Jag vilar

Ja, jag vilar från träning och nu har det redan blivit helg.

Jag vilar för att jag har arbetat en- och en halv dag hos min nya arbetsgivare Skanska. Jag vilar för att det är en massa information in, nya rutiner, nya människor och Skype-möten hemifrån med exemplariskt fungerande teknik, som stressar mig ändå bara för att det är teknik. Det är ny mobiltelefon och nya system. Det har varit kjoltorsdag och sen blev det fredag. Ja jösses…

Och mitt uppe i allt detta virrvarr av nyheter roddar vi för kvällens halloweenfest här hemma med god mat, skattjakt och läskiga girlanger i taket. Barnen är övertända och exalterade.

Så jag vilar fysiken. Tar någon slöpromenad här och där för frisk luft och lite ställtid. Strosar upp på ett berg i närheten av Skanska och tar kjoltorsdagsbilden innan min första arbetsdag startar.

Jag vilar.

Imorgon tror jag att jag har vilat färdigt. Då kommer det att vara gött att  springa längs mina vatten igen.

Min typ av lyxonsdag

Att skämma bort mig själv och göra saker för min egen skull kan jag vara ganska bra på. Ibland… Och det där med att ta hand om sig ska i min mening vara enkelt. Det får inte framkalla någon stress, för då kan det ha motsatt effekt.

Idag tog jag ett tidigt varv runt ”min sjö” med det obligatoriska stoppet på Nedflo strand. Fötterna trummade fint mot asfalten och alla smärtor höll sig någon annanstans än i min kropp. När jag kom hem var jag varm, men skönt uppfriskad av den fuktiga och dimmiga luften.

Nu har jag några måsten att ta itu med, men om några timmar ska jag åka in till stan för en- och en halv timmes Hawaiiansk massage. Fråga inte mig vad det är för något, men jag litar helt och fullt på min massageterapeut Annika. Efter massagen väntar skymningskaffe med vännen Anna. Jag tänker mig att det blir ett fint samtal, något gott att äta och ett gäng cappuccinos.

Sådana här dagar, som i princip bara är mina, har jag typ aldrig och jag tänker njuta av varje sekund. Det finns dessutom en väldigt god anledning att den här dagen inträffar just idag. Imorgon börjar jag på ett nytt jobb.

Då vill jag ha fulladdade batterier.

Jag och mina ”lätta fötter”

Att jag inte har lagt min bästa löparsäsong bakom mig vet ni ju. När huvudet inte har varit fullt av potatismos har benen (förmodligen på grund av allt potatismos jag har haft i huvudet) strejkat på olika sätt och gör så fortfarande. Det har varit stelt, stolpigt och obalanserat i löparskorna. En direkt avspegling av livet.

Då blir man extra glad för det lilla.

Som att inte mindre än två främmande personer berättade för mig igår under korta och lugna löprundan (vaden ni vet…) att jag sprang lätt. Den ena sa ”lätta fötter” och den andra ”lätta ben”. Båda kändes precis lika bra.

Eller som att jag i morse lyfte 85 kilo i marklyft utan att blinka. Jag fick faktiskt koppla mig själv med strypkoppel i närliggande smithmaskin för att inte fortsätta och lägga på mer. Den som spar hon har och ett steg i taget…

Blicken framåt och uppåt. Och hjärtat på rätt ställe!

Det biter i kinderna!

Det där som kändes overkligt för bara nån vecka sedan, det vill säga att det skulle komma en tid för underställ, vindjacka och skydd för öronen, är nu i allra högsta grad verklighet. Luften har blivit kall. Löppassen startar alltid kalla. Fast en är ju erfaren och har lärt sig att värmen alltid kommer till slut.

Och om man tycker att det är lite jobbigt i isvinden och motvinden nere vid strandkanten eller på raksträckan, kan man alltid söka skydd i skogen. Trampa mossa i lä är riktigt fina grejer en kall oktoberdag.

Eller varför inte, i skydd av träden, köra lite styrketräning i ett sparsmakat utegym. Det känns så fint i kroppen när man springer vidare sen.

När den korta eftermiddagspromenaden med hästsspaning börjar bli en aning för kall är det bara att snabba på hem till en varm kopp kaffe och kladdkakerester direkt från frysen.

Det ska vara enkelt och friskt att ha helg!

Morgonguld och sammet

Jag kommer tidigt till dagens frukostställe, Le Pain Français på Avenyn. I kroppen har jag ett helt ok gympass och frisk luft från mitt strosande genom stan. Livet känns väldigt enkelt att leva, trots att jag är helt själv inne i den bombastiska restaurangmiljön, där man inte sparat på inredningsdetaljer och mysbelysning. Dessutom vet jag att jag snart ska få fint sällskap och en delux-frukost…

Sällskapet och maten anländer. Frukosten och sammankomsten är ett hej då till människor jag tycker om att dela min jobbvardag med. Det här är vår sista dag tillsammans som kollegor. Muntrar upp mig med en croissant och lite annat och tänker på att det faktiskt bara är mina arbetsuppgifter och miljön som försvinner, inte människorna.Vi är inte längre kollegor. Vi är vänner.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre start på min sista dag som kommunikatör.

När vi strosar genom stan mot jobbet värmer höstsolen och morgonens röda sammetsintryck upp hela kroppen i ett stort leende. Jag har det bra. De här människorna är bra. Allt kommer att bli grymt bra.

Och så tar vi strax en utelunch på stammisstället för att liksom knyta ihop jobbsäcken…

En historisk bild

Höstbuketten som jag fick för inte så lång, men ganska så trogen tjänst. Bakom den ligger presentkortet, som ska användas till en regnkappa som jag behöver när jag går mellan Korsvägen och mitt nya jobb.

Terapifåtöljen och pläden. Platsen där jag stöttat någon annan och blivit stöttad själv. Fåtöljen som blev hans plats. Där jag suttit bakom stängd dörr efter mitt livs första och hittills enda panikångestattack i väntan på skjuts hem. Där jag tagit en stödvila då och då.

Skåpet, där den vänstra delen har fungerat som ”sunkskåp” för fuktiga träningskläder och handdukar.

Mina plastmappar. Man kan aldrig få för många plastmappar. Kanske finns det en diagnos för det…

Den vita väggen där jag med hjälp av självutlösare har tagit mina/våra kjoltorsdagsbilder.

Jag kommer hit imorgon igen, men då är det mest för att stänga butiken så att säga.

Nu tar jag höstbuketten under armen och åker hem.

Nöjdheten över att

…jag igår, mitt på blanka dagen, fångade njutomhusvädret med ett skönt utomhusfyspass blandat med lätt löpning. Det var strålande sol och bitande vindar. Idag öser regnet ner och höststormen viner. Jag har varit på gymmet i ottan och ska stanna inomhus så mycket jag bara vill.

…jag tyvärr har ont i vaden ibland, men ändå lyckas få till bra träning. Funderar på total löpvila i två veckor, även om lätt löpning inte gör ont, och det skrämmer mig inte. Jag har så mycket annat kul att göra.

…jag börjar komma tillbaka i marklyft. Har känt mig lite skör efter den senaste tidens misär och medvetet tagit det lugnt för att inte skada mig eller bli för sliten. Fast imorse lyfte jag lätt 75 kilo. Flera gånger. Jag brukade ju ta 95 kilo, men det är i sig inget mål. Grundstark och hel är viktigare.

…jag har rensat mina mappar på jobbet, arkiverat det jag tror mina kollegor kommer att ha nytta av och skrivit färdigt strategin jag har haft på mitt bord. Imorgon väntar officiell avtackning och på torsdag inofficiell avskedfrukost.

…flera personer har sagt följande till mig ”Vad kul att börja på nytt jobb, då kan du välja vem du vill vara!” Jag funderar på att vara mig själv. 100 % Mia och ganska mycket ”Men Mia!”. Lätt kantstött, men humoristisk, social, varm och skicklig på det jag har anställts för – att skriva ett företag till goda affärer och framgång! Och som bonus är jag ju väldigt ödmjuk… Haha.

Odramatisk hemmahelg

…med dramatisk himmel.

Ja, det var nästan så att jag trillade av strandkanten där i lördags när jag tog mig ett varv runt sjön i Hindås med den obligatoriska pausen på strandremsan i Nedflo. Den här platsen har varit extremt viktig för mig när livet inte varit så enkelt, men den är precis lika viktig nu när jag mår bra. Mitt löfte till mig själv är att aldrig ha bråttom härifrån.

Lördagen var en sådan där dag då det faktiskt inte fanns en endaste anledning att vara inomhus och det var vi knappt heller. Så här i efterhand känns det som om vi kanske kände på oss att det var läge att tanka solenergi inför söndagen…

Jag startade min söndag med en väldigt fuktig morgonlöpning. När jag kom hem låg kläderna som ett kallt klister mot kroppen, trots att det knappt regnat. Inte vad jag märkte i alla fall…

Valet att spendera en ruggig dag inomhus med raggsockor på fötterna fanns liksom inte. Två av fyra familjemedlemmar bet ihop och trivdes, krattade löv och åt varmkorv med samfällighetsföreningen hela förmiddagen. Jag och den minsta däremot bidrog bara i en halvtimme innan hon tyckte att det var dags för välling och förmiddagsvila. Skönt ändå att krypa ner i en varm säng…

I ett svagt ögonblick under den soliga lördagen hade vi dessutom lovat barnen att gå till en annan lekpark än den vanliga. Sådana löften kommer man aldrig undan. Jag gruvade mig lite innan, men ändrade mindset och outfit och njöt av några timmars råfuktig kurragömma…

Ja, det var banne mig en väldigt odramatisk helg och nu går jag in på slutspurten på jobbet. Det känns lite surrealistiskt när det står avtackning i kalendern och man inser att det är för en själv. Jag gjorde det. Jag gick vidare!

Fredagsfeeling med stolthet och kunskap

Är det något som det senaste året har gett mig är det insikter och kunskap om hälsa. Hälsa kan vara vetenskap, men ingen av alla de kurser jag läst i ämnet kan mäta sig med det jag fått genom mitt livslånga lärande. Som såklart fortsätter…

Med ”nya ögon” och helt andra referensramar än tidigare ser jag saker på ett helt nytt sätt. Det betyder också att jag med egenpåtagen befogenhet kan vara en riktigt jobbig jävel och påtala fel, brister och förbättringsmöjligheter när det krävs.

Det gör jag också och tänker fortsätta med hela livet ut.

Dagens fredagsfeeling är stolt och rakryggad. Jag tänker göra det jag kan för mig själv och andra där jag kan göra det.

Hälsar,
En Jobbig Jävel

Hopplös, men hoppfull

Kanske är just den kombinationen – hopplös, men hoppfull – ett av de allra bästa lägena i livet.

Hopplös, men hoppfull betyder i mitt fall att jag kan vara lite slarvig och göra som jag vill för jag vet vad jag har och vad som komma skall. Jag känner mig fri, men är helt säker och trygg. Fattar ni vad jag menar?

Idag till exempel laddade jag batterierna i ottan med bästa sällskapet och frukostbuffé på Steinbrenner & Nyberg.

Eftersom jag inte hade bråttom någonstans efteråt tog jag med mig delar av frukostsällskapet på ett träningspass i solen. När sällskapet kände sig färdig hade jag inga som helst problem att fortsätta mitt träningspass ensam. Hade fortfarande inte bråttom någonstans…

Hopplös, men hoppfull är verkligen ett guldläge i livet! Jag vet att bråda tider med nytt jobb, nya rutiner och en massa energikrävande moment kommer att komma snart.

Så jag tänker njuta och ladda batterierna så mycket jag bara kan.