Löparmorsa och andra roliga begrepp

När man blir mamma får man vänja sig vid att det är ens huvudroll i livet, inte bara i den egna familjen och för sina egna barn, där det liksom är helt självklart vem man är.

Nej, springer du så blir du en löparmorsa eller en mamma som springer. Styrketränar du, så är du inte längre bara stark utan du är en stark mamma. Om vi drar det till sin spets kanske du till och med kvalar in och blir en internationellt gångbar fit mom.

Jag brukar själv skämtsamt kalla mig för löparmorsa ibland. Fast när omgivningen vill lägga på mig en massa roller utifrån att jag är mamma (JAG VET ATT JAG ÄR MAMMA! KLÄMDE UT BÅDA HELT SJÄLV GENOM VAGINAN!) blir jag trött.

Jag springer inte för att jag är mamma och jag är inte mamma för att jag springer. Jag drar inte 100 kilo i marklyft för att jag är mamma och tvärtom. Jag finns, trots att jag blivit mamma, kvar som Mia. Okej att mitt liv är väldigt anpassat efter mina två älsklingsälsklingar, vilket jag inte vill ändra på det minsta lilla, men måste jag vara mamma i varje styrkelyft för att ha ryggen fri?

Den träning jag genomför handlar liksom inte om ”att orka leka med mina barn”. Det är inte så jobbigt att leka med barnen att man behöver springa tre mil eller fixa armhävningar på löpande band. Om du är orolig, så kan jag lova dig att det räcker med hälsosamma solskenspromenader då och då för att räcka till för din familj. Om ens det.

Men om vi då utgår från barnperspektivet. Vad innebär det då att ha en löparmorsa?

En löparmorsa:

# luktar ganska ofta svett, vilket min fyraåring har börjat uppmärksamma med avsky i blicken. Bebisen bryr sig ännu inte alls.

# kräver att få leva i en jämställd relation där mamma och pappa har lika stor plats i sina barns liv och där träningen får vara lika viktig för både mamma och pappa. Kanske lite viktigare för mamma…

# tycker att den bästa anknytningen mellan förälder och spädbarn sker under en barnvagnsjogg/rask promenad då ögonkontakten och avslappningen är maximal och båda mår toppen ute i den friska luften.

# vill gärna ta med sig löparfarsan på en löptur emellanåt och överlåter då gärna ansvaret för barnen till någon annan vuxen.

# är ute på vift i drygt 2 timmar och 30 minuter på påskafton och dimper ner vid matbordet lagom till påskbuffén och äter mest av alla. Till fyraåringens stora glädje hann hon ta en snabbdusch först…

# är inte alltid där när barnen vaknar eftersom hon morgontränar för att frigöra tid under resten av dagen.

# gubbpjostar dagen efter ett hårt intervallpass eller maxlyft på gymmet.

# samlar ihop en drös kusiner och kör ett barnanpassat utomhusfyspass. Det är kanske inte så pinsamt när man är fyra år, men när man är 15…

# går ofta runt en hel dag i träningskläder för att kunna ge sig iväg när tillfälle ges.

Listan på saker jag, i egenskap av löparmorsa, utsätter mina barn för kan göras lång. Det verkar dock inte gå någon större nöd på dem. Och gympappan är faktiskt helt grym!

Kvinnokroppens funktioner är äggstra roliga

Påsken tog slut, men det är en påskgrej som förföljer mig…

Annonsen nedan:

1. Har de försökt skämta till det?
2. De skämtar inte, utan tyckte att ägglossning var ett passande ord i sammanhanget?
3. Vad tycker Lisa på bilden om att hennes ägglossning hängs ut i lokalblaskan?

Kvinnokroppen och alla dess funktioner alltså. Helt fantastiska, till och med på påskharar.

Och jag vill skriva att detta var väldigt äggande information, men påsken är ju slut, så jag låter bli…

Återhämtning betyder sällan att sitta stilla

Näe, man behöver inte sitta på röven eller ligga i sängen för att återhämta sig. De flesta av oss lever ju faktiskt liv som aldrig tillåter det, utan kräver aktiv vila. Idag behövde jag väl själv typ återhämta mig efter gårdagens tremilare.

Det gjorde jag bland annat så här:

På förmiddagen hängde jag med en drös kids i trädgården. Dels försökte jag få till en helt egen stretchsession, vilket gick sådär och dels körde vi ett kort men effektivt utomhusfyspass. Nedan ser ni hur tant har viridit ut och in på sig för att ge barnen en riktig utmaning i övningen Den snubblande elefanten

Fotocred till Olas bror Håkan som ertappade mig när jag mitt i ledigheten tog chansen att få vara coach och fänglsa en tacksam publik…

Fast hjula, jaga och klättra på varandra fick de göra själva. När utomhusfysen var avklarad kände jag liksom att jag hade gjort mitt som coach.

Lite senare promenerade jag, Ola och kidsen ner till Åmåls stadskärna som är väldigt mysig och har en bra lekpark. Även där hade jag svårt att sitta still, men det fastnade inte på bild. Jag vill dock höja ett finger här och be er att inte låta er förledas av solskenet. Visst var det ljuvligt, men vinden var iskall. Så efter ett tag ville jag gå hem… Och sen vi fastnade inne i några timmar. Man måste ju äta och sånt också.

Klockan hann faktiskt bli efter 17 innan jag fick komma ut på dagens löprunda vars främsta syfte var att känna efter om det gjorde ont någonstans. Det gjorde det inte och att jogga en åtta med handbromsen i hela vägen runt var inga större problem. Så imorgon slänger jag in lite superkompensation, vilket innebär en vilodag från all typ av träning, innan jag på tisdag börjar rocka vecka tre i mitt träningsprogram.

Om jag känner mig återhämtad efter tremilaren? Oh ja! Ska jag vara ärlig så tror jag att gårdagens miniäventyr har stigit mig åt huvudet. Skallen och mitt feta ego tycker nämligen att de 30 kilometer jag lade bakom mig är en betydligt större grej än vad kroppen tycker om prestationen. Lite pinsamt…

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

I mitt påskägg

Ja förutom en hel del godis och nybakade chokladbiskvier, så har jag beslutat mig för att lägga i följande goda ting:

# Ett rejält långpass imorgon lördag. Det var nämligen flera år sedan jag tog mig tid att springa riktigt långt. Med riktigt långt menar jag tre mil eller mer. Imorgon känns som en bra dag att återinföra långdistansen i mitt liv. Och ja, jag litar på att tre mil bara finns där i kroppen som de alltid gjort. Det får inte gå för långsamt heller, för då blir jag uttråkad…

# Ovanstående beslut ledde till att jag under dagens löprunda började fundera på en långdistansutmaning. Mest lockande känns ett fjällmarathon eller liknande, men jag kan nöja mig med mindre också. Helst i slutet av sommaren. Något förslag?

Mitt påskägg blev nog inte större än så är jag rädd. Fast det kanske räcker?

Eller vänta…

Jag slänger i en ny löparjacka, ett par tights och ett snyggt funktionslinne också, men eftersom jag är sämst på att shoppa räknar jag med att påskharen levererar kläderna först nästa år.

För ett år sedan hade jag bröst

Inga jätteboobisar, men ändock ett par bröst…

För ett år sedan joggade och gick jag 11 kuperade terrängkilometer med kalaskulan skumpandes över marken. Viljan och styrkan var det inget fel på direkt.

För ett år sedan bestämde jag mig också för att typ lägga ner löpningen för en tid. Inte helt, men jag började med stavgång i uppförsbackar och annat som jag hoppades skulle ge någon form av endorfinpåslag. Det gjorde det inte.

För ett år sedan var vi ”bara” tre.

För ett år sedan hade jag solsken i blick och var full av förväntan. Det är lika som i år i alla fall. Även om det är grått utanför fönstret just nu…och jag inte väntar på att vi ska bli fler. Lovar!

För ett år sedan var jag i toppform. Det är jag idag också. För vet ni, toppform är inget fysisk tillstånd, det är en inre känsla. Det handlar faktiskt allra mest om hur du tänker på dig själv och vad du tänker om dig själv. Och hur du förvaltar det värdefulla du har.

Personligen är jag i toppform 365 dagar om året eftersom allt annat vore slöseri med min energi och tid.

För ett år sedan såg jag ut som på bilden nedan och skogen var vårig och varm.

För ett år sedan…

Påskplanerna och träningen

Jag brukar ha en påskutmaning i träningskläder så här i påsktider. I år känns det dock lite övermäktigt då jag redan har ett träningsprogram. Är inte den som dubbelarbetar frivilligt direkt…

Träningen planerar jag att piska in enligt träningsprogrammet. Kvar på agendan denna vecka finns 18 kilometer distans, 10 kilometer progressiv löpning och ett pass löpstyrka utomhus. Fast idag tänker jag inte göra nåt av det utan gå till gymmet istället eftersom det passar bättre med den lunchdejt jag har nere på stan… Jag har sagt det förr – det gäller att ha sina prioriteringar klara för sig.

Här kan du läsa om min påskutmaning 2015 då jag var i form och min påskutmaning 2016 då jag också var i form, fast väldigt gravid…

Jag vet att till exempel superlöparen och panelproffset Anna har en ultra framför sig under påskhelgen.

Hur tänker du röra på kroppen? Att enbart flytta ena handen från påskägget till munnen är i min mening helt okej.

P.S. Vi flyr såklart stan. Det finns massor med påskrelaterade läskiga djur här…

Mina bästa tips för mer frukt och grönt i livet!

Ni har fått vänta, men här kommer tredje och sista delen i Men Mias frukt- och gröntskola, som syftar till att inspirera dig att äta mer frukt och grönt. I del två fick ni konkreta exempel på vad 500 gram frukt och grönsaker är. I del ett fick ni hänga med när jag under tre dagar vägde mitt eget intag av frukt och grönt. Nu ska ni få veta mina hemligheter, som absolut inte är hemliga…

För det första – det ska vara enkelt. Att äta mer frukt och grönt kan innebära granatäpplekärnor och passionsfrukt på chiapuddingen. Det är en ganska dyr och meckig vana som dessutom betyder odlat långtbortistan. Supernyttigt och gott javisst, men inte särskilt hållbart för vare sig människa eller miljö om det är det som ska vara någon typ av standard för hälsosam mat.

Hemligheterna bakom mer frukt och grönt i livet stavas enkelhet och tillgänglighet.

1. Börja vid frukt- och gröntavdelningen när du handlar

När du går till affären så ska du låta frukten och grönsakerna ta mycket plats i korgen eller vagnen. Börja därför vid frukt- och gröntavdelningen. Gillar du äpplen? Köp äpplen. Är morötter det som går åt där hemma? Köp morötter. Och så vidare. Ta helt enkelt i första hand de säkra korten och piffa därefter till med lite exotiskt, nytt och fräscht. Komplettera med grönsaker och bär från frysdisken. När det är nästan fullt kan du gå vidare och köpa allt det andra…

2. Tillgängliga godsaker

Göm ingenting längst in i skåpen. Låt frukten och grönsakerna ta plats i kökets mer tillgängliga delar. Placera snacksvänliga alternativ på en armlängds avstånd. När du öppnar kylen ska de kylförvarade grönsakerna hoppa på dig. Fruktskålen som står framme ska vara vacker och färggrann. Fryst broccooli och frysta bär ska ätas så låt dem inte ätas upp av din igenfrostade frys…

3. Rutiner och goda vanor

Det går jättebra att lära gamla hundar och hyndor att sitta. Från och med idag kan du till exempel börja med att:

# servera en fruktbricka till frukosten varje morgon. Det tar nämligen bara två minuter att klyfta ett äpple, dela en kiwi och skala en banan. Välj de frukter du (och eventuellt din familj) gillar. Det är inte bara gott, det ser snyggt ut också.

# tugga mera! En sallad behöver inte vara tidskrävande och finhackad. Till kvällens middag ställer du till exempel fram en skål körsbärstomater, några skalade morötter (skurna i stavar om du hinner), två nävar bladspenat direkt från påsen och en burk med dina favoritoliver.

# våga fräsa det gröna i olja med salt och peppar, vilket blir ett perfekt tillbehör till din mat. Du kommer att få en helt ny smakupplevelse! Personliga favoriter i stekpannan är vitkål, spetskål, bladspenat, lök, aubergin, morötter och zuccini.

# fylla kylen på jobbet med grönsaker istället för att släpa varje dag. Om någon klagar på att ”någon” tar för mycket plats splear du oskyldig och hjälper till att skriva den arga lappen… Bra att ha är en påse morötter, bladspenat, körsbärstomater och avokado. Vips, så har du möjlighet att komplettera din lunchlåda med ett berg med grönsaker varje dag och så har du goda saker att tugga på när det behövs.

# göra dina mellanmål grönare och skönare. Nedan kommer några enkla tips.

4. Gröna mellanmål

Låt frukt och grönsaker vara en viktig del av ditt mellanmål. Nedan ser ni en personlig favorit – fet avokado som huvudrätt och söta vindruvor som efterrätt. Ett klyftat äpple är godare än ett helt och kan med fördelar kompletteras med några bitar choklad och nötter. Rör ihop en fruktig sallad på en apelsin, russin och hackade hasselnötter. Bananslantar blir godare och mer mättande om de blandas med några skedar Keso. Eller varför inte en enkel grekisk? Lägg kärsbärstomater, oliver och några bitar fetaost på en tallrik och njut. Ingen kombination som är grön och god är fel.

5. Njut av det du äter

Känns det inte kul? Är ditt intag av frukt- och grönt mer tvångsmässigt är njutningsfullt? Då har du bara hamnat lite snett och det är läge att trycka på paus och fundera vad du kan göra annorlunda/äta istället. Lyssna till dina smaklökar och din kropp. Vad gillar du bäst?

Jag är rädd att detta inte var sista delen i Men Mias frukt- och grönt skola ändå. Jag kommer att fortsätta att tvinga på er mer frukt och grönsaker inom kort.

Ät och lev väl så länge!

Ett hedrande coachinguppdrag

I september förra året blev min vän Helena mamma. Det var en stor, överlycklig och omvälvande dag såklart, men den förde också med sig en hel del fysiska komplikationer på Helenas kropp. Ett drygt halvår senare har hon fått ok från sjukvården att börja jogga igen, det vill säga att återuppta något som hon verkligen längtat efter. Med sig på vägen tillbaka till löpningen och Göteborgsvarvet 2018 har hon valt att ha mig som coach. Jag känner mig väldigt hedrad och kommer att vårda förtroendet ömt.

När vi sågs i helgen och genomförde ett pass tillsammans, så ryckte jag genast bort löpningen från Helenas liv igen. Nej, det är inte där vi kommer att börja jobbet. Hon får helt enkelt hålla till godo med postpreggo-anpassade styrke- och konditionspass åtminstone fram till maj. När vi ses i juni är målet en tre kilometer väldigt lugn och sammanhängande jogg.

Det är mer än ett år kvar till Göteborgsvarvet 2018 – vi har all tid i världen på oss.

Helenas träningsprogram

Jag kommer inte att bjuda ut hennes träningsprogram här i bloggen, eftersom det är något hon har beställt och som är anpassat enbart efter henne. Däremot kommer jag att dela med mig av tankar och upplevelser under vägens gång.

Att jag tog bort löpning så här i inledningen beror främst på att jag vill att Helena ska känna att hon litar på sin egen kropp innan hon börjar springa igen. Löpning är aldrig bekvämt eller enkelt efter ett långt uppehåll, men det ska vara utmanande på rätt sätt.

Träningen ska vara enkel, speciellt när passen ska kunna genomföras utomhus med bebissällskap. Både konditions- och styrketräningen kommer därför att bygga på att de kan utföras på en gräsplätt utan redskap. Ibland kräver de en bänk, men det finns det många runt de sjöar där hon brukar ta sina barnvagnspromenader. Övningarna kommer att beskrivas både i ett skrivet träningsprogram och med filmer, där jag får ha huvudrollen. Linlusen i mig ljublar! 🙂

Helgens Utomhusfys vid havet

I alla fall. I helgen gjorde vi precis det där. Tog med oss våra minitroll i barnvagnarna på promenad och stannade till på ett lämpligt ställe för både konditions- och styrketräning. Konditionsblocket i kombination med enklare löpskolning (utan hopp) samt aktiverings- och knipövningar i rörelse gav henne en rejäl träningsvärk, vilket inte är särskilt konstigt. Promenader, simning och mammamage-appen har varit hennes träning – nu växlar vi upp och låter kroppen börja jobba specifikt mot löpning igen.

Det är inte första gången vi uträttar stordåd tillsammans Helena och jag. Här kan du läsa om när jag fick äran att vara med som coach när hon sprang sin första tremilare med siktet inställt på Stockholm Marathon 2015.

Jag tror att det här blir en riktigt rolig resa fram till det stora målet – Göteborgsvarvet 2018!

Rätten till sin egen sorg

Jag har surfat runt en del på morgonkvisten. Läst ikapp både nyhetsflöde och bloggar efter helgen. Idag vill jag ge flera människor en stor kram och berätta att ”Jo, du har visst rätt till din egen sorg. Du får bearbeta saker på ditt sätt och känna precis som du gör. Det är helt okej.”

Vissa sätter svenska flaggor på sina profilbilder på facebook och andra använder hashtagen #prayforstockholm. Någon delar en vacker bild på Instagram och skriver en lång text om världsläget och sina känslor. Någon vill bara leva på som vanligt. En annan vänder sorgen inåt och bearbetar den tillsammans med vänner och familj.

Mitt i denna varma och kärleksfulla kraftansamling mot det vedervärdiga som hänt så finns det en grupp som ska berätta för andra hur de ska bete sig i sitt sorgearbete.

Det behöver du inte lyssna på. Bara så att du vet. Du får känna precis som du känner och du får göra det som känns rätt för dig. Det här är nämligen helt fel tillfälle att begränsa sig själv eller andra människor

Kram!