Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Föräldrar knarkar solskyddsfaktor på sina barn

Det känns inte som om det var så länge sedan en spenderade dagarna lätt solbränd, insmord och hal som en delfin med främsta uppdrag att hålla bebisen i skuggan och fyraåringen väl skyddad från solen. Vem skulle orka med den uppläxningen på BVC sen liksom…

Skämtåsido. Föräldrar från de nordiska länderna är verkligen jättebra på att skydda sina barn från solen när de reser utomlands. Vissa ungar är helt vita av solskyddsfaktor och/eller bär heltäckande badkläder.

Ropen ekar över poolerna ”HÅLL DIG UNDER SOLSKYDDET I BARNPOOLEN ÄLSKLING! VI MÅÅÅÅSTE SMÖRJA IN DIG! DET ÄR FÖR DITT EGET BÄSTA! NU ÄR SOLEN STARK! KOM IN HÄR UNDER PARASOLLET SÅ FÅR DU TITTA PÅ PADDAN EN STUND!”

Jepp, småbarnsföräldrar pratar väldigt ofta med stora bokstäver när de vill sina barn någonting…

Jag såg dock en trend när jag spanade i poolområdet. Medan barnen tvingas vara försiktiga i solen så ligger många päron och pressar sig bajsbruna. Då pratar jag inte om en skön stund i solen här och där – utan precis hela dagen. De enda gånger de reser sig från liggande till sittande i solstolen är när de ska smörja in sina barn med mer solskyddsfaktor…

Inom träningsvärlden är det populärt att visa sig duktig som förälder när barn apar efter ens träning (jepp – been there done that) och så säger man lite malligt ”Barn gör inte som du säger – de gör som du gör!” och förväntar sig applåder för att man har fört över ett bra beteende på sitt stackars barn som inte alls får betalt för att du ska förverkliga din föräldradröm.

Fast den där floskeln borde väl gälla precis allt i så fall? Även solande och andra grejer du gör som inte är bra för dig och din kropp. För det är klart som fan att det är skadligt och direkt ohälsosamt att ligga och pressa i solen.

Jag menar inte att jag gör allt rätt. Hey, jag tog med mig barnen till stark sol liksom. Jag tycker bara det är intressant att tänka på sånt här ibland när jag själv vill känna mig duktig. När jag mot förmodan kommer på dumma saker som jag själv gör som förälder, så skiter jag bara i att blogga om det…

Lätt solkysst mamma och kritvit bebis. Jag är perfekt!

Älskade Göteborg!

Tack för idag. Tack för en underbar helt vanlig dag.

Tack för solskensjoggen till gymmet klockan 06.30. Jo, det var frost på marken och kylan bet i kinderna, men vad gör väl det när allting glittrar. Tack för Friskis & Svettis på Kungsgatan som är ett så himla grymt och inspirerande ställe att hänga på. Tack för solskensjoggen hem därifrån också.

Framför allt – tack för mitt och äldsta dotterns lilla miniäventyr. Medan pappan och Juni promenerade skatåsåttan passade jag och Moa på att gå på skattjakt i centrala Göteborg. Kartan hade pappan fixat, men det var morsan som bjöd på skattjaktssmoothies från Stadsbibliotekets café. Grym nödlösning när man faktiskt inte har fixat någon skatt till skattjakten…

Och Moa valde lämplig outfit för skattjakt med omsorg. Jag hade tagit fram ett par jeans, men det blev glittriga strumpbyxor och en glitterklänning. Och gummistövlar såklart för säkerhets skull och en vintrig, några nummer för liten, pälsmössa för att hålla öronen varma. I ryggsäcken fanns några klistermärken med Frost-motiv. Helt perfekt! Du är helt perfekt! <3

När det aktiva familjelivet når sin kulmen

Det händer inte när vi ger oss ut på äventyr i skogen eller längs med strandkanten. Det händer inte när vi går på Liseberg. Det händer inte när vi hänger tillsammans på löparbanan. Det händer inte när vi åker tåg genom hela Sverige. Det aktiva familjelivet når sin kulmen i vardagen. När vi ska hämta en soffa på Hisingen till exempel…

Och det är inte det enda vi ska göra. Vi ska först hämta ett gratissläp på Rusta och därefter hämta soffan som vi sen ska köra till huset som ligger cirka en timme utanför Göteborg. Jag har tränat på morgonen med bebisen som sällskap. Tillsammans med båda kidsen hämtar jag nu pappan på gymmet alldeles innan avfärd som måste ske 15.40, eftersom vi ska hämta släpet 16.00.

Vi får vänta lite på pappan utanför gymmet och fördriver tiden med att mata änderna med brödet, som vi egentligen skulle ha haft till kvällens soppmiddag, som jag har förberett under dagen och som skvalpar i en burk nerslängd i en tygkasse. Som tur är uppstår det väntetid på soffan som vi ska hämta senast klockan 17, så jag hinner slinka in på Coop och köpa nytt bröd. När jag står i kassan ringer Ola och berättar att bebisen spårat ur. Det är inget konstigt med det, jag skriker också när jag blir hungrig.

Soffan lyfts på gratissläpet och vi kommer äntligen iväg mot huset. Själva utflykten handlar, förutom att vi ska frakta dit en soffa, också om att vi ska äta den där soppmiddagen i vårt andra hem. Torsdagsmys för hela familjen liksom!

Jag och Ola bär in soffan och jag börjar gasta eftersom jag fått världens största sticka i handen, men eftersom den är så stor går den lätt att avlägsna, så det är bara att fortsätta bära. Fyraåringen har dragit fram sina miljoner bitar Duplo-lego och vi får sicksacka för att inte skada fötterna.

Under tiden värms den där soppan jag förberett under dagen på spisen. Den är jättegod tycker vi vuxna, men storbarnet vägrar och äter bara bröd. Vi äter en halv påse kvarglömda chips till efterrätt. Lite festligt ska det ju va ändå när vi har åkt hela vägen till huset en helt vanlig torsdag.

Allt diskas och packas ihop och vi beger oss hemåt mot Göteborg. Efter två minuter i bilen sover båda barnen och efter en liten stund sitter även jag och dregglar i baksätet.

Det är familjeaktiviteter när de är som bäst på en helt vanlig torsdag!

Och sådana här finutflykter framstår knappast som ett äventyr i jämförelse.

Snö! Snö! Snö!

Den driver och yr från alla håll, fastnar i ögonfransarna och gör oss lätt blinda. Fingervantar klibbar ihop till vita och blöta klumpar. Små små händer fryser lyckligt till is. Overaller och täckbyxor blir blytunga. Det tunna lagret som mötte oss i morse utanför fönstret, blir tjockare och tjockare. Vindarna och snömassorna som faller från skyn tilltar konstant.

För oss är det den första snön för i år. Lillungen börjde tjata kvart över sju imorse om att åka pulka. Och det har vi gjort nu tillsammans med kusinerna. Hon var tapper i de hårda vindarna. Mycket tapprare än mig som hostade som en gammal whiskeytant när jag sprang uppför och nerför i pulkabacken. Den här förkylningen alltså, något utöver det vanliga tyvärr…

Men visst är den välkommen snön? Som en kär och efterlängtad gammal vän.

Jag tror jag drar på mig täckbyxorna igen lite senare och tar mig en lugn promenad på egen hand och låter snöflingorna landa på tungan.

Dalsland blir sakta men säkert vitt.

Ettochetthalvtår

…som föräldrar. Igår. Barnet fick ett paket nya kritor, då det var något som behövdes.

På ett och ett halvt år hinner det hända väldigt mycket. Det lilla knyttet har blivit en riktig människa med egen vilja, egna intressen och egna vänner.

Igår satt vi ute i det gröna och pratade löparskor jag och Moa. Eller vi diskuterade vilka som var mina skor och vilka som var hennes. Och om de var fina eller inte. Alla skor var fina skor. Försökte flika in där att mina Saucony är mycket coolare än hennes Lejon, men det örat ville hon inte lyssna på. Jaja. Det var en väldigt trevlig stund i alla fall.

Djupa diskussioner.
menmia-skor

Springande ungar i city

Vår framtida löpar- och valfribollsportchampion (Ja hon är bra på precis allt! Helt sjukt att vi skulle ha sådan tur med just vårt barn…) tycker, precis som det flesta andra kids, att det är roligt överallt. Det finns alltid saker att utforska och göra.

Fast igår, när vi besökte lekplatsen här på Heden tyckte jag att hon levde upp lite extra. Eller så var det jag som ville att hon skulle göra det…

Lekplatsen är av sportig karaktär med en kort och snabb löparbana som löper rakt igenom den. Där finns också gungor, sandlådor och klätterställningar. Lekplatsen omringas av basket- volleyboll och fotbollsplaner samt ett (nästintill obegripligt) utegym där det så här i sommartider nästan alltid är full aktivitet.

Det bästa, enligt Moa, är ytorna som är stora och för en liten människa är det lätt att fritt springa ihop de meter som behövs för att få lugn och ro i kroppen.

Och som vi sprang igår! Precis överallt. Det kändes nästan som om min egen vilodag gick upp i rök, men det var det såklart värt.

Så dagens tips till citykids och göteborgsbesökare med springiga barn – lekplatsen på Heden. Stället är verkligen både för aktiva stora och små. Fast det går bra att bara sitta still, käka glass och glo också.

Att storma basketplanerna där de stora killarna och tjejerna hänger. Inga problem.
baketplaner-menmia-Heden'menmia-basketplaner-hedenTävla mot löparmorsan på bana och få vinna…ibland!
menmia-lekplats-heden”Planka” in på Gothia cup och applådera storbarnen som spelar fotboll.
menmia-gothia-cup

Löpartävlingar i sikte!

Efter gårdagens fredagsgym, även kallat benmördarpasset (kräver eventuellt ett eget inlägg), samt annat dret var jag trött nog och redo att ta helg. Men i föräldraskapet ingår tydligen något som heter sjuka barn. Så istället för lite götta framför TV:n spenderades eftermiddagen, kvällen och natten på sjukhus. Det är ingen fara med någon, ibland behöver man bara lite hjälp på traven av proffs.

När vi äntligen fick promenera hem från sjukan i förmiddags bestämde jag mig för att  ställa in den här dagen. Och då menar jag att ställa in allt som kan tänkas vara minsta jobbigt och påfrestande. Inte ens träning (som brukar vara min återhämtning från jobbiga grejer) lockade. Då är jag trött på riktigt. Ända in i själen och hjärteroten.

Så här sitter en nu med handen djupt ner i en godisskål och upptäcker att en redan har ätit upp allt. TYPISKT. Fast det är inte det minsta synd om mig. Egentligen.

Jag fick tid över. Jag har tagit beslut. Jag är extremt peppad. Hann nämligen tänka och grubbla en hel del under natten på sjukan. Vad vill jag? Så nu har jag äntligen anmält mig till två lopp. Två extremt olika lopp. Båda loppen är grymma utmaningar för mig fast på helt olika sätt. Båda kommer att göra ont. Sköntont om jag får bestämma…

Vilka är utmaningarna jag just nu siktar på och nervöst skrattar åt?
menmia-löpartävlingar

Vissa dagar alltså

Igår. Den sista lediga dagen på långhelgen. Lite helig sådär. En sista chans till extra återhämtning innan vardag. Jag startar starkt på gymmet med bröst och axlar. Vandrar hem genom ett soligt Göteborg med sommarkänsla. Jo, jag är nog precis lika snygg och fantastisk som jag känner mig. Vi packar bilen full för en roadtrip. Jag ska hoppa av längs med vägen och ta löparskorna den sista biten fram till målet. Först ska vi stanna och ta en burgare till lunch. Allt känns helt perfekt.

Vi hinner åka i tio minuter ungefär. Lillan blir sjuk. Det säger bara pang. Vi vänder hemåt igen. Sedan blir det mys och hålla handen i soffan av alltihop. Klockan fyra äter vi vår lunch i omgångar. Barnet är tappert. Hon somnar vid sju som vanligt. Jag har fortfarande träningskläderna, som jag satte på mig inför bilfärden, på mig. Så ja, det blir en runda till slut med start strax innan 20. En lite trött och matt runda, men ändå frisk. Springer upp till Skatås och luktar på skogen. Det mår en ju inte dåligt av direkt. Efter 13 kilometer kommer jag hem som en lite bättre människa.

Vid 22 äter vi fruktsallad med nötter, turkisk yoghurt och honung till middag. Ibland behöver man liksom efterrätten direkt. Igår var en sådan dag.

Så tjena tisdag, som känns som måndag. Nu kör vi!

Vi glömmer delar av gårdagen och tar med oss den här känslan från påskhelgen 2014.
menmia-familjepromenad

Efter ett år som morsa och farsa…

Idag är en typiskt bra kalasdag. Förutom att vår lillonge fyller ett helt år, så får vi inte glömma att ringa till hennes gammelmormor, som fyller några fler år.

När Moa äntligen kom till världen den 6 mars förra året, gjorde hon det en vecka efter beräknat datum, men ändock helt utan förvarning och med stor dramatik. Sedan den stunden har jag varit oändligt tacksam över mycket här i livet. Där och då var jag jävligt svettig och tacksam för att hon gjorde det så enkelt för mig/oss på vägen ut… Jag hade förväntat mig en skräckupplevelse, men fick en ”walk in the park”. Sen har tacksamheten bara växt. Denna lilla, men samtidigt så stora människa. Du är fantastisk Moa!

Innan föräldrablödigheten sipprar ut alltför mycket i min så kallade träningsblogg, tackar jag för mig.

Hej och ha en fin dag hörrni!

Firandet började typ 06.30 i morse…. Grattis Moa, 1 år!
menmia-mamma

 

Barn-HLR

Mycket sätter känslolivet på sin spets när man blir förälder, eller när det finns andras barn i ens närhet man bryr sig väldigt mycket om. Dessa tuffa och coola, men samtidigt så sköra små barn, som är nyfikna, vetgiriga och totalt omedvetna om faror och risker. Puh… Svettigt.

Väl medveten om att jag inte kan skydda mitt barn från allt, funderar jag ofta på om jag ska räcka till. Men. Precis som med allt annat så kan man även i detta fall bara göra sitt bästa och vara så förberedd som möjligt.

Via vår BVC har både Ola och jag fått möjlighet att gå kurs i hjärt-lungräddning för barn helt gratis. Kanske är det så överallt? Pappan slank iväg på sitt kurstillfälle när Moa var nyfödd och jag var hemma och ammade.  Igår var det äntligen min tur. Jag har gått den här kursen förut – både för barn och vuxna – men det måste upprepas med jämna mellanrum för att sätta sig. Om något händer och adrenalinpåslaget är max har du större chans att få ihop det hela om kunskaperna är färska.

Läs mer på HLR-rådet. Kräv en utbildning av din arbetsgivare. Kolla med din BVC. Var påhittig. En sådan här utbildning kan man aldrig gå en gång för mycket.

En väldigt viktig kompetens.image