Ytterligheter

Jamen tjena! Long time och så vidare. Sedan vi hördes sist har det varit väldigt sorgligt, väldigt glatt, massor med besök, salta dopp för storbadare och badkrukor (LÄS: MIG!!!), sena kvällspromenader, krabbmiddag och min yngsta dotters ettårsfirande, som pågår idag. Livets ytterligheter på bara några få dagar med andra ord.

Jag har sagt hej och hej då till min fina vän Anna, som också är Junis gudomor. Vi har välkomnat ett gäng av Olas härliga bröder och en brorsfru och svärisarna är fortfarande här.

Livet på västkusten är fullspäckat, soligt och salt.

Rent träningsmässigt har jag faktiskt lyckats tajma in några kvicka rundor med småbyxor som skurit så djupt in i rumpan att jag nästan blivit galen. Fast nu har vi tvättat och jag ser fram emot nästa runda med fladdriga shorts, som inte smiter åt någonstans. Hurra för lätt och luftigt!

Några bilder på det? Vi börjar med småbyxorna i rumpan, sen är det bara att skrolla och njuta av bättre utsikter…

Att välja mellan stark kupering

…eller stark kupering. Det är alternativen som bjuds här vid havet när det vankas långpass. Det finns en raksträcka på dryga kilometern som är nästan platt (bilden nedan) som kan inleda och avsluta din långpanna om du väljer att springa åt det hållet, men i övrigt är det bara att ta fram hornen och mata backar efter bästa förmåga.

Bilden nedan är förövrigt inte dagsfärsk för under dagens backiga tremilare (som jag äntligen fick till) blev det inte en endaste paus eller fotosession. Det blev heller inga snacks eller någon vätska. Jag fick feeling och bestämde mig för att mata på från start till mål.

Jag har inte hittat någon bra långpassrunda här, så löparkalaset började med att jag sprang och vände för att sedan snurra runt runt på några mindre rundor. Under fötterna fanns både barriga stigar, asfalt, grusvägar och rullsten.

Underlaget och den lantliga och salta luften gjorde att jag inte blev uttråkad förrän efter 28 kilometer ungefär och den starka kuperingen hjälpte mig att hålla nere farten. Eller så var jag bara lat. Ach… Toppbetyg till dagens långpass!

Det roligaste med att springa långt är ändå att se vad kroppen kräver efteråt. Idag var en McFlurry på Donken det allra viktigaste målet. På god andra plats kommer en påse saltlakrits från IKEA och en pizza med tonfisk, lök och ägg. Precis som jag tränar efter dagsformen, så äter och dricker jag också därefter.

Vi får se vilken placering kvällens chips, choklad och glas rött hamnar på. Förmodligen väldigt högt…

Ska jag ge upp?

Jag prioriterar aldrig löparrätt. Eller så kommer det något i vägen. Oftast barn 🙂

Jag är en småbarnsmorsa med halvstora löparambitioner och ett minst sagt hektiskt familjeliv som nu ska springa ett Marathon. Men. Jag får aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, till några långpass. Jag har hittills två tremilare i benen, som jag tyvärr sprang alldeles för fort.

Ska jag ge upp mitt Marathon eftersom jag inte lyckas optimera min träning? OBS! Med optimera menar jag inte att träna helt optimalt, utan jag menar att hinna springa långt åtminstone ibland…

Nej, jag kommer såklart inte att ge upp. Dels så har jag frågat om jag får springa på Annas BUS-meriter (If she lets me… Hallå! Kvinnan sprang över åtta mil. Lite kan hon väl dela med sig?!) och dels får jag väl ta det för vad det är. Ett Marathon bland tusentals andra. En folkfest. Fast det känns viktigt att jag orkar dansa någonstans längs med banan…

Så för dansens skull tänker jag fortsätta att gräva djupt i tidbanken för att hitta timmarna som krävs för att ta sig några mil den kommande veckan.

Jag ger aldrig upp. Inte på grund av sådana här smågrejer i alla fall. Sådana som säger att man blir bra på det man tränar ljuger. Jag tänker att man blir bra på det man vill bli bra på.

Fredagslistan med det salta livet

Dagens träning

För första gången den här semestern gav jag mig ut på morgonkvisten och min ordinarie träningstid kändes plötsligt exotisk. Eftersom jag sprang alldeles för många intervaller igår föll det sig helt naturligt att det blev ett lugnt distanspass. Lyckades skrapa ihop 10 kilometer innan magen började skrika efter gröt…

Helgens träning

Jo den blir av. På söndag vill jag springa ett långpass ty det är verkligen dags att jag tar av mig marathon-skygglapparna nu om jag ska ta mig hela vägen till mållinjen i september. GAH! Jag är en sådan långpass-slarvmaja! Lördagsträningen håller jag lite öppen eftersom det vankas 20-årskalas. Inte min 20-årsfest tyvärr…

Dagens insikt

Det salta semesterlivet passar verkligen oss. Leka, bada (inga bad för mig dock), träna, pyssla med projekt, skriva bok, blogga, äta lite, softa i soffan med ett glas rött… Det blir mer och mer uppenbart att jag borde ha semester jämt. Får jobba i den riktningen med min så kallade ”life design” (haha!).

Fredagsfeeling

Faktiskt inte alls. Att det var fredag slog liksom ner som en blixt från en klar himmel och jag har redan glömt bort hur en måndag känns…

Ha världens bästa helg vänner och må vädergudarna vara med er vilket väder ni än föredrar <3

Kvalitet på semestern

Hög kvalitet på semestern kan innebära många saker. Tupplurer när man vill, obegränsat med tid med familjen (till man måste göra något annat en stund…), god mat, en box med rödvin, sinnesro och så vidare.

Kvalitet på semestern kan också betyda kvalitet som i träning. Kvalitetsträning. Intervaller. Träningspass som verkligen tar och nästan gör lite ont…

Idag sprang jag följande pass:

1. Uppvärmning

2. 4 x 4 min med 2 min vila mellan varje intervall

3. Setvila (= uppdatera Instastories)

4. 4 x 2 min med 1 min vila mellan varje intervall

5. Setvila (= uppdatera Instastories)

6. 4 x 1 min med 30 sek vila mellan varje intervall

7. Pusta ut och spela in film till Instasories

8. Nerjogg

Det kan se ut att vara väldigt många steg, men är faktiskt ett väldigt enkelt träningspass att genomföra.

Tänk på att ju kortare intervallerna blir desto snabbare ska löparbenen gå, så maxa inte ut allt på fyraminutarna även om du får feeling.

Direkt efter passet ägnade jag mig en kort stund åt barnuppfostran.

Det gick sådär…

Jag är en kvällslöpare!

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat motsatsen – att tidiga mornar är det bästa som finns. Igår kväll hände något magiskt. Trots att middagens köttfärssås var på väg upp älskade jag varje steg på min kvällsrunda. Och så fick jag gå i mål i en magnifik solnedgång.

Alla kött- och lökrapar är förlåtna. Jag är en kvällslöpare! Den här veckan…

Ett kapitel ur min bok

Jag skrev ju ett inlägg förra veckan om mina storslagna semesterplaner med tillhörande failfaktorer. Någon rörlighetsträning har det inte blivit och jag har inte ens hittat systemkameran. MEN! Skrivit på min bok har jag faktiskt gjort. Och eftersom ett av kapitlen handlar om träning, så bjuder jag på det råa och oredigerade materialet här…

Kapitel X. Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Mikael är så vältränad att jag får ångest. Det är första gången i livet jag tänder på en människa som faktiskt har sprungit ett Marathon. På riktigt. Innan jag träffade honom visste jag inte ens att sådana människor fanns. Hur ser ett par ben som sprungit ett Marathon ut? Är de mänskliga? Gröna? Smala? Otroligt muskulösa med ådror?

Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Det är ju faktiskt hans tankar jag gillar. När vi stod i baren och pratade om världens orättvisor till exempel och hans ena biceps liksom hoppade ut ur hans kortärmade skjorta när jag nämnde ordet världsfred. Jag har nog aldrig sett en så fin biceps förut. Den var som en liten kattunge som jag ville klappa i takt med vår analys av terrorläget. Kortärmad skjorta på en jobbfest förresten. Är inte det lite väl vågat och naket?

Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Vad är det här? Vad är jag för en vidrig smygsexistisk fejkfeminist? Alla människor är ju lika mycket värda oavsett hur de ser ut. Jag ger faktiskt alla män som tilltalar mig samma chans. Vad jag minns gjorde jag aldrig en grej av Anders bukfett eller Niklas jättelånga överkropp heller och att Tobias är ett arsle inifrån och ut har jag ju alltid accepterat. Mikaels kattungebiceps är faktiskt inte relevanta i sammanhanget. Kanske är de till och med en efterkonstruktion.

Grejen med Mikael var ju att han sa väldigt många bra saker med den där lena, men samtidigt väldigt maskulina rösten. Att kalla hans mun för pussmun vore felaktig, snarare kyssmun om man passar sig för skäggstubben.

Imorgon ska vi i alla fall ses och ta en promenad och fortsätta vårt samtal där vi slutade. Får inte glömma bort att köpa ett gymkort och boka av fikan med Malin. Fick ju panik och ljög om att jag brukar träna på gymmet Fit & Furious. Undrar var det ligger.

I övrigt kommer jag att satsa på att bara vara mig själv.

Så vad säger ni? Har ni redan fått nog eller vi ni har fler smakprov av min nakna författarsjäl?

Jag vilar mig i form

Rubriken är typisk en sådan där grej som personer som inte rör på sig särskilt mycket brukar komma dragandes med som en skämtsam dålig ursäkt för sitt inaktiva liv. För oss som tränar mycket är det faktiskt på riktigt…

Jag är inte behov av någon form just nu, men nästa löppass vill jag (till skillad från känslan i helgen då vädrets makter tog musten ur mig) ha pigga ben. Så därför slänger jag in en vilodag bara sådär och låter vinden utanför fönstret ebba ut.

Vi har en vilsam timme här hemma just nu då alla är helt tysta och pysslar på egen hand. Det är i vanliga fall min träningstid i semestertider, men idag får jag ro att blogga istället. Ni kan inte förstå hur ljuvligt det är att sitta helt själv tillbakalutad i en stor soffa, knappa lite på tangentbordet och kika på vindpinade trädkronor utanför fönstret emellanåt.

Nä, nu ska jag sluta skriva om min inaktiva dag och lägga mig på rygg en stund…

Sanningen om helgens träning

Lördagspasset

Jag ger mig iväg nån timme efter lunch med siktet inställt på 3×2000 meter. Efter 400 meter uppvärmningsjogg börjar hjärnan att koka och jag rövsvettas så mycket att jag får en blöt fläck på shortsen…

När uppvärmningen är klar står jag mitt i brant uppförsbacke. Hur tänkte jag nu? Det är bara att börja mata på i en kilometertid som jag faktiskt skäms för. Det är så jäkla varmt och på landsvägen jag springer finns ingen skugga någonstans. Skäms lite mindre under den andra tvåtusingen, men bara lite. Efter den tredje gömmer jag mig i skuggan bakom en lada målad i falu rödfärg och upptäcker att det ger mig världens bästa komouflage.

Jag gömmer mig där för att få energi att springa hem. Kroppen är slö, huvudet bultar och fyra kilometer känns som ett Marathon.

Söndagspasset

Jag ska springa ett kort långpass och det blåser hårt från alla håll. Under en kort stund står jag helt stilla i en uppförsbacke och får därmed skämmas idag igen. Jag spenderar 17.5 kilometer med att fundera på jag när jag ska få medvind. Det händer under en kort sekvens i en sänka vid 12.5. En får vara glad för det lilla.

Fast jag får ju känna att jag lever när jag tränar. Även om det inte är ett sånt kul liv…

Och jag spenderar värdefull tid med att utveckla min selfieposering.

Jag är nöjd med helgens träning. Trots allt.

Ja visst gör det ont när tomater exploderar.

Varför skulle annars löparen tveka.
Varför skulle all vår fart och löpkänsla,
bindas i det frusna vinterbleka?
Tomaten var ju målet hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när tomater exploderar
ont för den som springer
och den som ränner.

Rätt skönt ändå att vara på svenska landsbygden när falu rödfärg är ens bästa kamouflage. Bara att ställa sig vid valfri lada och smälta in…