Hitta nya favoritplatser

I lördags när jag premiärsprang rundan runt Västra Nedsjön i Hindås sprang jag förbi Nedflo strand och blev förälskad. Jag har varit där en gång tidigare, men då var det varm sommarkväll och badväder.

Denna lördag gav vårvintern stranden det lilla extra glittret och jag slapp känna pressen att bada. Isen var för tjock och jag har svårt att tro att jag hade kommit ner i något av pimplarhålen.

Det var omöjligt att inte ta en paus och bara vara en stund. Eller så var jag löpartrött och behövde vila…

Nåväl.

I söndags eftermiddag, efter den stora veckohandlingen i Landvetter city, hade familjen en timme över så vi begav oss dit med kaffe och varm saft i termorsar och stödmackor till barnen.

Det var spännande att vara på isen. Och halt. Fråga vår yngsta som förmodligen ligger och sprattlar någonstans utanför bild…

Att en vårvinterdag hitta en fläck barmark att vila rumporna på är fint. Speciellt när man glömt sittunderlag…

Sandstranden är fastfrusen i stora isblock. Detta är både en bra leksak och i en hönsmorsas ögon en riktig dödsfälla. Jag kan meddela att alla överlevde.

Så enkelt det kan vara att få något fint på en söndag. I Sverige spelar det ju faktiskt ingen roll var man bor. Skogen, sjöarna och naturen finns tillgängliga för de allra flesta.

Det här var en fin mjukstart på vårt nya tuffa friluftsliv. Nästa projekt blir att hitta de perfekta grillplatserna på gångavstånd.

Ny vecka och ny marathonstrategi!

Förra veckans marathonstrategi med powerfemmor gav mersmak och var väldigt härlig, men jag väljer ändå att tänka nytt för att hålla min återvunna löpar- och träningsglädje vid liv.

Den här veckan hoppas jag att det ska hända andra härliga löpargrejer, som både känns roliga för kroppen och är inspirerande för huvudet.

Veckans marathonstrategi:

1. Jag jobbar även fortsättningsvis med att sänka tröskeln. Energidippar och annan skit gör att en låg tröskel är en förutsättning för att löpningen ska bli av.

2. Den här veckan väljer jag att bara ha två pass som ska genomföras. All övrig träning är en bonus. Jag ska genomföra ett långpass och ett intervallpass.

3. Både långpasset och intervallpasset ska i sig ha låga trösklar. Därför tänker jag mig ett långpass på 17–20 kilometer (sparar på de sköna tremilarna…) och ett kontrollerat intervallpass som är flåsigt, men inte kittlar kräkreflexen. Har några alternativ på gång och berättar om dem senare i veckan.

4. Att bara ha två pass som ska genomföras innebär att det finns massor med tid att vila om det behövs. Jag behöver heller inte stressa för att genomföra inplanerad träning.

5. Jag hoppas också känna mig extra duktig över de pass, utöver de två inplanerade, som jag genomför. Tänker att det får mig att känna igen mig själv – stark, pigg och träningsglad!

För mig känns upplägget ovan kanon! Vad tycker du?

Sambons födelsedag med Mia-paus…

Igår lördag fyllde Ola år. Jag klev upp i ottan med sällskap av båda barnen och bryggde starkt kaffe och dukade fram frukost. Färska frukter och grönsaker hör till vanligheterna på vårt frukostbord, medan bacon är väldigt sällsynt. Nåväl. Det verkade göra honom mätt och glad…

Jag hade såklart planerat och bäddat för Mia-tid och löpning mitt på dagen. Solen sken från en klarblå himmel, så trots att det inte var min dag fanns det inte på kartan att jag skulle låta bli min löpning.

Den där vackra sjön, som heter Västra Nedsjön, som jag tänkt springa runt varje dag sedan vi flyttade hit, är nu äntligen runtsprungen. Tackar dagsformen för att den tajmade in höjda energinivåer just denna dag.

Rundan mätte exakt 11 kilometer, bjöd på många höjdmeter och var bitvis bedårande vacker.

Det finns en stor risk för att min traditionella morgonmil kommer att bli en morgonelva…

Strax innan jag stack ut och sprang googlade jag alla möjliga avancerade bakverk, men det slutade med att jag slängde ihop en helt vanlig sockerkaka. Den smakade som en dröm och passade perfekt till eftermiddagskaffet, som välkomnade födelsedagskalasets enda gäst, Lars.

Som grande finale på kalaset hade jag köpt grabbarnas favoritöl (tror jag…) och serverade en färsk pasta med kantareller och mycket grädde och parmesan. Det gick ner! Fast det fanns ju lite plats till glassefterrätten också förstås.

Jag gillar inte sån där finskinka, men var ändå tvungen att smycka min pasta med en ”skinkros”. Ibland är det väldigt enkelt att ha liiiite roligare…

Hujedamig. Imorgon, eller någon helt annan dag, ska ni få hänga med på en av de vackraste outdooorupplevelserna jag haft. Den ägde rum idag och jag har inte riktigt landat än.

Ha en fantastisk söndag kväll!

Helgen kommer lastad med…

…ytterligare ett födelsedagsbarn. Mars är en populär månad för 50 procent av individerna i vår familj. Den här gången är det ett vuxet födelsedagsbarn som ska firas så vi skippar storkalas med pulkabacke och prinsesstårta och ägnar oss åt småkalas och mognare aktiviteter.

…rörelse! givetvis ska jag ut och röra på mig! Om livet vill mig väl hoppas jag kunna springa längre på söndag, nästan ett långpass faktiskt. Och så har jag en dröm om en kortare löprunda med efterföljande utomhusfys på altanen på lördag. Ja, det är ju sånt folk håller på med på altanen på Insta och jag vill ju inte vara sämre nu när jag faktiskt har en altan…

…upptäckarlusta. Förutom upptäckarlustan under löpturerna jag nämner ovan vill jag ta med mig familjen ut på promenad och upptäcka våra nya omgivningar. Risken är dock stor att vi kommer till pulkabacken borta vid kyrkan och där blir det stopp.

Men först en skön vilodag och fredag som avslutas med pizza och ett glas rött.

Vad fyller du din helg med?

Mina powerfemmor och jag

Det har blivit torsdag kväll. Jag sitter uppkrupen i soffan med nytvättat hår och ett nyrakat ben. Ja, det hände lite grejer som fick mig att tappa fokus och sen glömde jag bort vänsterbenet.

För en timme sedan avslutade jag veckans träningsprojekt, att måndag till torsdag springa fem kilometer varje kväll. Igår blev det till och med sex kilometer, då jag råkade springa vilse i maffiga Hindås och tvingades klättra över en snödriva för att komma tillbaka till bekant mark.

Jag har haft det bra på mina kvällsrundor och trivts. Jag har dessutom spenderat två tidiga mornar på gymmet, där jag kört korta pass på bandet och styrketränat lite på en kant.

Så här på torsdag kväll har jag lyckats skrapa ihop 31 kilometer löpning den här veckan. Ingen märkvärdig löpning på något sätt, men ändå löpning. Och 31 är väldigt mycket bättre än 0, när man har ett Marathon på agendan…

Under helgen ska jag utveckla en helt ny marathonstrategi som fortsätter att hålla motivationen och humöret uppe måndag till torsdag även nästa vecka.

To be continued…

Min hemliga marathonstrategi

Ni vet den där supermetoden mot marathonformen som skulle funka på vilket löp som helst? Jag har den!

Här kommer den levererad som en trestegsraket:

1. Sänka tröskeln.
Min tröskel till att överhuvudtaget komma ut och springa just nu är skyhög.

2. Bli bekväm med att lite är bättre än inget.
Jo, det händer att jag hoppar över pass för att jag inte ”orkar springa så långt”. Just nu är distanser över 8 kilometer mig övermäktiga till vardags. Kan inte samla ihop mig för det.

3. Inte känna efter. Bara göra.
När tröskeln är sänkt och alla mina förutfattade meningar om vad som är ett löppass för mig eller vad jag borde springa för pass är borta – då blir projektet väldigt enkelt.

Så här gör jag:

Varje kväll, måndag till torsdag, denna vecka ska jag ge mig ut och springa fem kilometer. Oavsett dagsform, även om jag redan tränat på morgonen eller magen är alldeles för full av middagsmaten så ska jag ut. Jag menar, fem kilometer kan jag springa i sömnen. Det är verkligen ingen big deal.

Vips så har jag skrapat ihop 20 kilometer utan direkt ansträngning och mentala hinder. Hade jag varit kvar i mitt gamla ”mindset” hade denna siffra förmodligen blivit 0…

Om jag känner att detta funkar, fortsätter jag nästa vecka och lägger på en eller två kilometer per pass.

Det känns så fint det här. Att samla mängd utan att anstränga sig.

Och jag kommer såklart att dela med mig av min marathonresa som har helt andra förutsättningar än vad jag är van vid.

Jag känner mig tårtad och starkare

Den här veckan har varit bättre än de flesta veckorna de senaste månaderna. Till vardags har jag typ levat som om jag inte har haft några förpliktelser alls. Förutom mot familjen då. Det skulle inte se så bra ut om jag inte dök upp till en förskolehämtning eller lät minionerna gräva i skåpen själva efter något att äta…

Jag har helt enkelt valt mina förpliktelser och i övrigt varit i princip helt värdelös. Det har varit jätteskönt.

Har världen gått under tror ni?

Träningen har gått på halvfart med lite morgonsim, löpbandslöpning och löpstyrka. Idag fick jag äntligen feeling för ”riktig” löpning utomhus och ägnade en mil åt att upptäcka Hindås och reka för framtida träningspass. Jag letade bland annat efter den perfekta tusingen och tror jag fann den alldeles i anslutning till kidsens förskola.

Men mest känner jag mig positivt tårtad efter en riktig kalashelg. Vi har totalt haft 25 personer på besök – 22 igår och tre idag. Jag förverkligade en livsdröm när vi förlade delar av storkalaset i en pulkabacke, där både barn och föräldrar trivdes.

Nu känner jag mig energimässigt redo och lätt inspirerad att öka på träningen några snäpp. Är helt säker på att bloggmotivationen kommer på köpet. För så här kan vi ju inte ha det!

Lite tårta på det?

Snöpuls

När man får leva och bo i riktig vinter som inte är sådär fruktansvärt kall, ja då är jag faktiskt väldigt förtjust i vintern.

I morse vaknade vi upp i Hindås till ett tjockt lager nysnö, några få och behagliga minusgrader och med ett födelsedagsbarn som hade knött sig ner i vår säng. Vad vår färska femåring inte visste när hon vaknade var att på nedervåningen stod en ny snowracer. Snacka om grymt föräldraskap att liksom matcha en av presenterna med vädret…

Till skillnad från de andra tre var jag tvungen att jobba några timmar sen, men skyndade mig för att kunna åka hem så fort som möjligt och fortsätta firandet.

Vi avslutade födelsedagen med spagetti och köttfärssås och köpejordgubbstårta.

När kalasgästerna anländer på lördag däremot, då bakar vi (delvis…) tårtorna själva. Det skulle fan inte se bra ut annars…

Det har har varit en väldigt fin tisdag, men jag får medge att jag saknar det där träningspasset som inte fick plats vare sig igår eller idag.

Det tar vi imorgon på bästa arbetstid! Jag gillar friskvårdstimmen, men skulle behöva minst en om dan.

När värmeböljan slår till

Man kan ju undra hur jäkla kallt det var och hur mycket jag egentligen frös i inledningen av den här veckan när helgens -5 till -9 orsakade tantvallningar redan från kilometer två…

När värmeböljan kommer – då är det i alla fall dags att njuta vintersport!

Jag har tankat energi och livskraft med två sköna löpturer och skidåkning med familj och släkt i Åmål.

Jag har ätit den första semlan på säkert 30 år. För att jag ska gilla semlor måste de tydligen vara små och hembakade med kompakt bröd, lite grädde och massor med mandelmassa. Sådana där fluffiga köpebröd kommer jag envist att fortsätta att låta bli.

Jag har varit på barnkalas inne i Göteborg city och känt mig oerhört vuxen och lycklig när vi tog bussen hem till huset i Hindås.

Frisk luft är bra. Dagsljus är ännu bättre. Och jag skrev på Insta idag att ”Marathondrömmen om en skön målgång i Stockholm den 2 juni lever kvar”. För det gör den. Träningen inför loppet kommer bara att bli några månader försenad…om den ens kommer att äga rum.

Njuta av Stockholm Marathon, det ska jag oavsett!

Därför springer jag på löpband

Hur kommer det sig att den outdoor-älskande och löpbandshatande primadonnan springer på löpband under tidiga mornar?

Det är en lifehack!

Löpbandsplågeri har äntligen fått en mening i mitt liv.

Ingen kan ha missat den bistra kylan som härjat den senste veckan. Personligen har jag frusit precis hela tiden, även när jag suttit under en  yllefilt. Det är som om kylan bitit sig fast i märgen. I onsdags stod jag på en blåsig IKEA-parkering och trodde att jag skulle dö.

Av en slump hamnade jag på ett löpband i torsdag smorse. Det visade sig att den värme och svett som de 45 minuter som jag stod ut, genererade, räckte hela dagen. Jag blev inte så där bistert kall igen. Så på fredag morgon gjorde jag om det igen.

Men jag står verkligen inte ut i mer än 45 minuter och kan heller inte maxa farten på löpband då det monotona gör mig yr i huvudet.

För att stå ut hittar jag på en massa saker under passet – typ pyramider, korta halvsnabba intervaller (som inte gör mig yr) och så sjunger jag sånger i huvudet. Hoppas att sångerna bara hörs i mitt huvud i alla fall…

När jag tänker efter känner jag mig redan rätt nöjd med löpbandskarriären och ser fram emot utomhusaktiviteter i helgen.

Vilken är din relation till löpband?