Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Gult är inte precis fult

Eller på mig är det ganska fult. Jag trivs därför inte alls i gult.

Längs med den här gula gatan i skogen däremot – där trivdes jag! Det krävdes ingen sol för att känna sig som en solskenslöpare. Trädens gula prakt fixade känslan av ljus och fägring.

Naturen är magisk just nu, precis som den är under alla andra årstider.

Mitt bästa drag i dag var därmed inte att jag stressade ner på stan och köpte en badmössa och simglasögon (återkommer till det…). Mitt bästa drag var att bege mig till skogs i förmiddags och samla kraft.

Tack gula gatan (som ni hittar bakom Brudarebacken längs med Skatåsmilen) för det!

Rossel med DNS-risk

Jag har haft en tuff helg på ett sätt med rossel, bultande tinningar och en och annan Alvedon. På ett annat sätt har den varit hur skön som helst.

Har försökt vara ute så mycket som möjligt utan att anstränga mig nämnvärt. Både jag och barnen blir liksom lättare att hantera för min förkylningssvullna hjärna när vi exponeras för frisk luft. Istället för att ligga ner och vila precis hela tiden har jag målat runt en dörr och några fönster, promenerat stillsamt (s.k. återhämtande egentid) och andats barrdoft och plockat middagssvamp till skogs. Det är den typ av återhämtning jag kan räkna med just nu mitt i småbarnslivet.

Det enda som skaver lite är att jag inte känner mig jättepepp på Hagenrundan och att räjsa 7.6 kilometer på lördag. Risken är överhängande att det blir en DNS.

Visst, en kan ju alltid åka dit och lufsa runt banan, men det var liksom inte tanken. Då kanske kroppen helt enkelt mår bättre av en promenad eller jogg till skogs utom tävlan. Vi får se hur det går med rosslet under veckan och om jag hinner skaka liv i kroppen i tid.

Idag har jag hängt en tvätt och postat ett brev för att få lite frisk luft. Det var nog också det mest ansträngande jag gjorde idag. Nu ska jag sova, äta citrus, ingefära, honung och blåbär och tänka på att imorgon är faktiskt en annan dag.

Och barrdoften från helgen finns kvar i näsborrarna. På bilden befinner vi oss i en brant på ett charmigt kalhygge… Fast ni ser ju hur nöjd hon är 🙂

Ute och tigger likes IRL

Jag är så skadad att jag tror att livet är som på Instagram. I helgen har jag vid två tillfällen varit ute och sprungit i min finishertisha från Helsingborg Marathon och förväntat mig att folk ska komma fram och klicka like på mig. Vid varje möte har jag bröstat upp mig och laddat ansiktet med världens största leende. Jag har tagit omvägar för att faktiskt möta människor och sprungit väldigt nära dem…

Jag kan berätta att livet inte är som på Instagram. Inte en jävel har klickat like på mig eller ens lyft blicken för att kolla på min tröja. En person backade eventuellt undan när jag kom för nära…

Att jag bar finishertishan kan också bero på att den är väldigt snygg. Eller att det faktiskt är den enda löpartisha jag äger som inte är en finishertisha från 2011. Valet är då väldigt enkelt när det precis har slagit om från linne till tishaväder här i Göteborg…

Nåväl. Benen bär mig och är spralligt pigga igen. Det klickar jag personligen en fet like på. Och det får ju faktiskt vara huvudsaken 🙂

Vilar intensivt…

Förra veckan var en marathonvecka på jobbet som jag toppade med att springa ett riktigt Marathon. Bara ett av dessa Marathon har tagit slut…

Fysiskt har jag taggat ner ordentligt och har efter loppet i lördags nästan vilat så intensivt att jag blivit trött. Mentalt däremot får det snurra på högvarv ett tag till. Hur som helst så passar det bra med en lökarvecka! Idag sprang jag några steg genom stan för att komma undan regnet (hann inte…) och igår tog jag en omväg på väg hem från jobbet till en AW, men det är också allt som kan räknas som någon form av extra fysisk aktivitet.

Kroppen har återhämtat sig fint. I måndags föredrog jag att åka hiss när jag skulle nerför trapporna på jobbet, men annars har jag i stort sett känt mig som vanligt. Så jag börjar komma till stadiet då prestationen har landat, jag börjar träningslängta och fundera på vad mer jag ska hitta på i höst. För jag är inte färdig. JAG ÄR LÅNGT IFRÅN FÄRDIG!

En halvmara? Ett försök på milen? Långdistans till skogs? Den där löparkalendern är som en jävla godispåse och jag är ju svag för sötsaker som ni vet.

I köket står en väska packad. Imorgon tror jag visst att någon mjukstartar sin älskade kropp med ett pass på gymmet. Löparbenen får vila lite till, men det finns ju faktiskt andra grejer en kan hitta på medan en drömmer om millopp, mjölksyra och målgångar…

Återhämtning betyder sällan att sitta stilla

Näe, man behöver inte sitta på röven eller ligga i sängen för att återhämta sig. De flesta av oss lever ju faktiskt liv som aldrig tillåter det, utan kräver aktiv vila. Idag behövde jag väl själv typ återhämta mig efter gårdagens tremilare.

Det gjorde jag bland annat så här:

På förmiddagen hängde jag med en drös kids i trädgården. Dels försökte jag få till en helt egen stretchsession, vilket gick sådär och dels körde vi ett kort men effektivt utomhusfyspass. Nedan ser ni hur tant har viridit ut och in på sig för att ge barnen en riktig utmaning i övningen Den snubblande elefanten

Fotocred till Olas bror Håkan som ertappade mig när jag mitt i ledigheten tog chansen att få vara coach och fänglsa en tacksam publik…

Fast hjula, jaga och klättra på varandra fick de göra själva. När utomhusfysen var avklarad kände jag liksom att jag hade gjort mitt som coach.

Lite senare promenerade jag, Ola och kidsen ner till Åmåls stadskärna som är väldigt mysig och har en bra lekpark. Även där hade jag svårt att sitta still, men det fastnade inte på bild. Jag vill dock höja ett finger här och be er att inte låta er förledas av solskenet. Visst var det ljuvligt, men vinden var iskall. Så efter ett tag ville jag gå hem… Och sen vi fastnade inne i några timmar. Man måste ju äta och sånt också.

Klockan hann faktiskt bli efter 17 innan jag fick komma ut på dagens löprunda vars främsta syfte var att känna efter om det gjorde ont någonstans. Det gjorde det inte och att jogga en åtta med handbromsen i hela vägen runt var inga större problem. Så imorgon slänger jag in lite superkompensation, vilket innebär en vilodag från all typ av träning, innan jag på tisdag börjar rocka vecka tre i mitt träningsprogram.

Om jag känner mig återhämtad efter tremilaren? Oh ja! Ska jag vara ärlig så tror jag att gårdagens miniäventyr har stigit mig åt huvudet. Skallen och mitt feta ego tycker nämligen att de 30 kilometer jag lade bakom mig är en betydligt större grej än vad kroppen tycker om prestationen. Lite pinsamt…

Stjärnlöpning med familjen som utgångspunkt

Stjärnlöpning är en mycket bra grej tycker jag. Det innebär att du har en utgångspunkt som du gör kortare löparutflykter ifrån. Mellan varje utflykt återvänder du till utgångspunkten. Detta upprepas till du har fått ihop önskad distans eller helt enkelt inte orkar mer. Sen om dina utflykter skapar ett stjärnmönster spelar mindre roll… 🙂

Stjärnlöpningen passade perfekt igår när jag var sugen på en återhämtningsjogg efter lördagens intervallpremiär. Jag valde att ha familjen som utgångspunkt. Vi startade samtidigt – jag springandes och de andra promenerandes. Mitt mål var att skrapa ihop 7.5 kilometer återhämtningsjogg. Deras var att ta sig till lekplatsen och stanna där en stund. Jag gjorde utflykter på mellan 800 och 2000 meter och stannade mellan varje för lite snack och lek. När jag var färdig promenerade vi hem igen tillsammans. Då kom också ösregnet…

Stjärnlöpning är ett perfekt sätt att träna tillsammans på, men ändå inte. Är ni två föräldrar som vill springa kan ni ta varannan utflykt. Stjärnlöpning passar självklart också för grisiga intervaller. Det får bli nästa gång…

Familjärt och roligt, men framförallt skönt för morsans slitna löparspiror… 😉
menmia-lekplats-barn-träning
Jag blir bättre och bättre på att ta kort… Den minsta var också med, men fick inte plats.
menmia-familj-lekplats-löpningmenmia-lekplats-familj-träning

Förkylningen – Mia: 10 – 0

Jag tycker att jag gör alla rätt.

Jag äter näringsrikt och medvetet (oh well…som bas i alla fall toppat med dillchips och fulchoklad)

Jag lägger mig tidigt (LÄS 20:00) och sover som en gris (förutom den där stunden vid 03:00 då jag är uppe och vankar, kissar och dricker vatten varje natt…)

Jag släntrar in sent på jobbet, förtar mig inte och lämnar bygget så fort jag kan.

Jag tar pauser med jämna mellanrum. Ibland microsover jag med fötterna i högläge (och stängd kontorsdörr).

Jag har aldrig bråttom längre. Allt får ta sin lilla tid.

Jag tränar absolut inte och vardagsmotionerar faktiskt knappt, då det tar för mycket energi och leder till hosta och snorsläpp.

Ändå blir jag knappt friskare alls.

Kvinnan som är van att ha världens bästa och snabbaste läkkött har tydligen tappat förmågan att piggna till från en vanlig sketen förkylning. Åtminstone går det oliiiiiidligt långsamt.

Vi pratade om det på jobbet idag att kroppen kanske är så upptagen med annat, det vill säga att vara gravid och förbereda sig för kommande kraftprov, att den liksom inte mäktar med att ta hand om förkylningen.

Kan det vara så ? Vad tror ni? Eller är det bara sådana här utdragna förkylningar i omlopp just nu?

Att vara höggravid är by the way ingenting i jämförelse med förkylningen… Mina värden (HB, blodsocker och blodtryck) är tipp topp. Jag har fortfarande inte samlat på mig någon vätska i kroppen och går med väldigt raska steg när förkylningen tillåter. Bebisen i magen mår prima och har energi och sparkförmåga som ett kärnkraftverk. Och det får väl ändå vara huvudsaken.

Picknick på Nationaldagen, för en hel evighet sen. Dagen innan började jag känna av och blev grisförkyld…menmia-förkyld

Me Myself and filmjölkslimpan

En vanlig och inte så förkyld dag fylld med tid för mig själv hade minst en timme spenderats på träning. Känner mig tvingad att inleda så för att ni inte ska tro att den här så kallade ”träningsbloggen” har tappat stinget…och bara äter.

Fast jag har aldrig problem att fylla min tid, vilket känns bra.

Flera timmar för mig själv, dunderförkyld- and preggostyle, då jag bara skulle göra saker jag hade lust med, resulterade i följande:

Två filmjölkslimpor. Jag utgick från det här receptet på filmjölkslimpa, men gjorde ganska mycket annorlunda… Hade inget grahamsmjöl, så det blev dinkel. Flytande honung lyste med sin frånvaro i skåpet, så det blev väldigt mjuk vanlig honung. Piffade till bröden med torkade tranbär och aprikoser samt slattar från en nötblandning och en påse flagad mandel.

Från färdig limpa till första smakprovet med smör. De blev lite platta, men ack så saftiga!
menmia-filmjölkslimpamenmia-filmjölkslimpa-1menmia-filmjölkslimpa4

Eftersom filmjölkslimpor inte behöver jäsa, men däremot ska gräddas like 4-EVER passade jag på att färga håret när limporna stod i ugnen. Det blir dock ingen bild på det eftersom jag ser ut precis som vanligt minus de gråa hår som jobbet har gett mig på sistone…

Just det – LUNCHEN! Vi äter alltid lunch tidigt på grund av barnets ät-och sovklocka, men idag drog jag ut på det ända till klockan var tre och njöt efterrätten direkt. Pannkakslunch alltså, gudars så gott. En stor bonus var att jag fick alla blåbär själv. I vanliga fall får jag slåss om dem med treåringen. Jag ger mig sällan…

Pannkakslunch!
menmia-pannkaka-blåbär

Dagens bonusaktiviteter:

# Hann ner på stan för att köpa mig ett par svarta byxor med resår i min vanliga storlek. Som jag har saknat ett par svarta byxor! Tack och lov är det i princip bara kalaskulan som har växt, så alla kläder jag investerar i nu räknar jag med att kunna ha sen. SOM KALASKULAN HAR VÄXT FÖRRESTEN – kika här 😀

# Har säkert spenderat minst två timmar på rygg antingen i soffan eller sängen.

# Fick äntligen fingrarna ur och blötlade mungbönor för groddning. Det är världens enklaste och godaste att grodda, men kan sitta långt inne när det är mycket annat att tänka på.

Min dag kan ju låta väldigt torftig och trist för den som kanske rivit av ett ultra, bestigit ett berg eller ätit spännande mat i Kina. Men vet ni vad? Detta var precis vad jag behövde. Det känns som om jag är på väg tillbaka. Och nu saknar jag min familj och ska ringa och tjata på dem att komma hem snart…

Väcka kropp efter halvmaratonlopp

Här ligger vi inte på latsidan direkt. Samtidigt är det precis det vi gör…

Idag har jag hängt i gymmet och styrketränat överkroppen försiktigt och dessutom varit ute och joggat en kort sväng nu på kvällskvisten. Jag har tagit det så lugnt att det snarare är att betrakta som välgörande vardagsmotion än träning…

Känner att det är läge att förvalta den träning som lördagens snabba halvmara faktiskt innebar för mitt hjärta och mina ben. Låta det landa i kroppen samtidigt som senor, muskler och ligament får återhämta sig. Jag har inga direkta känningar i kroppen, men i inledningen av den här veckan skyndar jag långsamt. Det blir träning, men bara den mjuka varianten. Träning som snarare ger energi och frisk luft än tröttar ut mig.

Förra veckans sälvecka, som toppades med en halvmara i tävlingsfart, ersätts därmed med en lugn återhämtningsvecka med aktiv vila och riktig vila.

Hösten är ju ung vänner och det kan mycket väl hända att det blir fler lopp framöver. Då vill jag vara så fräsch jag bara kan bli! Om tant fortfarande har förmågan att bli fräsch…

I jobbgymmet finns gigantiska ytor, sjukt många vikter och stora möjligheter…menmia-styrketräning-jobbet

Starta om maskineriet

Laddade hårt med sconesfrukost. Vilade. Tittade på Barnkanalen. Gruvade mig. Jag tycker inte om att springa när det känns tungt. Konstigt va? En måste ju jobba på att vara unik…

Bytte om till tights och linne. Det var några dagar sedan sist. Joggade försiktigt min välbekanta löprunda som mäter sju kilometer. Efter otaliga varv på den rundan kan jag inte påstå att den innehåller något som känns överraskningar eller hinder, vilket var helt perfekt en dag som denna.

Efter avslutat pass kastade jag mig ner i det konstgjorda och stickiga gräset på Heden. Långsam, trött och oerhört nöjd. Det är något speciellt med känslan av att resa sig efter att ha varit nere på botten. Starta om maskineriet,  växla upp och veta att det från och med nu bara kan bli bättre.

Jag kan nog inte förvänta mig eller tvinga fram någon snabb tävlingsform till nästa helg då det vore väldigt elakt mot kroppen. MEN DET GÖR INGET. Jag rör mig framåt. Jag har ett par ben. Det gör inte ont någonstans. Det är huvudsaken.

Nöjd och glad tant.
menmia-löpning-göteborg