En sen fredagslista

Veckans arbetsmiljöproblem

Jag är ju för närvarande en ”hårt arbetande” hemmafru och sambon, som går upp klockan 5 på mornarna, har under veckan sovit på soffan för att slippa vakna stup i ett av barnens hostattacker. Ibland har han vaknat ändå och kommit till undsättning. Jag liksom ba ”Jaha, är det så här det ska va nu. Romantiken är död! Vi sover i olika rum!” Igår flyttade han till min stora glädje tillbaka igen, men eftersom jag vaknade med öronvärk inklämd mellan två svettiga barn blev det ont om romantik ändå…

Veckans hjälte

Jag vet inte om någon märkte det, men min blogg dog en stund idag och jag var helt säker på att jag aldrig skulle få innehållet tillbaka. Det var såklart min eminenta webbdesigner Johanna – enklaknep som fick rycka in och ta hela smällen. Johanna är ett superproffs, som med säker hand hanterade min ångest, mitt inre drama och min kraschade blogg.

Hur skulle du hantera att få ett meddelande som börjar på följande sätt:

”Hej Johanna! Okej… Det här är skitjobbigt att skriva eftersom jag ljög för dig förut för att döva min egen ångest och få lite tid att vara idiot och samla ihop mig ifred. Jag har inte gjort någon backup. Aldrig någonsin.”

Och avslutas med:

”Ledsen att du måste arbeta med ett klantarsle och idiot.”

Som ni märker är det inget fel på den här bloggen längre och det är inte min förtjänst. Johanna är definitivt veckans hjälte!

Veckans onda cirkel

Det är torsdag och jag vaknar med öronvärk i höger öra och ringer den vårdcentral där jag är listad. Det tutar upptaget i en och en halv timme. Blir asförbannad och ringer en annan vårdcentral. ”Hej, jag vill lista mig hos er genast. Hjälp mig!” Får svaret att jag gärna får lista mig hos dem, men att mitt nya val börjar gälla först om 24 timmar, innan dess kan de inte hjälpa mig. ”Jag rekommenderar dig att gå till jouren (Läs: akuten) som öppnar klockan 17.00!”  Ringer vårdcentralen där jag är listad igen. Det tutar fortfarande upptaget så jag gör slag i saken och listar om mig på webben.

Fredag morgon vaknar jag med öronvärk i båda öronen. Ringer glad upp min nya vårdcentral, ni vet den som har hyfs att svara i telefon. ”Nej, tyvärr vi har inga tider idag. Det är ju februari du vet *skratt* så jag rekommenderar dig att gå till jouren som öppnar klockan 17.00!”

Allvarligt! Innebär det här att jag kommer att vakna upp imorgon med öronvärk i mitt tredje öra och bli hänvisad till helvetet direkt?!

Veckans vegetariska favorit i familjeköket

Så avslutar vi ändå denna veckolista med något gott! En ihophöftad potatis- och champinjonsoppa (färska chaminjoner, lök, potatis, vatten, grädde och grönsaksbuljong) med färskt snabbröd, som den här hälsohetsaren givetvis gjorde om med dinkel och graham. Bullformarna är inget försök till dålig bloggstyling. Jag hade slut på bakplåtspapper…

Så hur har din vecka varit hittills?

Det jag saknar mest med ”att ha ett jobb”

Jag gjorde en spontan tillbakakik i bloggen för att se vad jag bloggade den här dagen förra året. Där hittade jag inlägget Håll dig på mattan! som beskrev ett av mitt och min dåvarande kollega Anns regelbundna träningspass nere i jobbgymmet. Hon är förövrigt en nära vän nu och jag tror vår träning hjälpte till att få vänskapen att blomma friskt 😉

Jag blev nostalgisk och träna-på-jobbet-längtig. Som föräldraledig rör en sig liksom hit och dit och tränar en hel del, men utan ordentlig struktur. När jag jobbade hade jag dels transportlöpningen till och från jobbet och dels träningen med kollegorna. Veckomängden fylldes med glädje och nytta och framför allt av bara farten.

Vad jag vill ha sagt?

Vet inte. Kanske att det är dags att klippa sig och skaffa ett jobb? Det måste dock ligga på lagom transportlöparavstånd…

Har min blogg en själ?

Låt oss snacka lite deep shit nu va. Jag är inne på tredje dagen av hemmaskrotande med mer eller mindre krassliga barn. Jag är själv lite halvsjuk och har spenderat dagen i sängen med en varm bäbis på bröstet och en lätt rastlös fyraåring bredvid. Eftersom jag inte kommer utanför dörren, så hinner jag tänka en hel del och dessutom uppskatta det som finns där utanför extra mycket. Är hoppfull inför morgondagen och tror att vi kommer att kunna samla lite D-vitamin då. Nåväl. Vad tänker jag då på en dag som denna?

Jag har inte helt oväntat ägnat fem minuter åt den här bloggen och dess innehåll. Vad håller jag på med egentligen? Lätt feberyrslig och efter att ha gurglat en liten kopp whiskey lyckades jag komma fram till följande:

Bloggen Men Mia! vill inspirera till träning och rörelse på flera olika sätt och efter individuella förutsättningar. Jag vill vara personlig ibland och visa hur jag lever mitt liv utan att för den sakens skull komma med några pekpinnar till hur någon annan ska leva sitt. Jag vill att ni ska fatta att jag tycker livet är kul. Jag vill att ni ska dra på smilbanden emellanåt. Jag vill att ni ska förstå att det där med att prestera inom träning inte är något dåligt som måste innebära stress och alldeles för höga krav. Jag vill också att ni ska förstå att det är okej att ta det lugnt. Däremot använder jag aldrig ordet balans. Begreppet ”unna sig” lyser också med sin frånvaro. Jag vill nämligen att människor ska leva och må bra utan att gå runt och fundera om det är balanserat eller inte eller om de är värda att unna sig någonting.

Lite så typ. Men når jag verkligen fram?

Har min blogg en själ?

Eller är Men Mia! bara trams?

Vad får du egentligen ut av att hänga här?

Jag är väldigt nyfiken. Ge mig ett svar om du orkar 🙂 Hur du än gör så vill jag att du ska veta att jag verkligen uppskattar att du läser min blogg. Det betyder mycket för mig!

Fred på jorden! Amen!

Första veckan i träningsprogrammet

Det gick såklart som en dans att genomföra förra veckans tre nyckelpass – ett distanspass, ett intervallpass och ett marklyftspass. Det finns liksom en tanke med att de bara är tre, eftersom jag alltid hinner träna tre gånger på en vecka. Allt utöver de tre nyckelpassen är en bonus och det blev rejält med skön träningsbonus kan jag lova.

Istället för att gå in på samtliga tre träningspass i detalj ska jag lära er hur man kan göra något som redan från början är brutalt, lite mer brutalt ändå…

Jag hade en tanke med att starta träningsprogrammets intervallträning med enminutsintervaller och trettiosekundare. Jag vill ge kroppen en chockstart för att få den att förstå att det var dags att börja jobba hårt och snabbt igen.

Grundupplägget på intervallerna

Uppvärmning
10 x 1 minut med 1 minuts vila mellan varje intervall
10 x 30 sekunder med 30 sekunders vila mellan varje intervall
Nedjogg

Hur jag genomförde intervallpasset

Uppvärmning
10 x 1 minut med 30 sekunders vila mellan varje intervall
10 x 30 sekunder med 15 sekunders vila mellan varje intervall
Nedjogg

Jepp, av lite olika anledningar bestämde jag mig i sista stund för att halvera vilan. Och eftersom planen var att springa i maxfart blev löparkalaset väldigt brutalt. Konstaterar i efterhand att en minut kan kännas väldigt lång när mjölksyran sprutar och att 15 sekunders vila efter ett tag upplevs som en helt ovärd fis i rymden. Det korta, men ack så effektiva intervallpasset, visste var det tog så att säga.

Lägg därtill att passet genomfördes i snöblandat regn och bitvis hård motvind, men det tycker jag är sånt man får räkna med just nu. Det finns i min mening väldigt få anledningar att välja bort utomhustid och ställa sig på ett löpband istället, men det är ju en smaksak.

Efter brutal löpning blir man ändå väldigt glad på något sätt.

Tid och träning

Jag får då och då frågan om hur jag hinner träna så mycket. Min första reaktion är att himla med ögonen (sorry!) då jag själv inte tycker att jag tränar särskilt mycket alls nu för tiden. I min värld är det nämligen inte mycket att utöva någon fysisk aktivitet varje dag och vardagsmotionera när tillfälle ges. Det är snarare ett minimum. En vilodag är bra att ha ibland förstås, men när jag i tid tränar så lite som jag gör just nu och dessutom varierar träningen väldigt mycket, är vilodagar inget min kropp och hjärna är i behov av.

Vi har våra egna gränser – fysiska, mentala och tidsmässiga – och det är helt okej. Vi prioriterar olika. Det är också helt okej.

Ett gympass för mig är vanligen 30-40 minuter och jag gör det bästa av varje minut. Löpningen brukar få 40-60 minuters kärlek åt gången och jag njuter varje sekund. Jag gör det bästa av min träningstid eftersom jag är så glad i att röra på mig.

Jag har anpassat träningsmålen efter den tid jag har till förfogande och inte tvärtom. Det finns ett skönt lugn i det eftersom jag aldrig behöver välja bort någonting annat. Nej, jag siktar inte på några marathon eller ultralopp just nu, däremot ska jag bli så snabb jag kan på 5K och lyfta 100 kilo i marklyft.

Träningen ligger och sladdar i slutet på topp tre på min prioriteringslista i livet. Ibland trillar den ner en bit för att livet kräver annat. Under andra perioder klättrar träningen upp och får en massa fokus.

Inga konstigheter. Inga konstigheter alls faktiskt.

Jag längtar redan till kvällens tolvkilometare som ska gå i skapligt tempo genom Göteborg, men först ska jag spendera en hel dag med kidsen.

Veckans löparkul hittills

Igår lyckades jag springa 6.5 km på 44.53! För någon kan det vara en stor prestation. Själv blev jag dock ytterst fundersam över klockans siffror. Nog för att jag hade tagit det väldigt lugnt, men…och bara 6.5 kilometer? Brukar inte den där rundan vara strax över åtta kilometer? Vred och vände på löparklockan, men den fortsatte envist att visa dessa siffror. När jag kom hem insåg jag att jag hade knappat in att jag var ute och sprang på löpbandet. AHA! No GPS! Betyder det då att när jag i distans springer 8.5 så springer min fysiska kropp egentligen bara 6.5? Det sparar ju massor med energi…

Parallellt med mitt träningsprogram mot snabba 5K satsar jag på att öka farten på ett distanspass i veckan eftersom jag ibland upplever mig själv som en slö sölkorv som bara är ute och glider i löparskor istället för att faktiskt träna… Tidigare i veckan såg jag äntligen skymten av fornstora 4.48-dar (vilket år 2011 var mitt enda tempo vare sig jag sprang milen eller ett marathon) när jag utan problem sprang en kontrollerad mil på under 50 minuter. Visste väl att jag hade det i mig! Från och med nu ska den slöa sölkorven vila minst ett distanspass per vecka.

Det är också lite löparkul på gång i helgen.

Självklart har jag sparat veckans intervallpass med korta intervaller, som därmed måste ske på väldigt kuperade vägar. Typiskt… Jag planerar också ett havsnära sölkorvspass. Gissa vilket jag ser fram emot mest? 😉

Jepp. Det mesta känns himla löparkul just nu faktiskt. Om några dagar tänker jag, vare sig ni vill eller inte, berätta hur det har gått med första veckan på mitt träningsprogram.

Utomhusmys?

Det är en förmån i livet att få köra Utomhusfys på Heden. Så ja, som ledare är utomhusfys lika med utomhusmys. Jag vet inte om deltagarna skulle kalla det för mysigt under tiden de tränar, men för- mellan- och eftersnacket är riktigt härligt och familjärt.

Igår var ett riktigt guldexempel på hur bra utomhusfys kan vara. På plats fanns ett gäng trogna deltagare som jag numera ”känner”. Det krävdes med andra ord inget förhör om träningsbakgrund och sånt utan räckte med en update om deras dagsform. På Heden var vindstilla och några plusgrader i luften. Vi startade passet klockan 17 och för första gången någonsin i Utomhusfys på Hedens historia fanns där en strimma dagsljus inledningsvis. Den släcktes dock rätt snabbt…men gav hopp!

Mitt under benblocket bombades träningspasset av hela min familj. Fyraåringen försökte stjäla showen från morsan med sina djupa skidhopp och lyckades i några sekunder, innan hon själv tröttnade och började pyssla med annat.

Under avslutningen och tillika kondistionsblocket nådde mina coachingendorfiner sin kulmen. I intervaller om fyra, två och en minut burpade (som i burpees), knäböjde och sprang deltagarna med stor energi. Sen joggade vi ner, sträckte ut och pratade om skidresor.

Jag kommer aldrig att erbjuda någon militärisk utomhusfys med skrik, hets och visselpipa. Jag vill att deltagarna ska prestera och göra sitt bästa av helt andra anledningar. För att de vill. För att de tycker att det är kul. För att de märker hur bra det får dem att må.

Att jag redan har ett gäng trogna deltagare som dyker upp ser jag som ett bra betyg. Jag hoppas att de blir ännu fler. För sanningen är den att det inte är helt enkelt att starta upp utomhusträning när göteborgsvädret är som värst med några få undantag. I vår, när solen nuddar bar hud och det definitivt är vantfritt, hoppas jag få se fler träningstalanger blomma på Heden, mitt i centrala Göteborg.

Mer utomhusfys till folket! Och mer utomhusmys till Mia!

Vegetarisk fägring i familjeköket

Tack för de tips och den vegatariska inspiration ni lämnade efter er i kommentarsfältet på inlägget där jag berättade att jag var Kött. Trött. Sedan dess  har det gått så bra i det vegetariska köket att min familj hotar att lämna mig om de inte får äta kött snart. Jag är helnöjd med det…

Nu vill jag bjuda tillbaka! Några recept får ni inte, ty under veckan har jag höftat ihop ett gäng vegetariska rätter på känsla. Nedan bjuder jag på mina tre favoriter.

Kikärt- tomat- och Kesofyllda parikor med mozzarellahatt

Koka ihop en god tomatsås (krossade tomater, gul lök, salt, peppar och oregano) och släng i ett paket kikärtor och några skedar Keso. Halvera paprikor och fyll med såsen. Lägg på en mozzarellahatt och gratinera i ugnen på 200 grader i minst 20 minuter. Här serverades paprikorna med pasta, sallad och en klick fet yoghurt.

Piffig pannkaka

Gör en helt vanlig ungspannkaka. Jag förstärkte smeten med dinkelmjöl och havregryn för att göra den mer mättande. Servera med kreativa grejer. Som ni ser på bilden hade vi Keso, fetaost, grönsallad, sylt och jordgubbar. Då kan man först göra en salt och matig pannkaka och toppa med en söt pannkaka som ”efterrätt”.

Morots- och potatisbiffar

Rivna morötter, potatis, lök och Keso blir inte en särskilt hållbar smet. Därför hävde jag i två ägg också och doppade biffarna i ströbröd innan stekning. Då satt de ihop och blev dessutom krispiga. Hur gott som helst med ris, grönsaker och en smakrik youghurtsås!

Vegetarisk mat är gott! Vegetarisk mat är bra! Vegetarisk mat är enkel!

Mitt februari

Mitt februari – min sista riktiga föräldralediga månad, som bara är min. Fast jag känner ingen stress, ty jag kommer att vara ledig nästan hela mars också…

Mitt februari – då jag får besök av min bästa vän med bebis från Stockholm. Vi tänker vara väldigt föräldralediga tillsammans då.

Mitt februari – då jag ska bena ut och komma fram till vad jag vill göra efter föräldraledigheten. Typ när mars är slut. Jag är fortfarande på jakt efter den perfekta yrkestiteln och yrkesvardagen för mig och har ett gäng lösa trådar ute. Näe, man behöver absolut inte vara färdig bara för att man fyllt 37. Däremot har jag blivit jäkligt kräsen…

Mitt februari – som kommer att bjuda på minst fyra Utomhusfys på Heden. Februaris första utomhusfys kör vi redan ikväll.

Mitt februari – jo jag tänker springa massor och bli ännu starkare på gymmet.

Mitt februari – då jag får erkänna att jag ibland låter bli att leva i nuet och räknar ner till två veckors familjesemester i solen. Medan vi väntar hoppas jag att vi hänger i vårt andra hem vid havet så mycket som möjligt.

Mitt februari – det kommer att bli fint!

I februari 2016 såg vårt hus vid havet ut som på bilden nedan och jag var gravid. Nu står där ett fullt möblerat hus, vår älskade skatt Juni är över ett halvår, den lilla i svart overall fyller snart fyra år och mamma Mia är stark och snabb som Pippi Långstrump. Tänk vad mycket bra som kan hända på ett år 🙂

Saker jag aldrig trodde att jag skulle göra på gymmet…

# Helt ohämmat dansa min egen vick-på-rumpan-dans som alltid gör någon glad.

# Räcka ut tungan mellan varje set marklyft med en förhoppning om att få någon annan att räcka ut tungan tillbaka.

# Vrida på huvudet mitt under armhävningarna på bosubollen och sjunga min baram-baram-bapp-bapp-sång bara för att få ett leende.

# Säga ”Hur har du det älskling?” säkert 100 gånger till någon som är väldigt nöjd.

# Byta plats och övning, inte för min egen skull, utan för att jag är rädd att någon annan ska bli uttråkad.

# Svara ”Dadadadaaaa!” till någon som säger ”Dadadaaaa!”

# Småsnacka småbarnsliv med föräldralediga pappor som också hänger på gymmet med sina barn.

# Fundera en stund över vad alla andra föräldralediga mammor i Göteborg gör just nu. Varför är de inte här liksom? Bästa stället ju!

# Tänka på att den där mammaträningshetsen som det snackas så mycket om, tyvärr nog inte har haft någon större effekt. Kan jag hjälpa till och hetsa mer på något sätt?

# Avsluta passet för att någon annan blir hungrig.