Härligt och balanserat beteende…

När det spöregnar på tvären och åt alla håll, blåser hårda vindar och är iskallt ute stannar den som är härlig och balanserad inomhus och delar kanske en bild på en brasa eller några tända ljus på Instagram och skriver nåt om hur viktigt det är att våga vila och prioritera annat än träning. På nästa instagrambild är personen ute och promenerar i full regnmundering och hävdar att det är ju ändå rörelsen som är det viktigaste.

HUR TRÅKIGT LÅTER INTE DET?!

Not for me…

Jag tycker att vi en gång för alla byter ut hashtagen #balans mot #baluns och lever lite mer utan att tänka på hur vi lever 🙂

Jag hade verkligen inte behövt springa idag. Med tanke på hur mycket jag redan sprungit under veckan hade det kanske varit ett mer ”balanserat” beslut att låta bli oavsett väderlek.

Men jag gjorde det \o/ Med  regntunga shorts, extra klistriga kompressionsstrumpor och sambons för stora och dyngsura t-shirt smiskande runt kroppen kammade jag hem totalt 14 kilometer med 3 x 3000 meter i en bit under marafart där på mitten. Jag frös så jag skakade, svor, blev nerstänkt av bilar och pekade finger. Jag hatade det i motvinden. Jag älskade det i medvinden. Jag längtade hem. Jag längtade bort. Jag ångrar ingenting.

Det är BALUNS när det är som bäst!

Att leva som ett löparproffs

Både efter tremilaren tidigare i veckan och efter dagens distanspass har jag kommit hem till ett skinande rent hem och ett dukat matbord.

Medan jag har matat steg i löparskor har det med andra ord skett massor med positiva förändringar i vårt hushåll. Jag vet inte om sambon vill att jag ska tro att jag lever som ett löparproffs eller om han bara passar på när en av lortgrisarna är ur vägen… Jag väljer det förstnämnda!

Fast efter intagen måltid slutar proffslivet ganska abrupt. Det spelar ingen roll hur grym min sambo är och att golven är skinande rena. Någon återhämtning och något andra träningspass för dagen i mitt flådiga proffsliv blir det liksom inte. Man ska ju hänga tvätt, värma gammal tacofärs, byta blöjor, tävla mot kids i krabbfiske och krossa hjärtat på sin fyraåring genom att tvinga hem henne från kompisarna halv tio på kvällen…

Fast jag är oändligt tacksam för mina förmiddagar som löparproffs den här veckan.

Och till er som hittat hit från Annas inlägg om oss och våra olikheter och funderar över den där korven i fruktfatet. Här är den!

Min marathonsvaghet

…är de stora tårarna som rullar nerför mina kinder.

I samband med varje Marathon jag har sprungit har jag nämligen börja storgrina fem minuter innan start och haft snorig andnöd i startögonblicket och under hela första kilometern. Värst har det varit när starten gått på Stockholm Stadion. Det är för fint och högtidligt med alla dessa människor som precis ska förverkliga sig själva och springa 4.2 mil. Det spelas pampig musik, peppas på alla möjliga vis och spänningen och förväntningarna går att ta på.

Jag klarar inte av det. Jag storbölar.

Undantaget är Skogsmaran 2014 då jag hade fullkomlig panik i starten eftersom jag hade glömt chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det kom en och annan tår då också, men inte inte på grund av att det var högtidligt…

Hur ska jag komma förbi det här lilla gråtproblemet i september? Med hörselkåpor och ögonbindel till starten går och folkmassan börjar trycka mig framåt?

Det ”har hänt” att jag gråtit vid målgång också, men då gör det ju ingenting.

Ytterligheter

Jamen tjena! Long time och så vidare. Sedan vi hördes sist har det varit väldigt sorgligt, väldigt glatt, massor med besök, salta dopp för storbadare och badkrukor (LÄS: MIG!!!), sena kvällspromenader, krabbmiddag och min yngsta dotters ettårsfirande, som pågår idag. Livets ytterligheter på bara några få dagar med andra ord.

Jag har sagt hej och hej då till min fina vän Anna, som också är Junis gudomor. Vi har välkomnat ett gäng av Olas härliga bröder och en brorsfru och svärisarna är fortfarande här.

Livet på västkusten är fullspäckat, soligt och salt.

Rent träningsmässigt har jag faktiskt lyckats tajma in några kvicka rundor med småbyxor som skurit så djupt in i rumpan att jag nästan blivit galen. Fast nu har vi tvättat och jag ser fram emot nästa runda med fladdriga shorts, som inte smiter åt någonstans. Hurra för lätt och luftigt!

Några bilder på det? Vi börjar med småbyxorna i rumpan, sen är det bara att skrolla och njuta av bättre utsikter…

Att välja mellan stark kupering

…eller stark kupering. Det är alternativen som bjuds här vid havet när det vankas långpass. Det finns en raksträcka på dryga kilometern som är nästan platt (bilden nedan) som kan inleda och avsluta din långpanna om du väljer att springa åt det hållet, men i övrigt är det bara att ta fram hornen och mata backar efter bästa förmåga.

Bilden nedan är förövrigt inte dagsfärsk för under dagens backiga tremilare (som jag äntligen fick till) blev det inte en endaste paus eller fotosession. Det blev heller inga snacks eller någon vätska. Jag fick feeling och bestämde mig för att mata på från start till mål.

Jag har inte hittat någon bra långpassrunda här, så löparkalaset började med att jag sprang och vände för att sedan snurra runt runt på några mindre rundor. Under fötterna fanns både barriga stigar, asfalt, grusvägar och rullsten.

Underlaget och den lantliga och salta luften gjorde att jag inte blev uttråkad förrän efter 28 kilometer ungefär och den starka kuperingen hjälpte mig att hålla nere farten. Eller så var jag bara lat. Ach… Toppbetyg till dagens långpass!

Det roligaste med att springa långt är ändå att se vad kroppen kräver efteråt. Idag var en McFlurry på Donken det allra viktigaste målet. På god andra plats kommer en påse saltlakrits från IKEA och en pizza med tonfisk, lök och ägg. Precis som jag tränar efter dagsformen, så äter och dricker jag också därefter.

Vi får se vilken placering kvällens chips, choklad och glas rött hamnar på. Förmodligen väldigt högt…

Ska jag ge upp?

Jag prioriterar aldrig löparrätt. Eller så kommer det något i vägen. Oftast barn 🙂

Jag är en småbarnsmorsa med halvstora löparambitioner och ett minst sagt hektiskt familjeliv som nu ska springa ett Marathon. Men. Jag får aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, till några långpass. Jag har hittills två tremilare i benen, som jag tyvärr sprang alldeles för fort.

Ska jag ge upp mitt Marathon eftersom jag inte lyckas optimera min träning? OBS! Med optimera menar jag inte att träna helt optimalt, utan jag menar att hinna springa långt åtminstone ibland…

Nej, jag kommer såklart inte att ge upp. Dels så har jag frågat om jag får springa på Annas BUS-meriter (If she lets me… Hallå! Kvinnan sprang över åtta mil. Lite kan hon väl dela med sig?!) och dels får jag väl ta det för vad det är. Ett Marathon bland tusentals andra. En folkfest. Fast det känns viktigt att jag orkar dansa någonstans längs med banan…

Så för dansens skull tänker jag fortsätta att gräva djupt i tidbanken för att hitta timmarna som krävs för att ta sig några mil den kommande veckan.

Jag ger aldrig upp. Inte på grund av sådana här smågrejer i alla fall. Sådana som säger att man blir bra på det man tränar ljuger. Jag tänker att man blir bra på det man vill bli bra på.

Fredagslistan med det salta livet

Dagens träning

För första gången den här semestern gav jag mig ut på morgonkvisten och min ordinarie träningstid kändes plötsligt exotisk. Eftersom jag sprang alldeles för många intervaller igår föll det sig helt naturligt att det blev ett lugnt distanspass. Lyckades skrapa ihop 10 kilometer innan magen började skrika efter gröt…

Helgens träning

Jo den blir av. På söndag vill jag springa ett långpass ty det är verkligen dags att jag tar av mig marathon-skygglapparna nu om jag ska ta mig hela vägen till mållinjen i september. GAH! Jag är en sådan långpass-slarvmaja! Lördagsträningen håller jag lite öppen eftersom det vankas 20-årskalas. Inte min 20-årsfest tyvärr…

Dagens insikt

Det salta semesterlivet passar verkligen oss. Leka, bada (inga bad för mig dock), träna, pyssla med projekt, skriva bok, blogga, äta lite, softa i soffan med ett glas rött… Det blir mer och mer uppenbart att jag borde ha semester jämt. Får jobba i den riktningen med min så kallade ”life design” (haha!).

Fredagsfeeling

Faktiskt inte alls. Att det var fredag slog liksom ner som en blixt från en klar himmel och jag har redan glömt bort hur en måndag känns…

Ha världens bästa helg vänner och må vädergudarna vara med er vilket väder ni än föredrar <3

Kvalitet på semestern

Hög kvalitet på semestern kan innebära många saker. Tupplurer när man vill, obegränsat med tid med familjen (till man måste göra något annat en stund…), god mat, en box med rödvin, sinnesro och så vidare.

Kvalitet på semestern kan också betyda kvalitet som i träning. Kvalitetsträning. Intervaller. Träningspass som verkligen tar och nästan gör lite ont…

Idag sprang jag följande pass:

1. Uppvärmning

2. 4 x 4 min med 2 min vila mellan varje intervall

3. Setvila (= uppdatera Instastories)

4. 4 x 2 min med 1 min vila mellan varje intervall

5. Setvila (= uppdatera Instastories)

6. 4 x 1 min med 30 sek vila mellan varje intervall

7. Pusta ut och spela in film till Instasories

8. Nerjogg

Det kan se ut att vara väldigt många steg, men är faktiskt ett väldigt enkelt träningspass att genomföra.

Tänk på att ju kortare intervallerna blir desto snabbare ska löparbenen gå, så maxa inte ut allt på fyraminutarna även om du får feeling.

Direkt efter passet ägnade jag mig en kort stund åt barnuppfostran.

Det gick sådär…

Jag är en kvällslöpare!

Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat motsatsen – att tidiga mornar är det bästa som finns. Igår kväll hände något magiskt. Trots att middagens köttfärssås var på väg upp älskade jag varje steg på min kvällsrunda. Och så fick jag gå i mål i en magnifik solnedgång.

Alla kött- och lökrapar är förlåtna. Jag är en kvällslöpare! Den här veckan…

Ett kapitel ur min bok

Jag skrev ju ett inlägg förra veckan om mina storslagna semesterplaner med tillhörande failfaktorer. Någon rörlighetsträning har det inte blivit och jag har inte ens hittat systemkameran. MEN! Skrivit på min bok har jag faktiskt gjort. Och eftersom ett av kapitlen handlar om träning, så bjuder jag på det råa och oredigerade materialet här…

Kapitel X. Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Mikael är så vältränad att jag får ångest. Det är första gången i livet jag tänder på en människa som faktiskt har sprungit ett Marathon. På riktigt. Innan jag träffade honom visste jag inte ens att sådana människor fanns. Hur ser ett par ben som sprungit ett Marathon ut? Är de mänskliga? Gröna? Smala? Otroligt muskulösa med ådror?

Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Det är ju faktiskt hans tankar jag gillar. När vi stod i baren och pratade om världens orättvisor till exempel och hans ena biceps liksom hoppade ut ur hans kortärmade skjorta när jag nämnde ordet världsfred. Jag har nog aldrig sett en så fin biceps förut. Den var som en liten kattunge som jag ville klappa i takt med vår analys av terrorläget. Kortärmad skjorta på en jobbfest förresten. Är inte det lite väl vågat och naket?

Måste. Sluta. Tänka. På. Hans. Kropp.

Vad är det här? Vad är jag för en vidrig smygsexistisk fejkfeminist? Alla människor är ju lika mycket värda oavsett hur de ser ut. Jag ger faktiskt alla män som tilltalar mig samma chans. Vad jag minns gjorde jag aldrig en grej av Anders bukfett eller Niklas jättelånga överkropp heller och att Tobias är ett arsle inifrån och ut har jag ju alltid accepterat. Mikaels kattungebiceps är faktiskt inte relevanta i sammanhanget. Kanske är de till och med en efterkonstruktion.

Grejen med Mikael var ju att han sa väldigt många bra saker med den där lena, men samtidigt väldigt maskulina rösten. Att kalla hans mun för pussmun vore felaktig, snarare kyssmun om man passar sig för skäggstubben.

Imorgon ska vi i alla fall ses och ta en promenad och fortsätta vårt samtal där vi slutade. Får inte glömma bort att köpa ett gymkort och boka av fikan med Malin. Fick ju panik och ljög om att jag brukar träna på gymmet Fit & Furious. Undrar var det ligger.

I övrigt kommer jag att satsa på att bara vara mig själv.

Så vad säger ni? Har ni redan fått nog eller vi ni har fler smakprov av min nakna författarsjäl?