Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

När man är ”livrädd” inför ett träningspass

Pulsen gick upp och jag började svettas direkt när jag vaknade imorse. Jag hade ont både här och där och förbannade mig själv för att jag tränat mig till sjuk träningsvärk i överkroppen. Att jag kände mig ”livrädd” är nog att överdriva, men inför brutala intervallpass blir jag alltid nervös och nojig.

Idag förmiddag var min sista chans att springa veckans intervaller – 10 x 400 meter med en minut vila mellan varje intervall. Jag har varit ”snabb som vinden” (i mina mått mätt), men är inte lika snabb längre helt enkelt för att jag nyss börjat träna snabbhet igen. Därför var planen att inte ha för höga krav på mig själv, men för den sakens skull inte springa mesigt.

Jag hade som mål att varje intervall skulle gå snabbare än 4 min/km helst närmare 3.50. När passet var färdigt skulle jag därmed ha sprungit fyra kilometer på runt 15 minuter. Det är den fart jag så småningom önskar hålla när jag ska sätta mitt rekord på 5K. Och jag tänker att det är bra att börja vänja sig…

Tror ni jag klarade mitt mål?

Självklart! Med bravur! Jag är på gång! 🙂

Efter varje intervallpass börjar jag direkt att längta till nästa, men sen när det närmar sig drar jag på det och förhalar ändå. Nästa vecka väntar 2 x 2500 meter i så nära 4 min/km jag mäktar med. Det blir väl av framåt helgen nån gång…

Lek på löparbanan

Det går att hamna på en löparbana av en ren slump. Det går också bra att springa helt oplanerat när en är där.

När jag gav mig ut i morse var jag precis som alla andra tagen av morgonens nyhetssändningar. Därför orkade jag inte planera något utan ville bara springa en sväng och rensa huvudet. Sprang förbi löparbanan vid Ullevi, ångrade mig efter några steg, sprang tillbaka och klev in genom dörren till banan som varvar rödbrun tartan och svart asfalt.

Orkade inte hålla på att kolla på klockan utan körde någon form av strukturerad fartlek. Öste två varv och joggvilade ett varv. Efter några omgångar med tvåvarvsintervaller valde jag att ösa lite hårdare ändå, men då bara ett varv med ett varvs joggvila. POFF – 4000 meter oväntad kvalitet rakt in i löparbenen. Gött!

Spontan och ostrukturerad löpning på löparbana rekommenderas, ty jag var sjukt matt under hemjoggen hem sen…

Den helt vanliga handen-på-huvudet-löparselfien…
Nya och snabba skor – Saucony Kinvara 6! Eller jag vet faktiskt inte om de är snabba, för jag har fortfarande inte tittat på klockan efter förmiddagens pass…

Familjetid på en löparbana

Två föräldrar med sug efter intervaller i kropp och knopp. En liten illbatting som har så mycket spring i benen att hon försvinner på två röda sekunder om en inte har koll precis hela tiden. Lösningen på detta stavas att springa intervaller på löparbana. En förälder ”vilar” och leker med barnet. Den andra springer så snabbt att det susar i öronen.

Sen finns risken att tvåochetthalvtåringen blir inspirerad vill springa ett varv på löparbanan helt själv. Så då får du stå där med modershjärtat i halsgropen medan hon försvinner flera hundra meter bort. Du undrar vad hon hittat på marken eftersom hon helt plötsligt står still. Hundbajs eller ve och fasa glas? Efter drygt 300 meter möter ni henne på upploppet. Det börjar bli kallt, ty hon strejkade och surade en stund på sista kortsidan.

Armarna i skyn. Alla är i mål för den här gången. Föräldrarna med tio varv löparbana var i benen. Barnet med ett varv samt lek i sandhög och klätterställning.

Strax innan skyfallet avslutas träningskalaset med att välta bildäck. Sen blir det väldigt bråttom hem till mellanmål och lunchförberedelser…

Målspurt.
menmia-ola-moa-löparbana
Sitta på första parkett och titta på pappa som springer.
menmia-kids-löparbana
Mamma Mia är trött. Barnet får klara sig själv en stund…
menmia-löparbana-familj
Nu är det äntligen(?) min tur.
menmia-löparbana
Bästa löpar-Ola, min sambo och mitt löparlöfte, som jag har hjälpt till snabb formtopp! Ska berätta mer vad han presterat vid ett senare tillfälle 🙂
menmia-ola-löparbana

Ontomtidträning

För visst är det ett ord? I alla fall. Så här gjorde jag i helgen när det uppenbarligen var ont om tid för träning.

Igår alltså. Så stel och jävlig att min Garmin typ stannade. Aldrig någonsin tidigare har den här löparen känt sig så mycket som ett kylskåp. Men efter en heldag på vift hade jag bestämt mig för att transportspringa den sista lilla snutten till Lillstugan och havet, där vi bestämt oss för att spendera natten. Sjukommatrekilometer så där på kvällskvisten för att mjuka upp. Ingen big deal i vanliga fall, men igår reade jag efter avslutat pass ut mina ben på Instagram. Nej fel, jag erbjöd faktiskt vem som helst att få dem gratis…

Idag däremot. En helt annan kropp. Förvisso fortfarande stel, men med ny energi. Joggade i ösregn och sol till löparbanan vid Ullevi. Blev blöt. Fick se en regnbåge. Blev glad. Körde 12 x 1 min (30 sek vila) i räserfart och toppade löparkalaset med 2 x 1000 meter i den fart jag önskar att jag så småningom kommer att hålla på milen. ÖNSKAR! Ibland regnade det brutalt och ibland sken solen. Precis när jag skulle springa hem regnade det så mycket att det gjorde ont på huden. Så nerjoggen fick stå tillbaka till förmån för en jag-håller-på-att-drunkna-och-frysa-ihjäl-spurt. Det sistnämnda höjde ont-om-tid-statusen på passet avsevärt.

Så. En helg. Ont om tid. Men ändå bra träning, som förhoppningsvis kommer att leda mig vidare mot mina något diffusa mål. En klapp på axeln och i säng. Imorgon är det måndag igen.

Banan vid Ullevi. Ett favorithäng just nu. Men sånt där ändras ju hela tiden. menmia-banlöpningbanlöpning-menmia

Banlöpning och löpskolning

Själva banlöpningen är väl inte så mycket att orda om egentligen. Jag sprang 8 x 400 meter. Var ensam löpare på banan, men hade sällskap av Ola och Moa som spelade fotboll på grusplanen i mitten. Det blåste som fan, vilket innebar tung motvind längs med ena långsidan. På en av intervallerna prejades jag ut av en storleende dotter, som tyckte att det var en jättebra idé att sumpa morsans supertid 😉

Mitt stora ”problem” igår var faktiskt att jag sprang och vinkade och spexade med familjen så fort jag fick chansen. Det var inte bra för sekunderna, men desto bättre för motivationen. Det händer liksom inte så mycket längs med banan vid Ullevi annars. Jo, jag blev trött ändå. Riktigt aptrött bitvis. Korta intervaller är inte min grej. Därför ska jag köra korta intervaller lite oftare framöver så att det blir min grej.

Helt plötsligt hände löpskolning. Jag kan inte minnas att jag kört löpskolning sedan jag och Ola var på Gran Canaria i maj 2012. Förmodligen har jag det, men då så halvhjärtat att jag inte ens kommer ihåg det.

Igår gjorde jag det helhjärtat om än väldigt spontant. När en upplever lust för löpskolning – då gör en det bara. Så är det.

Gårdagens löpskoleövningar:
Utfallsgång
Indianhopp
Höga knän
Sprättsteg
Hoppsasteg
Hälkick

Kan eventuellt ha glömt en eller två övningar. Körde tre varv och kände visst ett lite skak i benen sen. Skönt!

Men hur? HUR?! Hur ska jag lyckas göra den lilla löpskoleansträngningen jag gjorde igår till en vana?

Sammanbiten i ett försök att springa som mitt snabbaste jag. . menmia-track-bana

Ett bra träningspass på under 40 minuter

Två kilometer uppjogg (helst med höstsol i ansiktet). Av en slump spotta att de återigen har öppnat grindarna till den schletna banan vid Ullevi. Då är det okej att springa in va?  Ställa sig på startlinjen. Springa ett varv. Springa två varv. Springa ett varv till och så vidare. Se en gubbe kliva ur sin bil för att stänga grindrarna. Gubben fullkomligt ignorerar att du är på banan trots att du har en knallrosa löparjacka på dig så att du verkligen syns. Han tänker alltså stänga – bara så där. Du glider ut från banan smidig som en katt och bjuder på ett flåsigt leende. Det är ju ändå tisdag. Han ser nog aldrig leendet ty han är så galet fokuserad på att stänga. Det fokuset skulle en vilja ha…

Ach. Joggar väl hem dårå.

Summa summarum:
2 km uppjogg
320-640-320-640-320-640-320-640-320 (m) med 30 sekunders vila mellan varje.
1.5 km nerjogg

Jajemän, lite trött faktiskt på under 40 minuter. Effektivitet is my middlename.

Utanför tidsramarna hamnade vardagsröj inne på Willys där jag köpte tre tuber tandkräm och Keso.

Vilken kväll! Crazy crazy…
image

Likheterna mellan mig och Usain Bolt

Jag ville bara berätta att de inte finns! Så, nu var det avklarat och ni slipper därmed fundera över den saken varje dag.

Igår kväll (efter många om och men) lyckades jag, Ola och Moa ta oss till den schletna och trasiga banan vid Ullevi för att riva av ett pass korta intervaller. Korta i detta fall innebär 320 meter, eftersom det är så lång banan är. En hänger med ungen vid barnvagnen och den andra springer. Dunka i ryggen och byta av. Varv efter varv… Nu har ju barnet blivit så stort att vagnläge absolut inte betyder sömn längre. Men hon hanterade sina löpande föräldrar bra. Eller snarare så ignorerade hon dem och lekte med sin egen smartphone som är i form av en hund med jättestora knappar.

16 varv per man/kvinna blev det till slut vilket innebär lite drygt 5000 meter i intervalltempo.

Så kommer vi till det här med farten då. Den var i alla fall jämn 🙂 Samtliga 16 varv avverkades i 3.33-3.42-tempo. Några intervaller kändes riktigt starka. Några svaga. Och vissa var blaha blaha. Ola var nog snabbare, men tog inte tid eftersom han har sålt sin klocka. Jag drog inga jag-har-nyss-fött-barn-kort alls. Dels för att det snart är ett halvår sedan jag låg på sjukan och krystade för kung och fosterland och dels för att jag gillar läget. Nu jobbar vi framåt va?

Bra jobbat hela familjen får en väl säga ändå.

Pustar ut efter passet. Var så trött att jag körde ”grävskopan” sista varvet, men den bilden finns bara på Instagram.
image
Min löpande karl jagar min skugga.
image