Saker som bländar mig mitt i livet efter deppen

Jag upptäcker världen igen och inser hur länge sedan det var jag njöt av både det stora och lilla. Den där kvävande och gråa sörjan som omgav mig alldeles för länge (och bara blev värre…) är på väg bort.

Jag ser och tar in färger. Jag orkar lyssna på andra människor och reflektera över och reagera på vad de säger. Jag har tålamod. Igår lyssnade jag på en pod utan att känna mig överstimulerad och trött. Jag tar initiativ och genomför saker utan att reflektera. Mina löparben är (oftast) pigga och lätta.

Ibland måste jag bara stanna upp och nypa mig i armen för att jag känner så många saker för min omgivning.

Livet efter depressionen alltså. Varje dag känns så oerhört storslagen.

Som att gå ut en oktobermorgon i Åmål och se en humla i en blommande solros.

Eller sitta ensam på café i Göteborg och smutta på en Cappuccino med havremjölk.

Det här blev så djupt att jag nästan känner att jag måste dra ett skämt, men jag låter faktiskt bli.

Jag håller på att samla ihop mig för att skriva ett inlägg om mediciner, terapi, egenjobbet och livsomvärderingar. Men också om det där som fick bägaren att tippa över till slut så att hjärnan inte längre kunde återhämta sig själv.

Om ni är intresserade förstås. Är ni?

14 thoughts on “Saker som bländar mig mitt i livet efter deppen

  1. Klart vi är intresserade! Själv är jag intresserad för att se om jag kan hitta ett sätt att vända håll. Just nu dras jag mot väggen oavsett vad jag gör för att undvika det.

    1. Kanske kan delar av det jag berättar vara till hjälp i alla fall <3 Jag hoppas skriva ihop något i början av nästa vecka. Kram!

  2. Ja, det vore verkligen intressant. Jag tror det är bra för oss som inte har din erfarenhet att läsa. Ökar förståelsen och kunskapen.

  3. Ser framemot det inlägget. Och än en gång så glad att det vänt. Att saker börjar falla på plats och kännas bra igen. Och att du dricker din cappuccino med havremjölk. Bara en sån sak. Heja heja dig!

  4. Jätteskönt att det vänt! Jag har ju själv varit nere i det där svarta hålet rejält ett par gånger.Numera har jag lärt mig signalerna (dock inte i våras) och hur jag kan undvika ”kanten”. Det är ett dagligt jobb men värt det. Numera är jag så som du beskriver det. Glad över ”småsaker”. En del kan nog t o m uppleva mig som överdrivet positiv men jag ÄR positiv. På riktigt! KRAM

    1. Jag har blivit den som går runt och ”kvittrar” på jobbet. Haha… Det hade man aldrig kunnat tro i våras. Det är en bra erfarenhet detta, som trots att den varit tuff är en viktig del av mig nu. Erfarenheten gör mig faktiskt bättre på något konstigt sätt. Nu håller vi oss över ytan. Ok? <3

      1. O yes! Och jag tror jag fattar precis! Jag är i princip alltid glad och överpositiv nu för tiden. Och det finns nog de som tror jag låtsas. Men det gör jag INTE. Enda gångerna neggot egentligen kommer fram är när det är övermäktigt på jobbet (och det är befogat) samt när tänderna strular…
        Heja oss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *