Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Ett landningsförsök

Jag har ju skrivit om det förut, att vi kanske framstår som en ganska flängig familj som reser bort varje helg och ledighet till olika platser eftersom vi tycker att vi har så många smultronställen att besöka och människor vi vill träffa ofta.

Nu är det semester på intågande och vi planerar att försöka göra ett landningsförsök…

Det innebär en plats på heltid (med några få undantag…) i fyra veckors tid. Gulp! Eller?

Näe, personligen ser jag fram emot att landa och äta frukost i samma kök varje morgon. Stirra mig blind på samma vackra hav varje dag. Springa samma vägar och stigar under såväl långpass som intervaller. Upprepa mig helt enkelt. Och vara jävligt ledig…

Jag har också en storslagen och nytänkande semesterplan vad gäller min träning.

Är det under dessa fyra lediga veckor jag äntligen ska sätta upp mina TRX-band och blåsa upp pilatesbollen? Jag menar, de har ju ändå legat i garderoben och mognat sedan september 2016.

Vi får se hur det går med det…

Länge leve semestern!

Helgar vilodagen med…

att fira min och sambons årsdag! I vanliga fall brukar det ingå ett träningspass när vi firar något, men just i år fick vi inte ihop det. Min kropp tycker faktiskt att det är lite skönt…

I år på nationaldagen har vi känt varandra i nio år. I nioårspaketet ingår bland annat två fantastiska barn, ett husbygge, många gemensamma träningstimmar, ett gäng charterresor, sköna timmar framför grymma TV-serier, roadtrips i mängder och väldigt mycket umgänge med våra respektive familjer som vi tycker så mycket om. Jag är mycket nöjd med helheten och vill inte ha någonting annorlunda samtidigt som jag är spänd av förväntan inför det som komma skall…

Egentligen blev vi inte ihop på nationaldagen utan träffades bara på riktigt för första gången. Jag blev för full och gjorde bort mig så pass mycket att jag var tvungen att ringa och be om ursäkt dagen efter. På den vägen är det. Nio år senare är det fortfarande vi. Det första intrycket är uppenbarligen inte allt. Eller så är det bara jag som är helt fantastisk även under mina dåliga dagar.

I alla fall. Vi startade vårt nioårsfirande med familjebrunch på IKEA och kommer att fortsätta i eftermiddag när vi har barnvakt med restaurangbesök och VIP-bio (LÄS: ÄT SÅ MYCKET GODIS OCH POPCORN DU ORKAR OCH BESTÄLL EN DRINK!). Jag valde film. Det blev Wonder Woman…

Här är dom mina tre. Alla är ju liksom en viktig del av firandet denna dag.

Hurra för oss och vår familj!

Halverad träning för pigga löparben

Ja, det är ju viktigt att hitta sina egna metoder här i livet. Det gäller även löpning och annan träning. Helvila under längre perioder är jag medvetet dålig på, då jag tycker att det känns onödigt i en motionärs liv. Vi behöver liksom all rörelse vi kan få, undantaget om vi har utsatt kroppen för en riktigt ordentlig fysisk påfrestning.

Jag kände mig halvsliten i söndags på ett oskönt sätt och bestämde mig för att handbromsa lite. Så den här veckan (typ) halverar jag min träning. Om ett distanspass vanligtvis är mellan 10-16 kilometer är det denna vecka max åtta kilometer. Kvalitetsträning äger rum, men på ett ytterst spontant sätt. Igår hängde jag på löparbanan och hade fartroligt, som en fartlek med ståvila här och där. När familjen anslöt lade jag ner träningen och gick på upptäcksfärd med 4-åringen istället. Hur jag gör på gymmet vet jag inte riktigt än, men två gympass blir förmodligen ett och så undviker jag tunga lyft och många reps.

Det är bara onsdag och jag känner redan att kroppen har piggat på sig, men jag tänker halvera hela veckan ut för att kompensera ordentligt.

Och eftersom jag har kompensationsvecka lät jag 4-åringen cykla ifrån mig. Eller inte…

Minivarvet 2017 – en medalj till samlingen

Ibland brukar jag tänka på hur många loppmedaljer fyraåringen redan har. Idag sprang hon sitt tredje minivarv, men det finns ju också ett antal priser från miniknat på O-Ringen och plaketter från Hagenrundan i Åmål. Mitt prisskåp ligger inte i lä än, men om jag inte bättrar på mitt eget tävlande är jag nog omsprungen av fyraåringen inom kort. Kan jag ta det? Bäst att googla ”loppkalendern adult edition” så snart som möjligt…

Nåväl…

Vi fick en fin och varm förmiddag i Slottskogen, där minivarvet kombinerades med att klappa getter, lunchbaguetter och en kik på de riktigt snabba killarna och tjejerna när de startade det stora Göteborgsvarvet.

Jag var fotograf och lyckades klippa huvudet på Ola på alla actionbilder och min egen vackra nuna lyser med sin frånvaro. Men vad gör väl det? Eftersom bebisen sov sig igenom hela spektaklet finns det bara en huvudperson idag – Moa the runner! Hon som har laddat med banlöpning och pasta under veckan som vilket proffs som helst.

Ett träningspass med en 4-åring och en baby

Den senaste tiden har det blivit mycket fotboll på Heden som familjeaktivitet på eftermiddagarna, men igår var det dags för äldsta dotterns första och förmodligen enda träningspass inför Minivarvet på lördag. Tro det eller ej, men trots att man har mig som mamma, så får man faktiskt bestämma helt själv över sitt träningspass när man är 4 år. Jag var bara inne och petade lite när jag började frysa och tyckte att vi behövde röra på oss i någon riktning…

Jag och mina två barn sprang tillsammans tre varv på löparbanan, hängde i lianer, välte däck, studerade blommor, samlade stenar och hoppade längdhopp i en för länge sedan igenvuxen längdhoppsgrop. Jo, bebisen satt i vagnen ty hon är inte riktigt löpbar än och stoppar det mesta som är olämpligt direkt i munnen när hon inte övervakas av mama hawk eyes.

Efter genomfört pass plockade vi upp pappan utanför gymmet och vandrade hemåt, som vore vi en familjeidyll extra allt. Att utomhusaktiviteter och rörelse är bra, det vet ni ju redan. Så det behöver jag inte skriva här.

Vi kikar på lite bilder istället.

”Mamma, jag vill hänga i indianen!” Det tog en stund innan vi redde ut det där och jag förstod att det var lianen hon menade…

På varv tre kände Moa att hon ville testa barnvagnslöpning. Det gick kanonbra och bebisen var överlycklig. Barnvagnsräjset höll ända till de dammade in i ett traktordäck, men även det var ett roligt moment tydligen. För barnen…

Jo, nog flög tiden iväg under vår dryga timme på löparbanan. Och hade det inte börjat regna hade vi nog varit kvar där än. Jag antar att det bara är att njuta så länge kidsen går med på att dela ens största intresse…

Fördelen med tidiga mornar

Jag kan inte tala mig nog varm om morgonträning. Förutom de rent självklara fördelarna med känslan av ”att ha världen för sig själv” och att träningen är gjord innan dagen ens har startat på riktigt blev jag denna morgon varse om en helt annan grej…

Startade passet 05.45 och det kändes hur bra som helst i kroppen. Ju längre jag sprang desto krokigare blev jag. Vid hemkomst hade marklyftsträningsvärken från helvetet blommat ut med full kraft. Jag gick alltså från ung och morgonfräsch till krokig och gammal på bara drygt en timme.

Vilken himla tur att jag startade där i ottan. Hade jag sparat på löparkaramellen hade jag ju fått springa krokig och gammal hela vägen…

Nu kan jag sitta här och vara stel hela dagen. Fast det tillåter ju inte riktigt livet. På äldsta dotterns begäran ska vi i eftermiddag ut och slipa formen inför Minivarvet <3

I år tror jag inte att det kommer att handla om att springa hela vägen och vara nöjd sen. Näe, den stora frågan är hur många gånger hon kommer att springa den 250 meter långa banan innan hon tröttnar och vill äta sin kexchoklad.

Fredagslistan med träning och happy places

Dagens träning

Ett skönt och rivigt ryggpass med inslag av bröst och bål. Var aningens opepp innan på grund av brutal träningsvärk i ländryggen och röven, men det gick bra. Ibland måste man bara gå till gymmet och hoppas på det bästa liksom.

Happy place

Mår fint inombords när jag tänker på gårdagens AW med ett gäng guldbrudar. Vi hängde på Tugg där vi tuggade burgare och pratade i flera timmar. Och burgarna på det där stället alltså. Får dra till med ett småtöntigt ”Omnomnom…”

Resmål att längta till

Huset vid havet såklart. Förra veckan var vi ju i stan och döpte barn så det känns sjukt länge sedan jag var salt och härlig. I helgen ska det grävas och fixas för glatta livet. Hoppas min träningsvärk går över inom kort…

Helgens träningsplan

Ett intervallpass med inslag av backar och ett distanspass. Inget märkvärdigt. Eventuellt brinner distansen inne på grund av fullspäckad agenda. Fast det gör inget, ty jag har sprungit distanspass som en drottning hela veckan. Det är nästan så att jag vill börja räkna mina löpta kilometer. Fast bara just den här veckan.

Helgens blomma

Jag hoppas jag får njuta återhämtning i vitsippshav även denna helg. Eller börjar de blomma ut nu för att ge plats åt liljekonvaljer och annat somrigt?

Gölliga helgfamiljen

Du tycker eventuellt att vi är en ganska flängig familj som alltid åker iväg någonstans på helgerna. Det stämmer! Få är de lördagar och söndagar som spenderas i centrala Göteborg där vi har vårt huvudkvarter. Det är inte så att vi flyr från någonting. Nä, vi åker till saker.

Jag vet inte hur det hände, men smultronställena i vårt gemensamma liv har blivit väldigt många. Dels har vi ju Hälsingland (mitt barndomshem), som ligger alldeles för långt bort – ett äventyr som sker lite mer sällan och kräver en plan. Och dels har vi Åmål (Olas barndomshem) – en oväntad pärla inte alls långt härifrån. Sist, men absolut inte minst har vi ju vårt eget smultronställe också – huset vid havet – som är väldigt lättillgängligt bara en timme bort.

Hemma är där vi är tillsammans liksom.

Den gemensamma nämnaren för samtliga platser är lugn, ro, barnvänlighet och en storslagen natur. Det är det vi åker till. Vi åker också till våra nära och kära som vi gärna vill träffa såklart och till möjligheten för Ola och mig att kunna göra något på tu man hand emellanåt. En löppass med sambon på en solig lördag är ju guld värt i ett småbarnsliv där minutrarna för sig själv går att räkna på ett finger…

När man gärna åker till saker går det där med packning på rutin, men ibland går det så fort från beslut till handling att vi glömmer något. I helgen till exempel glömde vi babylarmet, så bebisen fick dagsova på ett gäng väldigt innovativa platser istället för på övervåningen där vi inte hör henne. Fast det var ingen som led av det.

En grej som jag aldrig glömmer är mina träningskläder (haha!). Där kan dock sambon gå bet ibland och till exempel få springa 15 kilometer i sin pappas slitna gympadojor…eller låna en toppluva (som nästan blivit trendig igen) från 1982.

Jag hade en föreställning om att småbarnslivet skulle innebära en massa uppoffringar och att jag skulle känna mig ”låst”. Det var bullshit. Just nu inspireras jag bland annat av Petra Månström som är på exotisk resa med sin familj. De inte bara upplever, hon har sprungit en halvmara på destinationen också.

Vi har såklart våra duster även i vår familj med fyra viljor som pekar åt olika håll. Har du någon gång delat tak med en fyraåring, så har du också lärt dig vad järnvilja innebär… Men det ska vara lite skit i kanten för att helheten ska bli bra. Det vore väl för tråkigt annars.

En familj i stort samförstånd på en gräsmatta i Åmål… 😀

Kärleken, musiken, osten och träningen

Det uppstår en lucka i vardagsschemat. Eller uppstår… Jag och Ola har fixat barnvakt för att kunna gå på konsert tillsammans. Det är torsdag kväll och vi startar på Bishop Arms på Avenyn. Ola vill gå dit för att de har bra burgare. Jag uppskattar stället för att jag är tidspessimist och tycker det är smidigt att det ligger ganska nära Stora Teatern, där konserten äger rum. Fast sen förtrollas jag av min fish and chips med pepparrotsdipp och rödvin och glömmer nästan bort det där med musiken…

Vi lyssnar på Plura och jag älskar mig själv för att jag köpte de här biljtterna till Ola i julklapp. Dels för att han njuter maximalt och dels för att jag uppskattar stämningen och trycket där inne. Jag omvandlas sakteligen till ett Plura-fan, mest för att han är så rolig i mellansnacken.

Sen strosar vi vidare på Avenyn och tar en drink på Park Lane. Jag beställer en Caipirinha, som är den enda drink jag tycker om och Ola tar en Gin & Tonic. Nej, inga större utsvävningar direkt.

Helt plötsligt börjar Ola att prata om ost. Klockan har redan blivit 22.30, men Coop Avenyn har öppet så vi köper ost. Och kex.

Osten och kexen intas hemma vid köksbordet tillsammans med svärmor. Vi avslutar kvällen vid midnatt med morgondagens träningsplan helt klar. För när tillfälle ges så går vi och tränar tillsammans.

Och det där gympasset knyter liksom ihop säcken för oss. Vi har fått lite av varje för bara oss två.

Kärleken, musiken, osten och träningen – vårda dem så ofta tillfälle ges!

Jag vet inte om jag måste skriva det här, men bilden nedan är åtta år gammal…

Föräldrar knarkar solskyddsfaktor på sina barn

Det känns inte som om det var så länge sedan en spenderade dagarna lätt solbränd, insmord och hal som en delfin med främsta uppdrag att hålla bebisen i skuggan och fyraåringen väl skyddad från solen. Vem skulle orka med den uppläxningen på BVC sen liksom…

Skämtåsido. Föräldrar från de nordiska länderna är verkligen jättebra på att skydda sina barn från solen när de reser utomlands. Vissa ungar är helt vita av solskyddsfaktor och/eller bär heltäckande badkläder.

Ropen ekar över poolerna ”HÅLL DIG UNDER SOLSKYDDET I BARNPOOLEN ÄLSKLING! VI MÅÅÅÅSTE SMÖRJA IN DIG! DET ÄR FÖR DITT EGET BÄSTA! NU ÄR SOLEN STARK! KOM IN HÄR UNDER PARASOLLET SÅ FÅR DU TITTA PÅ PADDAN EN STUND!”

Jepp, småbarnsföräldrar pratar väldigt ofta med stora bokstäver när de vill sina barn någonting…

Jag såg dock en trend när jag spanade i poolområdet. Medan barnen tvingas vara försiktiga i solen så ligger många päron och pressar sig bajsbruna. Då pratar jag inte om en skön stund i solen här och där – utan precis hela dagen. De enda gånger de reser sig från liggande till sittande i solstolen är när de ska smörja in sina barn med mer solskyddsfaktor…

Inom träningsvärlden är det populärt att visa sig duktig som förälder när barn apar efter ens träning (jepp – been there done that) och så säger man lite malligt ”Barn gör inte som du säger – de gör som du gör!” och förväntar sig applåder för att man har fört över ett bra beteende på sitt stackars barn som inte alls får betalt för att du ska förverkliga din föräldradröm.

Fast den där floskeln borde väl gälla precis allt i så fall? Även solande och andra grejer du gör som inte är bra för dig och din kropp. För det är klart som fan att det är skadligt och direkt ohälsosamt att ligga och pressa i solen.

Jag menar inte att jag gör allt rätt. Hey, jag tog med mig barnen till stark sol liksom. Jag tycker bara det är intressant att tänka på sånt här ibland när jag själv vill känna mig duktig. När jag mot förmodan kommer på dumma saker som jag själv gör som förälder, så skiter jag bara i att blogga om det…

Lätt solkysst mamma och kritvit bebis. Jag är perfekt!