Bra grejer med och för mitt måndagshumör

# Helt ostressad höll jag på att missa bussen i morse. Jag var liksom bara tvungen att springa hem efter förskolelämningen och fotografera körsbärsblommorna som överraskat oss i vår trädgård. Det är fint att bo in sig i nytt hus om försommaren. Speciellt när någon annan redan förverkligat mina trädgårdsdrömmar…

# Sen när jag väl satt på bussen som jag inte missade hade det tyvärr skett en trafikolycka på motorvägen. Istället för att stressa upp mig passade jag på att njuta av naturen i Landvetter och Mölnlycke, som vi passerade när bussen tog en omväg på småvägar.

# Jag kände att jag verkligen längtade efter några kollegor. En som kom sent och en som är på semester. Jag kan ha mycket att önska av min arbetssituation, men det spirar varm och djup vänskap och tillit till kontorsgrannarna bredvid mig. Det är fint.

# Sen lyckades jag med väldigt enkla medel och på ingen tid alls skapa en likesraket på vårt jobbinstagramkonto. Sånt får en ju alltid att känna sig lite mer värd än dagar utan likesraketer…

# Jag lyckades övertala mig själv att det är helt ok att sitta på röven på en kontorsstol en vacker försommardag när livet kommer att ge mig flera långhelger framöver.

# När kvällen kom och mina små troll sov och det stora trollet ville städa snörade jag på mig löparskorna för en sen, kort och uppfriskande kvällsrunda i Hindås. Jag tänkte att ”Det här är fanimig livet!”.

Nu tänker jag sova sött medan måndagen stilla ebbar ut och ger plats för en tisdag…

Jag önskar det får mig att flyga fram!

Jag vet att det är skittuffa löparförutsättningar här vid Gullmarsfjorden. Vart jag än vänder blicken finns en tuff uppförsbacke som efterföljs av en till. Och en till. När jag är i väldigt bra löpform är det här platsen som tar ner mig på jorden en smula…

När jag inte är i någon bra löpform och som grädde på moset har en halvtaskig dagsform på grund av dålig sömn är det här platsen som dödar ben och karaktär efter första kilometern. Som är en brant uppförsbacke…

Nej, det blev inga 30K idag. Efter backe upp och backe ner i 2 h och 36 minuter kastade jag till slut in handduken och gick hem för att inte missa lördagslunchen med familjen.

Solen sken och jag kunde inte på något sätt vara missnöjd med missat distansmål. I kroppen kändes det nämligen som om jag hade sprungit 1000 kilometer. Minst.

Det finns  inte längre några flacka och lätta rundor i mitt liv. Vid hemmet i Hindås är det nästan lika kuperat som här vid Gullmarn. När det friskvårdas på arbetstid springer vi i Änggårdsbergen och man hör ju på namnet vad det är för typ av terräng.

Jag hoppas och tror att de här bergsgetfasonerna för något gott med sig på till exempel Stockholm Marathon. Kanske kommer jag flyga fram och skrika ”Var är backjävlarna?!”

Varför får jag inte betalt för varje löppass och dusch?

Jag som gillar att springa så mycket och gärna skulle göra det varje dag mest hela tiden. Visst borde jag kunna kräva att alla mina löppass ger mig något mer än ”bättre hälsa” och förhoppningsvis ett längre liv?

Livet – var är stålarna?

Idag tog jag och Johanna vår friskvårdstimme i natursköna Änggårdsbergen. Vi fick alltså betalt för att springa, flukta på blommor, ta selfies och duscha. I vanlig ordning hade vi lyckats matcha våra kläder och dagens träningsfärg var turkos.

Sen firade vi livet och helt andra jobbframgångar än löpning med en härlig utelunch. På min tallrik landade en halloumi- och morotsbiff med goda tillbehör som smakade massor. Och gott.

En bra jobbfredag må jag säga.

Men jag tycker fortfarande att mina löppass borde inbringa mer stålar…

Löparcravings

Jag ska springa en asfaltmara i city om mindre än en månad, men har naturcravings.

Så fort jag får chansen beger jag mig till murriga barrskogar och sandiga stränder, där underlaget är så olikt en asfaltmara som möjligt. Jag skyndar mig genom de asfalterade partierna, som jag enbart betraktar som transport.

Vad hjärtat vill går inte hand i hand med mitt närmsta mål och jag har svårt att inte lyssna på löparhjärtat.

Jag vet att Prickelina suktar efter långlånga långpass.

Vilket är ditt största löparcraving just nu?

Det blir som jag säger

Det blir långpass till helgen. Jag tänker våga det första riktigt långa långpasset sedan jag gick i mål på Helsingborg Marathon i september förra året.

Hade ju inte strösslat med långpass innan den maran heller så jag är lite nervös. Långpass känns som ett annat löparliv…

Kommer jag att orka hela vägen fram till 30K eller står jag på näsan av trötthet redan efter 22?

Nu vill jag ha er hjälp.

Svara på en eller flera frågor nedan så jag får fler drivkrafter och kulsaker som tar mig framåt!

Långpassbrydderier:

1. Vad ska jag sysselsätta hjärnan med för att inte bli uttråkad?

2. När och hur ofta är det rimligt att ta paus och vad ska jag göra då?

3. Kan jag tråka ut min instafollowers med en riktigt lång story? Skulle du vilja hänga med mig på långpass via stories? Jag lovar att dra några skämt…

Ett väldigt litet steg för mänskligheten

Ett stort sjumilakliv i mitt löparliv. Ungefär så känns gårdagens efterlängtade framsteg.

Trots att jag hållit mig väldigt cool och rycka-på-axlarna-ostressad de senaste månaderna så är det klart att det tagit på krafterna att känna sig som ett kylskåp med för korta ben, för små fötter och ett rossligt aggregat – varje träningspass.

Löpning har inte varit något inspirerande och härligt i sig, men naturupplevelserna eller känslan efteråt har ändå fått mig att sträva på och träna regelbundet och efter bästa förmåga.

Jag har lärt mig att leva med kilometertider och känslor i kroppen jag inte är van vid, men på något konstigt sätt har jag gillat läget och lyckats coacha mig själv både fysiskt och mentalt och behållit förståndet…

För någon som inte springer eller tränar regelbundet kan det jag beskriver ovan vara svårt att förstå. Vad spelar det för roll liksom? Ni som fattar ni fattar och jag önskar fler möjligheten att få uppleva känslan ”när det lossnar” och löparlivet leker.

Under andra halvan av gårdagens elvakilometare runt sjön hände precis det.

Kroppen började pressa upp farten. Jag kände klipp i steget, fartvind i håret, driv i armföringen och en puls som rusade av helt rätt anledning. Jag brydde mig aldrig om tiden på klockan utan lät känslan ta över helt.

Faktiska tider och distanser får vara helt irrelevant en tid framöver. Det är 32 dagar kvar till Stockholm Marathon. Jag är inte där jag borde vara i min träning, men jag är precis där jag är. Det får räcka.

Nu öppnar vi upp för nya och härliga löparäventyr!

Det som händer i Hindås…

stannar inte längre i Hindås, utan blir en story för hela vida världen i mina sociala kanaler!

I fredags tog jag med mig min kollega och goda vän Johanna hem till fredagsmyset. Hon ville följa med helt frivilligt ty i Hindås utlovades det träning, tacos, kompisar, kids och rödvin.

Vi startade med några sköna kilometer jogg så att jag fick visa upp ”min sjö” och skryta om hur vackert vi bor. Det var härligt och vi fick extra vila och snack vid en järnvägsbom som damp ner mitt framför fötterna på oss.

Jag hade bestämt att löparkalaset skulle avslutas med korta intervaller på en mjuk stig som går bakom vårt hus. Inför detta var jag knappast orolig eller nervös. Lagom till intervallerna släntrade också resten av familjen ner från lekparken uppe i backen. En ihärdig hejaklack är ju aldrig fel.

Jag har dålig koll på Johannas nuvarande löparkapacitet och i de där benen, som jag vet är starka, visade det sig bo en riktigt rivig spänst och explosivitet. Löpartanten Hellström, som inte sprungit snabbt på flera månader och bara fisjoggat för sakens skull fick bita ihop och kämpa sig gul och blå för att kunna ta rygg.

Till min stora glädje fick jag ett sånt där ”tanthugg” i vänster skinka och var tvungen att helt ofrivilligt släpa ena benet efter mig och dra ner på tempot.

Alltid skönt att ha något konkret att skylla på…

Och en pepp för mig att under de 34 dagar som är kvar till Stockhoolm Marathon verkligen ta hand om, utveckla och vårda min egen fysik. Finns lite att önska, men jag är hoppfull! Jag känner mig själv och vet vad som måste till.

Efter träningspasset kom allt det där andra. Tacos och rödvin till timmen blev sen och kvällens middagsgäster satte sig på bussen för att åka hem till civilisationen igen.

På något konstigt sätt känns det ändå som att det är i Hindås det händer…

Min resa mot Stockholm Marathon – en update

Den 2:a juni och folkfesten Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg och här sitter jag och känner mig både tilltufsad och otränad…

Men nu ser jag äntligen ett ljus i hälsotunneln och hoppas kunna återuppta mina saknade marathonstrategier i mitten av nästa vecka.

Under de två veckor jag fått bromsa har jag hållit igång kroppen med lugn och frisk motion, mestadels ute i friska luften, så jag är vid gott mod och ser fram emot min marathonstart.

Så här tänker jag göra Stockholm Marathon 2018 till mina bästa marathonupplevelse någonsin:

1. Alla prestationskrav och eventuell persvittring försvann redan någon gång i februari. Jag älskar att prestera och persa, men det är inte läge för det nu.

2. Jag kommer att springa loppet utan klocka och det får ta hur lång eller kort tid som helst.

3. Jag kommer att satsa stenhårt på kringaktiviteterna. Det vill säga stockholmshäng med nära och kära och förhoppningsvis en urgod cappuccino med Anna.

4. För att bli mentalt ännu starkare och gladare ska jag verkligen försöka få till ett långpass på 25-32 kilometer. Det skulle kännas skönt att ha det i kroppen.

5. Om jag inte lyckas/orkar springa något långpass kommer jag att vara helnöjd med det jag har gjort ändå.

Det jag skriver ovan är riktig ”mellanmjölk” and I love it.

Jag kan faktiskt få mellanmjölk att glittra också…

Har ”fått på pumpen”

Tror jag nämnde för en tid sedan att jag äntligen beställt mig ett par nya löparskor. Det vill säga trotjänaren på bilden nedan, skon som jag sprungit i mest hela tiden och i ur och skur i över ett års tid, ska bytas ut.

Det finns bara ett litet problem med den saken. Vi har flyttat till Hindås…

När jag bodde i innerstan och beställde saker levererades de antingen till Kvartersspelbutiken tvärs över gatan eller till ICA fem minuters promenad bort.

När man bor i Hindås levereras beställningar av detta slag till Pumpen, eller Pump Hindås, som stället egentligen heter.

Pump Hindås är kanske en av Sveriges vackrast belägna bensinstationer med sjöläge. Fast det spelar liksom ingen roll att det är vackert när stället ligger tre kilometer bort åt helt fel håll och stänger klockan 18 på vardagar.

Jag hinner aldrig dit.

Så skorna blir liggande där borta och njuter förmodligen av den magnifika sjöutsikten medan jag strävar på i mina gamla löparskor.

Jaja. Vi har ju hållit ihop så länge att vi kan kramas ett tag till.

En avstickare jag envisats med att ignorera

Har ni också ”de vanliga löprundorna” med er? De där löprundorna som man springer på rutin och sällan, för att inte säga aldrig, gör avstickare ifrån…

Jag har ett gäng sådana rundor, även om de har minskat något i antal sedan jag lämnade Göteborgs innerstad för Hindås. I Hindås har jag hittills bara samlat på mig en sån runda, den runt sjön som mäter 11 kilometer, i övrigt har jag inte lärt känna mina nya stigar och vägar tillräckligt väl och varje pass som inte går runt sjön är ett miniäventyr.

I helgen hängde vi vid Gullmarsfjorden och där har ”de vanliga rundorna” satt sig sedan länge. Speciellt med nuvarande form och förutsättningar är det bekvämt och skönt att ge sig ut på bekanta stigar och vägar, som man vet hur långa de är. Det finns liksom ingenting att oroa sig för.

Döm om min förvåning när benen helt plötsligt började springa åt ett annat håll än det vanliga…

Det var ingen lång avstickare jag tog, men på den korta biten hann jag passera en skylt där det stod ”VARNING FÖR ORM”.

Det var värt all ormfrossa i världen – för jag hamnade här!

Med ormfrossan kliande i kroppen vågade jag inte slå mig ner och njuta av den magiska utsikten och de sprakande färgerna.

Jag vågade däremot traska runt (läs klampa för att skrämma eventuell orm…) en stund och fundera över varför jag inte sprungit ner till den här platsen tidigare.

Bestämde mig där och då för fler avstickare under löppassen, speciellt när jag springer ”de vanliga rundorna”.

Den här gången fanns magin bara några hundra meter bort från mina vältrampade vägar och stigar.