Om jag får ge mig själv några goda råd inför marathonstarten

1. Gå ut lugnt älskling! Jag vet att du kommer att vara hög (och eventuellt lite gråtig) och fyraminuterstempo kan kännas helt rimligt…den första kilometern. Men älskade du, det är inte värt det.

2. Var inte för kaxig sötnos. Även om första milen går sjukt bra så behöver det inte betyda att sista milen gör det. Ha respekt för distansen, som du faktiskt inte är van vid.

3. Energi är för superhjältar och därmed också för dig Wonder Woman. Se till att få i dig något regelbundet.

4. Tänk på att du är en bjussig och härlig person. Använd stödet du får från publiken, men glöm inte bort att ge något tillbaka. Det blir roligare att springa då.

5. Darling! Stressa inte upp dig över att du inte har vilat ordentligt under veckan och förmodligen sovit lite dåligt under natten. Det kan du ta igen. På söndag…

6. Just nu känns loppet inte ens i närheten av något som är ”på liv och död” eller superviktigt för din existens som människa. Eller hur fining? Behåll den känslan från start till mål. För hur det än går så vet jag att du har gjort ditt allra bästa.

7. Gullefjun, glöm för gud skull inte bort allt det där andra som du ska njuta av! Du ska få bo hos en nära vän och hennes familj. Du kommer äntligen att få träffa Anna, vars blogg du följer i ur och skur. Du har med dig hela din familj till Helsingborg, vilka är att betrakta som dina allra bästa supporters.

Kramiz darling! Följ bara mina råd och du kommer att få en fin upplevelse i Helsingborg på lördag!

Marathonvecka

Måndag morgon – får ont i ena foten när jag går till jobbet. Under slutspurten, i trapporna mot kontoret, börjar det knaka oroväckande i vänster knä. Tycker det är lite festligt då jag inte har haft ont någonstans på flera år.

Måndag förmiddag – känner mig förkyld. Ja, har en varit kärnfrisk sedan sin dubbla öroninflammation i februari så är det väl dags nu.

Måndag lunch – har bristfällig aptit. Det har nog inte hänt sedan jag var höggravid och toppade med en släng magsjuka våren 2016. Fast idag äter jag ändå. Och får dessutom ner en stor kanelbulle till efterrätt… Allt går om man vill!

Måndag eftermiddag – är helt energilös. Jag skulle inte ens orka springa fem kilometer om någon tvingade mig eller lockade med choklad.

Måndag kväll – slickar mina sår och taggar tisdag.

Vad var det för speciellt med den här veckan nu igen? Och vilka åkommor och problem kommer jag drabbas av imorgon?

Uppladdningen inför ett marathonlopp

Jag är ganska obrydd av mig när det kommer till uppladdning inför lopp. Jag äter och lever precis som vanligt, förutom att jag tränar betydligt mindre under själva veckan det vankas tävling.

Idag till exempel åt jag choklad precis som vanligt, vilket betyder att man gör en måttlig uppdelning av chokladkakan medan storbarnet tittar på och sen när hon inte tittar längre äter jag upp resten… Sådana små tilltag gör att jag slipper dricka kolhydratdrycker som smakar tapetklister. Jag litar på att det räcker att lägga till några extra mellanmål på fredagen så är jag liksom hemma i energibanken.

Jag kollar heller inte upp vilken energidryck som serveras under loppet och håller på och testar den. Det skulle bara göra mig stressad. Nä, jag bara kör och hoppas att tarmen och kroppen håller.

Nåväl.

Träningen kommer jag i alla fall att ligga lågt med under veckan, inte bara på grund av stundande tävling utan även för att det vankas arbetstopp på jobbet som förmodligen kommer att sluka all min energi.

Så idag sprang jag mitt sista ”riktiga” pass med smashing målgång. Jag hoppas målgången i Helsingborg är lika vacker och framförallt hoppas jag att jag hittar dit helskinnad…

Kroppsarbete och löpning

Idag tog jag på mig mina finaste kläder – en röd fleecetröja med brännhål på grund av närkontakt med en brasa hösten 2011, ett par noppiga gravidtights och rosa strumpor. Den här helgen pågår nämligen projektet ”måla huset X veckor för sent”. Vi målar vitt på vitt. Sällan har livet varit mer spännande…

Tror ni inte på att jag har kroppsarbetat frivilligt? Ola har som tur är spelat in en film, som han dessutom publicerade i min instafeed när jag inte såg.

Framåt kvällen, när vitfärgen tog slut, slog det mig att det kanske vore bra att riva av ett träningspass eftersom jag snart ska springa Marathon. Hade någon tanke på att jag under nio kilometer skulle försöka komma fram till vad som är min marathonfart och vad jag därmed kan ha för ett hemligt litet mål. Jag har fortfarande ingen aning. Hur jag än springer tycker jag antingen att det går för fort eller för långsamt. När en trevar i ingenmansland känns det lika bra att lägga ner målsökandet och springa efter dagsform.

Just nu oroar jag mig faktiskt inte alls lika mycket över mitt eget lopp som jag oroar mig för Annas Helsingborg-svit.

Snälla löparguden – gör Anna hel till Helsingborg Marathon, ty hon är ingen vanlig tant. Hon är en cool tant.

P.S. Gud, jag är inte stark nog att bära henne på ryggen i 42 kilometer, även om jag hemskt gärna vill. Får jag ha skottkärra kan vi diskutera saken.

Amen.

Jag dansade i en outfit

…på Instastories igår. För hör och häpna, jag har köpt nya träningskläder! På rea. Men inte sjutton blev det särskilt billigt för det…

Jag klickade hem ett par blommiga tights i kompressionsmaterial som är att betrakta som skavsårsfria och inte kan åka in i rumpan. De kommer definitivt att få följa med till Helsingborg.

I beställningen låg även ett linne med pornorygg, det vill säga det visar väldigt mycket hud. Jag är inte helt säker på att jag vill fläka ut mig så mycket under ett lopp, men linnet var väldigt luftigt och skönt och matchar de blommiga tightsen bra.

Så nu ska jag pussla och fundera. Riva fram alla mina toppar och än en gång konstatera att jag inte äger några t-shirts, bara linnen. Jag ska dra på mig kompressionsstrumpor och våndas över huruvida de gör någon nytta eller ej.

Och så har vi löparskorna. Mina två par. Aldrig har ett val varit så svårt.

Jag är väldigt glad att de blommiga tightsen satt som de skulle och är självklara till min marathoncomeback.

Testade förresten både tights och linne under morgonrundan i morse, men fick även göra jackpremiär, så ingen onödig hud visades upp i centrala Göteborg.

Hösten är här. Men formen? ^^

Bästa uppladdningen?

Enligt rykten är nästa vecka på mitt jobb den värsta på året vad gäller arbetsbelastning. Det är till och med en kickoff med bjudglass i slutet av den här veckan för att samla krafterna inför det som komma skall.

För mig är det inte bara tuffaste arbetsveckan på året. Precis när den tar slut ska jag nämligen sätta mig i en bil och åka till Helsingborg för att springa Marathon.

Bättre uppladdning inför sin marathoncomeback hade en kanske kunnat önska sig. Fast samtidigt har jag 4.2 mil ”tid för mig själv” på lördagen att återhämta mig mentalt på. Jag väljer att se det så.

För om det är så att jag i egenskap av ”fortfarande väldigt ny på jobbet” gör en massa fel, ställer till det och svettas ymnigt, kommer jag garanterat att springa ifrån de problemen under loppet. Eller så orkar jag helt enkelt inte tänka på dem på grund av soppatorsk efter 15K.

Nej, jag valde ju liksom inte Marathon efter jobb eller jobb efter Marathon. Jag valde den tävling som kändes rätt i hjärtat och det är mycket värt. Så jag står gärna mitt kast och gör det bästa av situationen för en heltidsarbetande småbarnsmorsa med måttliga löparambitioner.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser i dagens instagramflöde att det bara är tio dagar kvar till start i Helsingborg Marathon. Sånt håller jag nämligen inte reda på själv.

Läglig vila

Livet blir så där extra påtagligt att man faktiskt lever det när man beslutar sig för att ta en extranatt i huset vid havet och åka tidigt på morgonen direkt till jobbet inne i Göteborg. Bilfärden tar vanligtvis bara drygt en timme. Sen fastnar man såklart i bilkö utanför Kungälv och försöker därefter lite snyggt lämna in stora tjejen på en förskola som är stängd för studiedag…

Ach, allting ordnade sig och jag var väl bara cirka en timme sen till slut, men min dag blev ju inte kortare för det.

Som tur är har jag faktiskt en planerad vilodag från träning idag. En fågel viskade nämligen i mitt öra att ”det är dags att börja dra ner på träningen inför marathonstarten”. Det finns säkert en poäng med att göra det eftersom känslan i kroppen just nu är ”död fisk” alternativt ”tung säl” eller ”trött gammelhäst”.

Så nu ska jag vila i två veckor och äta potatis, grönsaker och godis.

Hurra!

P.S. När ni läser potatis ovan ska ni tänka på att den kan vara kokt, ungsbakad, stekt, friterad och räfflad… Möjligheterna är oändliga för världens bästa knöl.

Slitna tankar och drömmar

Med gårdagens intervaller kvar i benen gav jag mig i eftermiddags ut på ett distanspass på tolv kilometer. Jag var så schleten, det tog sjukt lång tid för att vara jag och jag hann på gott och ont tänka på väldigt många saker…

Jag tänkte på att jag som är så lättpåverkad, speciellt av vad Anna gör, nu ligger i riskzonen att anmäla mig Ultravasan. Shit. Det skojar man inte bort utan långpass i kroppen. Kanske bäst att ta tjuren vid hornen och börja samla kilometer direkt?

Sen tänkte jag på att jag förmodligen kommer att vara precis så här sliten, om inte ännu slitnare, när jag passerar 30K på Helsingborg Marathon. Vid den insikten försökte jag öka farten. Det gick inte… Jag tröstade mig med att inte en endaste meter under min marathoncomeback kommer att gå i fyraminuterstempo som igår. Då kändes det lite bättre.

Sen gick jag i mål vid havet och levererade mig själv årets skräll. Nästa år ska jag vara med på både det triathlon och det swimrun som anordnas här utanför husknuten. Skakade hand med mig själv på den saken och såg mig själv i våtdräkt och badmössa. Den synen gjorde min kväll…

Hoppas ni har haft en fantastisk helg!

Intervallidéer

Näe, den mest planerade och strukturerade stjärnan på träningshimlen är man ju inte och kommer förmodligen heller aldrig att bli. Därför tycker jag att det är bäst att ta tillvara min spontanitet och bara köra när andan faller på. Idag sprang jag faktiskt så hårt att jag lyckades skrämma livet ur en flock får och en liten ponny. Näe, det var inte riktigt sant, men tydligen låter den här kvinnan ganska mycket när hon mitt under en intervall snubblar på sina egna fötter och håller på att åka med näsan före i asfalten. Det gjorde jag inte, men snubblet gjorde att jag fick öka sen för att nå mitt mål.

Bilden nedan representerar ”Lugnet före löparen”. Skrolla ner lite till så får du läsa om mitt passupplägg.

1. Uppvärmning 8 km åt ena hållet.
Det kan ju låta som en väldigt lång uppvärmning, men det finns ett syfte med det.

2. Vänd.
Ja exakt så kul ska vi ha det. Exakt samma väg, utan genvägar i kurvorna, ska springas tillbaka.

3. Direkt när du vänder startar dagens intervaller – 6 x 4 minuter.
Mellan varje fyraminutare är det ståvila i två minuter gäller.

4. Jogga ner 2 km
Nu får du vara hur sölkorvig som helst. Eller varför inte dansa?

5. Efter exakt åtta kilometer ska du gå i mål på exakt samma punkt där passet startade.
Jaha, så du kan din matematik? Då förstår du också att det var fyraminuterstempo som gällde på intervallerna för mig idag för att få ekvationen att gå ihop.

Nej, jag vet att alla varken kan eller vill springa i fyraminuterstempo, men passupplägget ovan går faktiskt att göra till ditt eget med helt egna mål, en egen distans och egna intervaller.

Sen tyckte jag att det var lite kul att få skryta om mitt fyraminuterstempo, som jag aldrig trodde skulle gå vägen på grund av kuperingen, men det gjorde det. Hurra!

Här, vid nyponrosen, var min start och mitt mål.

Helsingborg Marathon min gamle vän!

Jag är inte alltid den som är snabbast i vändningarna. Saker måste helt enkelt få ta tid och mogna.

Trots att jag har vetat i bakhuvudet i typ ett års tid att jag ska springa Helsingborg Marathon 2017 så anmälde jag mig först igår. Mognadsprocessen nådde helt enkelt sin kulmen.

Helsingborg Marathon är loppet jag aldrig sprungit, men som jag ändå känner mig väldigt bekant med. Loppet har varit med mig så länge att det känns som en kär gammal vän. Det hela startade redan i oktober 2015, när jag överraskades med en startplats på posten. Tyvärr kunde jag inte nyttja startplatsen i september 2016 eftersom jag råkade föda barn och sånt. Men det kan jag nu. Om lite drygt två veckor kan jag nyttja startplatsen hur mycket som helst. Hurra!

Det är äntligen dags att säga hej till min käre gamle vän Helsingborg Marathon.

Jag hoppas att vi fortfarande är goda vänner när jag passerar mållinjen den 2 september 🙂

Och träningen går såklart helt enligt plan…