Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Semester och tid…

Ja, det låter ju så bra det där med semester. Och det är det också. Det är bara en sak som det är brist på. Tid…

Och då menar jag inte tid att hänga på altanen och kika på kidsen som plaskar i poolen. Eller den där tiden som spenderas med kaffekoppen vid köksbordet på morgonkvisten. För att inte tala om tiden däremellan då en mest gör ingenting alls mer än att umgås rätt och slätt. Oftast ute i solen. Eller så meckar man hamburgare och picklar rödlök. Sådan tid finns det massor av.

Nej, jag menar den där tiden då jag brukar blogga, träna och göra typiska Mia-grejer. Den tiden har jag glömt bort i flera dagar.

Fast jag rör på mig på en kant. Det gör jag ju. Och jag bloggar ju nu. Så det är bra.

Idag körde jag ett formtoppningpass med fem tvåminutersintervaller så att gruset yrde under fotsulorna. Vet inte vad jag ska med den där obefintliga formtoppen till, så värdesatte kattgoset med Alice efter träningspasset mer…

Förresten, jag skriver det här blogginlägget i Word för här på landet drar man ur allt som blixten kan slå ner i så fort det börjar mullra lite lätt i fjärran. Och nu sitter vi här och väntar på att åskan ska komma hit och dra förbi. Om den nu ens gör det. Bara en sån sak.

Semester.

Men håll ut kära bloggläsare! Jag utlovar en massa spänning under veckan som kommer. Till dess får ni nöja er med en bild på After-Suspekt-Formtoppning (ASF?) och kattgos…

Den förinställda fredagslistan

Jag brukar aldrig förinställa inlägg då jag lever mitt liv och skriver blogg på livsglädje, magkänsla och impuls.

Förutom att förinställda inlägg är ovanliga hos Men Mia! är det extra skakigt när det ska till en fredagslista. Hur vet jag att jag kan leva upp till det jag skriver när fredagen verkligen är här? Nåväl. Vi gör ett försök.

Dagens destination

Alltså jag vet inte riktigt var jag är, men var jag än är så vet jag att jag har det bra. Familjen är ute på en sådan där roadtrip som är väldigt typisk för familjen Hellström och Karlsson. Vi glider i vår Toyota Avensis genom Sverige och säger hej till nära och kära.

Dagens träning

Om allt går enligt resplanen springer jag vid Mälaren. Det finns en jättefin slinga vid den plats som jag tror att jag är på idag. Med stor sannorlikhet blir det en morgonjogg innan familjen och våra värdar har vaknat.

Veckans vilda

Det här var minsann veckan då jag fixade mig ett helt nytt jobb och bestämde mig för att springa ett maraton. Det ena ger liksom alltid det andra, så det är mycket att smälta nu när helgen äntligen står för dörren. Slår vad om att jag andas ut och firar med en rejäl fredagsfika.

Löparhemlighet

Jo, jag har ett litet snabbt ess i sport-behån. Ni får veta allt. Sen. Ibland är det kul att ligga och ruva på saker som en gammal höna.

Fredagsfeeling

Ja det är jag helt säker på. Vad annat kan man ha när man har över en veckas familjesemester framför sig?

På bilden får ni en glimt av vår slutdestination. Fotot har några år på nacken, men är väldigt typiskt för en av mina bästa platser i hela världen. Mitt barndomshem i Hälsingland.

Ha en fin fredag!

 

 

 

Måndagsfeelings 1-5

1. Stark! Hann hänga på gymmet en stund i morse och lekte upp marklyftsstången som vore den en slickepinne. Gårdagens intervaller och backträning retades lite i baksida lår och i skinkorna, men det var ingen större fara.

2. Göteborgsvarvetångest! Jag är inte anmäld. Jag ska inte springa. Det känns så himla fel. Nog för att jag är i skaplig löparform, men det hade inte varit grejen på lördag. Om jag hade varit anmäld hade jag helt klart prioriterat att ha det skönt och socialt längs med vägen. Kanske till och med ge några av alla barn längs med banan en high five och faktiskt titta på dem som ropar mitt namn. Står inte ut med sånt trams när jag jagar pers…

3. Hungrig! Vad är det med mig och styrketräning alltså. Kan typ äta en hel kamel med sås efter ett bra styrkepass. Och hungern går liksom aldrig över under dagen. Det är dyrt och tidskrävande…

4. Stolt! Alltså jag hade aldrig tagit på mig uppdraget som postpreggoträningscoach åt min bästa vän om jag inte trodde att jag var kapabel. Jag fick ett sådant där mail i morse som gav en tår i ögat. Det handlade om nyvunnen kroppskännedom och fysisk- och mental utveckling. Vi är på rätt väg. Det här kommer att bli grymt!

5. Hungrig igen… Kommentarer överflödiga.

Fast om vi återgår till punkt 2. Jag vet ju att jag kommer att få springa Minivarvet i år igen, precis som de senaste två åren. Det gör mig väldigt varm i hjärtat så här på en måndag.

Mamma och Moa 2015

Moa och pappa 2016 (var för gravid för att orka hänga med)

Nakna vader och fredagsfeeling

Vi föräldralediga tog vårt pick och pack och drog till havs sent igår kväll. Fredagen har vi ägnat åt att samla så många vårtecken att det räcker och blir över ifall ni har behov…

För mig var det tydligaste vårtecknet att jag sprang i knälånga tights och skippade kompressionsstrumporna. Jag struntade även i vantar och pannband. Det var ett vågat drag som gick hem. Jag kände mig naken och fri! Kroppen har liksom redan glömt bort att den sprang i minishorts och sport-behå bara för en vecka sedan…

Vi flyttade in i fritidshuset i september och fram till nu har morgonljuset i sovrummet inte varit något problem. Idag var det dock väldigt tydligt att vi struntat i att sätta en persienn framför det smala fönstret ovanför sängen. Att slå upp ögonen i dagsljus var både en angenäm och oangenäm upplevelse…

Ett vårtecken är också att man blir lite ”huttrig” på eftermiddagen eftersom det fortfarande bara är halvvarmt och solstrålarna inte räcker hela vägen fram för att värma upp en fryslort. Då är det skönt att gå in…

Utomhus har det även eldats, staplats ved (under vedstaplingen sprang jag…), promenerats och njutits strandliv. Inomhus har vi festat till det med grillkorv i stekpannan, eftersom alla var för hungriga för att vänta på ”den perfekta glöden” och lite senare spagetti slungad i olja, vitlök och räkor.

I all sin enkelhet är det fredagsfeeling delux. Fast det sista glaset rödvin i boxen slurpade jag i mig igår torsdag. Så här på fredag kväll kan jag tycka att det är lite synd…

Älskade Göteborg!

Tack för idag. Tack för en underbar helt vanlig dag.

Tack för solskensjoggen till gymmet klockan 06.30. Jo, det var frost på marken och kylan bet i kinderna, men vad gör väl det när allting glittrar. Tack för Friskis & Svettis på Kungsgatan som är ett så himla grymt och inspirerande ställe att hänga på. Tack för solskensjoggen hem därifrån också.

Framför allt – tack för mitt och äldsta dotterns lilla miniäventyr. Medan pappan och Juni promenerade skatåsåttan passade jag och Moa på att gå på skattjakt i centrala Göteborg. Kartan hade pappan fixat, men det var morsan som bjöd på skattjaktssmoothies från Stadsbibliotekets café. Grym nödlösning när man faktiskt inte har fixat någon skatt till skattjakten…

Och Moa valde lämplig outfit för skattjakt med omsorg. Jag hade tagit fram ett par jeans, men det blev glittriga strumpbyxor och en glitterklänning. Och gummistövlar såklart för säkerhets skull och en vintrig, några nummer för liten, pälsmössa för att hålla öronen varma. I ryggsäcken fanns några klistermärken med Frost-motiv. Helt perfekt! Du är helt perfekt! <3

Den bästa Teneriffalöpningen

Playa de las Americas på Teneriffa må vara en riktig turistfälla med alldeles för många överstekta vita skinn, men löpningen för oss lite solförsiktigare nordbor gick inte av för hackor precis. I flera dagar gick jag och sambon och spanade på en vacker bergstopp med master på. Jag tyckte först att det såg ut som en hel dagsutflykt att ta sig dit och hem i löparskor, men det visade sig att toppen bara låg sju kilometer enkel väg från vårt hotell. Ett helt perfekt minilöparäventyr för småbarnsföräldrar på familjesemester med andra ord. Så medan kidsen busade med farmor, farfar och Lolo & Bernie gav vi oss iväg mot det gröna berg som eftermiddagen till ära låg omhuldat av ett svart ovädersmoln…

Turen gick två kilometer längs med strandpromenaden innan vi stod vid bergets fot. Samtliga höjdmeter samlade vi på ett mer utmanande och varierande underlag i form av dammigt grus och rullande stenar.

Eftersom jag är en höjdrädd räka blir jag orolig på hög höjd trots att risken att ramla ner är lika stor som att jag skulle råka svälja en kaviartub och dö. På grund av min höjdskräck får Ola extra många festliga stunder när vi springer tillsammans. Jag är nämligen inte bara rädd. Jag är dramatisk också och uttrycker gärna min ångest med stora ord och gester…

Men upp till toppen och masterna kom vi. Fast jag var faktiskt beredd att vända i samma ögonblick som vi sprang in i ovädersmolnet och jag fick för mig att en vind skulle blåsa ut mig till havs.

Jag blåste aldrig ut till havs och fick tillsammans med sambon njuta en magnifik utsikt som gjorde det svårt att skilja hav från himmel. Där uppe stod vi mitt i ett oväder och kikade ner på vårt tillfälliga hem som badade i sol.

Jag var helt lycklig på vägen ner, men det gällde att hålla tungan rätt i mun på de snirkliga stigarna och det instabila underlaget. Speciellt om man är höjdrädd och inte vill tippa över kanten som är några meter bort…

Fotocred till solskenspojken Ola Karlsson som tagit alla bilder i inlägget minus bilden nedan såklart.

Fulltankad semesterfirare

Vi packar för att åka hem från Teneriffa imorgon. Så här i slutspurten bjuder jag på en semesterlista med mina personliga godbitar från två fantastiska semesterveckor.

# D-vitamin så att det räcker och blir över – CHECK! För trots att jag är präktig som få med tjocka lager hög solskyddsfaktor och är försiktig med mitt solande för att slippa bli svennebanan-ful-brun så känner jag att solstrålarna har gjort min kropp en massa gott. En dag var lite molnig. Alla andra dagar har solen strålat från en klarblå himmel.

# Luftning av löparben – CHECK! Vi har sprungit flera äventyrliga bergspass jag och Ola. Och strandpromenaden har använts till slöa morgonjoggar och intervaller. Två veckors familjesemester innebär minst 14 löppass. Det är sen gammalt. Kommer att återkomma i ett inlägg om hur man lyckas träna så mycket utan att talla på familjetiden en endaste gång.

# Glada barn – CHECK! Som de har trivts och njutit våra två skatter. Det är lätt att vara förälder på semester när det är så.

# Croissanter och nutella – CHECK! Jepp, varje morgon som efterrätt till min huvudfrukost. Med en dubbel espresso (som stavades expresso på kaffemaskinen).

# Solmogna frukter och grönsaker – CHECK! Varje dag till i princip varje måltid. Tallrik ett (av tre) precis varje frukost har bestått av ett berg av frukter. Och ost… Och luncherna och middagarna som vi oftast har lagat själva har antingen varit stora grönsaksfat eller haft ett stort grönsaksfat som tillbehör.

# Födelsedagsbarn x 2 – CHECK! Moa fyllde fyra år dag två och Ola fyllde något annat med en fyra i igår. Moa firade även sin treårsdag på Teneriffa så det är nog läge för det där snacket om att det inte är en mänsklig rättighet att åka utomlands på sin födelsedag snart…

# Bilder och filmer från härliga löpturer – CHECK! Ja, Teneriffa är inte färdigbloggat bara för att jag åker hem. Dels har jag själv fixat massor med material och dels har Ola tagit sitt uppdrag som influencer-partner på stort allvar. Materialet vill jag gå igenom hemma vid köksbordet i Göteborg och bli så där Teneriffa-romantisk och glad.

Kvar att njuta:

# En löptur tidigt imorgonbitti.

# Fruktfrossa samt en croissant med nutella och en dubbel espresso på frukostbuffén.

Sen är jag redo för sidvind och motvind på löparbanan vid Ullevi och havregrynsgröt med mellanmjölk.

Och sen vill jag blogga om:

# Olas och min sista och bästa topptur som slog löpning ovan bananerna med hästlängder.

# Det äckel jag känner inför all-inclusivekulturen.

# Föräldrar, solande och barn. Jepp, dags för lite föräldrahets! Och det handlar inte om hur de exponerar sina barn för solen…för det gör de flesta inte alls.

# Aktiviteterna som inte var löpning.

# Och så det där jag nämnde i början – att hitta träningstid under familjesemestern.

Nästa gång vi hörs är jag i Göteborg.

Filmtajm: Löpning lite högre ovan bananerna

Yes, idag blev jag en youtuber på allvar. Johanna önskade nämligen mer löparfilm här i bloggen så jag och sambon passade på att spela in två klipp under dagens löptur upp till samma bananer som vi besökte för några dagar sedan. Klippen passade jag på att ladda upp med telefonen samtidigt som jag nattade en inte ont anande bebis…

Nåväl.

Min uppladdning inför ”toppturen” hade precis som vanligt varit helt förkastlig. Jag hade till exempel sprungit fem tusingar i högt tempo på morgonkvisten. Fast när sambon ville upp till bananerna igen så kunde jag liksom inte säga nej, hur skönt det än skulle vara med mer än typ fem timmars löpvila nån gång på det här jävla stället…

Vi nöjde oss inte med samma vändpunkt som förra gången utan passade på att ta en extra kilometer uppför berget i sand och rullgrus som dammade kring fötterna. Väldigt värt faktiskt, då ett helt magnifikt landskap gav oss så mycket ögongodis att det var svårt att lämna stället.

I den första filmen har vi bara kommit halvvägs och reflekterar lite kring dagsform, väder och huruvida Olas huvud faktiskt är 46 grader varmt… Ni behöver inte bry er så mycket om oss. Kolla på utsikten istället!

I den andra filmen har vi nått vår topp och reflekterar hur vi ska få ut kaktustaggen som Ola har fått i sitt finger… Ni behöver inte bry er om vårt snack här heller.

Löpning ovan bananerna

Ola som hade vilat sig i form från löpning i några dagar var sugen på höghöjdsträning igår. Jag som absolut inte hade vilat, faktiskt i bara några få timmar, var inte lika pepp på en fem kilometer brant klättring rakt upp i himlen till en bananodling. Det enda jag kunde tänka på var den fem kilometer långa nedförsbacken som skulle komma sen. Därefter visualiserade jag kvällens middag och det läskande rödvinet och sprang…

Och ni vet ju hur det är – en ångrar aldrig ett löppass. Efteråt. För jag svor ganska många gånger inombords på vägen upp när solen brände i nacken och på ryggen, svetten klibbade och benen var tunga som bly. Inom mig pågick mantrat ”Vila kan du göra när du kommer hem till Sverige. Njut av vyerna och utsikten. Det här är ju något du drömt om!”

På instagram finns en film när jag tar de sista och stapplande stegen på stigningen. Man kan riktigt se hur jag både lider och älskar på en och samma gång…

Fast jag ångrade såklart inte vårt lilla äventyr när vi vände om och jag kunde släppa ut benen i fem kilometers nedförsdans med havet i blickfånget.

Löpning ovan bananerna seglar definitivt upp på förstaplatsen av samtliga träningspass som hittills har sprungits på Teneriffa. Vi får se om vi hinner toppa den här goa höghöjdsträningen med något smaskigt innan söndag.

En minitopptur på Teneriffa

Det är väldigt varmt här på Teneriffa just nu och vi skäms bort med en temperatur på över 30 grader den mesta av vår vakna tid. Löpningen fixar jag därför helst i ottan innan solen går upp. Det skulle funka fint sent på kvällen också, men eftersom jag är kvällstrött har jag somnat ifrån alla sådana pass…

Igår eftermiddag tyckte jag och sambon, trots värmeböljan, att det skulle vara skönt att komma ut och röra på oss en sväng utan barn och barnvagnar. I utkanten av byn ligger en fin kulle med utsikt över havet. Det kändes som ett lagom utflyktsmål innan middagen.

Vi tog på oss träningskläderna på grund av hög svettrisk, men valde att promenera upp. Uppförsbacken till toppen visade sig vara drygt två kilometer och jag planerar att lägga till den kroken till någon av mina morgonlöprundor sen. För dammet runt löparskorna var härligt och utsikten gjorde oss inte besvikna direkt, trots att diset låg tjockt över havet.

Nedan följer ett bildspel över vår topptur. Det börjar bra, men blir bara bättre och bättre…

Hit vill jag tillbaka och njuta minst en gång till innan vi åker hem!