Tre nyckelpass i veckan

Mitt träningsfokus ligger från och med nu på att bli marathonstark – det vill säga fixa mitt kommande marathonlopp utan att gå sönder och behöva ligga i gipsvagga efteråt.

Att få till tre bra träningspass varje vecka känns alldeles lagom då jag snart växlar upp och börjar arbeta heltid (om än bara i några veckor innan semestern). All träning och rörelse utöver mina tre pass är en bonus som jag tacksamt tar emot…

Nyckelpass? Vilka är det för mig i det här sammanhanget?

1. Distanspass

Ett distanspass mäter 15-35 kilometer och hur långt det blir varje vecka beror på tiden jag har till förfogande. I den bästa av världar hinner jag med två pass på 30-35 kilometer innan loppet, men flera 15-kilometerspass är också viktig distans. Så egentligen är jag inte så noga med långpassen.

2. Träning i överfart

Näe, jag tänker inte tappa bort den lilla snabbhet jag har byggt upp. Dessutom kommer mitt marathon att kännas bekvämare om kroppen är van att piskas upp i högt tempo då och då. Jag kommer att fortsätta som förut att varva korta och långa intervaller i olika tempon.

3. Löpstyrka och bålträning

Här kommer jag att låta kreativiteten flöda och varvar pass med maxlyft i marklyft för hela kroppen med betydligt ”mindre” övningar som betraktas som löpspecifika. I min repertoar av löpstyrka ingår också en hel del överkroppsträning (rygg, axlar och bröst) så att jag orkar hålla kroppen upprätt 🙂 Min bål får vad den tål varje gång jag tränar styrka, så inga förändringar där.

Svårare än då behöver det inte vara va?

På bilden springer jag Tjejmarathon, 56 kilometer kuperad terräng. Det gick bra trots bara ett långpass på 30K i februari och Göteborgsvarvet nån helg innan… Det är jägarns mycket som sitter  i huvudet.

Mitt stinkiga liv

Det är mycket jag gör här i livet iklädd löparkläder. Många av grejerna innefattar inte ens löpning, men sker i alla fall i anslutning till någon form av fysisk aktivitet. Inga konstigheter.

I morse hade jag en bokad frukostdejt 07.45 och tänkte mig transportlöpning dit och hem. Lite lugnt sådär och med en raggardusch på mitten för att att inte förpesta livet allt för mycket för mina vänner. Fast det spöregnade på morgonkvisten och att sitta dyngsur och äta frukost kändes inte som ett alternativ, så jag tog bussen.

Valde ändå att åka dit i löparkläder för att kunna springa hem.

Men det här var dagen då jag var gjord av socker. Blev mätt av frukosten och mysig av levande ljus, kaffe och sällskapet. När frukosten var slut öste regnet fortfarande ner, kanske till och med lite ilsknare än förut. Kunde inte motstå värmen och tog bussen hem.

Orkade inte byta om sen. Några timmar senare fick jag ändå användning för löparkläderna som fick följa med på en halvtimmes lunchträning på gymmet.

Jag har fortfarande samma kläder på mig. Oduschad.

Och så ska jag ju springa imorgon bitti. Sen blir det en timmes löpcoaching efter lunch.

När ska jag hinna med duschen och ombytet!?

Tur att jag börjar jobba heltid på kontor snart så att löparkläderna slipper växa fast på kroppen.

Jobba förresten? Det innebär ju att transportlöpningen kommer tillbaka på riktigt i mitt liv igen! \o/

Helgar vilodagen med…

att fira min och sambons årsdag! I vanliga fall brukar det ingå ett träningspass när vi firar något, men just i år fick vi inte ihop det. Min kropp tycker faktiskt att det är lite skönt…

I år på nationaldagen har vi känt varandra i nio år. I nioårspaketet ingår bland annat två fantastiska barn, ett husbygge, många gemensamma träningstimmar, ett gäng charterresor, sköna timmar framför grymma TV-serier, roadtrips i mängder och väldigt mycket umgänge med våra respektive familjer som vi tycker så mycket om. Jag är mycket nöjd med helheten och vill inte ha någonting annorlunda samtidigt som jag är spänd av förväntan inför det som komma skall…

Egentligen blev vi inte ihop på nationaldagen utan träffades bara på riktigt för första gången. Jag blev för full och gjorde bort mig så pass mycket att jag var tvungen att ringa och be om ursäkt dagen efter. På den vägen är det. Nio år senare är det fortfarande vi. Det första intrycket är uppenbarligen inte allt. Eller så är det bara jag som är helt fantastisk även under mina dåliga dagar.

I alla fall. Vi startade vårt nioårsfirande med familjebrunch på IKEA och kommer att fortsätta i eftermiddag när vi har barnvakt med restaurangbesök och VIP-bio (LÄS: ÄT SÅ MYCKET GODIS OCH POPCORN DU ORKAR OCH BESTÄLL EN DRINK!). Jag valde film. Det blev Wonder Woman…

Här är dom mina tre. Alla är ju liksom en viktig del av firandet denna dag.

Hurra för oss och vår familj!

Därför tog dagens löprunda tid…

En vanlig tia till skogs river jag ju av ganska enkelt nu för tiden. Ändå kan ett sådant pass ta jättelång tid i förhållande till distansen jag springer.

Varför undrar ni säkert nu? Vad sysslade jag egentligen med i skogen idag?

Jag sprang inte vilse utan höll mig på stigar jag kan utan och innan.

Jag fick inte soppatorsk och tvingades vila.

Jag stannade inte och fikade.

Jag blev inte djup och svår och satte mig på en sten och filosoferade.

Jag gav mig helt enkelt fan på att jag skulle få till en hoppselfie. Ni vet en sådan där bild med båda fötterna i luften som liksom osar fit and furious. Det kära vänner tar tid.

Långpass och drömmar om fårfiol

Idag sprang jag en halvmara modell tyngre. Redan efter 13 kilometer var benen sopslut. Istället för att deppa ihop använde jag slutklämmen till att tänka på att när jag har åtta kilometer kvar av mitt kommande Marathon så kommer jag att vara ännu tröttare. Det är liksom bara att njuta av att vara enbart sopslut i åtta kilometer. Smart va?

Trots trötta ben hann jag ändå njuta av en del grejer längs med vägen. Hade sambo och bebis med mig en bit, vilket ju alltid är trevligt. Vår gemensamma löpning piffades till med fårjakt och förmånen att få dirigera trafik. Makten man känner när man får stå och vifta en stor SUV runt ett stackars får som kommit ut på vägen alltså. POWER!

Och så är det ju lite hett när sambon tar fram sin manliga jakinstinkt och jagar ett djur. Fast näe, det blir inte fårfiol till middag ikväll…

När jag hade lämnat av sambo och bebis gav jag mig helt ensam ut i lupinhav och sommarregn. Ibland var det nästan så att den lantliga fräschören tog bort den trötta känslan, men bara nästan. Ty kuperingen längs med landsvägarna här i Åmål är inte att leka med. Jag försökte verkligen att fokusera på att luften var ljuvlig att andas. Bitvis kändes det ändå som en mer lockande idé att ligga helt stilla och andas i ett avgasrör.

När jag kom hem stod jag på tå en stund. Det händer inte ofta direkt. Så det var ju också en nytt och fräscht inslag. Det var också här, när alla bloggbilder var färdigfotade, som jag insåg att jag kommit åt en knapp på kameran som gör att alla bilder ser ut som skit. Det är ungefär lika klantigt som när jag råkade skicka en fet tumme upp på messenger till en kompis som berättade att hon hade fått öroninflamation. Jag ska sluta trycka på saker…

Men hörrni. Ett tungt pass är också ett pass. Och framför allt är det lite skrälligt att jag helt frivilligt sprang en distans som kvalar in som långpass. Det är ju bra att jag gör det med tanke på det där marathonet som jag skrävlar om hela tiden…

Fredagslistan med marklyft, skattjakt och pizza

Dagens träning

Ett gympass med sambon på fina och (ganska) nya Friskis i Hudiksvall. Marklyft var huvudaktiviteten sen klev jag upp på saker, ofta med en eller två vikter i händerna, till jag såg stjärnor. Om en liten stund ska jag ut och jogga en halvtimme, ty vädret är fantastiskt!

Dagens lunch

Eftersom sambon knådade ihop en pizzadeg medan jag kokade tomatsås sent igår kväll bjöds det på ett gäng smarriga lunchpizzor. Jag fastnade inte helt oväntat för den med tre ostar på…

Dagens lekstuga

Jag har sprungit benen av mig ute i trädgården och i närliggande skog och gömt skatter som vaktats av dinosaurier. Härlig utomhusaktivitet! Näe, det var inte sambon som letade…

Dagens halvtrista

Vi måste packa ihop alla våra prylar eftersom vi påbörjar vår resa hemåt imorgon. Det väntar dock en del trevliga stopp på vägen som jag verkligen ser fram emot.

Dagens insikt

Om inget roligt dyker upp i sommar är mitt nästa lopp ett Marathon. Det är verkligen dags att börja samla lite distans i de små löparspirorna… Bra ändå att det blir fler lopp, ty jag är så snygg i nummerlapp.

Och så dansar vi lite för fredagsfeelingens skull och har en grym helg!

Vårruset i Gävle – kilometer för kilometer

Kilometer 1

I starten gör Vårruset verkligen skäl för sitt namn. Med minnet från Vårruset i Göteborg 2015 då jag brände en massa krut genom att springa den första kilometern på 3.27 är jag mycket coolare den här gången. Trots att jag har en hemlig dröm om en topp-10-placering låter jag en massa kvinnor rusa iväg. Det är fin asfalt och lättlöpt, men jag håller igen. I filmklippet nedan kan ni se hur jäkla cool jag faktiskt är 😉 Första kilometern går på 3.56, vilket känns okej. Jag litar på att jag kommer att hitta mitt tempo och plocka placeringar sen. Och det gör jag…

Kilometer 2

Jag missar kilometermarkeringen längs med banan, men håller nästan på att springa in i en bil som kör ut från ett bilgarage. Alltid ska det ju hända nåt liksom… Får springa runt och tappar fart, vilket känns surt eftersom jag nu står inför loppets enda egentliga backe. Väljer att skita i incidenten. Jag känner mig fortfarande pigg, fräsch och plockar placeringar. Tempot har sjunkit något till 4.03 min/km vilket känns bättre och stabilare.

Kilometer 3

Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag springer på gator där jag ramlat hemåt på fyllan otaliga gånger under min tid som student i Gävle. När jag ser kilometermarkeringen blir jag trött och börjar längta efter målet. Det känns att jag tappar fart och kilometer tre går på 4.07.

Kilometer 4

I samma tempo går kilometer 4, vilket är konstigt för nu börjar jag trampa sirap och springer i gyttjebad och sankmark. Egentligen är det bara en grusväg som blivit lätt uppluckrad av tidigare ösregn, men det är ju känslan som räknas… Jag ser ryggar som jag vill komma ikapp innan mål och sliter mig framåt på grusvägen som gör en del tvära svängar. Börjar fnissa när jag inser att jag springer med vidöppen mun.

Kilometer 5

Det doftar mål och jag har fortfarande ryggar att gå ikapp. Trots att jag fortfarande tappar fart (4.09 min/km) och benen domnar bort vid minsta lilla överraskning så går det bättre för mig än flera andra… När jag glider in på upploppet slänger jag en blick på klockan och laddar för spurt. Ser då att jag redan har sprungit 4.97 kilometer, vilket innebär att jag får minst 200 meter bonuslöpning denna kväll. Jahapp liksom… Tar sats, spurtar, plockar ytterligare några placeringar och går i mål som dam nummer åtta.

Supernöjd med min insats och tävlingscomeback. Trots allt. Min klocka visar en distans på 5.25 kilometer och en snittfart på 4.05 min/km \o/

Fast jag har lite hårdhet att jobba på. Och så behöver jag bli bättre på att tänka positivt. Alltså inte tänka ”OH HELVETES JÄVLA FAN DET ÄR EN HEEEL KILOMETER KVAR VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR TA MIG HÄRIFRÅN” utan istället tänka ”GRYMT JOBBAT ÄLSKLING SNART ÄR DU I MÅL!”

Slutligen vill jag skicka ett stort tack till Ola och Juni som hängde med mig på den lilla utflykten till Gävle trots obalanserad och fuktig väderprognos.

Tjejtävlingen som var för lång…

Igår sprang jag Vårruset i Gävle på 21.15. En jättebra tid på fem kilometer kanske ni tänker nu. Jovisst är det en bra tid, men banan var inte fem kilometer – enligt min klocka (samt flera andra jag pratade med) var den minst 200 meter längre. Fast det är som att det inte spelar någon roll. Överallt står det att loppet är fem kilometer och likaså i resultatlistan.

Missförstå mig inte. Jag är skitnöjd med mitt lopp. Snittade 4.05 min/km och knep en åttondeplats vilket var långt över förväntan. Fast någon tid på fem kilometer fick jag ju inte. Näe, då får vi skala bort en knapp minut från tiden som står i resultatlistan.

Hur svårt kan det vara att kontrollmäta en bana? Flytta fram starten eller backa målet några hundra meter? Jag skulle vilja se grabbarna acceptera 200 meter hit och dit…

Jag har inget emot folkfester, motion och rörelseglädje, men med tanke på att banan i Göteborg 2015 var lite för kort och den i Gävle 2017 var alldeles för lång så måste jag nog byta folkfest.

Race report? Ja, den kommer 🙂 Den innehåller bland annat ”nästan påkörd av en bil” och ”bortdomnade ben vid 4.5”. Tänk om jag hade vetat då att det var minst 700 meter kvar…

Hur går det med uppladningen inför Vårruset?

Tackar som frågar! Igår åt jag PCB-strömming till lunch och firade med ett glas bubbel och choklad på kvällskvisten.

Vad gäller de höga halterna miljögifter i lunchfisken så motiverar jag det med att det aldrig går att motstå stekt strömming med potatismos och lingon på en lunchmeny. Och vem vet? PCB kanske förvandlas till bensin eller annat effektivt drivmedel i blodet…

Bubblet intogs för att fira en nybliven pensionär. Är det någon gång man verkligen ska fira så är det ju när någon aldrig mer ska jobba i hela sitt liv. Även om det är dagen innan ett lopp. Och choklad – ja det är ju bra för allt.

Träningsvilat har jag i alla fall gjort och det håller jag på med fortfarande. En poäng till mig!

Ikväll är det alltså dags för tjejtävling. Vårruset i Gävle.

Hur snabbt det kommer att gå är ytterst oklart, men mjölksyra och blodsmak blir det i vilket fall som helst.

Hurra…

 

Okej, jag outar min löparhemlighet

Imorgon ska jag springa Vårruset i Gävle. På tid. Det är min första löpartävling på nästan två år. Det långa uppehållet har dels berott på att jag varit gravid och dels på ett totalt ointresse för att tävla.

Jag är fortfarande väldigt ointresserad av att tävla, men fick tuppjuck och anmälde mig i ett parallellt mentalt universum. Så imorgon är det bara att packa in delar av familjen i bilen och göra en eftermiddagsutflykt på 14 mil till Gävle, staden som var mitt hem i 10 år.

Det känns brutalt med fem kilometer ty jag är inte mitt bästa löparjag just nu. Försökte febrilt att formtoppa lite igår söndag, men kroppen är rejält nertränad och skulle behöva minst en vecka till för att pigga på sig och få snabba ben. Det var liksom aldrig meningen att jag skulle tävla nu.

Aja. Jag är cool inför spektaklet. Ett vårrus i Gävle är inte hela världen.

Vad tror du att jag springer på? 🙂

År 2015 gjorde jag Vårruset i Göteborg på 19.48, men en hel del vatten har gått sedan dess…