen före ett lopp.

För det första så har jag knappt ägnat loppet en tanke under veckan som gått. Jag har heller inte sprungit något pass för att få fart på benen utan hållit mig till att jogga och promenera fem kilometer vid två tillfällen. Enda syftet har varit att kolla om det är rimligt att överhuvudtaget springa loppet med min ”skada” i baksida vänster lår.

Jag tycker att det känns rimligt nu. Så de där två femkilometarna har fyllt sin funktion…

Har jag ätit ordentligt? Har jag sovit? Jag vet inte. Det är inte ordning på någonting.

Allt känns så odramatiskt och avslappnat att jag undrar om det ens är på riktigt.

Visst går det ett lopp i Helsingborg i morgon?

Om det gör det, så kommer jag (om inget oförutsett händer) att stå där på startlinjen klockan 11.40…

Jag tror att lugnet beror på att jag var i betydligt sämre skick när jag genomförde Stockholm Marathon i 30 graders värme i juni. Efter det är det få saker inom löpning som känns tuffa både vad gäller det fysiska och mentala.

Jag menar, halva distansen på betydligt lättare ben (om än ett som bråkar med mig), rimliga förväntningar som känns fina i magen och med ett mycket lättare sinne.

Vad kan gå fel liksom?

Måste man vara så förnuftig hela tiden?

Jag slutar snart på mitt nuvarande jobb, men är ännu inte helt säker på vad jag ska göra sen. Fast det finns saker jag verkligen hoppas på.

Jag är smårisig i baksidan av vänster lår, men planerar ändå att springa Atea halvmarathon i Helsingborg på lördag. Jag menar, det gjorde inte ont eller blev värre av att promenera, småjogga och köra lite benstyrka igår kväll.

För första gången på väldigt länge säger magkänslan åt mig att inte knarka trygghet och säkerhet utan bara köra.

Äntligen orkar jag putta ”safety first” åt sidan till förmån för ”life first”.

Det är bara då det kan hända något riktigt bra!

Att vara väldigt färdig med saker kan bara betyda en sak. I am going for gold…

Tanthugg med bitter eftersmak

Jag har dragit på mig en löparskada. Förutom Morton som satte sig i tån år 2010 (och typ inte har gjort ont sedan dess) har jag varit väldigt befriad från skador.

Med mindre än en vecka kvar till Helsingborg Halvmarathon, som jag sett fram emot så mycket, var det alltså dags för:

ETT REJÄLT TANTHUGG I BAKSIDA LÅR!

Lite känningar av och till har jag kunnat leva med och jag har hållit dem stångna med styrketräning. Kanske har jag slarvat med styrketräningen på sistone? Jag minns faktiskt inte.

För igår small det till mitt under ett skönt distanspass. Det small inte så att det hördes, men så att det kändes och jag fick bittert gå och småjogga de sista tre kilometerna hem. Sedan dess har det varit ömt där bak.

Fast det blir hela tiden lite bättre och jag rör mig tack och lov helt obehindrat i vardagen!

Så även om jag har googlat mig till rehab som tar flera månader, tänker jag vara försiktigt positiv och lita till mina smarta hjärna och mitt fantastiska läkkött.

Jag menar…

Jag tänkte aldrig gå för någon supertid eller maxa till blodsmak.

Skadan gör att jag får mer tid att njuta av löpning och folkfest.

För inte ska jag väl kasta in handduken redan nu?

I Helsingborg väntar ju övernattning hos finaste kompisen, häng med Anna, cappuccino och pannkakor…

Jag talar inte med träd, men det är skönt att prata med skogen

När löpningen enbart handlar om välmående och noll prestation fungerar springandet som ett tyst och stillsamt samtal för mig. Bäst blir snacket till skogs eller vid vattnet. Jag brukar inte prata högt (vad jag vet…) och ofta vet jag nog inte vad jag pratar om heller. Samtalet bara pågår och skapar sinnesro för senare.

Tänk vad härligt att löpning kan vara så mycket för en och samma människa. Jag är glad att jag har löpningen. Alltid.

Men om ni ser mig stå och skrika åt en stubbe har det eventuellt gått överstyr…

Hösten 2018 och halvmaratiden

Livet känns som en bok, som är lite halvöppen och pirrig. Jag har aningar, men vet just nu inte helt säkert hur hösten 2018 kommer att arta sig.

Kan ändå luta mig tillbaka och känna att jag gjort allt och tagit till de verktyg som finns till förfogande för att ta hand om mig själv och må bra. Ska berätta mer om den resan en annan gång…

Om nio dagar springer jag Helsingborg halvmarathon ”otränad”. Jag ser jättemycket fram emot det! Vi får se hur långt mina feelgood-rundor på 8-11 kilometer kommer att ta mig. Trots avsaknaden av både snabba och långa pass önskar jag mig modet och kraften att våga trycka på. Fast bara så mycket att det känns kul och inspirerande hela vägen runt.

Förra året när jag var i form lät jag er gissa min tid på Helsingborg Marathon.

Så nu undrar jag…hmm… Är det någon som vågar gissa vad en ”otränad” Mia gör en halvmara på?

Jag kan ge er lite vägledning!

# PB 1.32.11 (Göteborgsvarvet 2014)
# Året innan sprang jag samma varv på 1.54.21 cirka 10 veckor efter att jag hade fött mitt första barn.
# Min senaste halvmara var Göteborg halvmarathon hösten 2015 som jag sprang på 1.34.07

Nå, kan du ge mig en ytterst kvalificerad gissning?

När livet är för privat

…och lite skitjobbigt och man sätter sig ner och försöker producera ett lättsamt och lässkönt blogginlägg, men det fastnar i fingrarna och halsen. Jag har inget vettigt att säga eller skriva. Ach.

Det slutade i alla fall med att jag bestämde mig för att typ hålla käften förra veckan.

Så blir det söndag och det där löppasset som inte blev av på lördagen av familjära skäl, ska springas som ett transportlöparpass mellan Hindås och Bollebygd med en omväg runt min sjö. I Bollebygd väntar familjen, delar av släkten och ett dignande fikabord (fast det sistnämnda vet jag inte om när jag springer…).

Det småregnar och blåser från alla håll. Jag är orolig för att frysa, men blir snabbt varm.

Känslan kommer redan i den första uppförsbacken. IDAG ÄR JAG STARK!

Känslan brukade infinna sig ofta förr i tiden, men nu har jag saknat den i över ett halvår och ganska ofta längtat efter hur det brukade kännas att springa.

Jag lägger kilometer efter kilometer bakom mig och blir aldrig svag. Den där goa känslan av att kunna springa hur länge som helst finns i kroppen från start till mål.

Någonting hände i kroppen igår och jag är försiktigt positiv. Kanske blir Helsingborg halvmarathon roligare och skönare än vad jag har räknat med.

Det vore en fin bonus i livet!