Nu kommer vinterlöpningen!

Jag tror det var förra helgen jag skrev om hur mild och snäll novemberlöpningen var. Hur jag fortfarande bara sprang i tunn underställströja och tights, som en extra hud på kroppen.

De dagarna är över. För nu är den här! Vinterlöpningen.

Det är tid att börja gilla:

# dubbla och ibland till och med trippla lager kläder.

# ludd på insidan av tightsen (kallas visst flossade tights på fackspråk).

# rimfrost i pipskägget.

# lurigt underlag under löparskorna.

# frusna fingrar minst halva träningspasset.

Jag  fick som sagt en försmak av ”riktig vinter” igår och njöt i fulla drag av den friska känsla jag hade efter passet.

Gillar du att springa på vintern?

Min födelsedag blev inte alls vad jag tänkt mig…

Det börjar redan tidigt med en sovmorgon till 06:45. Händer typ aldrig. När jag kommer upp är det pudervitt utanför fönstret. Jag kollar i kalendern vilket datum det är och om det är rimligt med snö…

Ah just ja! Den 23 november. It is my bithday!

Kvällen innan har jag styrt av allt morgonfirande. Den minsta har nämligen febertoppat och jag tänker mig att dagen blir bättre och stabilare om alla får sova till de vaknar.

Sen händer grötfrukost med mina barn, få iväg den äldsta till en kompis, smygsvara på några mail, kladdkakebak, två maskiner tvätt, hänga tvätt, få huset fullt med barn och avstyra catfight mellan två femåringar… Någon gång mellan alla moment lyckas jag få i mig lunch också och sjuklingen vill aldrig sova. Fast det gör hon nu klockan 14.25.

Nej jag kom aldrig iväg till jobbet idag som ni förstår. Något träningspass på lunchen kopplat till dagens magiska siffra 39 har ännu inte hänt.

Fast snart kommer saker och ting att börja bli som jag tänkt mig…

När sambon kommer hem vid halv fyra lämnar jag hemmet för frisk luft och löpning. Sen tar vi det familjära firandet som vi hoppade över på morgonkvisten. Förhoppningsvis knackar det på dörren vid 18. Jag har bjudit in två sköna personer till middag och filmkväll. Bjussar på räkor med tillbehör, bubbel och kladdkaka med grädde och nonstop till efterrätt. Och chips till filmen såklart. Precis som jag vill ha det. Sambon har fixat allt det praktiska, minus kladdkakan som jag gärna tillreder själv.

Nej, det är faktiskt inget fel alls på min 39:e födelsedag. Den blev bara lite annorlunda.

Ta hand om er och ha en fantastisk fredag!

Jag tänker inte ”göra en Piggelina”

Det vill säga springa lika många kilometer som jag fyller år på fredag. Dagen kommer nämligen att fyllas med jobb och kärt och socialt umgänge hemma i Hindås på kvällskvisten.

Jag är ändå sugen på att göra något som kopplar till fredagens magiska siffra – 39.

Förslag på födelsedagspass som passar på jobblunchen:

# 39 minuter snabbdistans

# 39 minuter mellanmjölkslöpning

# 10 x 390 meter på bana

# 2 x 3900 meter tröskel

Vad tycker ni? Hur ska jag fira?

Jag har börjat föra hälsodagbok

Det där lät ju väldigt avancerat va? Men det är det inte.

I min hälsodagbok bockar jag av lite basala grejer som exempelvis:

# minst 15 min dagsljus

# minst 30 min vardagsmotion

# känt att jag bidragit

# bockat av grejer på att-göra-listan

# bytt om och tränat kondition/styrka

# njutit av lunchen

# haft tid för reflektion

# skrattat tillsammans med andra

Det här är mina punkter som jag känner är viktiga för mig i mitt professionella vardagsliv. Familjelivet har jag valt att lyfta bort från just detta dokument, då det är något jag gör tillsammans med min familj.

Jag kan inte få allt på min hälsolista varje dag, men jag kan se till att jag får så mycket som möjligt.

Längst ner i dokumentet skriver jag en kommentar efter varje arbetsdag och lyfter sådant som har känts bra eller dåligt. Jag noterar bra magkänslor och dåliga magkänslor och försöker härleda olustkänslor.

Det här är mitt väldigt enkla sätt att dagligen jobba med mig själv. Jag har precis börjat på ett nytt och krävande jobb och har en depression ganska färsk i bagaget.

Alla medel är tillåtna för att hålla mig över ytan och ha koll på läget.

Bilden nedan är från gårdagens soliga lunchrunda i löparskor. Check på träning, dagsljus och reflektion!

Har ni tänkt på att gräsmattorna i november är mycket vackrare än de sönderbrända stackare vi hade i somras?

Sunday by the sea…

med två springsugna föräldrar. Båda vill ha förmiddagstiden i den strålande novembersolen, men jag kan inte med att fightas för den. Jag tränade ju igår. Också. Det gjorde inte Ola. Han prioriterade röjsågen.

Så medan Ola kör intervaller på min favoritraksträcka samlar jag och barnen snäckor på stranden. Det är ungefär så idylliskt som det låter. En liten stund… Vi hinner upp till vägen för att heja på alfahannen när han kör sin sista intervall. Då har den minsta redan kastat in handduken redo för förmiddagsvila och den äldsta tjurar på sin cykel för att jag inte hämtade det hon ville ha precis på sekunden. Men jag är glad. Ja, jag är faktiskt jätteglad! Om än något matt.

Alldeles för nära inpå en taco-rester-lunch är det min tur att springa. Solen har gått i moln och det är svinkallt. Eller ska jag kalla det för friskt? Vindilarna som letar sin innanför min tunna tröja blir aldrig bekväma. Efter en mil sladdar jag hemåt, river av mitt livs snabbaste och typ kallaste photoshoot nere vid stranden och känner mig väldigt färdig.

Tack helgen. Du var fin. Alldeles lagom på något sätt och en perfekt uppladdning för kommande vecka som också är min födelsedagsvecka. Hurra! Den här puman fyller 39 år på fredag och det ska jag såklart fira.

Novemberlöpningen har varit snäll

Mild och okomlicerad liksom. Bara att dra på sig ett par tights och en tunn underställströja och ge sig iväg. Att springa i 6-12 plusgrader passar mig väldigt bra. Jo, det har såklart regnat på mig vid några tillfällen, men de gångerna är så få att jag väljer att bortse från dem.

Just den här lördagen var inget undantag. Vi har åkt till Gullmarn och saltluften över helgen och trots att jag idkade havsnära löpning var det helt vindstilla och milt. Jag mådde som en prinsessa, om än en något stel sådan, under alla mina insamlade kilometer.

Har haft det lite tufft i slutet av veckan med självpålagd stress och prestationskrav (därav stelheten), med lugnet var hela tiden bara ett samtal bort. Skönt. Det är precis det stödet och den tryggheten jag vill ha i mitt arbetsliv från och med nu. Jag har bara lite svårt att greppa att det finns och att det förmodligen är precis så det ska vara.

Så hur njuter du din lördag?

Förutom den där löpningen har jag hängt med kidsen både inomhus och utomhus och fått hjärtat i halsgropen när jag hittade tvååringen utan konsekvenstänk uppe i ett träd…

Kvar av dagen är lite tacos och ett glas rött. Och chips. Fint ska det vara!

Bamsejympalöpning

Varje onsdag går äldsta dottern på Bamsejympa här i Hindås. Det är typ veckans höjdpunkt i hennes liv och det är så fint att se peppen innan ”träningspasset” och energin hon har i kroppen efteråt när hon ska visa allt hon har lärt sig.

Förra veckan införde jag i samband med dotterns Bamsejympa, en egen höjdpunkt under min vecka – Bamsejympalöpning.

Det går till så här:

Ola och Juni hänger i kulisserna (en vuxen ansvarig ska vara närvarande) under Bamsejympan medan jag är ute och springer och andas frisk luft. När jympan och mitt löppass är över sluter vi upp där hemma, jag tar över kidsen och Ola kan sticka och träna medan jag kör hela kvällsbestyren med barnen.

Ett perfekt upplägg om ni frågar mig. Alla får liksom sitt och det finns ändå tid att slappa i vuxet sällskap där på kvällskvisten.

Enda nackdelen är att löppasset sker direkt efter middagen, men det kan jag leva med så länge jag blir rastad på en rimlig tid.

Är livet upptaget får tydligen bloggen lida…

Vill bara börja med att berätta att jag har det grymt bra på alla plan just nu!

Min magkänsla verkar ha lett mig helt rätt i arbetslivet, vilket betyder jättemycket. Familjelivet flyter på och träningen består främst av sköna naturupplevelser och jobb med mina irriterande fysiska tillkortakommanden.

Fast det är ju alltid lite bökigt att börja på ett nytt jobb såklart. Samtidigt som jag lär känna en stor organisation (som bara verkar bestå av härliga och inkluderande människor) jobbar jag redan i ett skarpt projekt. Och så blir det en vab-dag mitt i det hela och jag förblir lugn eftersom jag känner mig så trygg och tillfreds. Det där lugnet alltså. Tack.

Jag har börjat känna ett sug igen. Och inte vilket sug som helst. Det kryper nämligen sig på det där med att komma i bra form, men jag har inte bestämt vilken form än. Marathon? En snabb mil? 5K? Lite av varje? Jag tänkte att jag ska landa lite i allt som är först och fundera på träningsmål först vid årsskiftet.

Det är väl en bra plan?

 

Man ska vara rädd om sig

Som att alltid använda säkerhetsbälte på bussen om det finns. Sen kan jag känna mig lätt kränkt de (få) dagar jag tvingas stå i mittgången och rösten i högtalarsystemet säger ”Använd bältet – för din egen säkerhet!” Eh…

Som att vara uppmärksam på sin omgivning, ha koll på trafiken och annat som kan göra en till en platt pannkaka.

Som att själv välja att tagga ner efter en dag då man taggat upp.

Som att röra på sig massor en onsdag efter en tisdag då man mest satt på röven på tåg, buss och i mötesrum.

Som att boka in en lunchdejt med en kär vän trots att det är lite körigt.

Ja man ska ta hand om sig. Det ska man.

Ohemult tidigt eller miljösmart?

Jag önskar att jag vore en så fin människa som av enbart miljöskäl åker tidiga morgontåget istället för flyget några timmar senare till Stockholm…

Att plockas upp av en taxi 04.55 I Hindås smakar inte smultron för sömnbanken precis. Ändå utsätter jag mig för det för att kunna ta tåget.

Det finns liksom en grej som jag faktiskt mår sämre av och det är att flyga.

Flygresor gör mig ”bakis”, speciellt om de är korta. Jag blir inte mig själv på hela dagen. Så himla ovärt.

Därför tuffar jag genom Sverige mot Stockholm denna tidiga morgon.

Av egoistiska hälsoskäl. Som är jättebra för miljön. Strunt samma att det inte är så tidseffektivt…