Jag känner mig tårtad och starkare

Den här veckan har varit bättre än de flesta veckorna de senaste månaderna. Till vardags har jag typ levat som om jag inte har haft några förpliktelser alls. Förutom mot familjen då. Det skulle inte se så bra ut om jag inte dök upp till en förskolehämtning eller lät minionerna gräva i skåpen själva efter något att äta…

Jag har helt enkelt valt mina förpliktelser och i övrigt varit i princip helt värdelös. Det har varit jätteskönt.

Har världen gått under tror ni?

Träningen har gått på halvfart med lite morgonsim, löpbandslöpning och löpstyrka. Idag fick jag äntligen feeling för ”riktig” löpning utomhus och ägnade en mil åt att upptäcka Hindås och reka för framtida träningspass. Jag letade bland annat efter den perfekta tusingen och tror jag fann den alldeles i anslutning till kidsens förskola.

Men mest känner jag mig positivt tårtad efter en riktig kalashelg. Vi har totalt haft 25 personer på besök – 22 igår och tre idag. Jag förverkligade en livsdröm när vi förlade delar av storkalaset i en pulkabacke, där både barn och föräldrar trivdes.

Nu känner jag mig energimässigt redo och lätt inspirerad att öka på träningen några snäpp. Är helt säker på att bloggmotivationen kommer på köpet. För så här kan vi ju inte ha det!

Lite tårta på det?

Snöpuls

När man får leva och bo i riktig vinter som inte är sådär fruktansvärt kall, ja då är jag faktiskt väldigt förtjust i vintern.

I morse vaknade vi upp i Hindås till ett tjockt lager nysnö, några få och behagliga minusgrader och med ett födelsedagsbarn som hade knött sig ner i vår säng. Vad vår färska femåring inte visste när hon vaknade var att på nedervåningen stod en ny snowracer. Snacka om grymt föräldraskap att liksom matcha en av presenterna med vädret…

Till skillnad från de andra tre var jag tvungen att jobba några timmar sen, men skyndade mig för att kunna åka hem så fort som möjligt och fortsätta firandet.

Vi avslutade födelsedagen med spagetti och köttfärssås och köpejordgubbstårta.

När kalasgästerna anländer på lördag däremot, då bakar vi (delvis…) tårtorna själva. Det skulle fan inte se bra ut annars…

Det har har varit en väldigt fin tisdag, men jag får medge att jag saknar det där träningspasset som inte fick plats vare sig igår eller idag.

Det tar vi imorgon på bästa arbetstid! Jag gillar friskvårdstimmen, men skulle behöva minst en om dan.

När värmeböljan slår till

Man kan ju undra hur jäkla kallt det var och hur mycket jag egentligen frös i inledningen av den här veckan när helgens -5 till -9 orsakade tantvallningar redan från kilometer två…

När värmeböljan kommer – då är det i alla fall dags att njuta vintersport!

Jag har tankat energi och livskraft med två sköna löpturer och skidåkning med familj och släkt i Åmål.

Jag har ätit den första semlan på säkert 30 år. För att jag ska gilla semlor måste de tydligen vara små och hembakade med kompakt bröd, lite grädde och massor med mandelmassa. Sådana där fluffiga köpebröd kommer jag envist att fortsätta att låta bli.

Jag har varit på barnkalas inne i Göteborg city och känt mig oerhört vuxen och lycklig när vi tog bussen hem till huset i Hindås.

Frisk luft är bra. Dagsljus är ännu bättre. Och jag skrev på Insta idag att ”Marathondrömmen om en skön målgång i Stockholm den 2 juni lever kvar”. För det gör den. Träningen inför loppet kommer bara att bli några månader försenad…om den ens kommer att äga rum.

Njuta av Stockholm Marathon, det ska jag oavsett!

Därför springer jag på löpband

Hur kommer det sig att den outdoor-älskande och löpbandshatande primadonnan springer på löpband under tidiga mornar?

Det är en lifehack!

Löpbandsplågeri har äntligen fått en mening i mitt liv.

Ingen kan ha missat den bistra kylan som härjat den senste veckan. Personligen har jag frusit precis hela tiden, även när jag suttit under en  yllefilt. Det är som om kylan bitit sig fast i märgen. I onsdags stod jag på en blåsig IKEA-parkering och trodde att jag skulle dö.

Av en slump hamnade jag på ett löpband i torsdag smorse. Det visade sig att den värme och svett som de 45 minuter som jag stod ut, genererade, räckte hela dagen. Jag blev inte så där bistert kall igen. Så på fredag morgon gjorde jag om det igen.

Men jag står verkligen inte ut i mer än 45 minuter och kan heller inte maxa farten på löpband då det monotona gör mig yr i huvudet.

För att stå ut hittar jag på en massa saker under passet – typ pyramider, korta halvsnabba intervaller (som inte gör mig yr) och så sjunger jag sånger i huvudet. Hoppas att sångerna bara hörs i mitt huvud i alla fall…

När jag tänker efter känner jag mig redan rätt nöjd med löpbandskarriären och ser fram emot utomhusaktiviteter i helgen.

Vilken är din relation till löpband?

Hälsan, ohälsan och allt däremellan

Det är inte lätt att vara människa. Det ska inte vara helt lätt. Då har en för lite att bita i…

Fast den senaste veckan har jag gjort det stora erkännandet för mig själv. Jag har erkänt en grej som typ alla i min närmsta omgivning (och kanske ni också?) har vetat länge.

Jag mår inte bra.

Och det är inte bara för att det är lite tufft att vara människa ibland.

Det började med nacksmärtor i höstas (förmodligen tidigare än så) och har sedan dess inte på något sätt blivit bättre. Jag kan ha bra dagar, men det är aldrig riktigt gott att leva, så där som man vill att det ska vara. Och när de riktigt dåliga dagarna kommer, ja då är det rent ut sagt förjävligt.

På något konstigt sätt så parerar kroppen och hjärnan så att jag ändå räcker till där jag verkligen behövs. För barnen. Nog för att mitt tålamod kan vara lite kortare än det ska ibland, men där orkar jag med ansvar, kärlek och omsorg. Sambon däremot åker på en hel del smällar och har till exempel fått sköta stora delar av familjeansvaret (läs flytt) själv den senaste tiden, helt enkelt för att jag inte mäktar med.

Jag skriver inte om mitt jobb här, men mina vackra och fantastiska kollegor kan inte bära ansvaret för att jag ska hålla ihop på arbetstid. Det måste jag ta själv. Och jag håller inte ihop det varje dag.

Det är en salig röra av hälsa, ohälsa och allt däremellan. Det är brist på energi och energitoppar. Det är gråt och garv om vartannat. Det är vakna nätter och överhoppade träningspass(!) på grund av olust och brist på energi.

Fast jag har min humor kvar. Jag är inte apatisk. Jag känner massor. Precis hela tiden. Jag är insiktsfull och reflekterande.

Jag kommer tillbaka snart och bloggar då föhoppningsvis lite oftare.

Snart är det vår! Bara en sån sak liksom.

Hej drömmiga Hindås…

som har välkomnat oss med minusgrader, sol och krispiga vita vinterdagar med ett alldeles lagom tjockt snötäcke. När vi lämnade Göteborg ”på riktigt” i lördags kände jag typ ingenting. När alla våra pinaler var urpackade och stod i en enda röra i huset fick jag panik. Nu när saker börjar komma på sin plats, kidsen har gjort succé på nya förskolan och jag strax ska köpa ett busskort för att kunna ta mig in till stan då och då, känns allting helt rätt.

Vi har kommit hem. Hem till Hindås.

Det har inte hunnit bli så mycket träning än, men jag har varit ute och finsprungit en sväng och mätt upp hur långt vi har till affären, förskolan och till Vildmarskleden som kan ta mig genom skogen till Göteborg. Kvar på listan finns bland annat projektet att springa skogsvägen till släkten i Bollebygd och ta mig spårcentralen där det finns ett riktigt brötigt terrängspår som mäter en mil. Viktiga grejer.

Så ja, en milstolpe i är livet nådd. Nu ska jag bara städa upp lite annan skit som  gnager, så kan jag börja skriva en sådan där helt fantastisk, drömmig och kommersiell blogg ur ett perfect-outdoor-running-family-perspektiv…

Vad krävs det för att springa 10 mil?

En gång har jag sprungit nära sex mil terräng mellan Hindås och Borås utan några direkta förberedelser. Tävlingen ägde rum i juni. Jag vet inte om ett enda långpass på tre mil i februari räknas som förberedande då… Jag har sprungit några femmilare på kul också. Minns mest den första då jag hängde på en långpassgrupp på pendeln till Alingsås och sprang hem till Göteborg igen. Jag tyckte att det var alldeles stört gjort av mig.

Idag lanserade Helsingborg Marathon att de ska arrangera SM 100 km den 5 juli. Banan går längs med strandpromenaden där jag själv gick i mål på Marathon förra året. Det pirrar lite i magen.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det krävs av mig för att springa 10 mil…

Vänder ryggen till och springer därifrån

Igår söndag skulle jag ha bloggat om lördagens fantastiska träningspass och hintat om en uppåtgående formkurva. Inlägget skulle har varit en balanserad blandning av skryt och träningshets…

Tyvärr golvades jag återigen av en mycket oangenäm sjukdom, som inte är särskilt farlig, men under tiden den pågår känns som om det handlar om ren och skär överlevnad.

Så här sitter jag nu i min försummade blogg och försöker samla ihop mina tankar till ett blogginlägg. Det går sådär.

Nedan presenterar jag några bloggämnen som skulle kunna vara aktuella:

# Jag skulle kunna be mitt nuvarande immunförsvar dra åt helvete och önska någon form av målvakt i det där målet som verkar stå vidöppet för varenda liten bacill.

# Stockholm Marathon – tävlingen och träningen som jag har försummat från den stunden då jag klickade ”anmäl”.

# Kräks dig själv till smärtor i ländryggen. Ett matnyttigt inlägg om hur du gör och hur du tränar efteråt för att få bort smärtorna.

# En förmiddag i blötsnön med två barn. Hur ful kan en snögubbe bli trots att en vuxen assisterar i byggandet? Och hur blött kan ett barn bli? Jag har alla svar!

Ja egentligen finns det massor att blogga om. Istället vänder jag ryggen till och springer därifrån… Eller jag springer in till vardagsrummet och sätter mig under en filt med det barn som är vaket.

Jag har inte åldrats en dag sedan 2007

För det var faktiskt typ igår jag sprang omkring i de norska skogarna i flossade tights från Newline med nyfärgat svart hår och lugg.

Jag var inte dålig på relationer, så länge de inte var av den hållbara sorten…

Precis som idag älskade jag skogen, men trodde aldrig att jag skulle bilda familj att bo nära den tillsammans med. Nu har man liksom en karl, två barn och en potentiell katt.

På bilden hade jag inte flyttat till Göteborg än, men tog varje tillfälle i akt att lämna min singellya i Gävle för betydligt roligare singelliv på västkusten. Att jag skulle flytta till Göteborg var redan då en målbild, men den förverkligades först 2008.

Jag var inte otränad, men inte särskilt tränad heller.

Jag drev eget företag som skribent och föreläsare, vilket höll i sig till jag tröttnade år 2009 nån gång.

Hjälp alltså. 2007. Det känns som igår, men bilden är snart 11 år gammal. Sjukt…

Jag tror på simning utomhus

Jag tror på mörkare och kallare vatten.

Jag tror på vågor och fler kallsupar.

Jag tror på växlande förutsättningar och våtdräkt.

Jag tror att det är ovan nämnda utmaningar som kommer att hjälpa mig framåt och tycka att det är liiite roligare.

Startade denna alla hjärtans dag med lite skönt egenvåld i en bassäng på badhuset. Det är för ruggigt på badhus och för mycket folk. Jag vill simma ifred. Jag vill inte ha någon gubbes sprattlande fot några centimeter från ansiktet när han simmar förbi för att jag är för långsam. Jag vill inte trängas med ansträngd andhämtning vid kanten innan jag ger mig iväg på nästa längd. Jag vill ha lugn, ro och mentalt flow. På badhus känner jag mig bara i vägen.

Även om jag aldrig hinner bli någon stjärna på att crawla, så tror jag att simning utomhus kommer att passa mig perfekt.

Friheten. Den. Som jag alltid eftersträvar.

Sjöarna i Hindås, Hälsingland, Åmål och självaste Gullmarsfjorden – ni ligger i riskzonen för mina kallsupar…

Jag menar, i detta hälsingevatten finns väl goda förutsättningar att överleva?