Jag talar inte med träd, men det är skönt att prata med skogen

När löpningen enbart handlar om välmående och noll prestation fungerar springandet som ett tyst och stillsamt samtal för mig. Bäst blir snacket till skogs eller vid vattnet. Jag brukar inte prata högt (vad jag vet…) och ofta vet jag nog inte vad jag pratar om heller. Samtalet bara pågår och skapar sinnesro för senare.

Tänk vad härligt att löpning kan vara så mycket för en och samma människa. Jag är glad att jag har löpningen. Alltid.

Men om ni ser mig stå och skrika åt en stubbe har det eventuellt gått överstyr…

Hösten 2018 och halvmaratiden

Livet känns som en bok, som är lite halvöppen och pirrig. Jag har aningar, men vet just nu inte helt säkert hur hösten 2018 kommer att arta sig.

Kan ändå luta mig tillbaka och känna att jag gjort allt och tagit till de verktyg som finns till förfogande för att ta hand om mig själv och må bra. Ska berätta mer om den resan en annan gång…

Om nio dagar springer jag Helsingborg halvmarathon ”otränad”. Jag ser jättemycket fram emot det! Vi får se hur långt mina feelgood-rundor på 8-11 kilometer kommer att ta mig. Trots avsaknaden av både snabba och långa pass önskar jag mig modet och kraften att våga trycka på. Fast bara så mycket att det känns kul och inspirerande hela vägen runt.

Förra året när jag var i form lät jag er gissa min tid på Helsingborg Marathon.

Så nu undrar jag…hmm… Är det någon som vågar gissa vad en ”otränad” Mia gör en halvmara på?

Jag kan ge er lite vägledning!

# PB 1.32.11 (Göteborgsvarvet 2014)
# Året innan sprang jag samma varv på 1.54.21 cirka 10 veckor efter att jag hade fött mitt första barn.
# Min senaste halvmara var Göteborg halvmarathon hösten 2015 som jag sprang på 1.34.07

Nå, kan du ge mig en ytterst kvalificerad gissning?

När livet är för privat

…och lite skitjobbigt och man sätter sig ner och försöker producera ett lättsamt och lässkönt blogginlägg, men det fastnar i fingrarna och halsen. Jag har inget vettigt att säga eller skriva. Ach.

Det slutade i alla fall med att jag bestämde mig för att typ hålla käften förra veckan.

Så blir det söndag och det där löppasset som inte blev av på lördagen av familjära skäl, ska springas som ett transportlöparpass mellan Hindås och Bollebygd med en omväg runt min sjö. I Bollebygd väntar familjen, delar av släkten och ett dignande fikabord (fast det sistnämnda vet jag inte om när jag springer…).

Det småregnar och blåser från alla håll. Jag är orolig för att frysa, men blir snabbt varm.

Känslan kommer redan i den första uppförsbacken. IDAG ÄR JAG STARK!

Känslan brukade infinna sig ofta förr i tiden, men nu har jag saknat den i över ett halvår och ganska ofta längtat efter hur det brukade kännas att springa.

Jag lägger kilometer efter kilometer bakom mig och blir aldrig svag. Den där goa känslan av att kunna springa hur länge som helst finns i kroppen från start till mål.

Någonting hände i kroppen igår och jag är försiktigt positiv. Kanske blir Helsingborg halvmarathon roligare och skönare än vad jag har räknat med.

Det vore en fin bonus i livet!

Halvlångtantjogg

När jag sprang Stockholm Marathon i juni kallade jag skämtsamt loppet för långtantjoggen.

En långtantjogg är i min värld att ta sig runt ett Marathon (eller längre) på ett sätt som ligger väldigt långt ifrån min vanliga kapacitet, både vad gäller fart och stil…

I inledningen av sommaren såg jag framför mig att hösten skulle bli min löparhögtid. Då skulle jag vara tillbaka med full kraft och energi och anmäla mig till en massa roliga lopp. Tyvärr har det inte blivit så, men det är okej.

Jag har inte tappat bort löpningen och det är huvudsaken. Kanske är löpningen viktigare än någonsin.

Den här veckan och framför allt gårdagen har varit tuff mot mig, men i morse kom jag ut på andra sidan och anmälde mig till Helsingborg halvmarathon.

Med tillförsikt, ödmjukhet och sansad löparglädje ser jag fram emot en halvlångtantjogg den 1 september.

Ses vi där?

Fredagspresent

Den första jobbfredagen efter semestern gav jag mig själv en friskvårdstimme i Änggårdsbergen. Bättre fredagpresent kan jag faktiskt inte tänka mig.

I vanliga fall brukar där vara fridfullt, tyst och ytterst behagligt. Idag bjöd naturområdet på storm och en känsla av att jag sprang för mitt eget liv bland torra och knakande träd på dekis och ögonen fulla med grus…

När jag nådde toppen och de vackra vyerna som vanligtvis innebär en fotopaus tog vinden mig i ett fast grepp och jag fick anstränga mig för att inte falla omkull. Jag hann i alla fall fotografera vacker ljung innan jag kanade ner i sanden till något lugnare väderleksförhållanden på andra sidan kullen.

Stormen, skogen och jag. Ett ständigt lyssnande efter fallande träd. Himlens skådespel. En tacksamhet i bröstet för mitt egna lilla fredagsäventyr.

Och nu är det helg. Amen.

Svettig, rufsig och lycklig!

Idag har jag satt in ena lilltån på jobbet och försökt använda hjärnan på det där myndiga och vuxna sättet. Det var alldeles för tidigt för hjärnverksamhet och hjärnaktiveringsförsöket slutade med att jag spenderade tid i en teknisk support och fick ringa och störa en kollega som fortfarande har semester…

På morgonen gjorde jag mig till och använde deo, dressade upp mig i klänning och målade mina svarta ögonfransar ännu lite svartare. Ingen av de tre kollegor (inklusive chefen) som återvänt till jobbet verkade nämnvärt imponerade.

Så nu har jag bestämt mig för att mestadels vara svettig och rufsig hela augusti och gärna en bit in i september.

Jag har några åtaganden som kräver annat. Ska bland annat stå på en scen och vara en fräsch representant för mitt jobb vid några tillfällen, men utöver det blir det svettigt och rufsigt mestadels hela tiden.

Livet är banne mig för kort för att göra sig till när man inte vill!

Och med mina svettiga och rufsiga val kommer den här bloggen att återuppstå från de halvdöda. Hurra!

Livet som snigel är ganska bekvämt

Nej, det är aldrig särskilt bråttom någonstans i löparskorna just nu. Inte ens när jag springer intervaller har jag särskilt bråttom. Jag har vant mig vid att inte komma fram i tid…

Trots detta så är jag väldigt positiv till löpning och springer så ofta jag kan. I morse fångade jag årets näst sista sommarlovsmorgon med en skön lufs runt Hindås med det obligatoriska fotostoppet på bron som gör att jag kan korsa sjön. Det var så vackert att jag blev gråtmild och bestämde mig för att vägra släppa taget om semestern i år. Jag är väl vuxen och gör precis som jag vill? Jobba kan väl barn hålla på med. De har ju jättemycket energi…

Jag har sprungit en hel del den här semestern – på olika platser, i frodiga skogar och längs med öppna vatten. Jag och de korta distanspassen har hållit varandra i handen och trivts. Vi har trivts lagom mycket tillsammans och ser fram emot en fin höst.

I helgen, mitt under ett snigelintervallpass, bestämde jag mig för att jag verkligen vill åka till Helsingborg Marathon i inledningen av september. Förra året var det platsen och tillställningen där jag gjorde ett av mitt livs bästa lopp, trots att jag sprang in en vägg efter 30K. Helsingborg Marathon 2017 har en speciell plats i hjärtat.

Så jag tänker återvända i år, men jag halverar distansen. Jag varken orkar eller vill växla upp för ett Marathon, men ett halvmarathon känns lyxigt bekvämt.

Helsingborg halvmarathon, målgångschoklad och en cappuccino. En snigel kräver inte så mycket mer av löparlivet.

Bärstressen

Vid det här laget så vet ni ju att jag är lite koko, men under semestern har jag faktiskt vid några få utvalda tillfällen lyckats komma ner i varv. Under dessa stunder har känslan av att det inte kliar i kroppen varit helt amazing.

Fast det finns ju positiv stress också och dit får jag nog räkna den stress som uppkommit av alla bär…

DET FINNS FÖR MYCKET BÄR I SVENSKA SKOGAR OCH TRÄDGÅRDAR I ÅR. JAG ORKAR INTE MER! JAG ORKAR INTE LEVA MIN EGEN DRÖM OM ATT TA TILLVARA SAKER OCH KOKA SYLT. JAG HAR FAKTISKT BANAN PÅ GRÖTEN!

Åter till ämnet…

Rent medicinskt och vetenskapligt – vad är egentligen bärstress?

# I inledningen av bärsäsongen: Hur ska man få barn att förstå att man inte äter omogna jordgubbar i mitt lilla jordgubbsland? Jag vill alltså att de ska njuta av bären, men inte för tidigt, för då är njutningen inte maximal.

# Blåbär. Blåbär. Blåbär. Det har varit blåbär precis överallt och barnen har blåbärsfläckar överallt.

# På vår naturtomt här vid havet finns stickiga björnbärssnår i varje bergsskreva och just nu är det högsäsong för de vackra blåa bären. Working on it…

# I Hälsinglands diken plockade vi smultron stora som jordgubbar. Jag blev helt sönderbiten av mygg och höll på att glömma kvar 2-åringen när jag tvingades springa därifrån med smultronfrön mellan framtänderna och oplockade smultron kvar i diket.

# Kan man säga åt ett plommonträd att lugna ner sig? När vi kom hem till Hindås förra veckan kastade trädet söta och solvarma plommon i huvudet på oss. Jag gjorde en svingod plommonkaka och en sats plommonkräm och har ätit och bjudit bort så många som det bara går, men det finns tusentals plommon kvar. Vad ska jag göra med dem? Och hinner jag hem i tid att ta tillvara dem?

# Svärmors trädgård är en bärdröm där vi alltid gör vårt bästa för att länsa buskar och plantor fria från bär. Vi misslyckas alltid med att äta upp allt. I år var det tuffare än vanligt…

# Vi hade besök av släkt som inte är från Åmål, men som hade päron från Åmål med sig. Päronen lämnade de kvar och vi var chanslösa att hinna äta upp dem, så jag lade in dem i sockerlag och gjorde mintpäron med vanljglass igår kväll. Så päron framkallar faktiskt ingen stress längre. Alla andra päron är inte mitt ansvar!

# Vi missade de röda och hårfria krusbären på busken som av misstag växer sig frodig i vår kompost. Ibland är det skönt att bara ”let it go”…

# Och den här röda rackaren på bilden nedan. Klarbär eller ”surkörsbär” som är goda men inte på långa vägar lika goda som körsbär. Bären som tar en evighet att få kärnfria, men kan bli en god sylt som passar utmärkt till en gammal ost och vin. För den som vill ta en genväg finns ”spottekräm” som kräver en hel del ansträngning under själva ätandet. Nej, det orkar jag inte i år.

Med handen på hjärtat. Hur går det för dig med alla bär?

Beror bloggtystnaden på att jag slipar på storformen?

Doppen i våra svenska vatten fortsätter att avlösa varandra. Just nu sitter jag vid salta kusten med drag från en öppen dörr, som inom några år kommer att leda ut på ett stort och flådigt soldäck. Fast än så länge duger lastpallarna som står där utanför bra. Har liksom aldrig strävat efter att mitt liv ska framstå som helt perfekt, men ni får gärna tro det såklart.

Så här i sommartider är stunderna av perfektion och harmoni fler än vanligt. Jag har samlat några fina bilder för att visa just det.

Vi börjar med bus och bad i Vänern vid Örnäs camping. På vägen hem från Hälsingland förra veckan lyckades vi fastna i Dalsland i några dagar. Värmen gjorde oss så passiva att vi inte orkade styra upp oss och åka den sista biten hem. Så vi prioriterade att vara glada och nöjda blötdjur vid Vänerns strand istället.

När regnskuren väl kom till Dalsland sprang barnen varv på varv runt huset och blev jättesmutsiga och stora tjejen tvingades agera fotomodell under ett paraply. Tänk att regn har blivit så värdefullt och uppskattat att det måste förevigas. Ska tänka på det under mina tidiga mornar i Göteborg i november när jag njuter iskallt pissregn…

Vi tog oss några sköna dagar hemma i Hindås. Det kallas visst för ”att landa”. Nu har vi lämnat hemhemmet och tänker spendera vår sista sommarlovsvecka vid havet. Veckan startade storstilat redan igår med 55-årskalas (inte för någon i vår familj, vi är fortfarande lite yngre än så), djurparkshäng och kvällsdopp i en smäktande solnedgång. Ja det var faktiskt nyp-mig-i-armen-varning på stora delar av dagen, men jag gillade läget och lät bli att ge mig själv ett tjuvnyp.

Och till saken som alla undrar över… Hur går det med löpningen och träningen?! Har hon slutat röra på sig och sjunkit ner i en skål med sommarbål? Eller har hon använt semestern till att fila på storformen?

Svaret är det tråkiga och harmoniska ”varken eller”. Jag har alltså varken blivit en suput eller piskat kroppen blodig med tuff träning. Jag är en ständigt aktiv småbarnsmorsa som tar de tillfällen till träning som bjuds. Och nej, det är inte jag som är pretto och aktiverar mina barn i tid och otid. Aktiveringen sköter de själva och sen är det bara att hänga på efter bästa förmåga. Riktigt svettigt faktiskt, speciellt de dagar då termometern slår i taket och kidsen leker helt oberörda i solgasset medan jag flåsar efter som en höggravid kossa.

Nu vet ni. Skönt va?

Förresten är det någon som skulle ni kika in här i sommartider om jag uppdaterade oftare?

Doppsommar

Svensk sommar: I vanliga fall brukar jag bada först i augusti när vattnet nått en, enligt mig, redig temperatur. För att komma i måste jag helst ha sprungit en mil innan. Badandet med barnen får alfahannen stå för, men jag kan gärna stå i vattenbrynet och spana.

Svensk sommar 2018: Antalet dopp har definitivt vunnit över antalet löpturer och badandet startade redan i slutet av maj. Jag lever för att doppa mig. Jag lever för att kyla ner mina barn. Allt handlar om att ta sig till närmsta vatten och bli helkroppsblöt. Att jag doppar mig oftare än jag springer beror mest på värmen, men också på att jag ligger lite lågt med löpningen till förmån för familjära och utpumpande heldagsaktiviteter som tar den energi jag har till förfogande just nu.

När jag tänker efter så kommer jag inte ihåg min senaste dusch. Hur ren blir man egentligen av dopp och några simtag i sötvatten? Får googla det…