Instabullen

Erkänn att ni också gör det! Fotograferar bullar och kaffekoppar i vackra omgivningar…

Jag kämpade med bullen på bilden ska ni veta, men för första gången någonsin vägrade kameran samarbeta med sin halvkassa fotograf. Bullen blev suddig på varje bild och fokus hamnade någon helt annanstans.

Ögonblicket, när jag försökte ge lite sötsaker till min instastory, förevigades av Olas bror Håkan, så helt förgäves var ändå inte mitt slit.

Trots att jag inte lyckades fokusera på den där bullen, så gav vår fikapaus vid Vänerns strand i utkanten av Åmål city mig väldigt mycket. Kaffe och bulle i solen smakar extra gott. Äldsta dottern ville inte ha sin bulle, så jag fick två. Det blev rosor på kinderna på hela sällskapet och ljuset vid Vänern gör mig alltid väl till mods. Vi fick sköna promenadsteg både dit och hem.

På köpet får jag ju skriva det här blogginlägget och präktigt berätta för min omvärld att människor mår bra av att vara ute och röra på sig. Som om ni inte redan visste det liksom.

Jaja. Jag längtar tillbaka till min påskledighet. När kommer nästa långhelg? Och hur långt har våren och sommaren kommit då? När släpper isen på riktigt sitt tag om våra sjöar?

Marathonstrategi nummer fyra: Vila och variation!

Jag vill inte tröttna på en av livets guldaktiviteter – löpning! Jag vill inte bli (för…) sliten eller skadad. Jag vill fortsätta att uppskatta min nyåterfunna träningsmotivation, som fortfarande är ganska känslig. Precis som mitt humör…

Denna vecka gör jag tvärtemot förra veckan. Kilometerknark förvandlas helt enkelt till (löp)vila och variation!

Jag kommer att springa, men det dröjer nog några dagar och under löpvilan kommer jag att träna andra grejer.

1. Min överkropp längtar efter styrketräning, så det ska den få.

2. Det monotona i att nöta åtta mil ska piggas upp med löpstyrka och löpskolning.

3. Påsken har varit så solig och grann att en solskenscyklist har vaknat till liv i mig. Tänker mig några sköna fincyklarvarv och mil runt sjön i Hindås. OBS! Bara om det är sol och ett gäng plusgrader alltså…

4. Kanske är detta veckan då jag faktiskt gör en grej som jag prioriterar bort så ofta jag kan? Vi snackar badhusbesök och crawl…

Idag har jag vilat från träning, men fick en idé om att samla minst 10000 steg. Jag tog av mig klockan vid 17000 då mitt stegräknarintresse dog för gott. Igen.

Variation alltså. Och lata stunder i soffan. Det kommer att bli en fin vecka!

Mängdveckan är slut. Så här gick det!

Vecka tre och den tredje marathonstrategin på lika många veckor. Jag hade bestämt mig för att knarka kilometer

Gick ut hårt  i måndags med en vilodag. Tänkte att jag skulle springa en sväng på kvällskvisten, men istället fastnade jag vid köksbordet med sambon och åt överblivna chips…

Tisdag morgon passade det av logistiska skäl bra med löpning på gymmet. Stod bara ut i åtta kilometer på löpbandet innan jag avbröt för några övningar löpstyrka.

Onsdag kväll lyste vårljuset upp hela vårt hem när vi åt middag. Jag fick feeling och ”tillåtelse” att ta en runda medan sambon nattade kidsen. Förlängde rundan runt sjön en aning och när mörkret föll hade jag sprungit 12 väldigt kuperade kilometer. Det fick räcka. Funderar på att byta favoritrunda, men har hittills inte hittat ett enda flackt parti i Hindås…

Torsdag morgon och dags för löpbandet igen och en riktig utmaning. Hade bestämt mig för att stå ut med en hel mil inomhuslöpning. Efter fyra kilometer ”sprang jag ifrån” bandet och ramlade in i nödstoppsknappen och fick en överjävlig elektrisk stöt. Glad ändå för lite action, men fick snällt starta om apparaten för att samla in mina tio.

Långfredag med huset fullt av härlig släkt. Käkade en minst sagt förstärkt långfrukost och rullade ut på långpassjakt. Hann rulla 18 kilometer innan jag började längta efter dusch, mina kära och utomhusgrillad korv…

Under lördagen använde vi förmiddagen åt att förflytta oss till Åmål. Jag hade bestämt mig för 20 kilometer eftermiddagslöpning trots tunga och trötta ben. Till min stora glädje höll sambon mig sällskap i 12, så passet vara bara tråkigt och tungt i åtta kilometer…

Söndag och redo att kasta in löparhandduken för gott. Samtidigt bara 12 kilometer kvar till totalt åtta mil. Den lilla utmaningen löste jag såklart, men nu är kroppen i chock ska ni veta. Det var väldigt länge sedan den sprang så här mycket. Kanske hände det nån gång förra sommaren under semestern?

Efter totalt åtta mil varav fem de senaste tre dagarna vill jag inte springa på ett par dar. Huvudet och kroppen skriker nej!

Vi kan kalla kommande dagar för superkompensation. Det låter lite bättre än löparkrympling.

Löpartröttheten gör också nästa veckas marathonstrategi till en större utmaning. Vad, varför och hur ska jag träna? Och hur mycket måste jag vila för att kroppen och huvudet ska komma i kapp?

To be continued…

En långfredag att tänka på

Jag tänker att jag ska plocka fram minnet av långfredagen 2018 de där dagarna som känns långa på riktigt…

Första bilden är från gårdagens solskensrunda i löparskor. I backe upp och backe ner samlade jag in 18 brutalt kuperade kilometer på småslitna ben.

Såg våren på nära håll och tänkte att 18 kanske kan räknas som 25 i veckans kilometersamling. Jag menar, hur många branta och långa uppförsbackar ska en sliten och kilometerknarkande löpare behöva utstå?

Svettigt…

Jag hann bara med en snabb dusch innan det var dags för långbord med delar av släkten ute i det fria.

I Klippans naturreservat, bara någon kilometer utanför Hindås city, ”hittade” vi en ruin som funkade alldeles utmärkt som eldstad och grillplats. I anslutning fanns bord och bänkar tillräckliga för vårt sällskap på 13 personer och lite annat löst och trevligt folk.

Ola tog rollen grillmästare, medan jag kände mer för att vara ”hon som är arbetsskygg”.

Grillplatsen i Klippans naturreservat är öppen, lekvänlig och under en vårvinterdag som igår kände jag vintern rinna ur mig. Jag lokaliserade också en hel del löpvänliga stigar och spår. Den här platsen sitter liksom ihop med spårcentralen i Hindås och terrängspåret som mäter en mil snuddar i utkanten av grillplatsen. Perfekt om man är ute och springer och blir sugen på grill…

Jag är ledsen, men som morsa ser jag sällan särskilt klok ut. Fast på bilden är livet ändå ganska fulländat med ett nöjt barn i en annan vuxens famn och en chorizo som jag kan äta i lugn och ro i näven.

Svägerskan har fattat hur man fångar en vårvinterdag när solen värmer näsan. Vi var många som följde hennes exempel vid det där trädet lite senare.

Om jag hade varit en sån som får fina fräknar, så hade jag nog fått det igår.

Jag fick i alla fall gräs i mössan och en träflisa i ullunderstället!

När det här inlägget skrivs har vi precis förflyttat oss till ett annat landskap med bekanta vyer och vägar.

Veckans avkoppling och kilometersamling fortsätter på solvarma och kuperade(!) landsvägar när lunchen har sjunkit ner.

Stjärttorsdag

Hur tränar du din stjärt bäst?

Alltså, jag får lite ont i vänster skinka då och då. Det hugger till och går sedan över väldigt snabbt. Det stör mig inte särskilt mycket, men det är väldigt obehagligt när det väl händer och så pjostar jag som en skröplig gammal tant.

Jag får erkänna att jag tappat bort den tunga styrketräningen, då jag inte riktigt har tid och prioriterar annan träning, men jag har faktiskt ett gäng övningar som återkommer nästan varje vecka.

Några av de övningar som jag själv brukar göra och som biter bra på stjärten är:

– Olika typer av utfall

– Knäböj (ibland med upphopp)

– Raka marklyft

Har du haft en liknande stjärtproblematik?

Har du några bra stjärttips så mottager jag dem tacksamt!

Vad gjorde jag med min träning förra påsken?

Och alla påskar före det? För det slog mig nyss att påsken brukar vara någon form av träningshögtid för mig. I påsktider börjar vårformen att sätta sig och det är mycket spring i benen.

Eller minns jag helt fel?

Tur ändå att man har en blogg som kan berätta för en hur man lever sitt liv…

Förra året lade jag högtidligt ett premiärlångpass i mitt eget påskägg. Jag hade inte sprungit långlångt (30K eller mer) på jättelänge på grund av bulle i ugnen och sånt där och fick feeling lagom till påsk. Det gick jättebra att springa 30K och jag kallade det för en njutningsrunda. Passet var startskottet för fjolårets marathonlusta som ledde till att jag anmälde mig till Helsingborg Marathon.

Påsken 2016 däremot så var jag ett preggo på riktigt i typ vecka 27 och ägnade mig åt skogslufs längs med ett milspår, styrketräning och stavgång i backe. Hurra…

Min löpform påsken 2015 minns jag fortfarande som i en lycklig och drömmig dimma. Kommer ihåg hur jag liksom aldrig blev trött trots att jag bland annat sprang ett snabbt och kuperat långpass till skogs och följde upp dagen efter med sex fyraminutare i överfart och orkade träna hårt i gymmet samma dag.

Det var tider det!

Men nu är nu. Denna påsk knarkar jag kilometer i lugn och jämn fart i enlighet med veckans marathonstrategi. Det blir fint det!

Glad träningspåsk eller hur du nu vill ha det!

Låt kroppen och huvudet komma till dig

…istället för att springa runt och jaga dem.

Idag vill jag skriva lite om hållbarhet ur ett träningsperspektiv.

Vi är många som gillar att utmana oss fysiskt och kanske springa ett lopp då och då. För några är det ganska viktigt. Andra struntar i hur det egentligen går. För vissa är prestationen allt. Jag är en tråkig typ som hamnar någonstans mitt emellan.

Det har svidit mentalt att inte känna sig och träna som ”sig själv”. Vissa dagar har det varit tufft att acceptera de blytunga och mjölksyrestinna benen, andningen som far i taket alldeles för fort och en kropp som gärna vill röra sig framåt med så liten ansträngning som möjligt.

Det är inte jag.

Det skulle vara lätt att bara pressa på i hopp om att hårdare träning skulle få hela trötthetskalaset att vända.

Till skillnad från tidigare, då jag kunde träna utan eftertanke, är varje träningspass ett aktivt val nu. Det är därför jag gör mina marathonstrategier varje vecka, för att med mindre medel än tidigare hålla träningsångan uppe. För grejen är den att trots att träningsmotståndet kan vara stort och känslan under passen är tung, så mår jag mycket bättre av att göra någonting.

Jag kan tjata hål i huvudet på er om de där sänkta trösklarna, men det är faktiskt helt fantastiska. Och sänkta trösklar är ju inte bara för mig – de är för alla. För träningsnybörjaren. Den ovana. Den med motivationsdipp. Den trötta. För alla.

Gör något. Gör något bra för dig själv. Vet du inte själv vad som är bra, så finns det säkert någon som kan hjälpa dig att styra skutan rätt.

Det kan vara svårt att acceptera svagheter och dippar, men vi har mycket att vinna på att jobba från rätt håll.

Jaga inte mer. Gå för guld på ett smart sätt.

Själv inledde jag min kilometerknarkarvecka med en vilodag. Ingen hets här inte…

Min marathonstrategi vecka 3

Ny vecka. Ny marathonstrategi.

Det är dags att samla kilometer! Vi snackar hardcore mängdträning…

Att samla kilometer är vanligtvis det värsta jag vet och motsatsen till mitt vanliga löparjag, som gillar när löpningen går snabbt och är effektivt. Skitsamma hur långt det blev liksom, så länge det gav önskad effekt…

Nu när jag har ägnat november-mars åt att inte springa så mycket tror jag dock att en mängdvecka kan ha fin effekt på min löparkropp.

Jag ser ”kilometerjakten” som en morot att springa så mycket som möjligt utan att slita onödigt mycket på kroppen och knoppen. MEN. Jag vägrar bli besatt och har därför inget kilometermål. Att jaga kilometer handlar helt enkelt om att samla så många kilometer som möjligt i samspel med resten av livet, där sociala relationer, påskäggjakt, ett styrketräningspass och sömn prioriteras något högre än min framtida marathonform.

Hur många kilometer tror du att det blir?

Löpartankar en söndag

Veckans marathonstrategi var på papperet väldigt enkel. Jag skulle springa ett intervallpass och ett långpass och utöver det göra precis vad jag vill.

När det väl var dags för de där intervallerna bjöd vägarna på förrädiskt underlag och 2 x 3000 meter (som en del av ett distanspass) gick väl inte riktigt så fort som jag tänkt mig…

Och när jag dagen efter (idag söndag) skulle springa mitt långpass var benen och höfterna helt mosade eftersom jag hade spänt mig så mycket på grund av förrädiskt underlag dagen innan…

Ach, jag gjorde det! Även om intervallerna inte gick så fort som jag önskade och långpasset ”bara” blev 17.5 kilometer, så är jag i mål. Kroppen har definitivt utmanats utifrån nuvarande förutsättningar och min förhoppning är att den inom kort ska börja ge lite tillbaka. Typ det som jag nämner i löparönskelistan nedan.

Löparönskelistan:

– Lätta löparsteg och flyt, istället för betongröv, stocklår och konstant slit.

– Äkta träningsmotivation rakt från löparhjärtat.

– Lite jävlaranamma och löpardriv.

Typ så.

Imorgon publicerar jag nästa veckas marathonstrategi, som inte liknar de två tidigare marathonstrategierna alls!

Läs: marathonstrategi vecka 1 och marathonstrategi vecka 2 för någon som lägger sin mesta kraft på annat just nu (läs: hjärnjympa), men som ändå önskar genomföra Stockholm Marathon den 2 juni på ett glädjefullt sätt.

Hur går det egentligen med ”avvecklingen från stan”?

Nu har vi bott i Hindås i några veckor och jag personligen börjar komma till det där stadiet att jag har glömt bort hur det är att leva på något annat sätt…

Rutinerna sitter som ett berg och livet bjuder i vanlig ordning på toppar, dalar och allt däremellan.

Men hur går det egentligen med min plan på att ”avveckla mig från stan”?

Det går inge vidare om vi bortser från att planen faktiskt är ganska klar…

Att avveckla det som är och göra någonting helt nytt görs inte i handvändning precis. Det är heller inget jag vill hasta fram på en kant, utan göra ordentligt när jag väl gör det i samklang med familjens gemensamma mål och visioner.

Jag arbetar fortfarande heltid inne i stan. Tycker kanske om mina kollegor alldeles för mycket för att börja släppa taget? I så fall är det ju ett lyxproblem.

Jag har tackat nej till frilansuppdrag, eftersom jag känner att jag inte kan lägga min själ i det just nu. Det är också ett lyxproblem – att kunna tacka nej.

Med tanke på att mitt mående vacklat på senaste tiden behöver jag rutiner och så lite osäkerhet som möjligt. Så jag fortsätter att leva ett säkert liv utan större överraskningar så länge som det behövs. Förändring är ingen quickfix. Den ska liksom rota sig och få möjlighet att blomma ut.

Känslan av att vara på väg någonstans och ge mig själv möjligheten att leva annorlunda ger kraft när det är som mörkast och extra liv när det är som mest levande.

Den känslan tar jag med mig in i helgen då vi ska njuta på heltid av vårt Hindås!