En flygande start på min yogakarriär

När Hagabadet Drottningtorget hörde av sig till mig för några veckor sedan och frågade om jag ville komma dit och testa träningsformen Flying Yoga började jag med att ställa ett gäng kontrollfrågor för att säkerställa att de hade mailat rätt person…

Det verkade tyvärr inte bättre än att det var mig de var ute efter och min äventyrslusta tog snabbt överhanden. Jag, som aldrig tidigare varit i närheten av Yoga, tackade ja under förutsättning att jag skulle få ta med mig min egna yogi och mycket goda vän Johanna.

Sen åkte skygglapparna på. Precis som när jag skulle föda barn valde jag att inte förbereda mig och läsa på så mycket. Man ska ju ändå igenom det liksom. Att packa sin första yogaväska var faktiskt lite som att packa BB-väskan. Ett äpple in case of emergency, necessären, rena underkläder och ett ombyte.

Fast där slutar likheterna, för sådan här vacker interiör var det inte där jag födde barn i alla fall.

Det var en aning läskigt att kika in i salen där stora tyggungor i vackra färger satt uppspända i taket. Jag insåg också rätt snabbt att jag verkade vara den enda på passet helt utan yogaerfarenhet. När yogaläraren Milla Floryd började guida oss kändes det inledningsvis tryggt och bekvämt. Jag har ju muskler och kan röra på mig och kunde ganska enkelt hänga med.

Då hände det…

Vi satt tryggt i våra gungor och vips så hängde alla och dinglade upp och ner som om de aldrig hade gjort annat i hela sitt liv. Jag ville skrika ”ARE YOU KIDDING ME?!”, hoppa ner från gungan, slå igen dörren och gå därifrån.

Istället hängde jag snart också upp och ner, men jag vägrade släppa taget om gungan med händerna. Någon måtta får det vara. Jag har inte varit upp och ner sedan jag var typ 12 år och bilden nedan visar (nästan hela) mig väldigt långt utanför min komfortzon.

Det var också en av anledningarna till att jag ville ha Johanna vid min sida. Det blir liksom inte så bra blogg- och instamaterial med bilder på ett kylskåp som hänger i några snören i taket.

Titta och njut! Så här kan Flying Yoga se ut för någon som också testar Flying Yoga för första gången, men har lite mer mod och yogaerfarenhet:

Även det som känns konstigt, härligt, roligt och bisarrt på en och samma gång tar slut och jag kunde med ett nöjt pirr i magen konstatera att jag genomfört och överlevt mitt första yogapass.

Jag kallar det för en flygande start på min potentiella yogakarriär…

Efter Yogan njöt vi länge och väl i värmen i Hagabadet Drottningstorgets SPA. Varmt vatten är bland det skönaste och mest avslappnande jag vet och det fanns gott om väl uppvärmda oaser. Vi slumrade också i gungande fåtöljer och det enda som bröt den tysta och rofyllda stämningen där inne var nog våra skrattsalvor när vi trodde att vi var ensamma i ångbasstun och det helt plötsligt klev fram en man ur ångorna…

Vi avslutade vår vistelse med en stärkande kaffetår innan vi begav oss ut i Göteborgskvällen för god mat och vin.

Vilken kväll! Namaste!

Det blir bra

De närmsta två veckorna ska jag spendera mestadels i Hindås och vid havet. Jag ska springa med tillförsikt, gå på mitt första yogapass och åka till Stockholm och njuta Stockholm Marathon och gokaffe. Jag ska umgås med min familj, behålla de rutiner som krävs och vara mycket med mig själv.

I måndags tröttnade nämligen sambon på mitt sviktande humör och mina pendlande energinivåer (full förståeligt…) och bokade tid åt mig på Vårdcentralen. Näe, jag hade aldrig tagit mig för med det själv. Jag gick dit, pratade med en doktor, fällde en och annan tår och fick frågan ”Vad förväntar du dig för hjälp av oss?”

Jag svarade ”Hur ska jag veta det? Jag har ju ingen aning vad som är fel på mig!”

Jag gick till labbet för att ta några standardprover och började noja över att jag skulle missa den efterlängtade lunchen med Ann och inte hinna tillbaka i tid till mötet på jobbet klockan 13.

Läkaren kom tillbaka och berättade att han sjukskrivit mig i två veckor och skrivit remiss till psykolog. Det där med psykologen kunde jag svälja, men sjukskrivningen kändes först som ett slag i magen och jag började förhandla. Med en läkare. Det gick inge vidare…

Så efter lunchen med Ann, som jag tack och lov inte missade, fick jag snällt gå upp till chefen och säga hej då för en tid.

Idag sitter  jag i Hindås på min första ”lediga” dag. Det kommer att bli bra. Och jag ska njuta min sjö om en stund.

”Nu är det väl dags att börja dra ner på träningen!”

Jag fick höra det så sent som i torsdags på lunchen. ”Nu är det väl dags att börja dra ner på träningen!”

Pratar väldigt sällan om min löpning på jobbet, men ibland är det någon som råkar se mig när jag smygtränar på arbetstid eller har hört ryktesvägar att jag är ”en sån där som springer Marathon” och jag kommer inte undan frågorna som antingen baseras på ett intresse eller på att personen i fråga tycker att jag är ett UFO som utsätter mig för sånt…

Sen läste jag det någonstans också. ”Nu är det dags att börja dra ner på träningen!”

Jag verkar vara den enda i hela världen som inte alls tycker att jag ska börja dra ner på träningen inför Stockholm Marathon som går om knappt två veckor.

Jag har ju precis börjat träna och är inne i startskedet av min grundträningsperiod!

Alla dessa månader när jag slitit och kämpat och knappt kommit framåt. När jag har tränat utan att egentligen träna. När fem kilometer fisjogg har känts mig övermäktigt. När det har varit vidrigt under tiden och bara varit halvnjutbart efteråt.

Och så börjar jag äntligen få lite ordning på kroppstackarn och får höra att det är dags att dra ner på träningen.

Men va fan! Ridå.

Att det inte kommer att hinnas med någon formtoppning inför Stockholm Marathon har jag liksom förlikat mig med, men jag kan väl åtminstone få grundträna halvklart?

Hurra för att vara sin egen allra bästa, härligaste och roligaste coach!

Aldrig tidigare har det varit mer spännande och osäkert att springa ett Marathon så därför kan jag gott leva lite farligt och träna på ett tag till. Ni får såklart hänga med ända in i kaklet!

En annan typ av racereport

Vi lyckas samla ihop hela familjen i Hindås, ta bilen in till Delsjömotet, buss till Korsvägen, spårvagn till Botaniska trädgården och vara på plats i Slottsskogen en stund innan Minivarvet öppnar klockan 11. Märk väl att innan dagsäventyret ens har startat har båda föräldrarna tränat och barnens tvagats någorlunda rena i varsin balja på altanen. Det har ätits gemensam frukost, tillretts matsäck och kappsäckarna har packats fulla för vidare äventyr på eftermiddagen.

På helgerna kan jag verkligen vara ett under av effektivitet…

Göteborgsvarvet är kidsens varv i år och vi vuxna finns endast med i kulisserna för att betala startavgiften på 80 kronor. Jag rycker även in som ledsagare när vår minsta får syn på en hund och lämnar banan redan efter 20 meters löpning. För vår äldsta är Minivarvet gammal skåpmat som genomförs på ingen tid alls.

Tänk ändå att jag helt utan tvång har fått två springande döttrar som dessutom blir jättebra på kort…

Förmiddagen innehåller så mycket mer än löpning. När Minivarvet känns gjort och matsäcken är uppäten går vi i gemensam trupp upp till Barnens Zoo där vi bevakar jättesöta djur på tryggt avstånd. Den modigaste av oss rider på en stor och livsfarlig ponny.

En pappaknackning på huvudet för att kolla att hjälmen funkar är liksom självklar.

Vi skrider ner mot Slottsskogen igen. Det är dags för dagens vuxenmys – att få ta del av starten och spana på riktigt snabba killar och tjejer! Jag har även dagens viktigaste uppdrag på gång, att heja fram min löpar- och bloggtvilling Anna. Familjen får myror i brallan och beger sig till lekparken medan jag stirrar så koncentrerat in i löparmassan att jag börjar se stjärnor.

Det är på håret, men jag ser Anna, ropar och får kontakt. Alla cirklar sluts och jag kan nöjd avsluta årets göteborgsvarv med att lämna folkmassorna och ta kollektivtrafiken mot en mjukglass på Burger King vid Delsjömotet.

Det här var fjärde året vi deltog i Minivarvet. Bilden nedan vittnar om att den fina familjetraditionen kommer att pågå i några år till…

En av veckans höjdpunkter

Det är faktiskt att gå ner i ett dammigt omklädningsrum i källaren på jobbet med en kär vän. Vi svidar om till löparstass och värmer upp genom att gå oändligt många trappsteg upp på höjden.

Sen startar löpningen med en transportsträcka på asfalt vidare till den den snirkliga vägen genom vitsippsdalen (där vitsipporna nu blommat ut), förbi tjärnar, över kullar, genom soldränkta skogsbryn och upp på Änggårdsbergets topp.

Där måste man stanna till en stund och njuta innan all klättring upp på toppen belönar löparbenen med en lång nerförsbacke bestående av dammiga skogsstigar och en magnifik avslutning genom en prunkande botanisk trädgård.

Det är ett hallelujamoment för vilken löpare som helst, oavsett förutsättningar och träningsbakgrund.

Jag är så glad att vi kan göra det här tillsammans lite då och då – jag och Johanna!

Idag blir det mycket 6

Siffran 6 var det magiska numret under kvällens träningspass. Intervallerna var sex till antalet och sex minuter långa. Passet genomfördes två timmar efter klockan sex på kvällen…

Jag bjöd kroppen på sexminutersintervaller med en tvist med en förhoppning om att få känna mig stark och pigg.

Oh well… Luften dallrade av fuktig värme, jag hade svårt att andas och benen var blytunga under uppvärmningen.

På något sätt lyckades jag ändå räta upp mig och genomföra mina sexminutare med en tvist enligt plan.

Det här är andra gången på kort tid jag gör något löparrelaterat med en tvist. Det gör jag för att jag tycker att det är roligt och för att det inte är som andra brukar göra.

Fast även om saker sker med en tvist så ska det vara enkelt.

Så här springer du sexminutare med en tvist:

  1. Ladda löparklockan med uppvärmning, 6 x 6 minuter (2 min vila mellan intervallerna) och nedvarvning.
  2. Värm upp.
  3. Sexminutersintervaller med en tvist innebär att du under de fyra första sexminutarna springer de två inledande minuterna i överfart i förhållande till den fart du vill hålla på kommande lopp. När två minuter har gått sänker du hastigheten till din tänkta loppfart och håller den återstående fyra minuter.

Låt oss säga att jag vill springa Marathon i 5.00 min/km. Då kan de första två minuterna av varje sexminutersintervall gå i 4.20 min/km.

De två sista sexminutarna är belöningen! Då ska du enbart hålla din loppfart.

Varför sexminutare med en tvist?

Det här upplägget är tänkt att göra dig bekväm och trygg i din tänkta tävlingsfart. Pulsen går upp inledningsvis av de fyra första intervallerna, vilket gör att du förhoppningsvis kommer att tycka att tävlingsfarten inte känns så farlig och du kan avsluta varje intervall samt hela de två sista med självförtroende, trygghet och starka ben.

Solklart eller hur?

Jag borde jobba där livet händer

Jag läste Märtas inlägg om en nacke och rygg som blivit stela och krumma efter för mycket tid vid datorn. Och blev avundsjuk…

Nej det är inte smärtan jag är avis på utan det faktum att Märta vågat säga upp sig från heltidsjobb på kontor och göra något annat.

Det är bra att folk gör saker för då vill jag också göra saker.

Jag brukar fantisera om vad jag skulle kunna göra istället för att arbeta heltid på en märklig tjänst inne i stan.

De här arbetsuppgifterna skulle chefen (läs: jag!) ge mig:

# Chefen skulle uppmuntra mig att jaga och åta mig roliga uppdrag som skribent och content creator.

# Hon skulle också föreslå att jag träningscoachar mer – helst ute på fältet, men också online.

# Som en bonus skulle hon uppmuntra mig att lägga mer tid på mina egna sociala kanaler, för där finns det så mycket kreativitet och glädje. Idag uppgår tiden för blogg och Instagram till typ en kvart om dagen. Det blir det ingen business av…

Det finns så mycket jag kan göra ändå gör jag det jag gör. Det stör mig.

Jag är lite skör just nu och har svårt att släppa tryggheten som heltidsjobbet inne i stan ger mig.

Fast jag tycker ändå att jag borde jobba där livet händer.

Uppmuntra mig!

Sommarlöparkväll vid min sjö

Det har varit en riktig kalassöndag och jag har laddat kroppen ordentligt med mat, kaffe och tårta. Att sitta i en lummig trädgård omhuldad av skog och dricka kaffe medan kidsen skrikskrattar sig hesa på en studsmatta är något jag rekommenderar alla, som är där jag är i livet, att göra emellanåt…

När kvällen kommer och kalastrollen somnat är det min tur. Jag kommer knappast att skrikskratta, men jag tänker njuta maximalt av tystnaden och lugnet under min löptur.

Jag väljer den kuperade rundan runt Vänstra Nedsjön i vårt älskade Hindås som välkomnat oss så fint. Trots att timmen börjar bli sen är luften fortfarande 21 grader varm.

Ikväll bryr jag mig inte om effekten av träning och jag planerar att pausa och njuta precis när jag vill.

Fast första och enda pausen sker på Nedflo strand, min älskade beach på andra sidan sjön som jag så ofta besöker helt själv.

Bilden visar bokstavligen ”Livet på en pinne”.

Och jag tänker att det är tur att jag inte ställde mig några centimeter åt vänster, för då hade bilden inte varit publicerbar…

Livet borde vara en långhelg

För det är en så otroligt skön känsla att få lite mer ledig tid än vanligt, samtidigt som man vet att tiden är begränsad och snart ska göra plats för vardagen igen.

Under långhelger hinner man både njuta, vila och göra efterlängtad nytta i det egna livet.

Som att inleda helgen på beachen i Hindås med familjen och käka spontan mackmiddag. Packa bilen full och dra till havs och få två heldagar i saltluft och västkustterräng (nedan). Låta barnen skita ner sig flera gånger om i den stora sandhögen på stranden. Sätta i båten. Laga god mat. Fixa ost och kex när barnen somnat. Springa i princip när man vill på känsla…

Styra kosan hem till Hindås igen och spendera söndag förmiddag på altanen och preppa för barnkalas i granngården och spara springet till eftermiddagens stekande sol.

Det som verkligen är viktigt får jättemycket plats utan stress.

Livet borde vara en långhelg. Jag längtar redan efter nästa och tror jag har fixat mig ytterligare en långhelg nästa vecka…

Intervallförsök

 

Efter några koppar kaffe och en kissepaus skuttar jag ut på världens bästa raksträcka med spring i benen.

Klockan är strax efter åtta på morgonen och det finns fortfarande en gnutta krisp kvar i luften. Jag får hejarop av grannen och hans hund, vilket gör mig på bra humör.

Jag har bestämt mig för att testa intervaller igen. Kroppen och hög puls har inte varit så bra kompisar den senaste tiden, men inom mig finns en längtan efter den där känslan att ha pressat sig lite över gränsen. Istället för att känna ”Jaha?” när passet är slut, vill jag känna ”ÄNTLIGEN!”.

Jag är så ivrig att uppvärmningen bara blir 1.3 kilometer innan jag börjar samla fyraminutersintervaller – fram och tillbaka på raksträckan som vid den här tiden på morgonen är bara min och med en ljudbild som förskönas av en brummande traktor på åkern.

Efter sju fyraminutare känner jag mig färdig. Jag har inte tittat på klockan under hela passet och har fortfarande inte gjort. Det enda som räknas är att jag är trött och att det är skönt att jogga ner till klipporna för att få sittnjuta en stund.

Jag har förmodligen inte sprungit så snabbt som jag brukar och jag har absolut inte sprungit mig så där trött som jag brukade bli ibland efter mina intervallpass. Men jag har energi i kroppen! Jag kommer inte att behöva återhämta mig i tre dagar bara för att jag tog i lite extra…

Jag har haft fina springdagar den här helgen med ett kort långpass, ett blaha-distanspass och denna morgons intervaller.

Grundträningen inför Stockholm Marathon kom igång lite väl sent kan jag tycka med mina marathonstrategier under fyra veckor i mars och april. Nu vågar jag säga att jag efter en liten onödig paus är på gång. Igen…