Älskade Göteborg!

Tack för idag. Tack för en underbar helt vanlig dag.

Tack för solskensjoggen till gymmet klockan 06.30. Jo, det var frost på marken och kylan bet i kinderna, men vad gör väl det när allting glittrar. Tack för Friskis & Svettis på Kungsgatan som är ett så himla grymt och inspirerande ställe att hänga på. Tack för solskensjoggen hem därifrån också.

Framför allt – tack för mitt och äldsta dotterns lilla miniäventyr. Medan pappan och Juni promenerade skatåsåttan passade jag och Moa på att gå på skattjakt i centrala Göteborg. Kartan hade pappan fixat, men det var morsan som bjöd på skattjaktssmoothies från Stadsbibliotekets café. Grym nödlösning när man faktiskt inte har fixat någon skatt till skattjakten…

Och Moa valde lämplig outfit för skattjakt med omsorg. Jag hade tagit fram ett par jeans, men det blev glittriga strumpbyxor och en glitterklänning. Och gummistövlar såklart för säkerhets skull och en vintrig, några nummer för liten, pälsmössa för att hålla öronen varma. I ryggsäcken fanns några klistermärken med Frost-motiv. Helt perfekt! Du är helt perfekt! <3

Den bästa Teneriffalöpningen

Playa de las Americas på Teneriffa må vara en riktig turistfälla med alldeles för många överstekta vita skinn, men löpningen för oss lite solförsiktigare nordbor gick inte av för hackor precis. I flera dagar gick jag och sambon och spanade på en vacker bergstopp med master på. Jag tyckte först att det såg ut som en hel dagsutflykt att ta sig dit och hem i löparskor, men det visade sig att toppen bara låg sju kilometer enkel väg från vårt hotell. Ett helt perfekt minilöparäventyr för småbarnsföräldrar på familjesemester med andra ord. Så medan kidsen busade med farmor, farfar och Lolo & Bernie gav vi oss iväg mot det gröna berg som eftermiddagen till ära låg omhuldat av ett svart ovädersmoln…

Turen gick två kilometer längs med strandpromenaden innan vi stod vid bergets fot. Samtliga höjdmeter samlade vi på ett mer utmanande och varierande underlag i form av dammigt grus och rullande stenar.

Eftersom jag är en höjdrädd räka blir jag orolig på hög höjd trots att risken att ramla ner är lika stor som att jag skulle råka svälja en kaviartub och dö. På grund av min höjdskräck får Ola extra många festliga stunder när vi springer tillsammans. Jag är nämligen inte bara rädd. Jag är dramatisk också och uttrycker gärna min ångest med stora ord och gester…

Men upp till toppen och masterna kom vi. Fast jag var faktiskt beredd att vända i samma ögonblick som vi sprang in i ovädersmolnet och jag fick för mig att en vind skulle blåsa ut mig till havs.

Jag blåste aldrig ut till havs och fick tillsammans med sambon njuta en magnifik utsikt som gjorde det svårt att skilja hav från himmel. Där uppe stod vi mitt i ett oväder och kikade ner på vårt tillfälliga hem som badade i sol.

Jag var helt lycklig på vägen ner, men det gällde att hålla tungan rätt i mun på de snirkliga stigarna och det instabila underlaget. Speciellt om man är höjdrädd och inte vill tippa över kanten som är några meter bort…

Fotocred till solskenspojken Ola Karlsson som tagit alla bilder i inlägget minus bilden nedan såklart.

Välja berg att bestiga

Det finns många berg i livet att bestiga och nu syftar jag inte bara på sådana som man kan ta sig an i löparskor även om de ligger nära till hands efter alla goa toppturer på Teneriffa… Vilken utmaning som helst kan i min värld likställas med ett berg att ta sig uppför. Väldigt floskligt, men oerhört sant.

Eftersom jag har mina livsprioriteringar (ganska) klara för mig vet jag också att jag måste välja berg att bestiga med omsorg. Det finns inte på kartan att jag hinner med att knata upp till alla toppar som verkar lockande. Om jag skulle välja alla berg skulle jag förmodligen bara komma halvvägs, eller ramla ner, utan att kunna slutföra någonting alls.

Jag är precis där just nu faktiskt. Ett gäng berg tornar upp sig framför mig och jag måste välja. Jag måste definitivt döda några darlings (BUHU!) och se till helheten samtidigt som jag försöker förverkliga delar av mig själv. Andra berg måste jag förändra och dessutom hänga upp några livlinor längs med vägen på. Och så har vi de där nya bergen, som definitivt måste till på listan. I fall det blir tid över…

Bergen handlar om träning, yrkeslivet, pivatlivet och det där lilla extra som jag brukar kalla good life. Alla delar hänger ihop. Inget fungerar utan det andra.

Rent fysiskt är jag i alla fall en bergsget. Jag älskar att springa uppför och det har alltid varit min styrka som löpare. Idag återvände jag till löparspåren här i Göteborg. Tog en sväng upp till Skatås för att runda femman. Löpturen skulle nog beskrivas som väldigt kuperad av någon. Efter Teneriffa-äventyren märkte jag inte ens av uppförsbackarna…

Berget blev ett helt annat. Efter fem kilometer började det hällregna iskalla regndroppar och vinden tilltog. Jag drabbades av akut brain freeze och sen domnade både händer och lår bort. De återstående åtta kilometerna var definitivt en kamp. En jävligt kall kamp. Fast samtidigt tänkte jag på humorn kring att min första löptur på hemmaplan blev den värsta möjliga. Då kändes det genast lite bättre. Och jag klättrade upp för berghelvetet och kom hem till en varm dusch. Värt!

Beat the mountain – and smile!

Konsten att komma hem

Vi hade lyxen att bli upplockade på Landvetter i två bilar igår. Hela resesällskapet kördes därmed hela vägen fram till dörren med väskor och allt. Eftersom kvällen bjöd på typ snöblandat regn, ett väder som jag i sann sällskapsresan-anda mötte i linne och utan strumpor i skorna, var jag väldigt tacksam över det. Fast tacksamheten slutade liksom inte där…

Vår skjuts hade dessutom fixat ett survival-kit för sen hemkomst. I en kasse fanns bröd, ost, skinka, fil, mjölk och frukt till hungriga magar. Och en burk Nutella. Nu kanske ni tror att det var slut på saker att vara tacksam över. Det kan väl inte bli bättre än Nutella?!

Där har ni fel.

I kassen låg också en bukett tulpaner, som var en försenad födelsedagspresent till Ola. Fast inombords lade jag genast beslag på dem och bestämde att nu får det fanimig bli vår och härligt i Göteborg. Det gick sådär med min vårönskan, men tulpaner på bordet har vi alla fall <3

Och sen slog någon form av minivardag till med plock, tvätt, städ och BVC-besök för den minsta. Imorgon eskalerar hela vardagskalaset med ett möte för mig och BVC-besök för den stora. Och sen ska jag såklart börja träna i Sverige igen. Det känns fräscht och uppfriskande…

Fulltankad semesterfirare

Vi packar för att åka hem från Teneriffa imorgon. Så här i slutspurten bjuder jag på en semesterlista med mina personliga godbitar från två fantastiska semesterveckor.

# D-vitamin så att det räcker och blir över – CHECK! För trots att jag är präktig som få med tjocka lager hög solskyddsfaktor och är försiktig med mitt solande för att slippa bli svennebanan-ful-brun så känner jag att solstrålarna har gjort min kropp en massa gott. En dag var lite molnig. Alla andra dagar har solen strålat från en klarblå himmel.

# Luftning av löparben – CHECK! Vi har sprungit flera äventyrliga bergspass jag och Ola. Och strandpromenaden har använts till slöa morgonjoggar och intervaller. Två veckors familjesemester innebär minst 14 löppass. Det är sen gammalt. Kommer att återkomma i ett inlägg om hur man lyckas träna så mycket utan att talla på familjetiden en endaste gång.

# Glada barn – CHECK! Som de har trivts och njutit våra två skatter. Det är lätt att vara förälder på semester när det är så.

# Croissanter och nutella – CHECK! Jepp, varje morgon som efterrätt till min huvudfrukost. Med en dubbel espresso (som stavades expresso på kaffemaskinen).

# Solmogna frukter och grönsaker – CHECK! Varje dag till i princip varje måltid. Tallrik ett (av tre) precis varje frukost har bestått av ett berg av frukter. Och ost… Och luncherna och middagarna som vi oftast har lagat själva har antingen varit stora grönsaksfat eller haft ett stort grönsaksfat som tillbehör.

# Födelsedagsbarn x 2 – CHECK! Moa fyllde fyra år dag två och Ola fyllde något annat med en fyra i igår. Moa firade även sin treårsdag på Teneriffa så det är nog läge för det där snacket om att det inte är en mänsklig rättighet att åka utomlands på sin födelsedag snart…

# Bilder och filmer från härliga löpturer – CHECK! Ja, Teneriffa är inte färdigbloggat bara för att jag åker hem. Dels har jag själv fixat massor med material och dels har Ola tagit sitt uppdrag som influencer-partner på stort allvar. Materialet vill jag gå igenom hemma vid köksbordet i Göteborg och bli så där Teneriffa-romantisk och glad.

Kvar att njuta:

# En löptur tidigt imorgonbitti.

# Fruktfrossa samt en croissant med nutella och en dubbel espresso på frukostbuffén.

Sen är jag redo för sidvind och motvind på löparbanan vid Ullevi och havregrynsgröt med mellanmjölk.

Och sen vill jag blogga om:

# Olas och min sista och bästa topptur som slog löpning ovan bananerna med hästlängder.

# Det äckel jag känner inför all-inclusivekulturen.

# Föräldrar, solande och barn. Jepp, dags för lite föräldrahets! Och det handlar inte om hur de exponerar sina barn för solen…för det gör de flesta inte alls.

# Aktiviteterna som inte var löpning.

# Och så det där jag nämnde i början – att hitta träningstid under familjesemestern.

Nästa gång vi hörs är jag i Göteborg.

Därför känns löpningen på Teneriffa religiös

Varje pass, vare sig det har varit en löptur upp i bergen, en mjäkig morgonjogg på strandpromenaden eller ett gäng riviga intervaller, har känts som enskilda halleluja-moments här på Teneriffa. Jag funderade i flera dagar över den religiösa känslan innan jag kom på det väldigt enkla svaret. Det är inte Jesus jag möter under mina löpturer, det är mig själv som löpare – mitt allra bästa löparjag! Det där löparjaget jag aldrig fick möta förra året då vi också var här, om än några kilometer åt höger…

Förra året var jag gravid i vecka 25 (tror jag…) och tittade längtansfullt upp mot de berg jag inte skulle orka springa uppför. Jo, jag joggade nästan varje morgon, men bara där det var så platt som möjligt. De små kullarna längs med strandpromenaden var tuffa nog att bestiga. Vi hängde i hotellgymmet en hel del också, så någon brist på fysisk aktivitet var det inte. MEN. Hur nöjd jag än var med kalaskulan på tillväxt som dessutom tillät mig att vara aktiv, så sörjde jag de löpturer jag inte orkade springa ganska mycket. Det och rödvinet…

Det är mycket bättre att ha bebisen på utsidan. Jag kan springa som mitt bästa jag och dricka rödvin som mitt bästa jag.

Framförallt är vår Juni en fantastiskt nöjd och glad resekamrat. Det är nästan så att jag tror att både hon och vår äldre pärla vill flytta hit…

Fast ingen ska flytta hit. På måndag är det dags att rocka vardag igen. Även det ska jag försöka göra som mitt allra bästa jag.

Jag älskar min vardag!

Fan, nu känner jag mig religiös igen…

Filmtajm: Löpning lite högre ovan bananerna

Yes, idag blev jag en youtuber på allvar. Johanna önskade nämligen mer löparfilm här i bloggen så jag och sambon passade på att spela in två klipp under dagens löptur upp till samma bananer som vi besökte för några dagar sedan. Klippen passade jag på att ladda upp med telefonen samtidigt som jag nattade en inte ont anande bebis…

Nåväl.

Min uppladdning inför ”toppturen” hade precis som vanligt varit helt förkastlig. Jag hade till exempel sprungit fem tusingar i högt tempo på morgonkvisten. Fast när sambon ville upp till bananerna igen så kunde jag liksom inte säga nej, hur skönt det än skulle vara med mer än typ fem timmars löpvila nån gång på det här jävla stället…

Vi nöjde oss inte med samma vändpunkt som förra gången utan passade på att ta en extra kilometer uppför berget i sand och rullgrus som dammade kring fötterna. Väldigt värt faktiskt, då ett helt magnifikt landskap gav oss så mycket ögongodis att det var svårt att lämna stället.

I den första filmen har vi bara kommit halvvägs och reflekterar lite kring dagsform, väder och huruvida Olas huvud faktiskt är 46 grader varmt… Ni behöver inte bry er så mycket om oss. Kolla på utsikten istället!

I den andra filmen har vi nått vår topp och reflekterar hur vi ska få ut kaktustaggen som Ola har fått i sitt finger… Ni behöver inte bry er om vårt snack här heller.

Löpning ovan bananerna

Ola som hade vilat sig i form från löpning i några dagar var sugen på höghöjdsträning igår. Jag som absolut inte hade vilat, faktiskt i bara några få timmar, var inte lika pepp på en fem kilometer brant klättring rakt upp i himlen till en bananodling. Det enda jag kunde tänka på var den fem kilometer långa nedförsbacken som skulle komma sen. Därefter visualiserade jag kvällens middag och det läskande rödvinet och sprang…

Och ni vet ju hur det är – en ångrar aldrig ett löppass. Efteråt. För jag svor ganska många gånger inombords på vägen upp när solen brände i nacken och på ryggen, svetten klibbade och benen var tunga som bly. Inom mig pågick mantrat ”Vila kan du göra när du kommer hem till Sverige. Njut av vyerna och utsikten. Det här är ju något du drömt om!”

På instagram finns en film när jag tar de sista och stapplande stegen på stigningen. Man kan riktigt se hur jag både lider och älskar på en och samma gång…

Fast jag ångrade såklart inte vårt lilla äventyr när vi vände om och jag kunde släppa ut benen i fem kilometers nedförsdans med havet i blickfånget.

Löpning ovan bananerna seglar definitivt upp på förstaplatsen av samtliga träningspass som hittills har sprungits på Teneriffa. Vi får se om vi hinner toppa den här goa höghöjdsträningen med något smaskigt innan söndag.

Intervaller är lika jobbiga utomlands…

Jag springer inte särskilt mycket här på Teneriffa i distans mätt, men när jag står utanför hotellet och laddar löparkanonerna där på morgonkvisten är jag alltid jäkligt taggad. I morse var inget undantag trots att det i mina mått mätt redan var för varmt…

Jepp, det hann alltså i vanlig ordning bli söndag innan jag körde veckans intervaller i mitt träningsprogram och den här gången skulle 2 x 2500 meter avverkas längs med en strandpromenad. Lätt som en plätt sa huvudet. Tungt som fan skulle det bli redan efter några hundra meter. Kroppen har nog (precis som knoppen) gått in i semesterläge för fort ville den inte springa frivilligt.

Nåväl. Passet genomfördes och jag kunde konstatera att långa intervaller är precis lika jobbiga på en solsemester som de är där hemma.

Fast jag får ju ge Teneriffa några pluspoäng ändå. Nerjoggen längs strandkanten då vågorna jagade mina löparskor och den milda solnedgången i blickfånget kändes betydligt sexigare än att jogga hem från löparbanan vid Ullevi i pissregn och sidvind…

Nästa vecka står fem kilometer (extrem) snabbdistans på schemat. Får nog koppla bort semesterläget om jag ens ska komma halvvägs.

En minitopptur på Teneriffa

Det är väldigt varmt här på Teneriffa just nu och vi skäms bort med en temperatur på över 30 grader den mesta av vår vakna tid. Löpningen fixar jag därför helst i ottan innan solen går upp. Det skulle funka fint sent på kvällen också, men eftersom jag är kvällstrött har jag somnat ifrån alla sådana pass…

Igår eftermiddag tyckte jag och sambon, trots värmeböljan, att det skulle vara skönt att komma ut och röra på oss en sväng utan barn och barnvagnar. I utkanten av byn ligger en fin kulle med utsikt över havet. Det kändes som ett lagom utflyktsmål innan middagen.

Vi tog på oss träningskläderna på grund av hög svettrisk, men valde att promenera upp. Uppförsbacken till toppen visade sig vara drygt två kilometer och jag planerar att lägga till den kroken till någon av mina morgonlöprundor sen. För dammet runt löparskorna var härligt och utsikten gjorde oss inte besvikna direkt, trots att diset låg tjockt över havet.

Nedan följer ett bildspel över vår topptur. Det börjar bra, men blir bara bättre och bättre…

Hit vill jag tillbaka och njuta minst en gång till innan vi åker hem!