Helgen ur mobilen

Det är populärt att bjuda på Helgen ur mobilen har jag sett. Istället för att skriva precis allt man har gjort under sina lediga dagar hänger man, helt hänsynslöst, ut sitt liv i bild. Helgen ur mobilen brukar bestå av bilder på vacker mat, tama barn, coola aktiviteter och fantastiska vyer.

Det är väldigt givmilt av en bloggare att bjuda så mycket på sig själv och det är såklart skönt för ögat för hens bloggläsare.

Jag vill inte vara sämre och bjuder helt hänsynslöst på tre bilder ur mobilen från min helg och utmanar dig att göra detsamma.

#1 Efter en riktigt regnig och kall löprunda pussade jag i ren desperation en krokodil och prinsen uppenbarade sig alldeles bakom mig. Ber om ursäkt för eventuellt näshår.

#2 Mitt i en fotosession bestämde sig tre kajor för att de hade fått nog och attackerade mig. Jag stod förmodligen för nära grillplatsen där det fanns gamla korvrester. Eller så tyckte de bara att jag var för snygg.

#3 Det är inte bara kajor som fotobombar mig, utan även mina egna barn. Jag har liksom crawlat för första gången på flera månader, ska precis bli fotograferad typ naken i min bästa vinkel och barnet har mage att försöka ta över bilden. WHAT?!

Det var min helg ur mobilen. Hur var din?

Det regnar på oss

Det regnar så mycket att jag precis sköt upp en löprunda till i eftermiddag och nyss lät karlarna sticka ut själva…

Jag är inte gjord av socker och jag är ingen solskenslöpare precis, men att springa i återkommande störtskurar var ingenting jag såg framför mig när jag började längta efter löpning i morse.

Det regnade på oss igår också, men inte så mycket att det blev obehagligt. Det regnade så pass lite och gick så strålande lätt i det kuperade milspåret att jag var alldeles hög efteråt.

Sambon som inte springer lika ofta, men ändå har fått till fyra löprundor mellan styrkepassen den senaste månaden var inte lika oberörd efteråt, men det gick snabbt över.

På eftermiddagen kom solen! Vi åkte till ett av de vackraste vatten jag vet – Kalven i Dalsland.

Efter många om och men sänkte jag ner min skräckslagna kropp i det iskalla vattnet och crawlade.

Konstaterar att löpning nog även fortsättningsvis kommer att vara min huvudsport…

Men det var något väldigt magiskt med att stirra ner på den dyiga bottnen och ta sig framåt för egen maskin. Det gick inte fort och jag kunde av familjära badskäl inte hålla på så länge, men nu har jag i alla fall gjort det.

Förra sommaren hade det inte ens funnits på kartan. I år har jag simmat openwater. Om än på betryggande kort avstånd från bryggan…

Nu är det bara den där ensamlöpningen i eftermiddag kvar. Den som kommer att äga rum i solsken. Right?

Mitt träningsvärkande liv

Jag kan inte komma ihåg när jag hade träningsvärk senast. Kanske var det någon gång i februari?

Träning i komfortzonen med likadana rörelser precis hela tiden, som varken utmanar eller tillför några nya vinklar, ger nämligen ingen träningsvärk. Inte ens ett Marathon gav mig träningsvärk.

Det är inga stora förändringar som behövs för att man ska känna att man lever….

För min del handlar det om att jag har tränat två pass i gymmet och ett pass i ett utegym den här veckan. Kroppen har fått lyfta saker åt olika håll och vrida sig i vinklar den knappt kommer håg. Det har varit både stora och små rörelser. Ibland kan det faktiskt vara ”det lilla” som ger mest träningsvärk. Som ett benlyft åt sidan med vikt. Mina höfter kommer att tacka mig. Sen…

Jag har bestämt mig för att bygga upp den här kroppen igen. Löpningen finns med mig såklart, men får kliva lite åt sidan för att göra plats för annat.

Den här veckan känns det som om jag kommit en god bit på väg.

Jag tänker leva med träningsvärk fram till semestern, för då vill jag ha en stark kropp som pallar mycket rolig semesterlöpning.

Smart va?

Bor jag i ett swimrun-paradis?

Min sambo har hittat typ en swimrungrupp i Hindås. Vi snackar alltså en grupp som simmar i de nära vatten som jag drömmer om att våga simma i. En grupp som dessutom springer mellan simsessionerna.

Sambon är själv inte intresserad av att vara med (tror jag), men när han av en slump träffade på swimrungruppen meddelade han dem att han har en sambo som säkert vill vara med.

Det vill jag ju såklart!

Så fort jag har lärt mig att crawla, äger en våtdräkt och ett par swimrunskor…

Jag funderar på hur och när jag ska våga närma mig swimrungruppen. Ska jag stalka dem på webben så att jag träffar på dem på stranden? Då kan jag göra ”bomben” från bryggan för att få deras uppmärksamhet och sen löser sig resten.

Eller så kan jag vara vuxen och kontakta dem via mail eller Facebook.

Hur som helst önskar jag mig mod och kraft att i helgen ta mina första simtag sedan februari. Jag byter vinterns instängda och trånga bassäng mot sommarens grumliga sötvatten och öppna landskap.

Jag är helt säker på att jag kommer att älska utmaningen. Bara jag vågar doppa mig…

Sämre förutsättnngar för swimrun kan man ha.

Bloggens mest mystiska inlägg

Vi kommer ut på förmiddagen i sol och sommarbris. En är inte löpduglig. Båda är aströtta.

Vi masar oss till närmsta utegym.

Hela min kropp skriker efter att få fortsätta att slöpromenera och absolut inte göra någonting ansträngande överhuvudtaget.

Men vi genomför ett pass som passar ett ömmande knä och två övertrötta hjärnor.

Fast nu i efterhand är det nästan så att jag tror att det inte har hänt…

Jag kommer typ inte ihåg vad vi tränade. Inget har dokumenterats. Ingen av oss har gett ifrån sig ett pip i sociala medier på hela dagen. Förrän nu då.

En friskvårdstimme i utegymmet låter för bra för att vara sant. Kanske är det inte ens sant.

Vem vet.

Det finns ingen bild.

Så här startar jag mitt nya och hälsosamma liv helt fritt från tillsatser!

Ha clickbait!

Verkligheten och starten på mitt nya och hälsosamma liv är nämligen en helt annan. Jag kommer i vanlig ordning inte att utesluta någonting. Istället kommer jag att lägga till mer av sånt jag gillar!

Vi snackar bland annat om att lägga till mer fokuserad träning. Kanske inte mer i mängd, för det hinner jag inte, men mer träning med mening.

Efter våren 2018 står lugna och korta slöjoggar och oinspirerade gympass (som ändå gav mig en skaplig marathonform) mig upp i halsen…

Jag längtar utvecklande fysiska aktiviteter – sådant som förhoppningsvis gör mig bättre på någonting.

Det är dags för lite magi!

Det här är min magi i sommar:

Löpskolning och spänstträning.

Visst jag kan springa ett Marathon utan problem, men något klipp i steget har jag inte. Magin handlar om att återfå kraft i löpningen.

Leta fram simglasögonen och badmössan och ta oskulden på utomhussimningen.

Magin i detta är utmaningen och tillgängligheten. Det känns bortkastat att ha tillgång till så många och nära vatten utan att använda dem till att faktiskt lära sig att crawla i.

Styrketräning för överkropp och bål.

Jag känner mig vek. Ibland kan jag till och med känna min numera ganska dåliga hållning. Magin handlar om att räta på ryggen.

Intervaller och lugna distanspass.

Kombinationen som jag vet att min kropp mår så bra av. Magin är en bättre löpform, som jag trivs med.

Bubblare – cykling och Yoga.

Jag har en välpumpad gammal TREK-cykel och en cykelhjälm. Svårare än så är det inte att cykla. Och min Yoga-debut för några veckor sedan gjorde mig faktiskt nyfiken på mer…

När börjar jag?

Jag skjuter inte upp magin utan börjar nu, faktiskt redan igår.

Men ingen stress. En dag i taget och livet och träningsglädjen först!

Familjelivet, löpningen och djuren…

Äntligen är den här! Helgen då familjen Karlsson och en Hellström ska iväg på miniweekend för att få en liten paus. Hotellrummet är bokat, djurparken Nordens Ark är städad och hotellfrukosten efterlängtad.

Visst är det kul att allting alltid flyter på så smidigt när det är två små troll, en instabil morsa och en rekorderlig farsa inblandade?

På avresedagen vaknar stora trollet med feber och blir bara sämre och sämre. Jag som bara lyckats jobba en dag efter min sjukskrivning får först panik, men gillar läget och stannar hemma med två troll istället för att gå till jobbet. Vi har det bra och min magkänsla säger mig att stortrollet har något snabbt övergående.

Sambon flexar ut tidigt och vi kommer iväg i okristligt god tid för att hinna checka in på hotellet.

Så fort vi anländer till hotellet passar det stora trollet på att febertoppa och jag spenderar X timmar i sängen bredvid henne medan de andra två tjuvstartar djurparkshänget. Jag klagar inte. Ligga och vila kan jag inte få nog av just nu.

Det stora trollet blir mycket piggare och det lilla trollet kompenserar sin systers energibortfall…

Vi får en fin hämtmatsmiddag utomhus och kan njuta vackra Åbyfjorden under en kvällspromenad.

Det känns som om det var en evighet sedan jag var helt själv. Därför ställer jag klockan på 06.00 för att ta mig an en led som jag har hittat. Löparskorna flämtar av förtjusning när vi möter morgonen tillsammans längs den havsnära inledningen på Ekoparksleden. Jag ser framför mig att vara tillbaka på en halvtimme, jag menar 4.5 kilometer plus lite extrasvängar till utsiktsplatser jag har hittat fixar ju jag i ett nafs!

Det är bara det att uppförsbackarna ibland är så branta att jag tvingas gå. Under ett parti håller jag tungan rätt i mun för att inte rasa ner i en ravin. När jag kommer ut på fälten når gräset mig upp till naveln. Jag får inte en centimeter gratis och det går långsamt, men framåt. Och jag måste ju bara ta en rejäl fotopaus vid banans högsta punkt, Varpet.

Kroppen påminns om hur det är att springa trail. Riktig trail. Väldigt härligt, men samtidigt längtar jag hem till min familj och hotellfrukosten.

Det är en alldeles lagom stor frukostbuffé och jag får precis vad jag förtjänar. Det kan behövas lite extra energi när vi lite senare ska kamma ut och fläta vårt stora trolls hår…

Sen öppnar sig en helt ny värld av fysisk aktivitet och rikt djurliv. Jag och Ola kämpar oss sjöblöta av svett i det kuperade landskapet med skrinda och barnvagn. Vi ser leoparder, ugglor, får, en tiger i ena ögonvrån och storkar och barnen älskar det ruttnande hästhuvudet i varghänget, men vi ser ingen varg. Vid lunchtid plockar jag även bort en fästing och vi avslutar djurfesten med en huggorm som ringlar sig över stigen framför våra fötter.

Vi är väldigt trötta och nöjda när vi åker hem till vår egen fjord – Gullmarsfjorden där några hinner med ett sent kvällsdopp medan andra gräver och letar musslor. Några timmar senare får jag och Ola lite vuxentid då vi kan kolla klart på ett par filmer vi har på gång, ta ett glas vin och äta upp barnens godis. Snacka om lyx!

Mitt under natten mot söndag vaknar jag av att det bränns på ena armen. Det lilla trollet, som har krupit över till vår säng och ligger och knör på mig, kokar och inom loppet av några timmar har vi gått igenom hela feberkurvan en gång till. Jag spenderar därmed även stora delar av söndagen i en säng. Vad är det för en konstig sjuka som slår till hårt och försvinner lika snabbt?

Visst är det härligt när allting flyter på så smidigt, som jag skrev där i början? Alla var ju faktiskt friska, pigga och väldigt glada under djurparksdagen. Hurra!

Träningen veckan efter ett Marathon

Veckan efter ett genomfört Marathon. Vad händer då?

Vissa lägger sig helt på latsidan och fokuserar på att äta chips. Andra gillar att smyga igång kroppen lite försiktigt.

För min egen del beror träningen väldigt mycket på hur jag har sprungit mitt Marathon. En snabb mara sliter mer och kräver mer återhämtning medan en mara i skönare tempo försvinner ur kroppen nästan direkt. MEN. Oavsett vilken typ av mara jag har sprungit så går träningen på mindre än halvfart.

Nu efter Stockholm Marathon till och med superkompenserar jag. Det vore ju dumt att slänga bort träningseffekten av årets första och eventuellt enda riktiga långpass…

Den här veckan joggar och motionerar jag 30-40 minuter här och där för att ta hand om mina ben. Det blir många fotpauser och mycket njutstirrande vid mina stränder.

Jag ser en ny Mia i fjärran med mer klipp i steget och ett överflöd av träningsenergi och glädje. En Mia som bygger upp sig själv på nytt inifrån och ut både i skallen och med välgörande styrketräning.

Fast den här veckan har hon det lugnt och skönt. Det är hon värd!

Om några timmar drar vi iväg på en familjeminisemester. Hoppas få morgonmotionera mina ben vid Hunnebostrand innan vi samlar steg med kidsen i djurparken.

Kväva en längtan efter nästa äventyr…

Det slår aldrig fel. Så fort man har gått i mål och firat sin prestation i cirka två minuter så börjar rastlösheten komma krypande. Vad ska jag göra efter Stockholm Marathon? Vad ska jag sätta för mål? Var och vad ska jag springa?

Själv gör jag allt för att lägga locket på äventyrslustan…

Jag har redan tagit ett snällbeslut genom att välja att inte delta i de tri- och swimruntävlingar jag fick upp ögonen för förra sommaren. Har inte orkat ta ett simtag sedan februari och simpassen efter den crawlkurs jag genomförde förra hösten går att räkna på cirka tre fingrar.

Tävlingarna ersätts med ”att lära mig njuta av att simma i sjö och hav”. Jag har alla förutsättningar för det. Sommaren har ju knappt börjat.

Men tankarna spinner iväg ändå och jag tänker låta dem spinna fritt så länge jag håller anmälningsfingret i styr ett tag till.

Jag är just nu mest sugen på:

# Helsingborg hel- eller halvmarathon, för i Helsingborg finns det kaffe och pannkakor.

# Lidingöloppet, då varje löppass jag genomför är ett ofrivilligt backpass.

# Ett utltralopp! Stockholm Marathon gav mersmak och återhämtningen gick rekordfort. Långt, eftertänksamt och med låg puls verkar passa min kropp väldigt bra just nu.

Nuläget:

# Idag har jag i första hand fokuserat på att överleva min första arbetsdag på två veckor.

# Äventyrslustan sträckte sig så långt som till en sen kvällsjogg och att doppa tårna i sjön.

#Utmaningen bestod av att få ihop familjens packning inför helgens äventyr som inte är fysiskt utmanande, men innehåller en hotellfrukost.

Life!

Knappt har man grävt ur småbyxorna innan man börjar längta efter mer.

Tema kissnödig

Inför lopp, speciellt den längre varianten som Marathon, är man kissnödig hela tiden. Det spelar ingen roll hur många gånger man besöker bajamajan eller buskarna – i startögonblicket trycker det ändå på och man tänker ”Jäklar nu är jag kissnödig!” precis som man tänkt var tionde minut den senaste timmen…

I lördags var inget undantag, efter nationalsången när det var dags att starta tryckte det verkligen på, men precis som vanligt gick kissnödigheten över när jag började springa.

Under loppet tappade jag väldigt mycket vätska, men jag besökte också 17 vätskestationer. Låt oss säga att jag fick i mig i snitt 2 dl vätska vid varje station – det blir totalt 3.4 liter. Vad jag vet så kissade jag inte på mig under loppet. Jag var konstant helt dyngsur eftersom jag tömde vatten över huvudet och sprang igenom alla duschar, men visst borde jag väl ha märkt om det rann något varmt längs med benet?

Nåväl.

Efter loppet, när kroppen slappnade av och började ta in prestationen, då small det till. Mitt livs största kissnödighet hände någonstans i närheten av T-banan vid Stadion när jag och Anna drömde om målgångskaffe och snällt lommade efter Fredrik som sa ”Jag tror vi är rätt!”.

Mitt sällskap gnabbade lite kring olika kaffebarers öppettider, precis som gifta par håller på, men det enda jag kunde tänka på var om de här lyxiga kaffebarerna hade en toalett…

Vi åkte tunnelbana och såg ljuset igen i väldigt fina kvarter. Jag gick där svettig och jävlig och trodde jag skulle kissa på mig och förstod rätt snart att för de där två bredvid mig duger inte vilket kaffe som helst. Skulle jag någonsin få se en toalett? Eller skulle jag tvingas göra i byxan alternativt genomföra min pinsammaste offentliga kissning någonsin på en trottoar i Stockholm?

De drog iväg mig på en ganska lång promenad och vi hamnade på en bakgata utanför en kaffebar som var stängd. Här uppstod det lite kärleksfullt giftasgnabb igen. MEN. Jag såg en toalettdörr på vid gavel där inne och tvingades fråga på trött och knagglig utrikiska ”Can I please use your toilett? PLIIIIIIIIIS!”

De kan ha ångrat sitt ”Yes of course!” då jag inte bara svettade ner toaringen utan förmodligen också slog hål på porslinet. Jag är nog förmodligen deras genom tiderna sämsta kund. Jag köpte inget kaffe, men kissade sönder deras fina toalett.

Sen kändes livet väldigt mycket lättare att leva och jag kunde precis som mitt sällskap tänka mig att gå precis hur långt som helst för sköna bönor.

Kissnödigheten tog dock inte slut där. Den kom tillbaka i hänsynslösa attacker och förgyllde hela min kväll och natt. När jag vid 04.00 låg ensam i trosor på en balkong på Hägerstensåsen för att svalka mig slog den till ordentligt igen. Jag hade verkligen the time of my life där ute i nattvindarna, men kissnödigheten var hänsynslös och jag fick lufsa in i den varma lägenheten och slå hål på ytterligare ett toalettporslin.

Efter Stockholm Marathon 2018 har kissnödigheten verkligen varit mitt enda bekymmer. Låren som krampade, tröttheten i ländryggen och tanthuggen i vänster skinka har kroppen glömt bort för länge sedan. Men att jag rubbade vätskebalansen verkar den ha svårt att förlåta.

To be continued…