Sambokampen

Ola kom hem jätteglad efter en löprunda igår kväll. Han berättade, trots avsaknad av löpträning, om snabba killkilometer i löparskor. Kan inte män hålla sig till att killgissa? Måste de killspringa också?

Missförstå mig rätt. Jag blev såklart glad för hans skull, men suckade inombords. Jag har nyss sprungit ett Marathon. Jag springer just nu inte skitmycket, men i alla fall väldigt regelbundet. Ändå kände jag där och då att jag aldrig skulle lyckas pressa kroppen till de tider min sambos kropp precis levererat.

Det senaste året har min kropp hatat hög puls och jag har varit tjejsmart och lyssnat på det. Fast igår efter sambons eufori och endorfiner hände något inom mig. Är det någon gång i livet man ska testa att pressa kroppen så är det ju i inledningen av semestern! Ett eventuellt fysiskt bakslag skulle innebära fem veckors möjlighet till återhämtning…

Så idag gav jag sambon en match! Samma sträcka, men inte samma sträckning. Jag var tjejsmart och valde en lite tuffare runda för att ha något att skylla på…

Jag nådde tyvärr inte ända fram till sambons tid, trots att jag tappade ett värdefullt örhänge och tvingades stanna och leta, vilket gav mig extra vila.

Men det gör inget!

Jag har vågat och gillat att pressa mig igen. Det är huvudsaken.

Och när jag kom hem och berättade om min tid för sambon, så tog han det som en man. Han ryckte på axlarna. Och sen åt vi glass.

One thought on “Sambokampen

  1. Ja, men exaaaakt! Vad är grejen med kill-spring?
    Kan bli tokig på karlar i min närhet som typ ”aldrig” springer. Eller nä, ALDRIG utan situationstecken t.o.m.! Och sedan springer de milen på något jäkla jobbevents-lopp och kommer in på SUB 50 och jag harvar runt timmen. What the….. *GAAAAH* (Nej, jag tränar inte målinriktat. Men ändåååå. Haha!) 😀

    Kram M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *