Motivera kvällsträning

Jag har inte sprungit mitt pass idag, men jag ska… Tänkte att jag skriver det här för att motverka att jag låter bli. Det ligger inget borde eller tvång bakom, men jag vet ju hur bra jag kommer att må efteråt. Jag kommer att sova bättre, kvällsfikat kommer att smaka mer och det sista lilla pysslet innan sänggång kommer inte att kännas lika jobbigt.

Frisk luft är bra. Den friska luften blir extra frisk för mig om jag andas den medan jag springer.

För någon som väljer morgonträning alla dagar i veckan sitter ett kvällspass väldigt långt inne. Det är som om det byggs upp en jäkla mur under dagen. Som om träningskläderna blir för små och passar bättre på stolen där jag hängt fram dem…

Jag borde inte, men jag ska. För att jag vet att det får mig att må bra.

När jag ger mig iväg ikväll kommer jag att ha nattat minst ett av mina barn och blivit gosig i hela kroppen. Det där mörkret som fanns där när  jag vaknade i morse kommer att vara tillbaka. Jag kommer att titta drömmande på min egen säng. Nej, jag är ju ingen nattuggla precis…

Fast ikväll tänker jag gilla det. Jag tänker uppskatta kvällsträningen och vara tacksam för varje steg jag tar.

Och nu har jag skrivit det här. Vi ses imorgon, förhoppningsvis på andra sidan kvällsträningen…

Just nu är det ju ändå ganska lätt. Snart kommer löpningen att kräva fler lager kläder, mössa och pannlampa ibland 🙂

Goodlife-dagar

…och vikten av att bryta vardagsmönstren. Det är ju så att jag, precis som alla andra, inte är gjord av tid precis. För att få till det ”lilla extra” måste något annat bort, eller läggas någon annanstans.

I morse skuttade jag som vanligt upp i ottan, men lät träningskläderna ligga kvar i garderoben. Inte var jag en duktig flicka och gick extra tidigt till jobbet heller…

Nej, jag promenerade ner på stan för att träffa mina vänner. Klockan 07.00 möttes vi upp för långfrukost på Espresso House vid Brunnsparken – en bra knutpunkt mitt emellan allas våra jobb och måsten under dagen. Vi är upptagna och svårplanerade som tusan, men att ses för en frukost funkar oftare än andra typer av träffar.

Och när jag promenerade till frukostdejten, bestämde jag mig för att hela den här dagen skulle få gå i återhämtningens tecken. Jag har ju nämnt förut att det är skitlätt att träningsvila, det är liksom bara att låta bli att träna. Fast jag behöver en annan typ av återhämtning också.

Det är svårt att bestämma sig för att ta det lugnt en hel dag och ännu svårare att genomföra det, men med hjälp av frukostdejt och trevliga aktiviteter på bästa arbetstid så gick det vägen. Jag hann aldrig fastna i mailkorgen eller stressa upp mig över alla (minst sagt) splittrade arbetsuppgifter jag har på mitt bord. Jag förblev cool…

Ikväll har det bara varit jag och storbarnet. Vi har ätit pannkakor och rått om varandra.

Det har i sin enkelhet varit en riktig goodlife-dag, en väldigt värdefull sådan. Tack! Och jag tror att tröttheten jag har känt i inledningen av den här veckan flyr sin kos imorgon…

En ny möjlighet att stå på startlinjen

Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan planerade att springa ett lopp på 14.9 kilometer, som ställdes in och inte blev av för första gången på 36 år? Jag tog det inte med vidare värst jämnmod eftersom loppet har blivit tradition i vår familj. Det är alltid någon av oss som springer just den här tävlingen.

Sist men inte minst så tänkte jag ju använda loppet som formtoppning inför marathonstarten, men det har jag kommit över eftersom marathonloppet gick bra ändå.

Igår nådde en fantastisk nyhet mig. Nyheten kom direkt från svärföräldrarna och idag har jag läst i Provinstidningen Dalsland att Hagenrundan räddas. Fatta bra?! Loppet som jag inte fick springa när jag tänkte springa det, får jag nu en ny möjlighet att springa.

Den 30 september står jag på startlinjen. Jippi!

Eftersom det inte längre ligger något Marathon och väntar på mig kommer jag förmodligen att springa den korta banan på 7.6 kilometer. Den kuperade lilla helvetesslingan, som utmanar och gör ont. Längtar!

Och det är nog inte bara för mig som det här är en positiv nyhet 🙂

Men Mia-intervaller till Piggelina

Alltså den rubriken… Som jag alltid har velat skriva den. När Anna frågar efter intervaller börjar jag liksom gnugga handflatorna av förtjusning.

Hon har ju redan konstaterat av vi är väldigt lika på flera sätt, på ungefär lika många sätt som vi är olika. Medan hon springer långpass oftare än vad jag hinner byta trosor, så prioriterar jag bort långpassen och springer intervaller istället. Jag hoppas dock att hon byter underkläder lite oftare än vad jag springer intervaller. Speciellt med tanke på att jag är periodare… Nåväl, vi kan lämna underkläderna och gå direkt på tre av intervallpassen som jag tycker att Anna ska pimpa sin träning med.

4 x 4 min med en överraskning

De fyra fyraminutarna ska springas i uppskattad milfart, helst något snabbare. Mellan varje intervall är det två minuter vila som gäller. Efter fyra intervaller, då kroppen och huvudet liksom tror att det är färdigt är det dags för en svettig överraskning. Vad och hur kan variera, det är det som gör ett av mina absoluta favoritpass så festligt. Nedan följer förslag på överraskningar som jag själv har genomfört.

# 4 x 530 meter stupbrant kliv-kliv-överlev-backe (joggvila nerför)

# 2 (eller 3) x 8 min i uppskattad halvmarafart (2 min vila mellan intervallerna)

# 4 x 2 min (1 min vila mellan intervallerna) + 4 x 1 min (30 sek vila mellan intervallerna)
OBS! Intervallerna ska gå snabbare ju kortare de blir och detta är därmed inget pass man startar sin intervallkarriär med…

Sölkorv dit – Snabbdistans hem

När jag inte vet vad jag ska hitta på joggar jag åt ena hållet och springer snabbdistans hem. Här finns också möjlighet till variation. Vill man ut och testa marathonfarten kan man med fördel jogga ganska länge, typ 10 kilometer, innan man springer i sin marathonfart hem. För halvmaratempo kan sju kilometer vara lagom medan det definitivt räcker med max fem för miltempot…om man har något annat viktigt inplanerat senare den dagen.

12 världsrekordsenminutare med marathonavslutning

Det här är passet som surar ner löparbenen riktigt ordentligt innan det är dags för snabbdistans i marathonfart. För enminutarna, som är tolv till antalet, ska gå i det där överjävligt höga tempot du aldrig springer i annars och vila mellan intervallerna får du göra i max en minut. När du har sprungit 12 x 1 min är det tillåtet att jogga ner pulsen i en kilometer innan du kör en snabbdistans (4-7 kilometer) i din önskade marathonfart. Och ja, när du är färdig känner du dig som en riktig hårding, som kan klara vilket jäkla Marathon som helst!

Jag har inte skrivit något om vare sig uppvärmning eller nerjogg i passbeskrivningarna ovan. Det ingår såklart, men det litar jag på att Anna och alla ni andra klarar av själva.

Lycka till! Och eventuellt en styrkekram…

Ute och tigger likes IRL

Jag är så skadad att jag tror att livet är som på Instagram. I helgen har jag vid två tillfällen varit ute och sprungit i min finishertisha från Helsingborg Marathon och förväntat mig att folk ska komma fram och klicka like på mig. Vid varje möte har jag bröstat upp mig och laddat ansiktet med världens största leende. Jag har tagit omvägar för att faktiskt möta människor och sprungit väldigt nära dem…

Jag kan berätta att livet inte är som på Instagram. Inte en jävel har klickat like på mig eller ens lyft blicken för att kolla på min tröja. En person backade eventuellt undan när jag kom för nära…

Att jag bar finishertishan kan också bero på att den är väldigt snygg. Eller att det faktiskt är den enda löpartisha jag äger som inte är en finishertisha från 2011. Valet är då väldigt enkelt när det precis har slagit om från linne till tishaväder här i Göteborg…

Nåväl. Benen bär mig och är spralligt pigga igen. Det klickar jag personligen en fet like på. Och det får ju faktiskt vara huvudsaken 🙂

Jag har jobb att göra!

I förrgår mailade jag vinnaren av min diktsamling. Hon heter Malin och gissade att jag skulle genomföra Helsingborg Marathon på 3.22. I alla fall. Jag hade skämskudde när jag skrev mailet och ursäktade mig ”Du behöver liksom inte ta emot den…”. Men hon svarade att det ville hon visst så hon kan läsa den i väntan på nästa min bok.

Jag har jobb att göra! 🙂 Nu hoppas vi att det lugnar ner sig lite på andra fronter så jag har energi att ta tag i min fabulösa chicklit-roman igen.

Boken som inte handlar om mig, utan om någon som typ är rädd för fysisk aktivitet och inte lyfter på arslet i onödan. Hon som kärar ner sig i en marathonlöpare, har vänner som krisar, bokar löpardejter utan att ha sprungit en endaste meter och som anlitar en PT med tight röv och för små mjukisbyxor…

Jag har fantastiskt roligt när jag skriver detta, som ni förstår.

Den som väntar på något gott…går alltid i mål! Med ett leende och solsken i blick! 😉

En torsdagslista om längtan

Rubriken låter skitdjup, men vi kan säga som så att det inte bara är djupa grejer jag längtar efter just nu…

Kaffe utomhus, gärna nära eller mitt i naturen. Alldeles för många koppar med automatkaffe har inmundigats vid skrivbordet denna vecka. I samband med flera av dem har jag dessutom känt en kniv mot strupen och glömt bort att dricka kaffet. Gör om! Gör rätt! På lördag…

Utomhustid i rörelse. Visst, jag har gått till och från jobbet varje dag och varit lite småute här och där, men det räcker inte för mig. Jag behöver mer tid än så under himlen, vilket jag vanligtvis får tidiga mornar då jag löptränar. Löpvila är inte bara av godo. Även detta tar vi itu med till helgen…

Koppla ner och koppla bort och bara smyga online till kvällen för att skriva ett blogginlägg… Typiskt helggöra det med.

Skrota runt och pyssla med saker med två harmoniska barn alldeles i närheten. Vad gäller detta kan jag bara garantera min egen förmåga att ”skrota runt”…

Långfrukost. Jag äter förmodligen precis som vanligt gröt och ägg, men det får gärna ta hur lång tid som helst!

Och där kan vi konstatera att jag är en sådan där mindre värd människa som lever för helgen istället för att bara embräjsa min vardag alternativ skapa mig en sådan där living-the-dream-vardag som jag alltid vill vara i för att den är så magiskt fantastisk.

Men det är helt ok. Tycker jag.

GE MIG HELG!

Vilar intensivt…

Förra veckan var en marathonvecka på jobbet som jag toppade med att springa ett riktigt Marathon. Bara ett av dessa Marathon har tagit slut…

Fysiskt har jag taggat ner ordentligt och har efter loppet i lördags nästan vilat så intensivt att jag blivit trött. Mentalt däremot får det snurra på högvarv ett tag till. Hur som helst så passar det bra med en lökarvecka! Idag sprang jag några steg genom stan för att komma undan regnet (hann inte…) och igår tog jag en omväg på väg hem från jobbet till en AW, men det är också allt som kan räknas som någon form av extra fysisk aktivitet.

Kroppen har återhämtat sig fint. I måndags föredrog jag att åka hiss när jag skulle nerför trapporna på jobbet, men annars har jag i stort sett känt mig som vanligt. Så jag börjar komma till stadiet då prestationen har landat, jag börjar träningslängta och fundera på vad mer jag ska hitta på i höst. För jag är inte färdig. JAG ÄR LÅNGT IFRÅN FÄRDIG!

En halvmara? Ett försök på milen? Långdistans till skogs? Den där löparkalendern är som en jävla godispåse och jag är ju svag för sötsaker som ni vet.

I köket står en väska packad. Imorgon tror jag visst att någon mjukstartar sin älskade kropp med ett pass på gymmet. Löparbenen får vila lite till, men det finns ju faktiskt andra grejer en kan hitta på medan en drömmer om millopp, mjölksyra och målgångar…

Racereport Helsingborg Marathon – ett oväntat topplopp!

Varje gång jag har stått på startlinjen för ett Marathon eller en längre distans har projektet känts mig övermäktigt. På startlinjen i Helsingborg är känslan faktiskt starkare än någonsin eftersom det är evigheter sedan jag sprang så här långt. Jag har ju dessutom envist prioriterat bort långpassen i min träning, vilket kommer över mig några minuter innan startögonblicket. GULP! HJÄLP! TA MIG HÄRIFRÅN!

Trots kronisk långdistansskräck väljer jag att stanna kvar vid starten ända till klockan slår 10:00…

På grund av osäkerhet väljer jag inledningsvis att springa jämsides med killarna med 3.30-ballonger…i cirka 300 meter. Sedan får jag feeling och ger mig iväg på egna och betydligt snabbare äventyr.

För till en början är det lättsprunget och jag har trevligt sällskap. Har aldrig någonsin under ett lopp lagt så mycket tid på att vara social. När jag inte pratar själv lyssnar jag på andras diskussioner. Folk kommer och går vid min sida och alltid med ett trevligt tillrop och ”Lycka till!”. Jag känner mig stark när det börjar gå uppför och oövervinnerlig när det är platt eller nerför. Kikar på klockan och ser att jag passerar milen på 46.30. Ett bra besked men samtidigt ”OH SHIT!”. Ska det här verkligen hålla hela vägen in i mål?

Min första stora hållpunkt är 14 kilometer i Ramlösa där min supporterstyrka står, men innan jag kommer dit hinner jag faktiskt dansa för en kille som sitter ensam med en förstärkare och poppar ”I feel good”. Marathondans – CHECK! Jag håller alltid vad jag lovar…

När jag passerar Ramlösa känner jag mig fortfarande på bra humör och gör segertecken, men om jag inte minns helt fel är det redan under den knixiga skogsslingan strax därefter, som kroppen börjar knaka. Ibland känns det som om jag inte tar mig framåt bland svängar, småbackar och rötter, men jag lyckas hålla farten uppe och den andra milen går konstigt nog på 46.23, vilket jag kommer att ångra lite senare…

För på vägen mot 30 kilometer är det förmodligen avsaknaden av långpass i kombination med den för mig höga marathonfarten som börjar göra sig känd i kroppen. Jag får slita och minsta lilla sväng, nivåskillnad eller motvind känns jobbiga att hantera. Jag verkar dock inte vara ensam om detta och det faktum att jag passerar folk gör att jag får upp hoppet och lyckas behålla min fart. Men den där maximala löparnjutningen är borta och jag kan inte längre ta in naturskönheten som förmodligen omger mig på sina ställen på samma sätt som tidigare.

När jag passerar 30 kilometer tänker jag på att det här är det längsta jag har sprungit på flera år och kroppen bestämmer sig för att strejka. Det är som att trycka på en knapp och jag har två krampande lår att tampas med och ett huvud som vill ge upp och ta en fika istället… Funderar på att vänta in löpar- och cappuccinodrottningen Anna (som jag vet ska ta det lugnt på grund av att hon nyss sprungit Ultravasan) och höra om hon vet något bra café längs med vägen…

Och här kommer inläggets första och helt ogenerade bildstöld från piggelina.se, som är ett bevis på att jag innan loppet gick till bajamajakön för att hitta cappuccinodrottningen. Och det gjorde jag…

Vid 32 kilometer springer jag om två killar som upplyser mig om att jag ser ut att gå för 3.20. Jag tackar för upplysningen, men själv har jag släppt alla tidsmål jag egentligen aldrig har haft. Jag ska bara ta mig i mål och allt annat känns oväsentligt. Mitt i misären klappar jag mig själv på axeln. Jag vågade försöka ordentligt. Det är modigt i en skakig marathoncomeback!

Jag sliter mig fram på tunga ben och vet att farten har sjunkit, men vägrar titta på klockan. Istället stannar jag så fort det finns sportdryck och vätska och ser till att få i mig ordentligt. Vägrar att stressa och betar metodiskt av kilometrarna. Folk skriker ”Du är topp-10!”, men det rör mig inte ryggen att jag passeras av två damer med bara några kilometer kvar och därmed också tappar placeringar. Istället så utdelas peppande ord och hejarop oss tjejer emellan. Är det inte härligt? Detta lopp är speciellt! <3

Min kropp är fortfarande överkänslig och sjukt trött, men mentalt är loppet faktiskt ”bara” 39 kilometer för mig. Några dagar tidigare har  arrangörerna postat en bild på strax innan 39-kilometersmarkeringen på Instagram. Där utlovas en skön utförslöpa och platt strandpromenad hela vägen in i mål.

Vad händer tror ni?

Jo, precis när jag kommer till den platsen laddas löparkanonerna på nytt. Jag får energi och klipp i steget (nåja…) och farten går från vad jag upplever som styrfart till räserfart i marathonmått mätt. De sista tre klipper jag i runt 4.30-fart utan att känna mig det minsta trött. I och för sig håller jag på att springa fel på den spikraka strandpromenaden, men visas rätt av en kvinna. Så lite trött är jag nog…

Marathonmagin har slagit till! Jag lever! Jag älskar att springa! Jag går i mål! Jag känner mig som en vinnare!

Funktionärer blir oroliga för min hälsostatus eftersom jag inte helt otippat börjar lipa strax efter målgång. Jag mår dock prima och försöker hulkandes förklara att jag bara är glad. Och hög. Jag har ju vägrat titta på klockan sedan jag passerade 30K, men ser på målklockan att jag trots motgångar och allt slit har lyckats ta mig i mål på runt 3.20, vilket lite senare visar sig vara 3.20.05.

Jag har precis upplevt min tuffaste dipp någonsin på en löpartävling, vilket gör Helsingborg Marathon till det mest oväntade topploppet och personbästat i hela mitt liv. Det är magiskt!

Jag får medalj, öl, apelsin och kexchoklad och följer strömmen mot utgången där familjen och fina vännerna väntar. Det är soligt, kramigt, härligt och glatt. En tillfällig benkramp botas av sambon som lyfter upp mina ben i högläge. Barnen trivs och jag mår oförskämt bra.  Men det känns som om något saknas…

Det var det här som saknades. En fortsättning på min och Annas bajamajadejt, fast nu i glassiga solstolar och med målgångschokladen som jag missade eftersom jag blev så lycklig av att få en öl i näven direkt efter målgång. Och bilden har jag precis som vanligt helt ogenerat stulit från piggelina.se

Tack Helsingborg Marathon – jag är i mål!

Jag förstår att ni sitter som på nålar och väntar på en racereport från Helsingborg Marathon nu. Tyvärr måste jag meddela att den inte är klar. Den är faktiskt inte ens påbörjad. För så fort loppet var över kom familjelivet emellan och satte krokben för min blogg- och löparkarriär.

Istället för att skriva racereport har jag under dagen bland annat spenderat tre timmar i en lekpark under stekande sol. Tackar löpargudarna för snabb återhämtning från gårdagen. Kids tar liksom inte hänsyn till att morsan sprungit Marathon…

Vill ni veta hur det gick då?

Jo, förutom kilometer 28 till 39 gick det som en härlig löpardans. Under dippen, då jag bokstavligen trodde att jag skulle dö, jämnade loppet på något sätt ut sig. Jag menar det hade ju varit onödigt att få en för bra tid och en för bra placering…

Mitt nya personbästa på marathondistansen är *trumvirvel och fanfarer* 3.20.05 vilket gav mig en niondeplats i damklassen. HURRA!

Jag är extra nöjd med ett pers, då Helsingborg Marathon knappast är att betrakta som en snabb bana. Inte för mina ben i alla fall, men mer om det i racereporten när jag skriver den. Det bästa med ett nytt pers är dock att jag från och med nu slipper komma dragandes med gamla meriter från Stockholm Marathon 2011…

Min marathoncomeback innehöll också mitt första möte IRL med en alldeles speciell Anna. Före start hittade jag henne i bajamajakön och efter målgång letade jag upp henne så hon kunde guida mig till målgångschokladen. Hon gjorde mig inte besviken. Förutom att vi faktiskt pratade med varandra var hon också väldigt noga med att dokumentera vårt möte, vilket innebär att jag inom kort kommer att göra helt ogenerade bildstölder från Sveriges i särklass bästa löparblogg – piggelina.se!

Idag mår jag som jag förtjänar – helt fantastiskt! Det känns bra att min marathoncomeback är i hamn och dessutom med en fet guldstjärna.

Fast nu kära vänner är det det nästan mer spännande än själva loppet. NU ska jag nämligen kika vilken stackare det var som vann min diktsamling…