Bra skit och dåligt bajs-listan

Bra skit: Jag höll mitt fredagsfriskvårdslöfte till mig själv och spenderade en timme utomhus i rörelse på bästa arbetstid.

Dåligt bajs: Jag hann springa drygt en kilometer innan jag fick ont i vaden och fick ägna resten av friskvårdstimmen åt annat än löpning…

Bra skit: Utelunch med lax, lime, mynta och kollegan Joel.

Dåligt bajs: Jag får tjata om den där vaden igen…

Bra skit: Jag är träningssugen, glad och peppad på att cykla, utomhusfysa, leka med småtrollen och promenera i skogen hela helgen lång.

Dåligt bajs: Det blir inga intervaller på min favoritraksträcka på grund av vaden…

Bra skit: Jag ska andas havsluft hela helgen och väderprognosen ser väldigt behaglig ut.

Dåligt bajs: Perfekt löparväder som inte kan utnyttjas på grund av vaden…

Ni ser! Livet ger och livet tar, men känslan i det stora hela är fortsatt magisk.

Tack!

Med det önskar jag er en riktigt fin helg.

Hur länge måste jag löpvila min vad?

Skulle det kunna räcka till typ imorgon fredag?

Jag är rädd att ni tröttnar och slutar läsa om det här förvandlas till en nischad depp- och skadeblogg…

För er som orkade notera det så fick jag alltså, samtidigt som jag hyllade mina hela vänster hamstring, ont i höger vad förra helgen.

Med rädsla för att kärringen har fått gubbvad har jag inte sprungit en meter sedan dess.

Jag startade min nya ”rehab” med två dagars helvila från träning för att verkligen ge kroppen en chans att känna efter vad som är fel. Istället för träning tog jag hand om min kropp med en helkroppsmassage hos fantastiska Body Therapy och mådde riktigt fint. Och nu har jag hängt på gymmet två tidiga och helt smärtfria mornar i rad.

Det känns ingenting i vaden när jag inte springer. Jag har gymmat som vanligt och levt livet som vanligt med en hel del promenerande. Om det känns när jag springer vet jag ju inte än eftersom jag har låtit bli löpning.

Ni som vet typ allt. Vad tror ni? Är det riskfritt att testa lite löpning imorgon fredag? Bara liiite… Det skulle sitta så fint att smita iväg en stund från jobbet på förmiddagen och fånga lite puls och dagsljus.

Saker som bländar mig mitt i livet efter deppen

Jag upptäcker världen igen och inser hur länge sedan det var jag njöt av både det stora och lilla. Den där kvävande och gråa sörjan som omgav mig alldeles för länge (och bara blev värre…) är på väg bort.

Jag ser och tar in färger. Jag orkar lyssna på andra människor och reflektera över och reagera på vad de säger. Jag har tålamod. Igår lyssnade jag på en pod utan att känna mig överstimulerad och trött. Jag tar initiativ och genomför saker utan att reflektera. Mina löparben är (oftast) pigga och lätta.

Ibland måste jag bara stanna upp och nypa mig i armen för att jag känner så många saker för min omgivning.

Livet efter depressionen alltså. Varje dag känns så oerhört storslagen.

Som att gå ut en oktobermorgon i Åmål och se en humla i en blommande solros.

Eller sitta ensam på café i Göteborg och smutta på en Cappuccino med havremjölk.

Det här blev så djupt att jag nästan känner att jag måste dra ett skämt, men jag låter faktiskt bli.

Jag håller på att samla ihop mig för att skriva ett inlägg om mediciner, terapi, egenjobbet och livsomvärderingar. Men också om det där som fick bägaren att tippa över till slut så att hjärnan inte längre kunde återhämta sig själv.

Om ni är intresserade förstås. Är ni?

Den stora njutomhushelgen!

Jag hade beställt finväder, glada barn, traillöpning och dignande svampskogar till vår myshelg i Åmål. Efter några om och men fick jag precis det, men vi börjar med att kika på sambons Instagram.

I den vackra och prunkande sänkan, där vi genom åren fyllt kasse efter kasse med matsvamp, fanns knappt något liv kvar och vi tvingades tänka nytt.

När vi hade bytt plats och sorgen i hjärtat över att inget är för evigt hade lagt sig styrde det upp sig både med svampplockning och arbetsfördelning. Någon måste ju ta selfies medan den andra plockar svamp.

Vi går hela tiden och muttrar om att det minsann inte är någon tävling i svampskogen. Fast man muttrar bara till man hittar den största flocken med trattisar eller de allra finaste gula kantarellerna…

Vem som hittade den här skattgömman är oklart, men vi delade i sann samboanda på plockandet.

I svärmors färgglada och praktiska gummistövlar vann jag nog i alla fall skogens outfitpris och slapp bli tagen för älg under pågående älgjakt. Vad jag vet har inte älgar knallgröna gummistövlar med rosa snörning.

Nåväl, vi kom hem med lagom mycket svamp till slut. Lagom mycket att ta reda på. Lagom mycket för att räcka till svamppizzorna på vår eventuella Halloween-fest och för att täcka upp behovet under året som kommer. Framför allt var de timmar vi spenderade till skogs helt magnifika. Det är få saker som får mig att koppla av så mycket som att traska runt på mjuk mossa.

Löpningen då? Jo strax innan svamputflykten utmanade jag bakbenet med drygt sju kilometer teknisk trail, 5.7 kilometer kuperat elljusspår och dryga två kilometer asfaltlöpning.

Bakbenet höll för 15 kilometer väldigt varierad löpning. Hurra!

Det gjorde tyvärr inte höger vad (frambenet?) som nog kommer att kräva några dagars löpvila och rehab…

Jaja. Jag fick ändå njuta lite lätt löpning och höstkrisp på söndagen också innan jag linkade hem. Fast nu har jag ju vanan inne av att linka hem, så det gör mig inte så mycket. För imorgon är en annan dag.

Eller hur?

4 bra saker med att byta jobb

Det börjar pirra i maggropen när jag tänker på att jag snart ska byta jobb och arbetsgivare, men istället för att berätta vad jag ska jobba med och exakt var listar jag fyra grymma grejer som visade sig ingå…

1. Jag kommer att jobba ett stenkast ifrån min älskade löparbana, som jag ofta tränade på när vi bodde inne i stan. Hindås har det mesta, men någon löparbana finns där inte (än…) så jag ser fram emot att återerövra våra gamla hoods.

2. Det ryktas om ett välutrustat och fräscht gym några trappor ner från min kontorsplats…

3. Jag och Ola kommer att befinna oss något närmare varandra, vilket betyder att vi kan mötas halvvägs och luncha tillsammans. Precis som vi lyckades göra igår för första gången på X år.

4. Jag slipper ett resemoment, att invänta och åka spårvagn, vilket kommer att spara massor av tid. Istället får jag en frisk och lagom kort promenad från Korsvägen.

Alltså, hur bra kan det bli?

Go fredag på er och njut av helgen!

Jag har sprungit snabbt igen

Ett typiskt sådan där tillfälle då en inte vill vila på hanen och tänka på sin rehab och långsiktiga hälsa är när en springer tillsammans med andra. Ännu värre är det när man tycker att de andra är lite coolare än en själv.

Alltså, jag tycker att jag duger och är bra precis som jag är, men att ha sällskap av till exempel före detta elitidrottaren Emma Green och influencern Ida B Olsson under ett intervallpass gör något med en. I alla fall med mig…

När allas vår Maratonpetra presenterade intervallupplägget i tisdags på eventet, 8 x 45 sek med 15 sek vila mellan intervallerna, kändes det ändå som en lagom dos fartträning för en kropp och ett bakben som inte sprungit snabbt på jättelänge.

Jag tänkte på min skada i ungefär två sekunder under den första intervallen. Sen bara körde jag. Det gick bra och gjorde varken ont under tiden eller efteråt.

Är jag hel nu?

Det vet jag inte riktigt, men nu har jag i alla fall något att utgå ifrån. Viktigast av allt var känslan av att våga och kunna trycka på.

Vilket tycker du ska bli mitt nästa intervallpass?

Charmen med att våga gå på event

Jag skulle kunna fokusera på de nya löparskorna från On Running eller outfiten från Röhnisch som satt som en extra hud. Eller på det faktum att jag fick en inbjudan och fick umgås med flera kända profiler inom träning och hälsa. Det ligger ändå ganska nära till hands att fokusera på frukostbuffén på Hotel Bellora. Jag är ju trots allt en matstyrd person som blir lycklig av ätbara saker, gärna i stor mängd… För att inte tala om de två böcker som från och med nu kommer att stå i min bokhylla. Smartare löpning av Petra Månström och Yoga för dig som tränar av Monika Björn.

Grymt och fantastiskt. Jag känner mig så bortskämd på flera sätt.

MEN. Det där som kallas livet är större än alla träningskläder i världen. Event är en trevlig krydda i vardagen för en frisk person som gillar sociala tillställningar. Det är långt ifrån självklart för alla och verkligen inte för mig.

Hade den här inbjudan kommit till mig i våras hade jag aldrig mäktat med att gå på grund av depressionen. Med en depression som håller på att läka ut (ja jag mår bra idag!) är det fortfarande en stor utmaning. Fast en frisk Mia gillar att ta sig an den här typen av utmaningar då och då och få lite krydda i det där som är det riktiga livet.

Och igår var jag faktiskt precis så där glad som jag ser ut på bilderna. Jag kände mig modig och stark.

Just igår vågade jag och vann på alla sätt och vis.

Gillar du att gå på event?

Min löparhelg

Jag startar min lördag med att slänga sopor och när soptunnelocket slår ner och jag lyfter blicken märker jag att himlen brinner över parhusen i Hindås. Det är något fint med just den stunden. I soffan sitter barnen under en gemensam filt och tittar på barnkanalen och på övervåningen får sambon sovmorgon. I ugnen gräddas fejkfärska-bakeupfrallor och jag känner mig sådär löjligt nöjd.

Jag vet också att jag snart ska få ut och njuta i löparskor. Kommer himlen fortfarande att brinna då?

Det gör den inte. Världen har snarare blivit jämngrå. Jag passar på att sluta fred med min favoritrunda runt Västra Nedsjön. Vi har inte varit kompisar sedan jag sprang den sist och skadade min hamstring. Den här dagen hänger alltså bakbenet med på en runda som mäter 12 kilometer och är kuperad. Hurra!

Lite senare på dagen, mitt i det pulserande familjelivet, får jag några minuter till att läsa bloggar och kika på Instagram. Flödet bubblar av löparäventyr, Lidingloppet och Skogsmaran. Det pirrar till i löparhjärtat…

Pirret leder till att jag på söndagen fixar ytterligare 10 kuperade kilometer utan att bakbenet bråkar. Jag njuter så mycket av löpningen. Jag springer inte fort, men jag springer som mig själv. Hurra igen!

Efter en helg då jag gett mig själv två distanspass i present är det dags att bromsa löpningen lite. Ikväll ser jag fram emot några kilometer uppvärmningsjogg och rehab-prehab-träning på altanen.

Högerställd fredagsfeeling

Fredagsfeelingen börjar när jag kommer till busshållplatsen klockan 05.24 och inser att jag har tagit med mig två högerhandskar. Jag får i vänsterhanden, men känslan är minst sagt lite knölig. Bjuder mig själv på ett fniss och inser att den riktiga fredagsfeelingen kommer att infinna sig när jag kommer hem igen och ska utreda huruvida det finns en vänsterhandske eller inte… Gärna två för extra party!

Jag fryser i alla fall inte om händerna och är framme på favoritgymmet strax före 6. Har glömt skor och får träna i strumplästen, men det gör inte så mycket. Någon lägger en fis i ”bollrummet”. Vi är bara två personer där och det var inte jag…

Startar arbetsdagen med frukost och förtroliga samtal i pentryt. Fortsätter med en favoritarbetsuppgift (instagramnörderi) och tar en paus för att skriva ett blogginlägg istället för att förmiddagsfika. Laddar för fancy utelunch med saknad kollega som startat nya äventyr och tänker att arbetsdagen inte ska bli alltför lång innan jag hämtar mina små.

Två högerhandskar till trots är det en skön fredag! Och där hemma väntar räkor med goda tillbehör. När barnen har somnat hoppas jag själv få somna framför en bra film. Längtar!

Ta hand om er och njut av helgen!

Sköna grejer som händer mig

Bokevent

Jag ska gå på Petra Månströms boksläppsaktivitet här i Göteborg nästa vecka. Morgonlöpning, yoga, snygga träningskläder och frukost med förmodligen väldigt trevliga människor – det kan ju knappast bli bättre. Jag vet inte om det har framgått, men jag är ju väldigt selektiv med event… Så att jag har tackat ja till denna inbjudan är faktiskt lite stort och ett bra betyg till influencern Maratonpetra! Har du kikat på Petras bok Smartare löpning : 100 hacks för roligare rundor och bättre träning? Inte jag. Än.

Springa smärtfri

Alltså, jag har skött min rehab av vänster hamstring makalöst bra och har sprungit smärtfri i över två veckor. Jag tänker fortsätta att springa lugnt och ”specialträna” hela den här veckan ut, men sen är det nog läge att växla upp kilometertiderna en aning, om än med tillförsikt. Vad kul det är att genomföra något för sig själv riktigt ordentligt.

Det finns fler sköna grejer som händer mig just nu, men jag känner för att hålla er lite på halster.

Ha en fortsatt fin torsdag!