Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Två träningspass om dagen håller stressen borta från magen!

Låter rubriken motsägelsefull? Det behöver den inte vara. Det kan vara svårt att få till sammanhållen tid för ett längre distanspass eller långpass vilken dag i veckan som helst. Det kan vara betydligt enklare att dela upp träningspasset på två.

Jag har tidigare tipsat mig gul och blå om back to back-löpning. Jag nyttjade nämligen back to back till max under en period av livet då jag jobbade fem kilometer från hemmet. Sprang 5-7 kilometer på morgonen till jobbet och gjorde detsamma på vägen hem. Distanspassen under veckan blev därmed transport längs en sträcka jag annars hade åkt buss. Mängden löpning ökande utan att ta tid från något annat och träningseffekten blev jättebra!

Varför jag skriver om det här nu? För att tremilaren i lördags har gett mig feeling för att springa långt igen! Och jag skrev ju redan i fredags att jag är sugen på en långdistansutmaning i slutet av sommaren. Vad är ännu oklart. Hittar jag ingen som passar, skapar jag en egen jättelång utmaning i storslagen natur.

Jag har dock väldigt sällan flera timmar i sträck att träna på och det kommer inte att ändras den närmsta tiden. Att dela upp löparkalset i två delar kan vara lösningen. Eller det är lösningen.

To be continued…

Läsarfråga: Några tips för att mentalt orka genomföra distanspassen?

Jag fick en väldigt bra fråga från Lisa om ett ämne som jag själv brottas med varje vecka…

Jag springer till och från, och har sprungit ett lopp, 5k. Skulle gärna fortsätta träna och springa 1 mil, men jag blir så sjukt uttråkad! Fysiskt skulle jag klara det, men min hjärna klarar max 7-8 km sedan är det på något sätt för tråkigt. Jag tycker ju det är roligt att springa, men min hjärna är inte så uthållig som kroppen. Några tips för att mentalt orka genomföra de där distanspassen? Tack för en jättebra blogg!

För det första: Alla behöver inte gilla att springa distanspass längre än 7-8 km. Om du har som plan att anmäla dig till ett millopp kommer du att fixa milen galant på dina nuvarande distanspass. Jämför med att det är väldigt få förstagångsmarathonlöpare som har sprungit ett marathon på träning innan.

För det andra: Det är kul och givande att utmana sig både mentalt och fysiskt! Därför kommer jag att ge dig några tips på hur du kan lura dig själv och dina hjärna att springa längre distanser.

Spring från punkt A till B – transportlöpning

Istället för att ge dig ut på en milrunda har du ett konkret mål med din löpning om du springer från punkt A till B. Du springer inte ”bara för att” utan för att transportera dig någonstans, vilket skapar ett mentalt mervärde. Transportlöpning kräver ofta logistisk planering med till exempel ombyte vid punkt B, men det är så värt.

Back-to-Back

Dela upp distanspasset på två etapper under en och samma dag. Så löste jag all min distansträning när jag jobbade fem kilometer från hemmet. Tur och retur blev det en värdefull mil till samlingen och jag mådde dessutom oerhört bra under dagen och kvällen av två  doser frisk luft. Även detta kräver viss planering, men i långa  loppet sparar du tid om löpningen är transport.

Distrahera dig

Det finns massor med bra poddar och ännu mer bra musik, som kan vara ett bra sällskap när det börjar kännas kärvt. Välj till exempel en pod som är lite längre än vad du räknar med att det tar för dig att springa en mil. Vem vet, du kanske bara måste lyssna färdigt och springer en liten bit till?

Gör något annat en liten stund

När det mentala börjar svikta – ta en paus och samla kraft. Sätt dig i ett skogsbryn och prata peppande med dig själv. Gå in på macken och köp något att dricka. Ring en kompis, fråga hur hen mår och berätta vad du gör. Ingen pausaktivitet behöver vara fel och ger dig tid till självreflektion om varför du känner som du gör just nu. Sen fortsätter du sista biten in i mål…

Se milen som veckans stora mål

Ladda och peppa för milen som om ditt distanspass skulle vara en tävling. När du väl har sprungit milen en gång kommer det inte att kännas lika dramatiskt och så småning om är det förhoppningsvis något du bara gör.

Spring med sällskap

Har du någon i din närhet som du kan springa med. Ta med hen på hela eller delar av rundan för motivation.

Bit ihop – inget är omöjligt

Du skriver att du har milen i dig fysiskt, det innebär att du kommer att älska dig själv när du även får den mentala biten på plats. Så bit ihop, spring din mil och fira därefter framgången! Ingen kanske tror det, men jag är precis som du – jag blir uttråkad rätt snabbt. Ändå har jag under mina långdistansglansdagar sprungit såväl femmillspass som 56 kilometer på tävling. Allt är möjligt!

Om mina kära löparvänner och tillika läsare har några fler bra tips – dela gärna med er i en kommentar!

Du är en stjärna – så ut och spring din mil!

12 is a magic number

”Spring så många km som dagens datum”

Det känns grymt att ha bockat av den luckan i julkalendern redan idag den 12:e, så jag slipper springa ett långpass längre fram. Ja, ni vet ju redan att jag tycker att långpass är onödigt och bara springs i undantagsfall i samband med tävling.Tolvan delades dessutom upp på två. Sju kilometer till jobbet då jag visst tyckte att jag hade tid över och fem kilometer till förskolehämtningen, då  jag absolut inte tyckte att jag hade tid att vara ute och springa. Back-to-back is the shit.

Det hände storslagna saker under morgonlöpningen också. Jag totaländrade min inställning till saker. Bara så där och utan krussiduller. Det var bara att bestämma sig och helt plötsligt mådde jag mycket bättre. Jag valde no-stress-strategin och inställningen att allt löser sig istället för att oroa mig och må lite halvsurt över grejer som jag ändå inte kan påverka.

Jag skrev på Instagram:

”Morgonen då  jag slöt julefrid med mig själv. Valde bort fem stressade kilometer. Valde sju starka, pigga och friska. Så det så!”

Precis så enkelt är det. Om man vill. Och jag vill.

Något oklart dock var jag har fäst blicken, men jag är glad…
menmia-smile

Den bättre versionen av Men Mia…

sprang ett back-to-back-pass idag igen. Hon valde den korta vägen till jobbet, på grund av sen och stressad. Sen valde hon den långa vägen hem eftersom det var så vackert att titta på utsikten från strandkanten på Eriksberg. Hon slappnade av. Axlar som satt i öronhöjd ramlade ner till sitt normala läge. Den lätta, men jävligt irriterande huvudvärken, släppte alldeles innan Älvsborgsbron. Hon blev sådär kär i sin stad. Backarna i Majorna, kullerstenarna i Haga med eftermiddagsflanörer och livligheten på Avenyn. Mmmmm.

Den något sämre versionen av Men Mia…

Ja, hon gjorde en hel del saker idag hon också. Men jag vill ju hålla skenet uppe av att vara en väldigt bra och harmonisk person. Så vi skiter i att skriva om det.

Mest är jag fascinerad av back-to-back. Idag har jag lagt 16 kilometer bakom mig i löparskor utan att ens bli ansträngd. Mer sånt till den här löparkroppen så kanske det blir en satsning på Marathon nästa år igen. 3.10.00 får bli målet i så  fall.

Ha en fin fredag kväll!

Jag är väldigt förtjust i att avsluta och starta mina transportlöpningar på den här platsen som ni kanske förstår. Det är som att omhuldas av ett göteborgshjärta.
menmia-lindholmen

Det långa eller korta benet först?

Jag har upptäckt att det är skillnad på långa och korta ben. Igår premiärsprang jag ett så kallat back-to-back-pass, det vill säga jag sprang till jobbet på morgonen och jobbade min arbetsdag. När den var slut så sprang jag hem igen. Ni behöver inte oroa er för eventuell överträning på den här damen, då jag tog den korta vägen (5.5 km) både dit och hem…

På morgonen ville mina ben bara springa korta steg. Finlirade över Götaälvbron och njöt av utsikten (i den mån en väldigt höjdrädd person kan göra det), tassade (ett populärt uttryck på Instagram), kom fram och satte mig ner för att njuta av morgonsolen en stund. Allt var så lugnt, skönt och fridfullt.

På hemvägen däremot, då tog benen långa steg helt av sig själv. Borta var allt det här med att njuta. Jag ville bara hem! Jag genade till och med i kurvorna trots säkerhetsrisken (cyklister ni vet).

Och hem kom jag. Till en lägenhet full av folk. Ja, hela nio personer stod i vårt kök och lagade tacos. Den känslan!

Och back-to-back? Vad tycker jag om det? Mycket bra faktiskt då jag är en snål jävel som tycker det är alldeles för dyrt att åka buss.

Det långa benet på vägen hem.
menmia-långa-benet