Vad du får!

Alltså, jag förstår om alla inte vill morgonträna. Det finns säkert de som inte bör göra det heller.

MEN. Om du går upp i svinottan och startar din löpning/promenad/whatever vid 06.00 så här i sommartider, så är det faktiskt magiskt där ute. MAGISKT. Det är inte fullt lika magiskt med morgonträning i november till mars, i alla fall inte i Göteborg… Så om du inte brukar, men vill testa morgonträning, så gör det nu. NU. NU. NU.

Jag kanske låter lite hög. Jo, men jag blir väldigt positivt påverkad av lugnet, den milda sommarluften som känns oförstörd och känslan av att ha hela världen (nästan) för mig själv, trots att jag oftast befinner mig i innerstan. Lyser solen är den så stark så att den bländar, men det är som om den bara lyser för mig.

Jag ska tänka på de här rundorna under den långa och mörka perioden då regnet som oftast piskar och blöter ner, vinden viner och det skapas avgrundsdjupa hål av vatten längs med vägen. Och skorna blir till mina två helt egna minisumpmarker, som jag aldrig blir fri ifrån eftersom de sitter fast. Duschen efter passet känns härlig, inte för att den tvättar bort svett, utan för att den värmer en nedkyld kropp…

Men det tar vi då. Det här är vad du får just nu! Varsågod liksom.

Konsten att uppskatta det man har gjort

Det vill säga att inte tänka på allt man hade kunnat göra bättre eller mer av.

Jag tycker ärligt att det är skitsvårt ibland.

Just nu kämpar jag med min marathonträning och det faktum att jag inte sprungit så många långpass. Mina tankar fastnar helt enkelt på det jag inte har gjort istället för att fastna på all den fina löpning jag faktiskt fått till. Urdumt, eller hur?

I nästa tanke blir jag irriterad på mig själv för att jag har slarvat med intervallerna. Också. Vad har jag pysslat med på sistone egentligen? Sprungit runt på en räkmacka i ingenmansland?

Näe, det är dags att vända på steken och skapa någon form av mantra.

Från och med idag ska jag tacka kroppen för alla löpsteg den har tagit och alla den kommer att ta. Jag ska värdesätta att jag kan springa så mycket och ändå vara skadefri *peppar peppar*. Jag ska höja blodsmak, njutarrundor och löpta kilometer till skyarna – alla typer av löpning har ju faktiskt tagit mig framåt, inte bakåt…

Och så ska jag påminna mig om att jag har gjort på mitt sätt på grund av hur mina prioriteringar i livet ser ut just nu.

Nu känns det genast mycket bättre.

För ärligt, vad är det värsta som skulle kunna hända? Att ett Marathon tar tid?

Sitter och väntar på höstformen…

Jag håller väl mig i skaplig form året runt fast höstformen har man ju hört ska vara något alldeles extra. Det är på hösten kroppen ska blixtra till efter vårens och sommarens massiva träning och och snabba tävlingar.

Jag kanske är ute lite för tidigt?

Att jag såg rönnbär igår och tyckte luften kändes annorlunda kanske inte betyder att det är höst på riktigt. Eller så räcker det inte med att jag sprang Vårruset i Gävle i maj…

Höstform alltså. Pigga löparben och klipp i steget. Oövervinnerlig, snabb  och uthållig. Still waiting…

Fredagsfeeling som börjar göra ont…

Jag skrev ju om mitt starka träningsprojekt tidigare i veckan och igår lämnade jag gymmet bakom mig för tredje gången på bara några dagar. Det innebär att jag fick med den där bröstmuskeln tillslut och jag anser kroppen vara genomtränad och projektet slutfört. Som en extra pannbensutmaning promenerade jag hem från gymmet i ösregn endast iklädd en liten sommarklänning och minikofta. Älskar verkligen livet när jag får känna att att jag lever…

Nåväl.

Idag är det fredag och fredagsfeeling delux fixar jag bäst genom att morgonträna. Och det var nog en himla tur att jag tränade så tidigt, för nu börjar omgång två av fruktansvärd träningsvärk den här veckan att krypa sig på. Hade jag tränat senare under dagen hade jag definitivt fått problem med armpendlingen.

Jag menar, det hade ju varit dumt att slösa bort ett par pigga ben med ingen armpendling alls…

Med det önskar jag er en fantastiskt fin helg!

Själv har jag packat en väska full med briemackor, festis, oliver och min dator för att så snart som möjligt påbörja min färd mot havet. Hurra!

När känner du meningsfullhet?

Om vi lägger allt det där livsviktiga åt sidan, det vill säga familj och nära relationer, och funderar en smula kring när vi i övrigt känner allra mest meningsfullhet.

Vad tänker du på då? Var landar tankarna?

Nedan listar jag, utan inbördes ordning och i stort och smått, ett axplock av min meningsfullhet.

Rörelsen

Att jag gillar att röra på kroppen har väl inte gått någon som läser den här bloggen obemärkt förbi. Rörelse i alla dess former (vissa former mer än andra) skapar välmående här och nu och på lång sikt. Jag rör mig mot specifika mål, men också för ett starkt (och förhoppningsvis långt) liv med energi. Jag skulle definitivt kunna leva utan prestationsinriktade mål och bara röra på mig för rörelsens skull. Löpartävlingar och liknande är bara en krydda. Fast jag gillar ju såklart…

Utmaningarna

När jag utmanas på rätt sätt. Utmaningarna måste gå hand i hand med det andra i livet, kittla och kännas hållbara. Man ska aldrig behöva tvivla på varför man utmanas eller väljer att utmana sig. Det är skillnad på att anmäla sig till ett Marathon för att man vill och att anmäla sig för att man tycker att man bör springa ett. Det är skillnad på pirr i kroppen och på ångest.

Skrivandet

När jag genomför lustfyllda skrivprojekt, till exempel författar min bok, skriver smarta och/eller humoristiska blogginlägg, eller åtar mig roliga skrivuppdrag, frigörs en massa bra saker i kroppen som får mig att må toppen. I bloggen och i andra sociala kanaler har vi ju också interaktionen med andra människor som (oftast) tillför en hel del till själva skrivandet. Fint!

Leda och guida andra

Det är ju ingen slump att jag extraknäcker som tränings- och löpcoach då och då, men det är inte bara den typen av ledarskap jag syftar på. Jag känner meningsfullhet när andra väljer mig som bollplank, stöd eller en trygg punkt oavsett vad det gäller.

Naturen och havet

Jag behöver inte stå i skogen eller vid strandkanten. Det kan räcka med att jag befinner mig på en plats där de är alldeles nära för att jag ska må gott inifrån och ut och känna meningsfullhet. Naturen och havet är som två stabila kompisar som är snälla och vackra i alla väder.

I mina egna tankar

Kanske låter det lite creepy, men jag befinner mig ofta inne i mitt eget huvud och där har jag det väldigt bra. Jag känner stor meningsfullhet när jag får reflektera, planera och drömma utan att bli störd.

Om vi flätar samman allt jag skrivit ovan – vad blir då livsmålbilden?

Summa summarum så ligger väl crazy catlady i en stuga i skogen inte så långt borta för mig. Haha. Men som tur är har jag en familj och stora sociala behov också. Och galna kattanten springer knappast särskilt mycket och inte skriver hon chicklit heller…

Livsmålbilden handlar snarare om en lugn, trygg och naturnära plats för rörelse, lustfyllt skrivande och reflektion. Dit ska jag. Men inte ensam.

Veckans starka träningsprojekt

Sommar- och semesterträningen har varit helt spontan och crazy som sig bör, men så fort jag började jobba igen kände jag för att styra upp ett miniträningsprojekt. Efter att ha ägnat hela helgen åt hårt och svettigt arbetande på en projektplan (ja jag blev faktiskt nästan utbränd) insåg jag att det är styrketräningen som bör prioriteras och projekteras eftersom jag typ har struntat i att styrketräna hela sommaren.

Jag bestämde mig för att under veckan som just nu pågår styrketräna mig igenom hela kroppen på ett eller annat sätt, utan att för den sakens skull tappa bort löpningen helt.

Projektet landade således i att jag springer kortare morgonjoggar (5-10 km) och kör kvicka styrketräningspass på runt 30-40 minuter på eftermiddagarna.

Efter två pass frenetiskt styrketränande på gymmet har jag lyckats träna igenom ben, bål, rygg och axlar. Idag har jag sådan träningsvärk att det inte finns på kartan att komma upp för trapporna till omklädningsrummet än mindre ner till gymmet efter ombytet, som hade gjort väldigt ont.

Så jag sparar på bröstmuskeln, men det spelar kanske inte så stor roll eftersom jag  har så stora tuttar ändå…

Till helgen återgår jag med glädje till spontan crazylöpning med dopp!

Mina största farhågor inför marathonstarten

Igår upplyste bästa Anna mig om att det är 33 dagar kvar till start. Det innebär att det idag är 32 dagar kvar till Helsingborg Marathon – marathonloppet där jag tänker göra min comeback som marathonlöpare.

Allt kan gå rätt, men precis lika mycket kan gå fel.

Nedan presenterar jag några potentiella fail-faktorer:

# Eftersom jag är en rastlös själ, som trots att jag inte har några tidsmål gärna vill ha loppet överstökat så fort som möjligt, går jag ut alldeles för hårt. Vid 15 kilometer har jag bränt krutet och spenderar återstende 27 med att överleva. Typiskt dåligt disponerat lopp…

# Jag börjar tänka på målgångschokladen alldeles för tidigt, hallucinerar och tappar fokus på löpningen. Snubblar på mina egna fötter och vevar desperat med armarna för att fånga den där chokladen som dansar framför mina ögon. Blir eventuellt tagen av banan för att inte skada någon annan…

# Snålvattnet rann visst till ordentligt och jag köpte aldrig några nya löparkläder. Får antingen brutala skavsår mellan benen av mina inte så funktionella ”löparshorts” från HM eller spenderar 42 kilometer med att gräva ut småbyxorna ur rumpan.

# Det blir för stort och högtidligt och jag grinar ögonen ur mig hela vägen till Råå, där den omtalade hejaklacken får det att brista lite till. Får faktiskt inte styr på känslorna förrän jag kommer till Sofiero.

# Jag tar rygg på helt fel snubbe och hamnar i Påarp.

I nästa inlägg om min marathonstart tänker jag lista allt som kan gå rätt!

Konstiga löprelaterade grejer som hänt idag

1. Tidigt i morse sprang jag så kort som jag aldrig brukar springa, så långsamt att det kändes som om det aldrig hade hänt…

2. Ägnade några minuters fulsurfing på bästa arbetstid åt att kolla i en loppkalender *hjälp* Vad är det som händer med mig?! LOPPKALENDER?

3. På grund av osäkerheten kring om morgonjoggen ägde rum eller inte orkade jag gå till gymmet direkt efter jobbet och köra 45 minuter löp- och bålstyrka.

4. Efter gymmet gick jag till en sportaffär, ni vet ett sånt där ställe där folk köper sina löparprylar. Köpte inga löparkläder, men startade ändå en process…

Alltså, ni som följer den här bloggen vet att ovanstående punkter är något helt normalt för de flesta löpare, men i mitt liv är det jättekonstiga grejer.

Imorgon hoppas jag på en helt vanlig dag! Då vill jag morgonjogga alldeles för fort, fulsurfa middagstips och läsa bloggar, maska gymmet eftersom jag inte gillar att träna direkt efter jobbet och låta snålvattnet rinna till och ha för avsikt att för alltid hålla hårt i mina surt förvärvade pengar.

Och bara så att ni vet har jag blivit lite småglad och en stor humorist igen…

Löpning är balsam

Alltså, alla människor har sina perioder när de är nere. Det är inga konstigheter och det behöver inte vara särskilt synd om en människa för att hen genomgår en mindre livskris. Sen om jag tycker väldigt synd om mig själv just nu är en helt annan grej. Det är okej att inte alltid vara stark och pepp på precis allt.

Det började i fredags. Jag hade myror i kroppen och en klump magen, men kunde inte ta mig för att göra något åt dem. Skiten dämpades av magnifik Håkan Hellström-konsert, men på lördag morgon hade det blivit värre. Jag höll på att bli tokig, men kunde fortfarande inte göra något konkret. Orkade inte springa i det massiva regnovädret utanför fönstret, vilket är väldigt olikt mig. Jag masade mig ut på en kort promenad, men var bara ledsen, kall och trött och ville hem. All energi gick åt till att vara mamma, sambo och människa. Efter det fanns det liksom ingenting kvar…

Så kom söndagen. Bestämde mig för att springa så länge huvudet ville, för min kropp ger ju inte upp i första taget, så att lita på den hade kunnat bli väldigt långdraget. Lipade lite för att de dalsländska landsvägarna och den omgivande miljön var så vackra. Hulkade för att jag vill ha ro i kroppen och huvudet.

Efter 22 kilometer sa skallen stopp och jag tog ett dopp i sötvatten i gott sällskap. Kände mig en aning ”renare” och lugnare sen som om någon hade rätat ut myrvägarna i kroppen och minskat trasslet i magen med balsam. Det var väldigt skönt.

Fast med handen på hjärtat så vill jag inte springa ifrån mina issues och träna huvudet lugnt. Det är snarare så att det som är skit gör att jag inte har energi att springa och träna som mig själv och som jag vill.

Man ska vara rädd om sig och ta sig själv på allvar.

Inte springa därifrån hela tiden, bara för att man kan.

Fast jag tar gärna emot de tillfälliga doser av balsam som löpningen ger. I lagom mängd.

Tävlingsoutfit?

Kan jag ställa mig på en startlinje i mina gamla gråa shorts med en mintgrön något för stor innerbyxa från HM och i ett linne jag fick i ett pressutskick för typ tre år sedan när jag fortfarande var lite het? Shortsen köpte jag när jag var gravid och skulle till Teneriffa, sen blev de på grund av sin tillgänglighet i garderoben ett par löparshorts. Mina svarta slinkiga småbyxor går bort, ty jag  har inte lust att gräva djupt i 42 kilometer…

Är det nu jag ska öppna storplånboken och köpa ett par tävlingsdugliga byxor, ett superfunktionslinne eller t-shirt och nya strumpor där det inte börjar gå hål på höger tå?

To be continued. Till dess kan ni ösa över mig lite shoppingtips. Jag gillar lila, turkos och svart.

Det är faktiskt för mycket begärt av mig och mitt psyke att behöva gå ner på stan eller surfa runt i webbshoppar. Jag menar, jag har ju faktiskt redan varit in i en butik (som inte är en matbutik) och köpt ett par löparskor denna sommar. Nån måtta får det faktiskt vara.