Själv är INTE bäste dräng

dsc02565Jag är tydligen livrädd för att känna mig ensam. Just nu genomför jag en kampanj gentemot mina fina vänner i Kungälv. Jag tycker att Anette och hennes sambo Henrik ska adoptera mig medan Ola är i alperna. Det är en winwin-situation för båda parter. De får två veckors renodlad Mia-tid (hallå, hur många får en sådan chans?) och jag får det bästa sällskap jag kan tänka mig. Deal.

De har redan två underbara barn. Jag marknadsför mig själv med att jag är rumsren,  sover på nätterna och äter i princip allt.

Men Mia! You are fierce!

dsc03468dsc03467Hur schnygg är man inte en helt vanlig arbetsdag? Jag sitter i soffan med datorn i knät och ska ta itu med allvarliga och halvjobbiga saker. Blärk. Då är det tur att man har sådana här godingar på fossingarna. Livet blir lite mer hanterbart och lättöverskådligt. Skål i morgonkaffe för fina och roliga strumpor. Dessa är en kärleksgåva från Ola och är köpta på Lindex barnavdelning.

Isterband och falukorv

mialagarmatVarde ljus,  sade Mia och satte tänderna i en gryta med isterband OCH falukorv.

R.E.S.P.E.C.T!  Jag har aldrig sett SÅ mycket kött och i den kombinationen, utbrast min sambo Sofia.

Ska det va så ska det, fortsatte jag och skottade in med sked. Det här gör susen för en utmärglad och skröpplig kropp.

15 minuter senare är det lugna vatten. Inget kräks. Bara glada miner och dans.

Snipp snapp snut så föklarar jag denna magsjuka (eller vad fan det var) slut. Tre dagar är helt klart enough. Nu pallar jag inte mer. Imorgon back to work and back to having fun.

Men jag tror ändå att jag följer Översättarhelenas råd och köper vingummin för att binda lite vätska i magen. Jag menar, det kan ju inte skada.

Och vaniljglass.

Med lite kropp under vinterjackan

dsc03197Jag lyckas ta mig till kontoret, småprata lite jobb och hämta viktiga papper som måste tas itu med vare sig jag mår bra eller inte . Tar det stora beslutet av promenera hem. Är inte helt säker på att jag kommer fixa det backiga landskapet. But hey, lite friskluft har ingen dött av. Speglar mig i skyltfönstret, där jag alltid brukar vårda fåfängan och blir illa till mods. Ett stort huvud med ett yvigt och rött hår stirrar emot mig. Blek och jävlig är jag också med vanställd kroppshållning och väldigt lite kropp under vinterjackan. DET SER HELT ENKELT FÖRJÄVLIGT UT.

Kommer hem. Vill bara ha tystnad, lugn och ro. Slår till en början inte ens på datorn och skiter i att ladda upp mobilen. Lägger mig ner i min efterlängtade säng. Det är precis då det börjar.

BORR BORR BOOOOOOOORRRRRR BORR BORR BOOOOOOORR.

Det kommer i jämna intervaller och fyller upp hela lägenheten. Jag är EXTREMT nyfiken på vad grannen sätter upp på väggen som kräver över en timmes ihärdig borrning. HELT SJUKT NYFIKEN.

Ja det verkar inte bli någon avkopplande vila för Hellströmskan än på ett tag. Ska gå till affären och handla något gott i förhoppning om att bli så pass sugen att jag vill äta och behålla det.

Vaniljglass med chokladsås?
Våfflor?
Fruktsallad med vaniljvisp?
Nyponsoppa med glass?

Hm. Någon som har fler bra förslag på sjuklings-mat?

Det är viktigt – käket ska nämligen ge mig mina sockersöta rosor på kinderna tillbaka!

Today I am killing one of my darlings

Nope, jag ska inte slå ihjäl min pojkvän eller katten Alice idag utan skriva min sista onsdagskrönika för affärsnätverket Driftig.nu

Jag började att skriva onsdagskrönikor lite försiktigt någon gång i höstas. Författade något torrt om ”där de goda idéerna föds” och att ”livet blir vad du gör det till”. Det var liksom inget fel på texterna i sig för skriva är man ju proffs på. Texterna var bara väldigt förutsägbara och inte så mycket Mia. Jag sa saker som vem som helst skulle ha kunnat säga precis när som helst och det kändes tryggt, lugnt och behagligt.

mialekSedan hände någonting och jag  blev modigare och mer personlig. Det fick helt enkelt bära eller brista. Jag hade saker att säga som var på blodigt allvar – för mig. Hur andra skulle reagera hade jag inte en aning om. Responsen kom direkt, som ett efterlängtat kärleksbrev på posten. Ni som har följt med på vägen, vet nästan mer om mitt sinnestillstånd än vad jag själv gör. Ni fick läsa om den personliga krisen som för närvarande håller på att ebba ut. Kris förvandlades sakta men säkert till jävlar anamma och en lust att ställa skåpet. Eller åtminstone ett behov av städa ur skåpet från gammal bråte som gjorde ont. Jag har inte så ont längre.

Det bästa av allt är att det inte känns det minsta skrämmande att ni har fått ta del av det här utan snarare super-duper-megahäftigt.

tilpanerAllt har sin tid, även sådant som är roligt och ger väldigt mycket. Trots att jag dagen till ära och på helt eget bevåg dödar min älskling, onsdagskrönikan, är jag glad. Jag fick ett förtroende precis när jag behövde det som allra bäst och jag lade ner massor med tid på att förvalta förtroendet. Det känns bra ända ut i fingerspetsarna. Nu är det dags för nästa stjärna att ta över. Mina fingrar fortsätter dock att knappa på tangentbordet. Hos Men Mia! levereras det krönikor, galenskap, humor, vardagsbetraktelser och kärlek i princip varje dag.

Så välkomna åter.

Tånaglar, herrkalsonger och kräk

Det är så förbannat oglamoröst och tråkigt idag att jag bara vill #¤%&#¤#¤%#¤ Det var även oglamoröst och tråkigt igår och då ville jag också bara #¤%&#¤#&#¤

miasov1. Jag är sjuk. Har en konstig magåkomma som gör att jag varken kan äta eller dricka och fungera som folk.
2. Jag har fastnat hemma hos min pojkvän eftersom jag är för svag och kräkfärdig för att åka spårvagn hem till mig.
3. Jag har inte träffat en människa på två dagar (förlåt Ola, men du hajar vad jag menar).
4. Jag har för stora och knöliga herrkalsonger på mig under jeansen. Hittade inget annat i morse. Mia gillar att bryta könsmönster, men faan inte på det här sättet.
5. Jag klev nyss på min egen tånagel, en avklippt sådan, som blev kvar på golvet efter förmiddagens fotmassaker.  Ja, den skar in i fotsulan.
6. Jag bara sover och sover. Idag har jag jobbat i 30 minuter, bloggat i 20 minuter och gjort onödiga och icke energikrävande saker resten av tiden mellan sovpauserna.

Det är misär och jag är inte nöjd. Grrrr.

Jag var själv, men sällan ensam

Det är skillnad på att vara själv en stund och att känna sig ensam. Jag var singel i otaliga år (tillräckligt många för att göra omgivningen orolig) men jag kände mig sällan ensam. Ni vet, man anpassar ju sig efter situationen. Jag hade fantastiskt roliga singelår med massor av vänner, resor, galna krogkvällar, bus, studier, jobb och ett gediget engagemang i idrottsrörelsen. Längtade måhända efter någon att hålla i handen ”på riktigt” nu och då, men tyckte om mitt liv. Jag var själv, men sällan ensam.

dsc02707När jag träffade kärleken, som är väl omskriven i denna blogg var det verkligen dags. Jag älskar att veta att han finns där i alla väder och i alla kläder. Jag har till och med vant mig vid att bli kliad på ryggen varje morgon (han går upp fem minuter tidigare varje vardag för att hinna med det). Vi är aldrig själva. Vi är alltid vi, även när vi gör saker på olika håll. Men! Det handlar liksom alltid om bara några timmar.

olamiasebKABOOOOOOOOOM. Om några dagar åker kärleken till de italienska alperna – i två veckor! Jag har såklart hejat på den här resan. Killen älskar att åka skidor och gör det bra. Jag har åkt typ två gånger i mitt liv och en av gångerna lyckades jag få en skallbasfraktur. Det är klart att han ska åka med sina fina kompisar Martin och Micke. Det enda som oroar mig är laviner och brutna ben. De här killarna åker inte i några blå backar, utan kastar sig snarare ut från monstruösa och opistade bergstoppar. De har köpt proffsutrustning ifall att någon skulle hamna under snömassorna. Egentligen är jag inte orolig alls för jag vet att de tar väl hand om varandra.

Men jag är lite smått orolig för mig själv. Jag har blivit två, glömt bort hur man hanterar världen helt på egen hand och har inte den minsta lust att vara ego och göra precis som jag vill i två veckor. Det känns helt enkelt skittrist.

I lätt men hoppfull panik googlade jag alldeles nyss efter ”ryggkliare”…

Rödluvan visar färg

rodhatta1rodahattaOrdningen är återställd. Jag är ung, bara 29 år. De grå tinningarnas charm bekämpas regelbundet med röd färg. Igår fick min pojkvän ta på sig plasthandskar och hjälpa till. Stackarn höll på att stryka med av färgångorna och hostade som ett litet kruppbarn i badrummet. Han har gjort det förr, men jag var precis som vanligt tvungen att dubbelkolla hela tiden så att han gjorde rätt. ”Du tar väl bena för bena nu? Sötnos, du har väl inte glömt småhåren runt ansiktet? Är det verkligen färg ända ut i topparna?” Och så vidare… Jag fattar verkligen inte att han står ut. Jag skulle aldrig stå ut med mig.

Nu är håret sådär nyfärgat-blankt-och-följsamt ni vet. Jag går omkring i lägenheten, slänger med håret och njuter av min röda man. Inomhus ser det ganska ”vanligt” ut, men det finns en risk att jag kommer att se helt galen ut i dagsljus. Hoppas.

Planerna för dagen blev helt ändrade. Jag skulle ut och slänga med håret bland folk. Mia är dock sjuk och får skrota omkring hemma och jobba lite halvhjärtat. Gillas inte.

Mia goes hotdog med luftinsläpp

Okej, jag lovade igår. Här kommer min extraordinärt snygga korv-outfit. Jag kände mig glamorös, cool och snygg nästan hela kvällen. Men det här med pennkjol är inte helt enkelt…

miasmodeOla: Du måste ha pennkjolen! Den är skitsnygg och du har aldrig använt den.

Mia: Okej, men då måste vi gå sakta. Jag är handikappad i den här och kan knappt röra benen.

Några minuter senare ute i kylan på väg till festen…

Mia: FAAAAAAAN! KJOLEN SPRACK!

Ola böjer sig ner, undersöker skadan och kliar geniknölarna…

Ola: Nej, det var nog en sådan där söm som de syr till bara för att plagget ska hålla formen i affären. Nu har du en slits.

Mia: En slits? Jaha. Det känns som om man ser röven. Gör ni det? Kolla du också Lars. Ser ni den?

Ola&Lars: Nej, det ser bra ut.

Mia får ett något pressat ansiktsuttryck…

Mia: Det fläktar och blåser in kallluft mellan bena på mig. Det drar rakt in! Burr.

Ola: Men Mia!

Mia: Okej, men nu kan jag gå i alla fall. Det är kallt och blåser in. Vi går fort!