Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Dagens!

Plats: Friluftsområdet Hanebol i Åmål (i sin enkelhet en av Sveriges bästa motionsanläggningar om ni frågar mig)
Väder: Runt minus 14 grader och strålande sol
Sällskap: Ensam i spåret, men sambon, lillan och svärmor i närheten
Träningsform: Längdskidor
Njutningsstatus: MAXIMAL
Frostskador: Fingrarna tog en hel del stryk, men det märkte jag först efteråt
Mersmak: JA! (om vi inte frågar mitt ena lillfinger som fortfarande har lite ont…)

Om jag blir helt till mig och förtjust av att åka längdskidor i strålande sol, så finns det en annan person i familjen som blir ännu mer förtjust. Medan jag vilar mina ömmande ljumskar så här efter lunch, så är Ola ute i spåret en gång till.
menmia-hanebol-ola
Barn fryser inte så länge en inte frågar och därmed inte överför sina egna fryslortskänslor på dem. Här ser ni den lilla lyckan i att hitta en istapp i ett stuprör. Moa lekte med farmor i snön medan vi åkte skidor.
menmia-moa-istapp
Någon annan helt främmande skidåkare får agera modell för hur fantastiskt det var att staka ute på flacken på fältet idag. Jag hade inte kameran med mig ut i spåren i skogen. Där var det så vackert att jag hade svårt att ta in det.
åmål-menmia-längdskidormenmia-skidor-hanebol

Snö! Snö! Snö!

Den driver och yr från alla håll, fastnar i ögonfransarna och gör oss lätt blinda. Fingervantar klibbar ihop till vita och blöta klumpar. Små små händer fryser lyckligt till is. Overaller och täckbyxor blir blytunga. Det tunna lagret som mötte oss i morse utanför fönstret, blir tjockare och tjockare. Vindarna och snömassorna som faller från skyn tilltar konstant.

För oss är det den första snön för i år. Lillungen börjde tjata kvart över sju imorse om att åka pulka. Och det har vi gjort nu tillsammans med kusinerna. Hon var tapper i de hårda vindarna. Mycket tapprare än mig som hostade som en gammal whiskeytant när jag sprang uppför och nerför i pulkabacken. Den här förkylningen alltså, något utöver det vanliga tyvärr…

Men visst är den välkommen snön? Som en kär och efterlängtad gammal vän.

Jag tror jag drar på mig täckbyxorna igen lite senare och tar mig en lugn promenad på egen hand och låter snöflingorna landa på tungan.

Dalsland blir sakta men säkert vitt.

Dagens lekplats

”Krispigt som dillchips!” skrev jag på Instagram om dagens längdskidåkning. Jag ljög. Det var fan krispigare än så. Mer som lövtunna och lättsaltade chips faktiskt.

Vi körde först en sväng i skogen. Gårdagens blåst hade öst ner skräp i spåren, så det var instabilt. Det blev inga vurpor idag (vilket min redan blåmärksblåa röv är tacksam över), men om jag hade ramlat hade jag förmodligen huggit fast i ett skräp och flugit framåt och jämnat ut med nya blåmärken på framsidan.

Jag lessnade på att oroa mig för framstupa plattmageläge och valde att köra resten av passet i helt nypreparerade spår på fältet, iordninggjorda för ”Barnens Vasalopp”. Magiskt vackert och aldrig ensidigt trots att jag stakade varv efter varv.

Jo, när jag har en timme över så spenderar jag den gärna precis så här.

Hanebol. Ett bra ställe för stora och små med myror i brallan.
menmia-lekplats

 

Dagens längdskidor

Spår: Mycket fina! Oftast dubbla spår så att jag och Ola kunde kämpa sida vid sida och snacka skit när pulsen inte var för hög.

Kupering: Stark. Jag älskar att slita i uppförsbackar, men är inte lika förtjust i nedförsbackarna som följer.

Vurpor: 2. Ska jag vara helt ärlig så fick jag panik för att det gick för fort och spåren försvann. Då är det bra att bara sätta sig ner på röven och lugna ner sig.

Kilometer: Okänt, då jag råkade stänga av Polarjäveln, som i vanliga fall registrerar hela mitt liv. Äch. Inte så viktigt faktiskt. Det är aldrig viktigt.

Glädjetjut: 1. Ola hörde mig jubla ett litet ”Wohooo!” för mig själv i en (lätt) nedförsbacke. Haha… Jag var helt omedveten om denna glädjeyttring.

Blåmärken: 1. På röven.

Sol: JA! På väg fram mellan träden. Och nu har vi en sådan där vacker vinterdag utanför fönstret.

Pepp: Mycket stor! Det är risk att det blir precis som förra gången vi var här. Det vill säga att jag åker så mycket längdskidor att jag förvandlas till ett (lyckligt) ras.

Det var med andra ord helt rätt beslut att åka till längdskidland även denna helg. Precis så här ska en hyfsad träningsvecka avslutas.

Jo, vi har det bra…
menmia-ola-längdskidormenmia-åmål-längdskidor

Vi åkte till längdskidland

När Ola ringde till mig på jobbet igår eftermiddag och ba ”Mamma ringde. Det är jättefina skidspår i Åmål. Ska vi åka dit ikväll?” så kändes det inte helt självklart. Jag menar. Att springa hem, stresspacka, lasta bilen och åka 20 mil – vilket fredagsmysprojekt va? Men jag tog den snabbaste springvägen hem, vi packade ihop oss snabbt och löste det där med middag på vägkrog. Nu är vi här. Det finns inte en tillstymmelse till ånger.

Efter en lugn morgon gjorde jag och Ola längdskidpremiär för den här säsongen. Vi åkte både i fina spår och på ställen genom skogen där det inte fanns några spår. Det sistnämnda är min favoritåkning. Jag känner mig så mjuk, följsam och fri! En timme hann vi med, men dagen är inte slut än…

Nu sitter en här och ser fram emot en lasagnelunch, som ger oss energi att ge oss ut i skidspåren igen i eftermiddag. Och vi måste  ju även tänka på att tanka kropparna så att de orkar åka imorgon också. Ja, så gött kan livet vara ibland.

När den här helgen är över kommer jag nog att känna att  jag har både ljumskar och axlar. Underbart!

Tips! Underhåll romantiken med lite längdskidor 🙂
menmia-ola-längdskidormenmia-längd

På tränings-vill-göra-listan

Jag hade tre träningsönskemål den här helgen.

1. Styrketräna, vilket också är ett återtåg till styrketräningen efter flera veckors uppehåll. Jag längtar med tillförsikt då jag fortfarande har ont i handleden och känner mig väldigt begränsad.
2. Springa terräng. Ja ni vet det där som numera kallas för trail.
3. Intervaller. FLÅS! PULS! LYCKA! Jag har ju mest bara lökat runt den här veckan och intervallendorfinerna fattas mig.

När lördagen börjar gå mot sitt slut har jag bockat av punkt två. Jösses vilken alldeles lagom lång (knappt ett långpass) och skön runda jag fick mig förmiddags. Eller nu ljög jag lite. Mot slutet av passet var det snöstorm och jag blev ordentligt piskad i ansiktet, stod typ still och såg inte ett skit. Så länge jag höll mig till skogs var det dock alldeles underbart. Otrampade stigar med nysnö. Kuperat as hell. Ensamt. Vitt vitt vitt och pudrigt.

Som parentes kan jag berätta att snön förvandlats till en grå och blöt sörja över fotknölarna nu. Några minusgrader på det här och det blir ytterst spännande…

….att springa intervaller imorgon. Knaggligt, halt och knöligt. Jaja. Det finns ju inget tvång med en tränings-vill-göra-lista. Det är något jag vill. Blir det olämpligt är jag helt fine med att tänka om och göra annat. Detsamma gäller styrketräningen.

Är en öppen för förslag blir en aldrig missnöjd med sig själv. På köpet blir en enastående grym också. Se och lär!

Skogen känns alltid som min egen när jag är där.
menmia-snö-åmål

En behöver inte vara snygg…

eller springa snyggt efter 7.5 kilometer, när det bara är upploppet kvar. Speciellt inte om de senaste 1.5 kilometerna har gått i konstant motlut.

Jag bjuder på den! Det fladdrar lite hit och dit med armar och ben. Fast det är ju inte alla som kommer på prispallen. Det kan INGEN ta ifrån mig 😉

Men barn… Sno inte stilen!
menmia-löpstil

Annaloppet – Ett aktivt liv mot cancer

Ibland springer man på saker av en slump. Annaloppet hittade jag igår på en anslagstavla efter en snabbhandling på Netto här i Åmål. Kämpar och hjältar finns det många, men vissa berör lite mer.

Anna Rydstedt fd Olsson drabbades av cancer 2010 och bestämde sig för att genomföra alla tre klassiker under ett år. Genom sitt deltagande erbjöd hon företag och privatpersoner att skänka pengar till Cancerfonden. Hon startade också långlopp.com för att synliggöra projektet. Den 20 mars 2012 tog cancern Annas liv. Projektet hade då inbringat drygt 200 000 kr till Cancerfonden. Insamlingen lever, efter Annas önskemål, vidare.

Den 31 maj arrangeras Annaloppet i Fengersfors. Fyra kilometer för en god sak. Har jag möjlighet så tänker jag närvara. På bilden nedan finns mer information.

Annaloppet – Ett aktivt liv mot cancer. Klicka på bilden för att göra den större.
anna-loppet-ett-aktivt-liv-mot-cancer

Oväntade saker på gymmet!

Igår till exempel satt det en liten man och gnagde på min axel. Jag tog det med ro.

Vi testade Åmåls nya gym  – Jejes Gym. Jättestora lokaler. Väldigt många maskiner. Ett bra utbud av fria vikter. Mycket plats att röra sig på. Lite oordning bland de fria vikterna dock. Jag hade svårt att hitta rätt, men det kanske ordnar sig med tiden. Eftersom vi hänger i Åmål rätt ofta slog vi till på ett 10-kort för 400 spänn att dela på. En riktigt bra deal.

Jag har mest löpning i huvudet just nu trots att jag inte sprungit en millimeter sedan kvalitetspasset i söndags. Därför blev det lätt och ofokuserat igår. Hängde lite i en stång, drog i nån maskin och lyfte saker över huvudet. Roligt hade vi i alla fall jag och Ola, utan att jag för den sakens skull tröttade ut mig nämnvärt. Min superkrafter sparar jag till annat, typ miljäveln.

En lite bättre gymselfie.
fotobomb

När Ola tar en träningsselfie hamnar jag i centrum

Typiskt va?

Idag har vi skidat genom pudersnö i skogen. Det gick inte fort och vi fick koppla in den där extra muskelkraften för att ta oss framåt. Jag var euforisk. Kände mig som en riktig strävare. Spåren som ännu inte hade hunnit köras upp syntes knappt under nysnön. Istället blev det bara fluff av alltihop.

Alltså. Kanske är det den här typen av skidåkning jag gillar allra bäst. Får en hoppas på helt operfekta spår imorgon också?

Mia och Ola hann ut i dagsljus idag. Det var fint!
mia-ola-skidor1