En vilodag är…

# en dag då snålHellström (läs: miljömedveten…) helt plötsligt får feeling och okynnesköper ett par nya löparskor. Mer info kommer, men den här vilodagen måste ta slut först så jag får inviga dem.

# en perfekt dag att få en ”magväska” från Kjell & Company i present. Jag vet att alla tuffa kör med typ Flipbelt, därför tycker jag att det känns extra festligt att den här rackaren, som kostade enbart 99 kronor, sitter som en smäck på höften och är perfekt för mobil och nycklar. Ser fram emot att få testa och visa den också!

# en dag som alla andra med minitoppturer, krabbfiske, skratt, gnäll, pigghet, trötthet och lite pusta ut där på kvällskvisten när tystnade lägger sig.

# dagen då Ola ber mig att moppa golven medan han nattar storbarnet och jag frågar var städgrejerna finns…

# dagen då jag inte förstår hur man får ut skaftet på moppen för att slippa gå dubbelvikt och moppa golvet och tvingass störa mitt i Ronja Rövardotter för att be sambon om hjälp.

Ja en vilodag är fantastisk och insiktsfull på många sätt!

Jag hade i alla fall tur med vädret…

Nej (verkligen supernej!) det är inte alltid en dans på rosor att springa. Inte ens för den som gör det precis hela tiden och älskar det. Den där dansen på rosor byts då och då ut mot att dansa i taggiga björnbärssnår. Och en kliver. Och en överlever. Och en funderar vad som egentligen har hänt med kroppstackarn.

För det går nästan alltid att härleda utebliven löpkänsla till något. Dåligt med mat i systemet eller bristfälllig vila händer väldigt sällan mig eftersom jag har en ät-och-sov-klocka som är bättre än Skalmans. Döda ben på grund av hög fart (läs: intervaller) dagen innan däremot – det händer lite oftare…

Igår kutade jag kuperade enminutare och en kuperad snabbdistans. Idag när jag skulle springa 20 kilometer kunde jag tyvärr inte välja bort den där kuperingen. Nej, den blev faktiskt ännu värre. Under stekande sol dansade jag genom taggiga björnbärssnår och svor inombords. Innan den första milen ens var slut hade jag tagit tre branta uppförsbackar på 600 meter vardera plus några småjävlar däremellan. Hur jag vet det? Jo, för det här var en sådan där dag då allt var så plågsamt att jag ville ha siffror på skiten…

Men vet ni. Det här är  faktiskt också en genväg till att bli marathonredo utan en massa långa långpass. Att springa ett kortare långpass på knakiga och dödströtta ben är faktiskt någonting positivt för mig just nu. Jag försöker lura kroppen att bli uthållig och tålig helt enkelt. Sen om den går med på det är en helt annan fråga.

Jag överlevde, kom hem och tömde typ en liter vatten innan saltet i pannan hade torkat in i huden av havsvindarna. Och då kändes allt bra igen. Imorgon är en annan och piggare löpardag.

Löpningen charmar  mig även de dagar då jag tvingas gräva djupt.

Letar genvägar…

Istället för att ta tjurnen vid hornen och prioritera och springa mina långpass hittar jag på träning som jag inbillar mig ska göra mig marathonredo. Jag faktiskt bokstavligen hittar på saker som känns roliga och inspirerande. Det bästa av allt? Nedanstående pass tog bara runt en timme att genomföra.

Om du också har fuskat och vill hitta på att du är marathonredo gör så här:

Uppvärmning: 2.5 km

Hårt jobb: 12 x 1 min i rejäl överfart baserat på vad du springer 5K på med 1 min vila mellan varje intervall.

Lätt jobb: Jogga ner pulsen i 1 km.

Hårt jobb: 4 kilometer snabbdistans en bra bit under din önskade marathonfart.

Nedvarvning: Frivillig mjukisjogg.

Tanken är att benen ska bli riktigt sura av enminutarna och inte vara helt återhämtade när du kliver på den där fyrakilometaren. Lite som det är under slutet av ett marathon, speciellt om du har fuskat med långpassen…

På något sätt tycker jag ändå att jag är väldigt smart. Och snygg.

Idag är jag bjussig!

Med sommaren så verkar min traditionella fredagslista ha utgått, vilket kanske är lika bra eftersom den aldrig var särskilt populär. Själv tycker jag att det är lite konstigt att det inte engagerar fler vad jag tränar på fredagar samt huruvida jag har fått någon fredagsfika eller inte…

När fredagslistan utgår blir det bjudfredag istället 🙂

Jag bjuder helt enkelt på ytterligare ett kort utdrag ur min kommande bestseller och så är det upp till er att gissa vad huvudpersonen Lina har gjort och vad hon lider av.

Okej?

Det har förövrigt gått ganska bra med skrivandet under semestern. Jag har inte så mycket tid, men när väl får den där värdefulla tiden så smattrar fingrarna över tangentbordet av sig själva. Det är lättskrivet nu, vilket är mer än man kan säga om de senaste tre åren då den här boken faktiskt har funnits med någonstans där i bakgrunden…

Nåväl, självförtroendet är det inget fel på så här kommer ett utdrag ur en kommande chicklit-bestseller:

Jag vaknar. Eller är jag verkligen vaken? Försöker rulla till sidan precis som vanligt, men det tar stopp. Var är min kropp och vad är det som gör så fasligt ont? Bökar runt och försöker samla kraft nog att få benen över sängkanten. När de väl är där tar det stopp igen. Magen värker och ryggslutet är precis vad det låter som – helt slut. Jag har i alla fall inte ont under fötterna konstaterar jag när trampdynorna når träparketten. Måste kissa. Går lätt framåtböjd orangutanggång mot toadörren och förmår mig precis att lyfta armen och trycka ner handtaget. Nu kissar jag på mig snart.

Toalocket står tack och lov vidöppet. Med ena handen på tvättstället får jag ner trosorna och kvidsätter mig därefter på toalettstolen.  Det enda som inte gör ont just nu är urinblåsan som stilla töms.

Om en timme ska jag träffa Malin på fiket nere vid hörnet – en promenad som vanligtvis tar fem minuter. Just nu är jag tveksam om jag ska hinna. Hur ska jag ta mig upp från toaletten? Bäst att skicka ett sms om att jag blir minst 30 minuter sen.

To be continued…

 

Tre löparmyter jag vill slå hål på

…utifrån mitt perspektiv på löpning alltså.

1. Intervaller måste vara spyjobbiga, varierande, långa, korta och fullständigt vedervärdiga. Helst ska man gå och vara nervös hela dagen innan sitt intervallpass.

TUT TUT FEEEEEL: Det är mycket bättre att hitta sitt sätt att höja pulsen på än att inte göra det alls. Hur liten fartökning du än gör i förhållande till ditt ”bekväma tempo” så kommer det att ha en positiv effekt på din löpning och ditt vackra hjärta. Vips så kanske din ansträngning har gjort att din bekväma fart är snabbare än förut. Vi har alla olika mål med vår löpning och att alla motionärer ska vilja ut och springa blodsmakande fyraminutare är fullständigt orimligt.

2. Jag måste köra strukturerad löpskolning och löpstyrka minst en gång i veckan för att hålla mig skadefri.

TUT TUT FEEEEEL: Det finns egentligen väldigt få måsten med löpning, men styrketräning är bra för dig såklart. Fast strukturerad? Njae, se hellre till att det lilla blir av i anslutning till något av dina löppass än inte alls. Skaffa dig till exempel en bank med 8-10 bra övningar som du kör rullande då och då. Jag har några favoriter som du kan googla på och apa efter: draken, utfall med vridning över det främre benet, knäböj med upphopp, kliva upp på en bänk från oilka håll och vinklar, höga knän, indianhopp, hälkick, grodhopp framåt… Lägg till några bra bålövningar också och du är hemma!

3. Träning som min löparklocka inte har registrerat har aldrig hänt.

TUT TUT FEEEEEL: Jag vet, det är skitsvårt att lämna klockan hemma och bara ge sig ut. Men faktum är att det kan vara bra både för huvudet, kroppen och löpkänslan att ”bara vara” emellanåt. Våga testa en gång och gör det gärna till en regelbunden vana.

Det viktigaste av allt är du fullständigt ska skita i vad jag, grannen, superinstagrammaren eller någon annan gör. Inspireras gärna, men var ärlig mot dig själv och gör löpningen till din grej.

Lite skryt…

Visst får man klappa sig själv på axeln emellanåt och liksom erkänna för hela världen att man är bra på någonting?

Igår sprang jag nämligen på följande meningar i en härlig blogg nära dig.

Först såg jag att fantastiska Kari (vars äventyr, glädjeämnen och vedermödor jag med kärlek följer) hade skrivit följande kommentar:

”Det är så härligt och inspirerande att läsa om din löpning, du verkar både starkare och gladare i löpningen än tidigare. Är det Mia-effekten månne?”

Jag fattade det inte först, men sen insåg jag att det är jag som är Mia och att jag eventuellt har en egen effekt. Coolt. Och generande på ett bra sätt.

Jag läste vidare och såg att Åsa, även kallad Löpar-Åsa, som jag coachat under våren hade svarat på kommentaren som följer:

”Träningen för Mia Hellström har inneburit en stor förändring och mitt ”mentala löpande” har blivit så mycket bättre. Jag har kunnat ta en sak i sänder, slappna av och samtidigt ge lite mer. Jag har arbetat mer med att visualisera och känt att det har gett resultat. Inte heller har jag låtit eventuella svackor ta för stor plats på ”misslyckandekontot”.”

Nu var det liksom självklart att det var mig det handlade om, så det var bara att hälla en stor hink iskallt vatten över  huvudet för  att undvika hybris och direkt karriärbyte…

Näe, som coach har jag inte kompetens att utföra löpsteganalyser, men jag kan bland annat hjälpa till att förändra känslor och tankar och på sikt även prestationen till det bättre. DET är jag stolt över \o/ och DET vill jag fortsätta med.

Ha en fantastisk dag. Jag kom precis på att jag ska till jobbet. Det är sånt en lätt glömmer en morgon i juli…

Hav, betong och gym

Någon tyckte visst att jag ska jobba den 18-20 juli, så jag har tillfälligt bytt ut det salta och lediga livet mot avgaser och betong. Räknade ut i morse att det är 2500 steg uppförsbacke och trappor till jobbet, vilket i och för sig är någonting positivt när jag ska hem… Framför allt är det mycket bättre med en fysisk uppförsbacke än en mental.

Nåväl.

Livet i betongen innebär tillgång till ett gym för första gången på flera veckor, så jag passade såklart på att skaffa mig rejält med träningsvärk imorgon direkt.

Vad gör jag då där när det är dags för sommarens typ enda gympass? Ni kanske tror att jag verkligen ser till att vara superstrukturerad för att få ut så mycket som möjligt av det enda tillfället. Nope. Jag går på känsla och lyfter och drar i det jag får lust att lyfta och dra i.

Typ så här tänkte jag:

”Vem behöver biceps? Ni får fortsätta att vara små och gulliga. Inga bicepscurls idag heller…”

”Tänk om bensinen tar slut nästa vecka när vi är ute med båten. Jepp, roddövningar får det bli!”

”Det knakar lite i knäna. Bäst att köra någon form av löpstyrka. Hm. Raka marklyft och enbensmarklyft känns skönt.”

”Hej, Marie! Vad roligt att du är här. Jag pratar jättegärna bort en stund.”

”Kan jag fortfarande göra armhävningar? Bästa att testa… Jorå, det gick. Nu flyttar jag upp resten på bosubollen så det blir lite festligare.”

”Shit vad mycket folk det är. Bäst att gå hem…”

”Men bålstackarn då?! Oh, där ligger det en jätteliten boll. Den kan jag göra plankan med benlyft på.”

”Fy fan vad jobbigt. Nu måste jag nog gå hem ändå…”

”Fast när jag ändå krälar på golvet kan jag ju göra några bålövningar till. Bosubollen har ju inte gått någonstans.”

Typ så…

Och jag känner att det var ett alldeles perfekt pass just idag!

Härligt och balanserat beteende…

När det spöregnar på tvären och åt alla håll, blåser hårda vindar och är iskallt ute stannar den som är härlig och balanserad inomhus och delar kanske en bild på en brasa eller några tända ljus på Instagram och skriver nåt om hur viktigt det är att våga vila och prioritera annat än träning. På nästa instagrambild är personen ute och promenerar i full regnmundering och hävdar att det är ju ändå rörelsen som är det viktigaste.

HUR TRÅKIGT LÅTER INTE DET?!

Not for me…

Jag tycker att vi en gång för alla byter ut hashtagen #balans mot #baluns och lever lite mer utan att tänka på hur vi lever 🙂

Jag hade verkligen inte behövt springa idag. Med tanke på hur mycket jag redan sprungit under veckan hade det kanske varit ett mer ”balanserat” beslut att låta bli oavsett väderlek.

Men jag gjorde det \o/ Med  regntunga shorts, extra klistriga kompressionsstrumpor och sambons för stora och dyngsura t-shirt smiskande runt kroppen kammade jag hem totalt 14 kilometer med 3 x 3000 meter i en bit under marafart där på mitten. Jag frös så jag skakade, svor, blev nerstänkt av bilar och pekade finger. Jag hatade det i motvinden. Jag älskade det i medvinden. Jag längtade hem. Jag längtade bort. Jag ångrar ingenting.

Det är BALUNS när det är som bäst!

Att leva som ett löparproffs

Både efter tremilaren tidigare i veckan och efter dagens distanspass har jag kommit hem till ett skinande rent hem och ett dukat matbord.

Medan jag har matat steg i löparskor har det med andra ord skett massor med positiva förändringar i vårt hushåll. Jag vet inte om sambon vill att jag ska tro att jag lever som ett löparproffs eller om han bara passar på när en av lortgrisarna är ur vägen… Jag väljer det förstnämnda!

Fast efter intagen måltid slutar proffslivet ganska abrupt. Det spelar ingen roll hur grym min sambo är och att golven är skinande rena. Någon återhämtning och något andra träningspass för dagen i mitt flådiga proffsliv blir det liksom inte. Man ska ju hänga tvätt, värma gammal tacofärs, byta blöjor, tävla mot kids i krabbfiske och krossa hjärtat på sin fyraåring genom att tvinga hem henne från kompisarna halv tio på kvällen…

Fast jag är oändligt tacksam för mina förmiddagar som löparproffs den här veckan.

Och till er som hittat hit från Annas inlägg om oss och våra olikheter och funderar över den där korven i fruktfatet. Här är den!

Min marathonsvaghet

…är de stora tårarna som rullar nerför mina kinder.

I samband med varje Marathon jag har sprungit har jag nämligen börja storgrina fem minuter innan start och haft snorig andnöd i startögonblicket och under hela första kilometern. Värst har det varit när starten gått på Stockholm Stadion. Det är för fint och högtidligt med alla dessa människor som precis ska förverkliga sig själva och springa 4.2 mil. Det spelas pampig musik, peppas på alla möjliga vis och spänningen och förväntningarna går att ta på.

Jag klarar inte av det. Jag storbölar.

Undantaget är Skogsmaran 2014 då jag hade fullkomlig panik i starten eftersom jag hade glömt chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det kom en och annan tår då också, men inte inte på grund av att det var högtidligt…

Hur ska jag komma förbi det här lilla gråtproblemet i september? Med hörselkåpor och ögonbindel till starten går och folkmassan börjar trycka mig framåt?

Det ”har hänt” att jag gråtit vid målgång också, men då gör det ju ingenting.