Vikten av värdeskapande

Jag känner mig stressad och går omkring med en orolig känsla i bröstet av att inte räcka till. Jag känner mig fejk, fel och oduglig oftare än jag känner att jag gör något bra. Jag känner sällan att jag kommer till min fulla rätt och gör något av värde.

Det är en känsla…

som inte får misstolkas. Det viktigaste i livet finns på plats. Familjen till exempel – livselixiret – barnens stora lycka och sambons självklara plats vid min sida. Vår framtid tillsammans med flytt och mer friluftsliv. Älskart. Jag har mina vänner, storfamiljerna, smultronställena och träningen.

På en vecka har jag en mängd lyckliga stunder att ta tillvara.

Ändå känner jag mig stressad och illa till mods. Som att värdeskapandet och mina egna drivkrafter har fått stryka på foten när jag kämpar för att passa in och göra rätt för mig åt alla håll och kanter.

”Sitt inte passivt och tyck att du förtjänar något bättre. Gör ditt bästa för att söka upp någonting bättre.”
Johannes Hansen

Det låter så självklart. Frågan är hur?

Det är så lätt att bli tung i själen, när man inte orkar eller vågar något nytt…medan resten av världen dansar självförverkligandetango och gör häftiga saker.

Nej jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för det är inte synd mig. Jag är inte värdelös och helt tafatt. Och som jag skrev så har jag de viktigaste sakerna på plats.

Jag är bara en kännande och reflekterande människa. Så det kommer att ordna sig. När jag får ork.

Jag är mer nyfiken på…

Hur känner du? Hur mår du? När känner du dig som mest värdefull?

Målbild: ”Mamma snabb” och ”Pappa stark”

Vi har en liten 1.5-åring här hemma som just nu använder mycket av sin kraft till att utveckla sitt språk. Jag hade hoppats på att hon skulle börja träna löpning först, men man kan inte få allt.

Nåväl. För någon dag sedan satte hon ihop sina första ord och sa ”Byta blöja”. I sann föräldraeufori och glädjepanik funderade jag vem jag skulle ringa först och berätta det för…

När glädjen och euforin hade lagt sig och jag fortfarande inte hade ringt till någon började jag istället att reflektera över hennes andra favoritord. Förutom ”mamma”, ”pappa” och ”Moa” följer nedan en lista med en del av lillans något splittrade vokabulär:

Ägg

Spruta

Bok

Napp

Borta

Sko

Bajs

Tröja

Bil

Vid en snabb analys ser jag att där inte finns något direkt träningsrelaterat. Det skulle vara ”ägg” då som är grym föda för en atlet och ”sko” kan ju faktiskt vara en löparsko.

Jag funderar också på vad nästa tvåordsmening kommer att bli.

Säger hon ”Napp borta” kan jag tänka mig att ringa och berätta det för någon, men om det istället blir ”äggspruta” eller ”bajsbil” vette sjutton om jag inte bara låter det passera och inväntar treordsfasen…

Har som plan att styra henne mot ”Mamma snabb” och ”Pappa stark”. Och tvärtom. Vi får se hur det går!

Föräldraskapet alltså. Så fullt av viktigt jobb för att det ska bli rätt.

OBS! Hela inlägget är barnvänligt, ekologiskt och giftfritt.

The makeover

Färga hår, dölja sår och måla naglar på tår…

Vaxa ben, skrubba ren och bli bäbislen…

Måla på, hej och hå, det blev bättre än då…

Tvätta bort, torka torrt trots att livet är kort…

Noppa här, noppa där din pincett är dig kär…

Stå i hytt, köpa nytt och du blir som förbytt…

Måla frans, ta en dans, åldern har ingen chans…

Och så sitter man ändå där till slut. Osminkad, gråhårig och i sköna och välburna kläder och är som allra lyckligast.

Fast jag får erkänna att jag rakar alltid benen när jag ska till badhuset. Sedan simkursen tog slut strax innan jul har dock tidsintervallerna mellan hårborttagningarna blivit betydligt längre…

Trots att jag har slutat färga håret och slutat sminka mig med annat än lite mascara känner jag ändå att jag vill ha någon skönhetshangup. Raka benen innan bad med andra känns ok. Lite lagom sådär.

Nej, skulle jag göra en makeover idag, skulle den nog vara på ett helt annat plan med grejer som främjar livet och hälsan på riktigt. Sånt är jag i stort behov av och kan inte få nog av!

Lev väl!

Löparläger eller en trendig ”workation”

Ibland går jag och drömmer om att anordna ett löparläger eller en trendig ”workation” här vid havet. Det skulle vara småskaligt och först till kvarn.

Vi skulle nyttja vårt hus och tillhörande lillstuga att leva och sova i och använda naturen, havet och lugnet utanför husväggarna att röra oss i och inspireras av. Jag ser framför mig morgonjoggar, äventyrslöpningar och softa promenader för att hälsa på korna. Tid för blogg eller annat jobb vid furuköksbordet som jag ännu inte hunnit måla om. Kvällshäng ute på soldäck som ännu inte är byggt. Kvällsdopp och morgondopp. Långsim för den som vill. Yoga och utomhusfys på klipporna. Fantastiska fotomiljöer för den som behöver det.

Fast jag kanske blir en dålig värdinna, då jag mest vill njuta av allt det där jag nämner ovan själv…

Jag tror jag signar upp mig på mitt event direkt. Kommer du?

Istället för Göteborg WinterRun…

har jag gått runt och sett ut som ett träsktroll hela dan.

Solkiga mysbyxor, tröja med vällinghänder på, okammat hår och jag hittade faktiskt alldeles nyss en mascararest från i…hmmm…den måste vara från i torsdags!

I korta stunder har jag varit utomhus. I långa stunder har jag suttit i soffan. Ganska ofta har jag varit på upptåg med någon av mina illbattingar.

Nej, jag klagar inte.

Men den där halsen som faktiskt har ställt till en DNS. SUCK. Jag har inte haft några halsmandlar eller halsont sedan jag var nio år, men nu när jag börjar närma mig 40 verkar det ha utvecklats två ömmande halskokosnötter i svalget. Typiskt…

Nåväl. Vi har i alla fall gjort en sak rätt denna helg. Vi gör årspremiär i huset vid havet och sommarsäsongen 2018 är därmed inledd med minusgrader och snö. Helt perfekt!

Fast någon löpning har jag inte att skriva om. Det känn trist. Fast hade jag haft löpning att skriva om hade jag ju inte varit här i fritidshuset utan hemma i Göteborg. Det hade också varit trist.

Snacka om att jag alltid är helt i balans!

Bjudfredag med löparkrönika ”Vågar du chilla mot din bästa löpform?”

Jag frågade här i bloggen om ni ville komma med förslag på ämnen till krönikor (tråden är fortfarande öppen!) och fick bland annat följande svar av Thaimorsan:

”Skriv en krönika om löpning för dummies! Min sambo springer då och då och alltid under våren och tränar inför Göteborgsvarvet. Han har sprungit Varvet fyra år i rad, men jag tycker att han behöver lite mer vett.”

Det är ett vanligt fenomen att löpare som gått i ide under vintern och pysslat med annat blir väldigt ambitiösa inför tävlingarna under första halvan av året. Det är absolut inget fel med att periodisera sin löpning, men jag har sett ganska många trasiga knän som kommit ur just detta beteende.

Besvikelsen som slår till när man inte kan plocka upp löpartråden där man lämnade den någon gång under sensommaren kan vara brutal och knäcker vilket löparsjälvförtroende som helst. I ren panik väljer många taktiken att pressa på och stressa kroppen till förbannelse redan från start. Från noll till 100 är sällan en bra idé när det gäller löpning, även om det känns som om det är bråttom.

När jag diskuterar med en vän som vill börja springa är jag väldig tydlig med att jag förespråkar att han ska börja lugnt och vara snäll mot sig själv. Jag erbjuder till och med min hjälp. Ändå slutar samtalet med att han säger att han vill starta sin löparkarriär med att se hur snabbt han kan springa fem kilometer. Det är en minst sagt blodig start på något som förmodligen inte kommer att hålla särskilt länge. Och vad han egentligen säger är ”I DONT LISTEN TO YOU WOMAN!”

Jag är en motionär utan direkta ambitioner och har sprungit i många år. Trots detta är det väldigt sällan jag stressar kroppen till bristningsgränsen, men utvecklingskurvan pekar glatt uppåt. Det räcker med att jag har varit förkyld för att jag ska ta en snigelvecka med hänsyn alla viktiga delar – från lungor, hjärna och hals till rumpa, knän och löpartår.

Mitt obefintliga träningsprogram är knappast perfekt, men jag håller i alla fall ihop och lyckas på köpet bli både snabbare och starkare med tiden. Jag hävdar att det beror på kontinuitet och snällhet till en motionärskropp som inte lever något elitliv utan också måste räcka till på en massa andra sätt.

Löpning för dummies? Jag känner att jag tappat tråden här och backar från att skriva en punktlista som på något sätt skulle gälla för alla. Löpning är och kommer alltid förbli en individuell sport.

Fast en sak tror jag många motionerande löparkroppar har gemensamt och det är är vinsten av att våga ta det lugnt. Även om det känns bråttom. Motionärer kan gott unna sig att springa fritt utan klocka, välja bort intervaller, välja till en kilometer och skutta runt i skogen trots att det vankas asfaltslopp. Det ska vara lustfyllt och helst riskfritt (nåja det finns inga garantier för det sistnämnda) med glimten i ögat och alla kroppsdelar på plats. För en van motionslöpare kan det vara kul med en målsökande och utvecklande pulstopp med jämna mellanrum, men den som hinner med fyra pass innan Göteborgsvarvet kan hoppa över den biten och fokusera på att i maklig takt sätta den ena foten framför den andra. Det är stressande nog för en ovan kropp.

Jag vill att fler ska ta det lugnt och helst ha lite framförhållning för att till exempel Göteborgsvarvet ska bli en fin upplevelse för livet.

Vågar du sluta pressa och börja chilla lite mer mot din bästa löparform? Och glöm inte att vinka till publiken när du springer lopp!

DNS-ångesten

Har ni känt den någon gång?

Ni vet när man är peppad för ett lopp och så får man inte ens möjlighet att starta.

Den fina födelsedagspresenten, som jag sett fram emot med skräckblandad  förtjusning kommer med stor sannolikhet att bli en DNS.

Hej baciller som har bosatt sig i min hals. Hej då Göteborg WinterRun på lördag…

Att jag är i kass löpform och att ett millopp förmodligen hade gjort väldigt ont rör mig inte ryggen just nu.

Jag är bara bitter.

Varsågoda att skicka lite snälla ord…

Men ni kan väl låta bli att kommentera hur jag ser ut på bilden nedan. Den är från ett helt annat millopp. Ett perslopp!

When life gives you VAB…

and you just love it!

Alltså, jag gillar inte att ena barnet är krassligt, men jag älskar att vara hemma och pyssla och fixa i den mån det går med två små troll i min direkta närhet.

När sambon kommer hem från jobbet blir det alltid en stunds Mia-tid för träning eller annat. Jag tror det är ett framgångskoncept för mig och för den här familjen. Jag och barnen kan inte vara ute och leka och njuta av snön just nu och är fasta innanför hemmets väggar, men jag vet att jag får lufta mig sen. De dagar sambon vabbar gör vi tvärtom såklart.

Space och egna intressen mår man gott av – varje dag!

Idag har vab-livet inneburit att tillreda kvällens ostiga och gräddiga middagspaj, rädda köket från vattenskada efter 1.5-åring vid diskbänken samt pressa apelsiner till sjuklingen. Ett helt dagsverke på bara några timmar…

I eftermiddag ska jag andas frisk luft med plaskig snö under löparskorna.

Det ser jag fram emot!

Men först lite mer av det här…

Hjälp mig!

Vad du bör fundera på under dagen:

#1 Vilken löpar- tränings- eller hälsotidning tror du skulle passa för krönikor skrivna av mig? Humor, full fart och mycket glimten i ögat utlovas, men i en av de färdiga finns även något som jag brukar hålla mig ifrån så mycket det bara går – föräldraskap! Hilfe…

#2 Om du fick välja ett ämne till en artikel eller krönika inom träning- löpning och hälsa – vilket ämne skulle du välja då?

Ja ni har helt rätt! Jag utnyttjar er för att komma framåt i mitt skrivande.

Vet ni varför?

Jo för jag har sjukt mycket förtroende för er.

Tack till dig som svarar <3

Lära kroppen att det är härligt att springa snabbt…

Nån gång måste mina sötebrödsdagar med mysjoggar som knappt höjer pulsen ta slut! För om löpningen fortsätter att se ut som den gör för mig just nu, ja då kommer jag nog att tröttna på att springa…

Efter ett uppehåll från kvalitetsträning tycker jag att det tufft både fysiskt och mentalt att starta upp ”snabbmaskineriet”. Snabbhet är en färskvara för de flesta. Så nej, tyvärr kan jag inte plocka upp tråden där jag lade ner den i september. Förra veckan fegade jag ur och småtestade att springa snabbt med en miljon ursäkter talandes till mig i bakhuvudet.

”Det är nog bra att inte gå ut för hårt!” Eh, säger vem? Jag är ju ingen nybörjarlöpare direkt…

”Det är smart att spara på energin till ett bättre tillfälle!” Ett bättre tillfälle för intervaller kommer aldrig. Det är bara att göra!

Idag tyckte jag äntligen att det var dags att riva av plåstret, ni vet så där brutalt. Så här får ni tips på ett riktigt bra pass!

Dagens intervaller

Uppvärmning: lätt löpning till en kuperad slinga (cirka 4 km)

Intervaller: 3 x 1.5 km med bara 1 minut vila mellan varje

Nedvarvning: lätt löpning hem från den kuperade slingan (cirka 4 km)

Vips, så har du sprungit 4.5 km på (typ) max i en helvetes massa backjävlar utan nästan någon vila alls. Som bonus har du fått några sköna distanskilometer i betydligt lugnare fart.

Killar dödsskönt i löparkistan. Fast imorgon får jag nog ägna mig åt någon annan sport…