Jag dansade i en outfit

…på Instastories igår. För hör och häpna, jag har köpt nya träningskläder! På rea. Men inte sjutton blev det särskilt billigt för det…

Jag klickade hem ett par blommiga tights i kompressionsmaterial som är att betrakta som skavsårsfria och inte kan åka in i rumpan. De kommer definitivt att få följa med till Helsingborg.

I beställningen låg även ett linne med pornorygg, det vill säga det visar väldigt mycket hud. Jag är inte helt säker på att jag vill fläka ut mig så mycket under ett lopp, men linnet var väldigt luftigt och skönt och matchar de blommiga tightsen bra.

Så nu ska jag pussla och fundera. Riva fram alla mina toppar och än en gång konstatera att jag inte äger några t-shirts, bara linnen. Jag ska dra på mig kompressionsstrumpor och våndas över huruvida de gör någon nytta eller ej.

Och så har vi löparskorna. Mina två par. Aldrig har ett val varit så svårt.

Jag är väldigt glad att de blommiga tightsen satt som de skulle och är självklara till min marathoncomeback.

Testade förresten både tights och linne under morgonrundan i morse, men fick även göra jackpremiär, så ingen onödig hud visades upp i centrala Göteborg.

Hösten är här. Men formen? ^^

Bästa uppladdningen?

Enligt rykten är nästa vecka på mitt jobb den värsta på året vad gäller arbetsbelastning. Det är till och med en kickoff med bjudglass i slutet av den här veckan för att samla krafterna inför det som komma skall.

För mig är det inte bara tuffaste arbetsveckan på året. Precis när den tar slut ska jag nämligen sätta mig i en bil och åka till Helsingborg för att springa Marathon.

Bättre uppladdning inför sin marathoncomeback hade en kanske kunnat önska sig. Fast samtidigt har jag 4.2 mil ”tid för mig själv” på lördagen att återhämta mig mentalt på. Jag väljer att se det så.

För om det är så att jag i egenskap av ”fortfarande väldigt ny på jobbet” gör en massa fel, ställer till det och svettas ymnigt, kommer jag garanterat att springa ifrån de problemen under loppet. Eller så orkar jag helt enkelt inte tänka på dem på grund av soppatorsk efter 15K.

Nej, jag valde ju liksom inte Marathon efter jobb eller jobb efter Marathon. Jag valde den tävling som kändes rätt i hjärtat och det är mycket värt. Så jag står gärna mitt kast och gör det bästa av situationen för en heltidsarbetande småbarnsmorsa med måttliga löparambitioner.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser i dagens instagramflöde att det bara är tio dagar kvar till start i Helsingborg Marathon. Sånt håller jag nämligen inte reda på själv.

Läglig vila

Livet blir så där extra påtagligt att man faktiskt lever det när man beslutar sig för att ta en extranatt i huset vid havet och åka tidigt på morgonen direkt till jobbet inne i Göteborg. Bilfärden tar vanligtvis bara drygt en timme. Sen fastnar man såklart i bilkö utanför Kungälv och försöker därefter lite snyggt lämna in stora tjejen på en förskola som är stängd för studiedag…

Ach, allting ordnade sig och jag var väl bara cirka en timme sen till slut, men min dag blev ju inte kortare för det.

Som tur är har jag faktiskt en planerad vilodag från träning idag. En fågel viskade nämligen i mitt öra att ”det är dags att börja dra ner på träningen inför marathonstarten”. Det finns säkert en poäng med att göra det eftersom känslan i kroppen just nu är ”död fisk” alternativt ”tung säl” eller ”trött gammelhäst”.

Så nu ska jag vila i två veckor och äta potatis, grönsaker och godis.

Hurra!

P.S. När ni läser potatis ovan ska ni tänka på att den kan vara kokt, ungsbakad, stekt, friterad och räfflad… Möjligheterna är oändliga för världens bästa knöl.

Slitna tankar och drömmar

Med gårdagens intervaller kvar i benen gav jag mig i eftermiddags ut på ett distanspass på tolv kilometer. Jag var så schleten, det tog sjukt lång tid för att vara jag och jag hann på gott och ont tänka på väldigt många saker…

Jag tänkte på att jag som är så lättpåverkad, speciellt av vad Anna gör, nu ligger i riskzonen att anmäla mig Ultravasan. Shit. Det skojar man inte bort utan långpass i kroppen. Kanske bäst att ta tjuren vid hornen och börja samla kilometer direkt?

Sen tänkte jag på att jag förmodligen kommer att vara precis så här sliten, om inte ännu slitnare, när jag passerar 30K på Helsingborg Marathon. Vid den insikten försökte jag öka farten. Det gick inte… Jag tröstade mig med att inte en endaste meter under min marathoncomeback kommer att gå i fyraminuterstempo som igår. Då kändes det lite bättre.

Sen gick jag i mål vid havet och levererade mig själv årets skräll. Nästa år ska jag vara med på både det triathlon och det swimrun som anordnas här utanför husknuten. Skakade hand med mig själv på den saken och såg mig själv i våtdräkt och badmössa. Den synen gjorde min kväll…

Hoppas ni har haft en fantastisk helg!

Intervallidéer

Näe, den mest planerade och strukturerade stjärnan på träningshimlen är man ju inte och kommer förmodligen heller aldrig att bli. Därför tycker jag att det är bäst att ta tillvara min spontanitet och bara köra när andan faller på. Idag sprang jag faktiskt så hårt att jag lyckades skrämma livet ur en flock får och en liten ponny. Näe, det var inte riktigt sant, men tydligen låter den här kvinnan ganska mycket när hon mitt under en intervall snubblar på sina egna fötter och håller på att åka med näsan före i asfalten. Det gjorde jag inte, men snubblet gjorde att jag fick öka sen för att nå mitt mål.

Bilden nedan representerar ”Lugnet före löparen”. Skrolla ner lite till så får du läsa om mitt passupplägg.

1. Uppvärmning 8 km åt ena hållet.
Det kan ju låta som en väldigt lång uppvärmning, men det finns ett syfte med det.

2. Vänd.
Ja exakt så kul ska vi ha det. Exakt samma väg, utan genvägar i kurvorna, ska springas tillbaka.

3. Direkt när du vänder startar dagens intervaller – 6 x 4 minuter.
Mellan varje fyraminutare är det ståvila i två minuter gäller.

4. Jogga ner 2 km
Nu får du vara hur sölkorvig som helst. Eller varför inte dansa?

5. Efter exakt åtta kilometer ska du gå i mål på exakt samma punkt där passet startade.
Jaha, så du kan din matematik? Då förstår du också att det var fyraminuterstempo som gällde på intervallerna för mig idag för att få ekvationen att gå ihop.

Nej, jag vet att alla varken kan eller vill springa i fyraminuterstempo, men passupplägget ovan går faktiskt att göra till ditt eget med helt egna mål, en egen distans och egna intervaller.

Sen tyckte jag att det var lite kul att få skryta om mitt fyraminuterstempo, som jag aldrig trodde skulle gå vägen på grund av kuperingen, men det gjorde det. Hurra!

Här, vid nyponrosen, var min start och mitt mål.

Helsingborg Marathon min gamle vän!

Jag är inte alltid den som är snabbast i vändningarna. Saker måste helt enkelt få ta tid och mogna.

Trots att jag har vetat i bakhuvudet i typ ett års tid att jag ska springa Helsingborg Marathon 2017 så anmälde jag mig först igår. Mognadsprocessen nådde helt enkelt sin kulmen.

Helsingborg Marathon är loppet jag aldrig sprungit, men som jag ändå känner mig väldigt bekant med. Loppet har varit med mig så länge att det känns som en kär gammal vän. Det hela startade redan i oktober 2015, när jag överraskades med en startplats på posten. Tyvärr kunde jag inte nyttja startplatsen i september 2016 eftersom jag råkade föda barn och sånt. Men det kan jag nu. Om lite drygt två veckor kan jag nyttja startplatsen hur mycket som helst. Hurra!

Det är äntligen dags att säga hej till min käre gamle vän Helsingborg Marathon.

Jag hoppas att vi fortfarande är goda vänner när jag passerar mållinjen den 2 september 🙂

Och träningen går såklart helt enligt plan…

Därför blev det ingen blogguppdatering på vilodagen

Det är onsdag och dagen går sin stilla gång. Nån timme efter lunch får jag reda på att loppet jag tänkt springa på lördag inte kommer att gå av stapeln. För första gången på 36 år ställs det in.

Informationen ger mig brutal huvudvärk och jag tvingas gå hem tidigare från jobbet.

Några timmar senare är hela familjen på en sedan länge planerad helkväll på Liseberg. På grund av min hälsostatus slipper jag åkattraktioner och underhåller istället personen som bara når mig till knäna. Hon krälar runt, äter jord och rensar rabatter. Som pricken över i ställer hon sig upp bredvid en främmande kvinna, tittar bedjande på henne och säger ”Mamma!”

Timmarna går, solen steker oss och vi äter medhavda tonfiskmackor på en bänk medan vi tittar på en jättekanin som spelar badminton.

Livet ni vet!

Innan hela kvällskalaset är över har klockan hunnit bli nio och min huvudvärk finns fortfarande med mig om än inte lika brutal. Så jag tar för ovanlighetens skull ett moget beslut och går och lägger mig direkt.

Och så blev det torsdag. Vilodagen är ett minne blott och det uppstår helt plötsligt eoner med tid till att både träna och blogga igen…

Träningen knycklade jag in i morse mellan 06.00 – 06.56. På den tiden hinner man faktiskt både springa som värsta sölkorven och ägna sig åt lite halvhjärtad kvalitetslöpning. Blogguppdateringen sker just nu på en höft mellan nattning och sitta i soffan en stund och göra ingenting.

Livet ni vet!

Lättpåverkad

I morse satt jag och tänkte på hur lättpåverkad jag är. Tankarna kom i takt  med att jag sörplade i mig en Cappuccino.

Att jag dricker en Cappuccino är inget konstigt, men att jag numera nästan alltid ersätter vanlig och hederlig (och god!) komjölk med iKaffe från Oatly är till viss del en bloggares fel.

Någon som kan gissa vem? Svaret med kommentar finns under den något skitnödiga bilden på mig…

Bloggaren är Anna.

Kommentar: Tycker det är synd att hon inte påverkat mig lika mycket med sin långpasspassion och vill understryka att jag dricker iKaffe i Cappuccinon för att det är gott också, inte bara för att min stora bloggidol gör det…

Så kliver jag utanför komfortzonen!

I fredags bloggade jag en miniutmaning inför den här veckan och vet att åtminstone tre till har hakat på. Kul! 🙂

Utmaningen handlar i sin enkelhet om att träna utanför komfortzonen, äta gott och vara snäll.

För egen del har det inte blivit några efterlängtade laxburgare än och i morse var jag alldeles för trött för att orka kliva utanför komfortzonen på gymmet. Eftersom det bara är måndag har jag inte hunnit anstränga mig och vara en bra människa heller.

Fast nu vet jag i alla fall vad veckans ”utanför komfortzonen” kommer att bli. Zonen kommer att klivas över på fler olika sätt.

1. Det värsta är att jag ska ha en nummerlapp på bröstet. Eller snarare kommer jag att ha nummerlappen så där ungt och tillknycklat på magen, men ändå… Den kommer att sitta där som ett jäkla onödigt frimärke medan jag springer.

2. Jag ska tävla på en bana som mäter 14.9 kilometer och är jättekuperad. Kuperingen kan jag leva med, men hur sjutton springer man 14.9 kilometer? I min värld är 14.9 kilometer varken långt eller kort. Det är bara en siffra liksom. Jätteobehagligt…

3. Tanken är att detta ska vara en riktig urblåsning inför Helsingborg Marathon. Det vill säga en anledning att slippa springa långpass även denna helg. För om jag springer knappa 15 kilometer med blodsmak och mjölksyra på lördag så kan jag liksom inte utsätta kroppen för ett långpass också . I regelboken är skaderisken alldeles för hög…

Så jag kliver utanför min komfortzon genom att slänga in en extra tävling på menyn. Härligt! Eller inte…

Hade det varit härligt hade ju 14.9 kilometer kuperad landsvägslöpning varit inom min komfortzons smala ramar och därmed inte heller fått vara med som ett festligt inslag i veckans lilla utmaning.

Marathonförnekelsen fortsätter…

Det här var helgen då jag skulle springa mitt fjärde och sista långpass inför Helsingborg Marathon. På lördag morgon märkte jag nämligen att det återigen var så där länge sedan jag sprang långt att jag glömt bort att det överhuvudtaget hänt.

Vad tror ni hände med min storslagna långpassplan?

På lördagen förhandlade jag till mig ett gäng intervaller.

Idag söndag sprang jag sju kilometer åt ena hållet, tröttnade och förhandlade genast till mig sju kilometer snabbdistans så fort som möjligt hem.

Det kanske är bäst att förtydliga att det var mig själv jag förhandlade med.

Med tre veckor kvar väljer jag alltså fortfarande att förneka min marathonstart. Det man inte tänker på gör faktiskt inte ont någonstans…