Race report Skogsmaran ”Ett klantarsle i terrängskor”

Ni kanske undrar varför jag gråter en skvätt tio sekunder efter start?

Är det för att det gick dåligt med grötätandet på morgonkvisten och jag redan har blivit hungrig? Är det för att en av tjejerna som startar har ett par leopardshorts som jag blir dödligt avundsjuk på? Är jag hög av glädje på löpningen och livet? Näe, så här är det… Tio sekunder efter startskottet ser jag att alla andra har fina gula band runt sina fotleder. På dessa band sitter det jättestora chip. Jag har glömt mitt chip i väskan. Det kommer att åka bil till Hindås medan jag springer. Domedagshjärnan slår på. ”Jag kommer inte att få någon tid! Jag blir diskad! Jag springer ett jävla maraton genom skogen i onödan!” Ja, det är därför jag gråter en skvätt. En väldigt liten. För jag skärper till mig snabbt och tänker att det kommer att lösa sig. Jag får helt enkelt se till att undvika en spurtstrid och snacka lite med folk vid varje vätskestation så att de vet att jag har varit där och sprungit hela banan.

Strax innan startskottet och tårarna…
skogsmaran-start

Löpningen går till en början fint, stabilt och mycket snabbare än jag tänkt mig. Välpreparerade skogsspår varvas med härliga skogsstigar med snubbelrötter och lera. Solen skiner och skapar ett magiskt ljus. Vi har helt perfekta förutsättningar för en kuperad Skogsmara. Backe upp och backe ner och några lättlöpta flacka partier gör att benen utmanas och älskar löpning. Min långdistansovana kropp börjar dock att knaka redan vid 18 kilometer, men jag väljer att inte bry mig.

Min egentligen enda stora dipp kommer strax efter 21 kilometer. Ett illamående utan dess like sköljer över mig och jag tänker ”Oh my, det här blir en tuff dag på löparjobbet!” Tack och lov verkar det bara vara sportdryck som landat lite fel. Illamåendet går över på fem minuter och jag fortsätter att mata på. Jag ser en eller ett  par löpare hela  tiden. Ibland ligger de framför mig och ibland bakom. Det är lite segt i benen mellan 25 och 31 kilometer, men sjön vi springer längs är så vacker att jag vill stanna och fotografera samt ringa dit familjen så vi kan sätta oss vid strandkanten och grilla korv. Sen viker vi av från sjön och plockar en hel del höjdmeter innan vi når vätskekontroll nummer tre. Undviker sportdrycken och halsar istället Coca Cola. Här blir jag också lovad av en trevlig funktionär att det kommer att lösa sig med min tid vid målgång.

Strax därefter träffar jag Eva första gången denna dag. Hon skriker, hejar och peppar och erbjuder diverse ätbara ting. Jag avböjer denna gång, men blir så otroligt glad. Det är bara sista milen kvar nu, vi har en hel del höjdmeter kvar, men jag är på bra humör. Jag och Eva möts några kilometer senare igen och då tar jag tacksamt emot en gel. Tänk er att få en så fin spontansupport av en människa du tidigare aldrig har träffat på riktigt utan bara i de fantastiska sociala mediernas värld – det är lyxigt!

När det bara är några kilometer kvar börjar jag sega ihop. Springer ikapp och om några karlar,  men blir också ikappsprungen av en tjej, som jag snackar en hel del med. Det är väldigt trevligt. Vi håller ihop till det är en kilometer kvar. Då finns det ingenting som kan stoppa mig längre. Alla dessa långpass jag skitit i till förmån för korta intervaller på bana och styrketräning kommer äntligen till sin rätt. Jag laddar löparkanonerna skarpt och river av den sista kilometern i 3.45-tempo. Hör någon vid sidan av säga ”Jävlar vad hon springer!” och känner mig stentuff. På grund av detta slipper  jag en spurtstrid och kan i lugn och ro prata med funktionärerna efter målgång och få min tid trots avsaknad av chip runt fotleden.

Jag springer i mål på 3.58.50 på en fjärdeplats. Till min familj har jag sagt att ”Det här tar nog 4.30 ungefär” så de har inte hunnit dit för att ta emot mig vilket var planen. Men det går ingen nöd på mig. Pratar mer med Eva och tjejen som jag hade sällskap med i slutet av loppet. Softar ensam i solen. Skämtar med några grymma killar, som jag dock har spöat 😉 Tittar på alla som äter hamburgare, godis, bullar och chips – vilket arrangörerna bjuder oss löpare på. Jag är inte hungrig riktigt än. Det kommer senare.

Skogsmaran var loppet då jag överträffade mig själv en aning, men inte heller förtog mig. Att satsa på snabbhetsträning och gästspela lite på ett långlopp då och då verkar vara min nya grej.

Jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle med ett VARFÖR. Det finns faktiskt en anledning som överglänser alla andra till varför jag sprang Skogsmaran igår.

Glad och välbehållen i mål vid Hindås station.
menmia-skogsmaran-i-mål

9 thoughts on “Race report Skogsmaran ”Ett klantarsle i terrängskor”

  1. Gött att läsa Mia, frånsett pyttesmå betydelselösa detaljer som chip så visar du att du har full kontroll när det gäller, inte ens ondskefull sportdryck kan fälla dig! Du framstår som mina förebilder brukar göra, anspråkslösa och avspända, men blixtrar till när det verkligen gäller. Eller med andra ord, lite snack och mycke verkstad! Grattis till ett starkt lopp!

  2. Björnligan: Precis, för prestationen i sig var ju chipet bara en detalj. Dock kommer jag nog ALDRIG att glömma det igen… Den ångesten kunde faktiskt ha brutit ner mig efter bara några kilometer 🙂 Tack för fina ord! Tänkte släpa med mig någon som heter Björn längs med Vildmarksleden senare i höst. Vi kan springa Hindås – Gbg! 😉

    Pilla: Tack snälla du! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *