När man är ”livrädd” inför ett träningspass

Pulsen gick upp och jag började svettas direkt när jag vaknade imorse. Jag hade ont både här och där och förbannade mig själv för att jag tränat mig till sjuk träningsvärk i överkroppen. Att jag kände mig ”livrädd” är nog att överdriva, men inför brutala intervallpass blir jag alltid nervös och nojig.

Idag förmiddag var min sista chans att springa veckans intervaller – 10 x 400 meter med en minut vila mellan varje intervall. Jag har varit ”snabb som vinden” (i mina mått mätt), men är inte lika snabb längre helt enkelt för att jag nyss börjat träna snabbhet igen. Därför var planen att inte ha för höga krav på mig själv, men för den sakens skull inte springa mesigt.

Jag hade som mål att varje intervall skulle gå snabbare än 4 min/km helst närmare 3.50. När passet var färdigt skulle jag därmed ha sprungit fyra kilometer på runt 15 minuter. Det är den fart jag så småningom önskar hålla när jag ska sätta mitt rekord på 5K. Och jag tänker att det är bra att börja vänja sig…

Tror ni jag klarade mitt mål?

Självklart! Med bravur! Jag är på gång! 🙂

Efter varje intervallpass börjar jag direkt att längta till nästa, men sen när det närmar sig drar jag på det och förhalar ändå. Nästa vecka väntar 2 x 2500 meter i så nära 4 min/km jag mäktar med. Det blir väl av framåt helgen nån gång…

Sanningen om mänskligheten ur ett löparperspektiv

Mänskligheten är ond, brutal och bryr sig inte om dig! Jag vet…

Istället för att springa mina planerade 10×400 meter igår så råkade jag finjogga en sväng på eftermiddagen. Tror jag skyllde på magknip vilket till viss del var sant. Fast det hör inte hit.

Finjogging innebär att jag blir väldigt disträ. Det kan gå ett gäng kilometer, sen vaknar jag till och undrar vad fan som hände. Igår blev mitt uppvaknande lite mer brutalt än så då jag stod huvudstupa på helt slät asfalt. Efter en halv kullerbytta i luften slog jag i knät, armbågen och ena handflatan och det gjorde sjukt ont. Alltså ingen fara, men ni vet hur tilltuffsad man blir av chocken.

Jag sprang i de centrala delarna av Göteborg och det fanns flera människor runtomkring mig som hade möjlighet att fråga ”Hur gick det?”.

Hur tror ni  omgivning reagerade när det 37-åriga vrålåket gjorde en faceplant?

# En bil party-tutade tre gånger som om jag startat nån jävla fest.
# Två tonårstjejer orkade för första gången för dagen titta upp från sina mobiler och fnissa.
# En man i 50-årsåldern klev nästan på mig och skyndade raskt vidare.
# En yngre kvinna hajade till, men bestämde sig snabbt för att strunta i vidare engagemang.

Och där låg jag på asfalten och letade efter den där stenen eller trottarkanten som jag eventuellt hade snubblat på. Något sånt fanns inte…

Det var bara att linka vidare i livet. De första stapplande stegen efter ett plattfall på asfalt gör sjukt ont, men det var inga problem att slutföra träningspasset. Där och då bestämde jag mig för att alltid kolla läget en extra gång. Det är inte svårt att fråga ”Hur gick det?” och visa lite medmänsklighet en helt vanlig dag mitt i livet.

Släng vågen – här har du 500 gram frukt och grönsaker!

Kommer ni ihåg Men Mias frukt- och grönt skola? Nu är det äntligen dags för del 2. Under del 1 då jag vägde mitt eget intag av och frukt- och grönsaker kom jag på att det där med att väga sin mat är bland det osexigaste som finns (undantaget om någon behöver göra det av hälso- eller medicinska skäl). Därför ska jag hjälpa er att få koll på ert intag av frukt och grönsaker utan köksvåg. Det viktigaste är inte att äta exakt 500 gram om dagen utan snarare att skapa en känsla för vad 500 gram är och sen göra sitt bästa.

Nedan finns tre olika exempel med cirka 500 gram frukt och grönt. Äter du som på bilderna är du ”safe”, men du får gärna äta mer.

Tallrik 1: Blomkål, tomat, banan, blandade bär, morot och bladspenat.

Om jag skulle ha detta framför mig under en dag skulle jag lägga bären på frukostgröten och käka bananen som en del av ett mellanmål. Tomaten och bladspenaten skulle vara del av salladen, som alltid finns på vårt middagsbord. Jag gillar att knapra på saker och äter därför morötter och blomkål precis som de är när det passar under dagen.

Tallrik 2: Zuccini, aubergine, äpple, apelsin, bladspenat, spetskål och gurka.

Jag fräser zuccini, aubergine, bladspenat och spetskål i olja och kryddar med salt och peppar. Det blir ett perfekt tillbehör till lunchen. Frukten får bli del av mina mellanmål. Gurkan fanns i en smarrig tzaziki.

Tallrik 3: Blå vindruvor, kiwi, klementin, rödlök, bladpersinlja, blomkål, broccoli, isbergssallad, tomat och gurka.

Kanske äter jag lunch ute och det enda som finns på salladsbuffén är isbergsallad, tomat och gurka som inte väger så mycket och dessutom innehåller mycket vatten. No worries! Jag åt ju en kiwi för att dryga ut frukosten, tog en klementin till mellanmål och käkade vindruvor framför TV:n på kvällskvisten. Broccolin och rödlöken var del av middagspajen, blomkålen åt jag för att döva min ”jag-är-så-jävla-hungrig-nu-hunger” när jag lagade middag och bladpersiljan piffade till salladen till pajen.

Jag hoppas du kan ha nytta av bilderna ovan. I del 3 av Men Mias frukt- och gröntskola kommer ni att få konkreta tips på hur man äter mer frukt- och grönt i sin vardag.

Ät mera och variera!

Springa in det nya

Det är något väldigt speciellt med att springa in ett par nya löparskor. Speciellt för mig som köper nya löparskor så sällan jag kan. Jag är omedvetet snusförnuftig på det sättet och sliter löparskorna till de verkligen går sönder. Skulle kunna skriva om hållbarhet nu och liksom ba ”Save the planet!”, men nej… Då skulle jag fara med osanning. Jag är bara sjukt dålig på och hatar shopping som innebär att jag måste gå ner på stan och trängas med folk. Brrrr.

Jag vill att mina löparskor ska funka till alla typer av pass och tävlingar, förutom lerig terrränglöpning då jag använder mina lerskor…

När jag reser vill jag att det ska räcka att ha ett par med. Helst vill jag inte äga fler än ett par, då det i en motionärs liv är ganska onödigt med fler par skor än de som faktiskt funkar.

Mina tåliga ben och fötter behöver ingen direkt dämpning. Huvudsaken att skon är lätt och får fötterna att peka i samma riktning som näsan.

I det här inlägget skiter vi fullständigt i vilka löparskor jag köpte igår. Istället pratar vi om premiärturen som blev ett lite längre distanspass på 15 kilometer i dagsljus på en onsdag. Ni hör ju! Oerhört speciellt. Det är sällan jag hinner springa 15 kilometer nu för tiden och aldrig mitt på dagen på en vardag. Men just idag gick det och skorna höll måttet hela vägen i mål.

Jag och mina nya löparskor kommer att ha mycket roligt tillsammans. Nästa pass blir ett intervallpass. Längtar redan…

Balanshetsen

Jag skrev i det här inlägget att jag aldrig använder ordet balans. Dagens inlägg får bli ett fett undantag för jag måste få ur mig några ord om den nuvarande balanstrenden.

För det hände någonting för några år sedan i samband med att alla skulle göra typ en Ironman eller springa ett marathon för att ens räknas som tränande personer. Den som sprang ”bara” fem kilometer gjorde under denna period inte mycket väsen av sig i sociala medier. Motreaktionen till denna elitism blev att folk började hävda att det är lite fult och hetsigt att prestera. Näe, sporta ska vi göra för att må bra och vara hälsosamma livet ut – ta det cool för fan! Folk tröttnade snart på det också och kom då på att de skulle börja balansera hela skiten istället.

Och nu står vi här i ett evigt vägande av det ena mot det andra. Semlor, bubbel, choklad, chips och rödvin swishar förbi i mitt älskade träningsflöde och blir en härlig smet tillsammans med svällande muskler, intervallpass och blodsmak. Fast dagen efter publiceras eventuellt bilder på grönsaker, frukt och njutträning för balansens skull.

Hashtag #balans – gå in på den på Instagram idag och ni får ett gäng semlor kastade i nyllet. På kladdkakans dag ser det förmodligen annorlunda ut. För att inte tala om fredagar och lördagar när folk unnar sig sin efterlängtade helgsup.

Balanserat? Jag vet faktiskt inte, men folk får gärna hålla på. Jag lutar mig som vanligt tillbaka i min sköna fåtölj för att se vad nästa grej blir.

Efter träningshets kom balanshets och sen kom XXX.

På bilden är jag på sportevent och balanserar en heldag som skidsupporter med att moffa choklad. När jag kom hem åt jag grönsaker och dagen därpå tränade jag förmodligen hårt som fan. Balans! <3

Februari drabbade mig hårt i år

Februari var månaden då väldigt mycket kul som jag hade sett fram emot blev inställt, men då väldigt mycket positivt hände ändå.

Personligen fick jag ställa in två Utomhusfys på Heden för att jag själv och mina barn blev grisigt sjuka. Det blev stort man- och kvinnofall vid andra tillfällen för att andra och deras ungar föll offer för RS-virus eller något annat jävligt.

Vissa veckor av februari är som stora svarta hål och min hörsel har fortfarande viss förbättringspotential efter den där dubbelsidiga öroninflammationen… ”VA?! Saru nåt eller?”

Den här sista dagen av februari piggade jag upp livet genom att köpa mig ett par nya löparskor att ta med mig in i mars. En bättre avslutning och skjuts rakt in i våren kan jag knappast önska mig. Och vips så glömde jag bort hur kämpiga vissa veckor den här månaden har varit.

Näe, jag är inte den som klagar precis. Man måste liksom fortsätta att skratta och leva för livet pågår oavsett dagsform.

Hur har ditt februari varit?

Klorförgiftade intervaller

Lördag förmiddag spenderade jag som en strandad val på badhuset. Insåg nämligen ganska snart att det var poolen för de allra minsta barnen som passade mig bäst rent temperaturmässigt. Vi hade dock lämnat bebisen hos farmor och farfar och fyraåringen och Ola vill hellre vara på djupt vatten, så jag var den där creepy vuxna personen som då och då gästspelade och krälade runt helt ensam utan barn bland leksaksgrodor i småbarnspoolen… Livet handlar ju ändå om att överleva. Eller hur?

Besöket på badhuset sög musten ur tanten och trots frenetiskt duschande luktade jag fortfande klor. När vädret blev dåligt, eftermiddagen kom och det var Mia-tid för intervaller höll intervallerna (för andra gången den här veckan) på att inte bli av. Då fick sambon för sig att han skulle med, så då kunde jag inte banga…

Förväntningarna på träningsprogrammets 3×2000 meter var låga, men jag bestämde mig för att hålla ihop det i jämn fart. Ola visste en raksträcka ”som passade perfekt” att springa fram och tillbaka på. Nedan ser ni ett smakprov på första kilometern av intervall nummer två då vi hade vinden i ryggen i en lätt medlut som övergår i platt. Härligt! Bakom krönet där borta döljer sig dock den andra kilometern av intervallen, som lutar svagt uppför… Och intevall ett och tre smyckades av stark motvind.

Mina första långa intervaller på typ ett och ett halvt år gick ändå bra. Trots klorförgiftning tuffade vi på i 4.15-4.25-fart beroende på lutning och vind. Jämnt och fint hela vägen, vilket kändes som träningspassets viktigaste mål.

Den här veckans träningsprogram skvallrar om maxfart och 10×400 meter. Eventuellt kommer det också att ske ett test på 100 kilo i marklyft då jag lyckades lyfta 95 kilo i fredags. Fast det beror på om jag hinner gå till gymmet överhuvudtaget. Sånt är livet, men det flyter på!

Det mesta som är jobbigt är värre än att föda barn

Jag har fött två barn, men ibland kan jag inte ta mig för att springa 3 x 2000 meter för att jag tycker att det gör för ont. Många säger att de får perspektiv på smärta, att ”kroppen är så häftig” och att ingenting känns lika tufft efter att underlivet har vänts ut och in på grund av ett alldeles för stort huvud. Ja, i min kanal har det ju till och med passerat två huvuden…

Jag håller inte med.

Jag tycker fortfarande att det mesta som är jobbigt är värre än att föda barn. Utan smärtlindring. En rejäl mancold till exempel eller en dubbelsidig öroninflammation. Fy sjutton för mancolds och öroninflammationer. Det kommer ju liksom ingenting gott av dem.

Orden ovan kan säkert provocera någon som hade en väldigt jobbig och utdragen förlossning och som drog på sig komplikationer efteråt. Jag har all respekt för att kvinnors berättelser, vad det än gäller, är olika. Tack och lov är vi inte en homogen grupp med exakt likadana kroppar som hanterar diverse utmaningar på samma sätt.

Så när jag surfar runt som Mia och läser råd om till exemepel träning under och efter graviditet, så kanske jag skakar på huvudet ibland, men jag respekterar att de där råden säkert passar för någon kvinna. Jag respekterar att andras kroppar inte är byggda som min, inte hanterar utmaningar som min och har andra behov av återhämtning, rörelse och vila än min. Min respekt är orubblig när jag pratar med andra mammor i min omgivning.

Det gäller att läsa saker med sina egna glasögon på för att kunna sålla och ta beslut utifrån det som känns vettigt. Enligt ”regelboken” har jag gjort väldigt mycket fel, vilket känns hur bra som helst. Då har jag förmodligen gjort helt rätt i egenskap av att vara Mia. Du kan bara vara din egen bästa förebild och du kan bara bli någon annans förebild genom att vara dig själv.

Näe, jag har fortfarande inte sprungit mina inplanerade 3 x 2000 meter den här veckan. Undrar om jag ska ta och föda ett barn istället…

När man står på alla fyra i barnpoolen…

Ja det kan faktiskt hända att man gör det som småbarnsförälder. Brukar du göra det ändå är du eventuellt lite märklig…

I alla fall. När man står där på alla fyra iklädd sin badstass och hjälper ett barn med någonting är det ju en stor fördel om tygstycket man bär på kroppen faktiskt hjälper en i livet och inte tvärtom. I alla tider har kvinnor burit plagg som begränsat dem och bikinimodet är inget undantag. Jag skrev tidigare om min stress inför beach 2017 och det visade sig vara jakten på en ny bikini som skulle bli det värsta…

För år 2017 är de flesta bikinitrosor så små att de förutsätter en brasiliansk vaxning eller väldigt hårt slit med rakhyveln för att man inte ska råka visa sin nya frisyr… Ja, kvinnor har hår mellan benen. Jag är ledsen om jag raserade din världsbild nu. Vissa bikinitrosor är så pyttiga att du förväntas ligga stilla i solstolen för att inte hela blygden ska ramla ut. Andra döljer stjärtskåran där bak, men inte så mycket mer – det är därför bäst att du går din sensuella gång längs med strandkanten så att de inte glider in och försvinner!

Samtidigt springer karlarna runt i härliga badshorts, som liksom uppmuntrar till rörelse och dessutom skyddar dem bättre från solen än vad en bikinitrosa lika stor som en hårsnodd gör.

Alltså. Jag fick nog. Jag bad om hjälp på Facebook. Tillslut kunde jag klicka hem en rejäl bikinitrosa (och topp) för en aktiv och cool kvinna mitt i livet. En kvinna som vill kunna böja kroppen i all världens riktningar närhelst hon vill. En kvinna som har två döttrar och vill vara deras bästa påklädda förebild i alla lägen. En kvinna som vill kunna sätta av i raketfart i sann barfotalöpningsanda längs med strandkanten utan att något glider in eller ramlar ut. En kvinna som ändå är lite fåfäng och vill att binkinin ska sitta snyggt och få henne att känna sig snygg.

Några tygstycken på ett köksbord – snart på en rörlig, fri och stark kropp nära dig!

Visste du att Men Mia! finns på Facebook och bjuder på mycket humor på Instagram. Du kan också följa mig på Bloglovin för att aldrig missa ett inlägg eller ett skönt garv.

Var springer du helst?

Jag svarar alltid ”Jag springer helst i skogen såklart!” Det är innan jag käkat sanningsserum med efterföljande självrannsakning…

För sanningen är ju den att jag bor mitt i stan minst fem dagar i veckan. Löpning på vardagarna är en oromantisk historia och löptiden är ytterst tidsbegränsad. Jag går utanför dörren och springer samma gamla rundor på asfalt. Ibland är jag lite wild and crazy och joggar till banan vid Ullevi. Där står det alltid ett gäng stora fordon parkerade (i bästa fall har de ställt dem bredvid banan). Börjar det bli mörkt blir det lite tokigare ändå då löparbanan saknar belysning.

Jag tänker att jag vill springa i skogen, men jag hinner aldrig dit…

Fast jag känner att det är okej vara en traillöpare i själen som springer sina flesta rundor mitt i stan på asfalt. Och så greppar jag varje möjlighet jag får att springa till skogs. Då kan jag lugnt fortsätta att säga ”Jag springer helst i skogen såklart!”

När jag ställde frågan på Instagram igår fick jag en varierad flora av svar. På asfalt, runt Nydalasjön i Umeå, på nya ställen och på Mölndalsvägen var några av dem.

Var springer du helst?