Intervaller är lika jobbiga utomlands…

Jag springer inte särskilt mycket här på Teneriffa i distans mätt, men när jag står utanför hotellet och laddar löparkanonerna där på morgonkvisten är jag alltid jäkligt taggad. I morse var inget undantag trots att det i mina mått mätt redan var för varmt…

Jepp, det hann alltså i vanlig ordning bli söndag innan jag körde veckans intervaller i mitt träningsprogram och den här gången skulle 2 x 2500 meter avverkas längs med en strandpromenad. Lätt som en plätt sa huvudet. Tungt som fan skulle det bli redan efter några hundra meter. Kroppen har nog (precis som knoppen) gått in i semesterläge för fort ville den inte springa frivilligt.

Nåväl. Passet genomfördes och jag kunde konstatera att långa intervaller är precis lika jobbiga på en solsemester som de är där hemma.

Fast jag får ju ge Teneriffa några pluspoäng ändå. Nerjoggen längs strandkanten då vågorna jagade mina löparskor och den milda solnedgången i blickfånget kändes betydligt sexigare än att jogga hem från löparbanan vid Ullevi i pissregn och sidvind…

Nästa vecka står fem kilometer (extrem) snabbdistans på schemat. Får nog koppla bort semesterläget om jag ens ska komma halvvägs.

En minitopptur på Teneriffa

Det är väldigt varmt här på Teneriffa just nu och vi skäms bort med en temperatur på över 30 grader den mesta av vår vakna tid. Löpningen fixar jag därför helst i ottan innan solen går upp. Det skulle funka fint sent på kvällen också, men eftersom jag är kvällstrött har jag somnat ifrån alla sådana pass…

Igår eftermiddag tyckte jag och sambon, trots värmeböljan, att det skulle vara skönt att komma ut och röra på oss en sväng utan barn och barnvagnar. I utkanten av byn ligger en fin kulle med utsikt över havet. Det kändes som ett lagom utflyktsmål innan middagen.

Vi tog på oss träningskläderna på grund av hög svettrisk, men valde att promenera upp. Uppförsbacken till toppen visade sig vara drygt två kilometer och jag planerar att lägga till den kroken till någon av mina morgonlöprundor sen. För dammet runt löparskorna var härligt och utsikten gjorde oss inte besvikna direkt, trots att diset låg tjockt över havet.

Nedan följer ett bildspel över vår topptur. Det börjar bra, men blir bara bättre och bättre…

Hit vill jag tillbaka och njuta minst en gång till innan vi åker hem!

Beach life

Ni vet barnvagnar som kör fast i sanden direkt. Och sand är det precis överallt eftersom det är en sandstrand.

När det är dags att gå hem bestämmer sig den nyduschade fyraåringen för att rulla sig i den grovkorniga sanden ”en sista gång”. Morsan (som har blivit lätt irriterad) försöker borsta av den brungråa sörjan och dottern får för första gången i sitt liv känna på hur peeling inte ska kännas… Lite senare får bebisen smaka på napp med sanddipp.

Fast det är ju så härligt ändå att lyssna och titta på havet som blänker i solen. Att samla snäckor och krama släta stenar i handen. Den vågade tar sig ett dopp medan någon annan bara plaskar med fötterna i kanten.

Det är värt lite sand i brallan, grus i ögonen och gnissel i maskineriet att få andas havsluft på nära håll.

Löparbilderna från Teneriffa som du inte vill missa

Hej på er! I söndags bytte jag, min familj och svärisarna snöblandat regn i Göteborg mot strålande solsken på Teneriffa. Måste ge oss några ordentliga klapp på axlarna för den lilla manövern. Sedan dess har jag inte brytt mig om en endaste väderleksrapport…

Vi ska hänga här i två veckor och samtliga löprundor har varit och kommer att vara lättklädda. Det har redan blivit några turer i löparskor såklart och jag tänkte bjuda på fyra bilder. Se det som en godispåse som du antingen njuter av eller blir avundsjuk på.

Vi börjar med den första löpturen som inträffade i måndags. Jag kände ett starkt behov av att posera framför en båt. På bilden sitter jag högröd i ansiktet och gastar stränga fotograferingsdirektiv till Ola. Redan där och då kände jag att den officiella bloggposen för ”Teneriffa  2017” var redo att spikas.

Under samma löptur lurade sambon ner mig i lite sämre kvarter och vi hamnade i en djup ränna där det luktade bajs. Föräldrarna på vift kände sig ändå lite wild and crazy bland all grafitti och skit. Så ja – VÄRT! Och otroligt skönt att komma upp över ytan och känna havsbrisen sen…

Dagen därpå struntade vi i skitrännan och höll oss längs med havet och i kanten av bergen. Det var en ljuvligt vacker tur och jag kände att jag aldrig mer vill ha mer kläder på kroppen än vad jag har på bilden. Tur att den svenska sommaren är ganska nära ändå, men jag kommer nog att frysa en del när jag springer lättklädd i Göteborg i slutet av mars och i april…

På den sista bilden går sambon och väntar på mig som envisas med att fotografera blommor och berg. Efter kommer jag och gastar ”Hur sjutton ska jag kunna peaka som influencer om jag och du inte tar det på allvar?!”

Löpningen är ju en väldigt liten del av den här familjeresan, men eftersom jag har betalat halva trippen så är det ju inte mer än rätt att jag tar mig en springtur varje dag. Fast för idag är det färdiglöpt då jag kirrade morgonjoggen 05.50 i morse i beckmörker. Resten av den här dagen ska vi spendera nere på stranden och plocka snäckor trots att vi redan har plockat cirka en miljon.

Ha det fint så hörs vi snart!

Prioriterar jag helt fel!?

Konstaterar krasst att damen som skriver den här löpar- och träningsbloggen inte har anmält sig till en endaste löpartävling eller något annat sportevent i år. Däremot har jag biljetter till tre musikkonserter…

1. Plura på Stora Teatern den 30 mars.

För mig är Plura mest en gubbe som lever osunt, lagar mat, dricker vin och röker i TV-rutan, men visst känner jag till flera goa Eldkvarn-hits. Det viktigaste är att Ola gillar Plura och Eldkvarn, för biljetterna fick han av mig i julklapp. Vi kommer att få en fin kväll tillsammans med middag och musik!

2. Celine Dion på Tele 2 Arena den 17 juni.

Alltså, Celine min stora barndomsidol! Så många gånger jag gråtit till och skrålat med i hennes smäktande ballader. Ola vägrade följa med på detta, men det gjorde inte min vän i Stockholm. Det blir två bebismorsor på vift helt enkelt och en njutningsfull sittplatskonsert. Härligt!

3. Håkan Hellström på Ullevi den 28 juli.

Nej den här gången tänker jag inte missa Håkan och det är sambons förtjänst som gav oss biljetterna i julklapp. Vi har ju dessutom krypavstånd till Ullevi och allt som är enkelt är bra!

Men så var det löpartävlingar och annat sportigt. Det kanske går att klämma in mellan musikupplevelserna…

Bloggvänner och folks, prioriterar jag helt fel?

Observera att det varken är Ola eller jag som ger er fingret på bilden. Fotot är taget på en Iron Maiden-konsert på Ullevi för 1000 år sedan…

En liten KESO-utmaning till dig

Jag hittade reklamskylten nedan när jag promenerade i Göteborg förra veckan. It makes no sense to me…

Därför ska ni få hjälpa mig genom att svara på tre frågor. Okej? All vägledning jag kan få som totalt oförstående är av godo.

1. Vilken/Vilka är målgruppen/målgrupperna för en podukt som heter ”supermini”?

2. Finns det något bra användningsområde för KESO Cottage Cheese Supermini? Nämn minst ett!

3. Skulle du kunna tänka dig att köpa produkten?

Tack för din hjälp! <3

När man är ”livrädd” inför ett träningspass

Pulsen gick upp och jag började svettas direkt när jag vaknade imorse. Jag hade ont både här och där och förbannade mig själv för att jag tränat mig till sjuk träningsvärk i överkroppen. Att jag kände mig ”livrädd” är nog att överdriva, men inför brutala intervallpass blir jag alltid nervös och nojig.

Idag förmiddag var min sista chans att springa veckans intervaller – 10 x 400 meter med en minut vila mellan varje intervall. Jag har varit ”snabb som vinden” (i mina mått mätt), men är inte lika snabb längre helt enkelt för att jag nyss börjat träna snabbhet igen. Därför var planen att inte ha för höga krav på mig själv, men för den sakens skull inte springa mesigt.

Jag hade som mål att varje intervall skulle gå snabbare än 4 min/km helst närmare 3.50. När passet var färdigt skulle jag därmed ha sprungit fyra kilometer på runt 15 minuter. Det är den fart jag så småningom önskar hålla när jag ska sätta mitt rekord på 5K. Och jag tänker att det är bra att börja vänja sig…

Tror ni jag klarade mitt mål?

Självklart! Med bravur! Jag är på gång! 🙂

Efter varje intervallpass börjar jag direkt att längta till nästa, men sen när det närmar sig drar jag på det och förhalar ändå. Nästa vecka väntar 2 x 2500 meter i så nära 4 min/km jag mäktar med. Det blir väl av framåt helgen nån gång…

Sanningen om mänskligheten ur ett löparperspektiv

Mänskligheten är ond, brutal och bryr sig inte om dig! Jag vet…

Istället för att springa mina planerade 10×400 meter igår så råkade jag finjogga en sväng på eftermiddagen. Tror jag skyllde på magknip vilket till viss del var sant. Fast det hör inte hit.

Finjogging innebär att jag blir väldigt disträ. Det kan gå ett gäng kilometer, sen vaknar jag till och undrar vad fan som hände. Igår blev mitt uppvaknande lite mer brutalt än så då jag stod huvudstupa på helt slät asfalt. Efter en halv kullerbytta i luften slog jag i knät, armbågen och ena handflatan och det gjorde sjukt ont. Alltså ingen fara, men ni vet hur tilltuffsad man blir av chocken.

Jag sprang i de centrala delarna av Göteborg och det fanns flera människor runtomkring mig som hade möjlighet att fråga ”Hur gick det?”.

Hur tror ni  omgivning reagerade när det 37-åriga vrålåket gjorde en faceplant?

# En bil party-tutade tre gånger som om jag startat nån jävla fest.
# Två tonårstjejer orkade för första gången för dagen titta upp från sina mobiler och fnissa.
# En man i 50-årsåldern klev nästan på mig och skyndade raskt vidare.
# En yngre kvinna hajade till, men bestämde sig snabbt för att strunta i vidare engagemang.

Och där låg jag på asfalten och letade efter den där stenen eller trottarkanten som jag eventuellt hade snubblat på. Något sånt fanns inte…

Det var bara att linka vidare i livet. De första stapplande stegen efter ett plattfall på asfalt gör sjukt ont, men det var inga problem att slutföra träningspasset. Där och då bestämde jag mig för att alltid kolla läget en extra gång. Det är inte svårt att fråga ”Hur gick det?” och visa lite medmänsklighet en helt vanlig dag mitt i livet.

Släng vågen – här har du 500 gram frukt och grönsaker!

Kommer ni ihåg Men Mias frukt- och grönt skola? Nu är det äntligen dags för del 2. Under del 1 då jag vägde mitt eget intag av och frukt- och grönsaker kom jag på att det där med att väga sin mat är bland det osexigaste som finns (undantaget om någon behöver göra det av hälso- eller medicinska skäl). Därför ska jag hjälpa er att få koll på ert intag av frukt och grönsaker utan köksvåg. Det viktigaste är inte att äta exakt 500 gram om dagen utan snarare att skapa en känsla för vad 500 gram är och sen göra sitt bästa.

Nedan finns tre olika exempel med cirka 500 gram frukt och grönt. Äter du som på bilderna är du ”safe”, men du får gärna äta mer.

Tallrik 1: Blomkål, tomat, banan, blandade bär, morot och bladspenat.

Om jag skulle ha detta framför mig under en dag skulle jag lägga bären på frukostgröten och käka bananen som en del av ett mellanmål. Tomaten och bladspenaten skulle vara del av salladen, som alltid finns på vårt middagsbord. Jag gillar att knapra på saker och äter därför morötter och blomkål precis som de är när det passar under dagen.

Tallrik 2: Zuccini, aubergine, äpple, apelsin, bladspenat, spetskål och gurka.

Jag fräser zuccini, aubergine, bladspenat och spetskål i olja och kryddar med salt och peppar. Det blir ett perfekt tillbehör till lunchen. Frukten får bli del av mina mellanmål. Gurkan fanns i en smarrig tzaziki.

Tallrik 3: Blå vindruvor, kiwi, klementin, rödlök, bladpersinlja, blomkål, broccoli, isbergssallad, tomat och gurka.

Kanske äter jag lunch ute och det enda som finns på salladsbuffén är isbergsallad, tomat och gurka som inte väger så mycket och dessutom innehåller mycket vatten. No worries! Jag åt ju en kiwi för att dryga ut frukosten, tog en klementin till mellanmål och käkade vindruvor framför TV:n på kvällskvisten. Broccolin och rödlöken var del av middagspajen, blomkålen åt jag för att döva min ”jag-är-så-jävla-hungrig-nu-hunger” när jag lagade middag och bladpersiljan piffade till salladen till pajen.

Jag hoppas du kan ha nytta av bilderna ovan. I del 3 av Men Mias frukt- och gröntskola kommer ni att få konkreta tips på hur man äter mer frukt- och grönt i sin vardag.

Ät mera och variera!

Springa in det nya

Det är något väldigt speciellt med att springa in ett par nya löparskor. Speciellt för mig som köper nya löparskor så sällan jag kan. Jag är omedvetet snusförnuftig på det sättet och sliter löparskorna till de verkligen går sönder. Skulle kunna skriva om hållbarhet nu och liksom ba ”Save the planet!”, men nej… Då skulle jag fara med osanning. Jag är bara sjukt dålig på och hatar shopping som innebär att jag måste gå ner på stan och trängas med folk. Brrrr.

Jag vill att mina löparskor ska funka till alla typer av pass och tävlingar, förutom lerig terrränglöpning då jag använder mina lerskor…

När jag reser vill jag att det ska räcka att ha ett par med. Helst vill jag inte äga fler än ett par, då det i en motionärs liv är ganska onödigt med fler par skor än de som faktiskt funkar.

Mina tåliga ben och fötter behöver ingen direkt dämpning. Huvudsaken att skon är lätt och får fötterna att peka i samma riktning som näsan.

I det här inlägget skiter vi fullständigt i vilka löparskor jag köpte igår. Istället pratar vi om premiärturen som blev ett lite längre distanspass på 15 kilometer i dagsljus på en onsdag. Ni hör ju! Oerhört speciellt. Det är sällan jag hinner springa 15 kilometer nu för tiden och aldrig mitt på dagen på en vardag. Men just idag gick det och skorna höll måttet hela vägen i mål.

Jag och mina nya löparskor kommer att ha mycket roligt tillsammans. Nästa pass blir ett intervallpass. Längtar redan…