Racereport Atea Halvmarathon – smärtan, balansgången och euforin

För ovanlighetens skull har jag värmt upp ordentligt utan minsta känningar i baksida vänster lår, som krånglat i knappt en veckas tid. Några minuter före start står jag och spexar och längtar efter att få komma iväg. Då vet jag inte att mitt Atea Halvmarathon kommer att ta slut redan efter tre kilometer för att återuppstå några kilometer senare…

Jag kollar aldrig på klockan, men hittar snabbt min snabb-och-skön-fart som jag planerar att hålla hela vägen in i mål, men redan vid två kilometer börjar baksida lår att göra sig känd. Mitt i loppets typ enda backe smäller det till. Jag har bara sprungit tre kilometer och varje löpsteg skär som en kniv och tvingar mig att börja gå. Det går verkligen inte att springa.

Jag lämnar banan och går och linkjoggar vid sidan av till fyra kilometersmarkeringen innan jag bestämmer mig för att bryta loppet. Frågar folk om de vet hur jag ska gå tillväga, men ingen vet… I mitt inre härjar besvikelsen över att inte få gå i mål på Gröningen. Bilden av mig iklädd guldmantel och med målgångschokladen i handen har ju varit så tydlig.

Och mina supporters på bilden nedan. De som lagt stora delar av sin helg på detta. De som åkt med mig i bil hela vägen från Göteborg. De som lånat ut säng och bjudit på frukost. De som nu följer mig längs med loppet. Fan också. Det är liksom inte bara jag som har ansträngt mig för att jag ska kunna springa ett lopp…

Medan jag letar efter svaret på frågan ”Hur bryter jag?” hinner jag gå och småjogga till sex kilometer. Benet känns bättre och jag har hittat ett sätt att ta mig framåt som känns, men inte längre hugger som knivar.

Skulle det inte vara härligt att få gå i mål ändå?

Jag bestämmer mig för att fortsätta framåt. Det kanske inte är mitt livs hälsosammaste beslut, men vad fan. Hälsan kan jag ta hand om en annan dag.

Så loppet som tog slut vid tre kilometer återuppstår igen och nu börjar den riktiga kampen. För att det ska gå vägen måste jag fokusera på varje löpsteg och fotisättning. Så fort jag springer lite för fort eller för sakta och inte kontrollerar hur jag sätter i foten så kommer smärtan tillbaka. Sträckan som återstår delas upp i etapper. Min första hållpunkt är att passera milen, därefter 15 K och sen tänker jag att loppet tar slut vid 18…

Minnena från förra årets sista och sköna tre kilometer i Helsingborg Marathon finns liksom kvar. När jag anländer 18K kommer inga smärtor att kännas och kroppen kommer att röra sig framåt i ren eufori.

Jag vågar inte sakta in för att dricka eller ge alla coola kids längs med banan en high five. Jag hör mitt namn ropas, men att vrida på huvudet är en riskfaktor. Variationer i underlaget får mig att få stora skälvan. Den ena foten framför den andra, en kilometer i taget med tydliga delmål och jag börjar vänja mig vid tanken att jag kommer att fixa det här.

Så kommer äntligen kilometermarkeringen jag längtat efter. 18. I den sköna utförslöpan ner mot havet går jag in i bubblan där ingenting rår på mig. Vi pratar inte om någon maxning i tempo precis, men jag tillåter mig själv att sträcka ut och ligga precis på smärtgränsen, eller om jag ska vara ärlig, så ligger jag ganska mycket över. Det kan gå åt helvete, eller så får jag njuta hela vägen in mål…

Till min stora glädje passerar jag farthållarna för två timmar och springer ifrån dem. Om jag får gå i mål på under två timmar en sådan här dag är jag mer än nöjd.

Jag stapplar i mål på 1.57.23 utan målgångsgest eller målgångstårar. Jag är halt och kan knappt gå, men jag har fått min målgång och sveps in i guldmantel. Precis som förra året missar jag målgångschokladen…

Bara en liten stund senare springer jag på Anna, som gjort ett kanonlopp på maran och hon vet också var chokladen finns…

Så allt ordnar sig till det bästa och efterföljs av en stor cappuccino.

Jag skulle aldrig rekommendera någon annan att springa vid stundvis så vedervärdiga smärtor, men just den här dagen var det rätt för mig.

Jag fick min målgång och nu kommer jag med glädje att ta konsekvenserna.

To be continued…

8 thoughts on “Racereport Atea Halvmarathon – smärtan, balansgången och euforin

  1. Alltså du sa att det skulle ta veckor att skriva race reporten, men du var ju nästan lika snabb som jag 😀. Så glad att jag sprang på dig i vimlet, hade precis börjat misströsta för att mobilen låg i bilen och jag inte skulle hinna dit innan ni kommit till Göteborg 🤗. Synd på pannkakorna men vi tar dem nästa gång. Så nöjd med att ha räddat dig från att missa chokladen! Det vore ju toksorgligt! Hälsa baksidan att skärpa till sig nu så du kan springa utan ont! 💚

    1. Haha… Jag var ovanligt snabb den här gången 🙂 Tror jag vet vad det beror på, men det tar vi en annan gång 😉 Så glad att vi sprang på varandra. Och då menar jag inte bara för chokladens skull. Vi ses snart igen över en god kaffe! <3

  2. Känner mig så dum som frågade vad som hade hänt.
    Har uppenbarligen inte varit här inne och läst tillräckligt…. 😮

    Grymme-dig!!! Superkvinnan, Mia!
    Förstår dig. Även om den objektiva rösten säger; ”spring inte!” är det så jäkla ”lätt” att göra det ändå, när man vill det så mycket. Grattis!

    Kram M

    1. Tack! Jag är jättestolt över min insats trots att det faktiskt är mitt personsämsta på halvmaran. Hahaha… Tur man kan ändra perspektiv, även mitt under ett lopp!

  3. Jag vet inte riktigt om jag ska skriva ”bra kämpat” eller ”dumt kämpat”, men det vet kanske inte du heller än? 😉
    Nåja. Imponerande att du tog dig i mål iallafall! Tur du fick choklad och cappuccino efter en sådan strapats.

    1. Jag känner just nu (och har känt hela tiden) att det var bra kämpat 🙂 Det passar mig grymt just nu med rehab och lite lugnare träning, så jag är liksom i fas. Haha… Tack! Cappu och choklad är grejen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *