Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Fredagsgodis: Det är människor bakom alla bloggar

Jag har ju skrivit tidigare om mina sociala issues, som dyker upp då och då. Senast jag var på ett bloggevent, för typ ett år sedan, lyckades jag av ren nervositet, få med mig ett par av arrangörernas silverbestick i handväskan.

När jag skulle på influencerworkshop i söndags bestämde jag mig för att skärpa till mig. Dels tror jag att jag har utvecklats under året och dels kan man faktiskt försöka fokusera på uppgiften och inte sno saker…

Så jag stormade in där i lokalen med syfte att bjuda på mig själv och lyssna på andra.

Den första jag pratade med var inte helt oväntat Pernilla, som hade sprungit Göteborg Marathon dagen innan och skriver en blogg om lågkolhydratkost och rörelse. Fatta vilken bra icebreaker för mig! Marathonet och rörelsen alltså, inte lågkolhydratskosten… 😉

Efter det kändes liksom ingenting möjligt!

Jag satt bredvid Ellie som har bloggen Citycatwalk – Göteborgs goaste modeblogg. Det är ju väldigt långt ifrån min egen trygga lilla sfär med gamla träningskläder… Fast så sa hon grejer om mode och feminism och jag liksom ba ”Darling! You had me at hello!”

Härliga Jenny, hade jag ju faktiskt träffat förut och har följt på Instagram länge, så där var det liksom kramstadiet direkt. Passade på att fråga om deras familjeresa till Sydkorea. Fatta vad häftigt!

Och jag blev på bra humör av Instagram- och modedrottningen Yvonne, som på ett mycket snyggt sätt kombinerar fashion med livet som ensamstående mamma.

Familjeliv och hälsa är hett – Emelie, som har bloggen Under My Umbrella visade sig vara både trebarnsmamma och PT. Och dessutom väldigt trevlig såklart.

Det är ju det som är grejen. Människor är snälla och trevliga. Bara man vågar gå dit och träffa dem…

Jag gillar att vidga mina vyer och få input från både de som delar mina intressen och de som inte gör det. Det är liksom då man kan lära sig saker. Jag har nu börjat följa bloggar jag kanske inte hade hittat annars och fått guldkant på min Instagram. Rörelse och svett blandas med fashion, vardag, webb, mat och faktiskt allt möjligt på ett väldigt behagligt sätt.

Hoppas verkligen att jag kan hänga på nästa gång Johanna och Siranee bjuder in till workshop!

Och eftersom jag för första gången på väldigt länge använder ordet mode i denna blogg, bjuder jag på min senaste modebild som togs 2012…

Min gårdag i bilder

Jag lovade ju en ”Min dag i bilder” som nu har blivit en ”Min gårdag i bilder”. Projektet gick jättebra ända fram till lunch… Men vi tar det från början!

Tar sovmorgon och är inte på gymmet förrän 06.40. Går till Friskis Valhalla, där jag inte varit på skitlänge och märker till min stora glädje att de har byggt om. Tränar främst rygg och testar lite marklyft. Bilden tar jag först på vägen hem, då dagsljuset har börjat anlända. Det är en fin och lugn morgon med magisk morgonhimmel.

Den där sconesdegen som jag förberedde kvällen innan blir äntligen bröd att mätta magen med. Vid halv nio kommer min kollega och vän Johanna förbi förbi för frukost, jobb och pepp inför dagen. Hon får den stora äran att göra detta i sällskap av hela min familj. Minstingen snurrar runt våra fötter och klättrar i kökssoffan, storbarnet showar med kullerbyttor och balanskonster på balansplattan och Ola sitter ner med oss och tar en kopp kaffe. Allt är som det ska.

Vi kör dag två på Svenska Mässan, där vi varvar att gå på föreläsningar med chokladpraliner och helt vanligt jobb. Det är skönt att byta vardagsmiljö ibland och mestadels göra något helt annat än man brukar. Det vanliga jobbet består av strategiarbete och publicering för Instagram. Alltså inte min egen Insta utan en betydligt fräsigare…

Vi lyssnar bland annat på Teo Härén som är en ständigt lärande expert på kreativitet och har en kursgård dedikerad kreativitetsutveckling. Tänk att få hänga på den kursgården i några dagar!

Till lunch är det äntligen dags för den där pajen jag förberedde igår. Så vi kilar hem till mig igen och hänger med min familj. Som ni ser är det bra åtgång på den vegetariska och kulinariska skapelsen som innehöll fetaost, purjo och paprika.

Och nu börjar kameran gapa tom… Jag äter bland annat den ljuvligaste chokladfudge jag någonsin smakat. Den är vacker också eftersom den piffats till med stora saltflingor. Ett perfekt tillfälle för ”en riktig bloggare” att ta fram kameran, men det glömmer jag bort, helt fokuserad på uppgiften att äta upp chokladen. Det serveras gratis ostron, men jag varken äter eller fotograferar dem. Vi går på fler föreläsningar. Tycker och tänker mycket om dem. Men inget av detta hamnar alltså på bild.

Lite senare under kvällen när jag och Johanna sluter upp med några av kvinnorna i mitt liv och hamburgarna och vinet står på bordet, då klickar mobilkameran igen. Det blir en grynig men glad bild till Instastories… Att jag utlovat ”Min dag i bilder” i bloggen kommer jag ihåg igen strax efter åtta på kvällen, men då pissregnar det på mig och är kolmörkt, så jag orkar inte.

Hoppas ni gillar mig ändå!

Lättpåverkad

I morse satt jag och tänkte på hur lättpåverkad jag är. Tankarna kom i takt  med att jag sörplade i mig en Cappuccino.

Att jag dricker en Cappuccino är inget konstigt, men att jag numera nästan alltid ersätter vanlig och hederlig (och god!) komjölk med iKaffe från Oatly är till viss del en bloggares fel.

Någon som kan gissa vem? Svaret med kommentar finns under den något skitnödiga bilden på mig…

Bloggaren är Anna.

Kommentar: Tycker det är synd att hon inte påverkat mig lika mycket med sin långpasspassion och vill understryka att jag dricker iKaffe i Cappuccinon för att det är gott också, inte bara för att min stora bloggidol gör det…

Fredagslistan med semestertouch

Dagens träning

En löptur på bästa arbetstid med sköna kollegor i Änggårdsbergen. BAM! För andra veckan i rad har jag alltså nyttjat min friskvårdstid på allra bästa sätt. Och den lugna och njutningsfulla rundan var precis vad jag behövde, ty jag har drabbats av betongröv… En åkomma som inte är att leka med och oftast orsakas av marklyft.

Dagens insättning

Till cancerfonden – denna vedervärdiga sjukdom som drabbar oss hela tiden på olika sätt.

Fredagsfika

Näe… Men det är ju inte försent än och om det skiter sig helt får jag leva på gårdagens torsdagsfika, då det bjöds på hembakade kärleksmums och dadelbollar till eftermiddagskaffet.

Helgens träning

Ett intervallpass (är sugen på tusingar eller åttahundringar) och ett långpass. Eftersom långpasset inte hinner bli så långt tänker jag att det är bra att genomföra det på intervalltrötta ben.

Fredagsfeeling

Eller snarare semesterfeeling \o/ Redan ikväll hoppas jag att vi packar in oss i bilen så att vi får vakna till havs imorgon.

Väldigt fin post

Igår när jag kom hem från min tremilare låg ett kuvert och väntade på mig på köksbordet. Det var inte ett fönsterkuvert, så jag slet upp det illa kvickt…

Innehållet gjorde mig väldigt glad.

I samband med Vårruset i Gävle berättade Malin i en kommentar att jag var med på bild i Gefle Dagblad och erbjöd sig att skicka sidan till mig. Jag svarade ”Det vore ju toppen!” med en plan på att maila henne min adress. Fast det glömde jag bort.

Så idag är jag väldigt glad att jag har snälla bloggläsare med driv och engagemang när jag själv är en virrpanna.

Tack Malin!

Mitt sammanbitna ansiktsuttryck strax innan startögonblicket går inte av för hackor precis. Man kan faktiskt se att jag vet att jag strax ska tugga taggtråd.

Förresten, jag kallar denna eminenta post för ett kärleksbrev eftersom det är så sällan jag får sådana nu för tiden…

Har min blogg en själ?

Låt oss snacka lite deep shit nu va. Jag är inne på tredje dagen av hemmaskrotande med mer eller mindre krassliga barn. Jag är själv lite halvsjuk och har spenderat dagen i sängen med en varm bäbis på bröstet och en lätt rastlös fyraåring bredvid. Eftersom jag inte kommer utanför dörren, så hinner jag tänka en hel del och dessutom uppskatta det som finns där utanför extra mycket. Är hoppfull inför morgondagen och tror att vi kommer att kunna samla lite D-vitamin då. Nåväl. Vad tänker jag då på en dag som denna?

Jag har inte helt oväntat ägnat fem minuter åt den här bloggen och dess innehåll. Vad håller jag på med egentligen? Lätt feberyrslig och efter att ha gurglat en liten kopp whiskey lyckades jag komma fram till följande:

Bloggen Men Mia! vill inspirera till träning och rörelse på flera olika sätt och efter individuella förutsättningar. Jag vill vara personlig ibland och visa hur jag lever mitt liv utan att för den sakens skull komma med några pekpinnar till hur någon annan ska leva sitt. Jag vill att ni ska fatta att jag tycker livet är kul. Jag vill att ni ska dra på smilbanden emellanåt. Jag vill att ni ska förstå att det där med att prestera inom träning inte är något dåligt som måste innebära stress och alldeles för höga krav. Jag vill också att ni ska förstå att det är okej att ta det lugnt. Däremot använder jag aldrig ordet balans. Begreppet ”unna sig” lyser också med sin frånvaro. Jag vill nämligen att människor ska leva och må bra utan att gå runt och fundera om det är balanserat eller inte eller om de är värda att unna sig någonting.

Lite så typ. Men når jag verkligen fram?

Har min blogg en själ?

Eller är Men Mia! bara trams?

Vad får du egentligen ut av att hänga här?

Jag är väldigt nyfiken. Ge mig ett svar om du orkar 🙂 Hur du än gör så vill jag att du ska veta att jag verkligen uppskattar att du läser min blogg. Det betyder mycket för mig!

Fred på jorden! Amen!

Nytt år och en helt ny look!

Välkommen till gamla vanliga fast väldigt nya och fräscha Men Mia!

Vill inleda det nya bloggåret med att skicka tacksamhetsblomster genom cyberrymden till Johanna – enklaknep, som med passion och glädje åtog sig uppdraget att designa min blogg. Varje gång hon har försökt kontakta mig under ”jullovet” har hon fått svaret ”Du får vänta nån timme. Jag är i skogen!” eller ”Är ute och springer!”,  men det gick vägen ändå.

Bloggen kommer även fortsättningsvis att präglas av kärleken till träning, rörelse och ett aktivt familjeliv. Jag vill att du som redan hänger här regelbundet ska känna igen dig och jag vill att du som är ny ska fastna i mitt nät. Hos Men Mia! skrattar vi mycket och ofta. Och så tränar vi och rör på oss utifrån våra egna förutsättningar – för att det är så fantastiskt kul!

Inför den här nylanseringsdagen av Men Mia! ordnade jag en exklusiv fotografering i friluftsområdet Hanebol i Åmål. Jag ville uttrycka glädjen och peppen inför 2017.

Just nailed it! 

Eventsvett och etikett – på mitt sätt…

Vi kan också döpa detta inlägg till ”Gaffeltjuven” men mer om det lite senare. Nu ska ni nämligen få följa med bloggaren Men Mia! på gårdagens bloggevent med temat Må bra under hösten, som arrangerades av Johanna – enklaknep.se.

Att mingla är inget som är självklart för mig. Jag gör det och jag uthärdar, men det är alltid med en liten knivsudd mot strupen. Ibland känns det verkligen som att alla andra är så avslappnade och coola i sådana här situationer. I bloggvärlden levereras det ena glossiga eventinlägget efter det andra. Varför går jag då helt frivilligt på ett bloggevent om jag är en sådan rädd liten räka? Jo för att det är ytterst hälsosamt att utmana sig emellanåt. Därför.

I alla fall. Here we go…

Anländer right on time, möts av leenden från ett gäng strålande kvinnor och får ett glas bubbel i näven. En kvinna frågar om hon ska hjälpa mig med jackan. Jag stammar fram ”Eh..ja…javisst!” och känner mig obekväm eftersom folk inte brukar fråga mig sånt. Strax därefter får jag syn på diverse delikatesser som dukats upp på ett bord och känner mig genast som hemma. Gamen i mig vaknar ”När ska vi äta?”

Vet inte vad jag ska säga till nån, men Emma Hällbacka bryter isen genom att börja prata med mig. Tack!

Jag ser att proffsen har med sig systemkameror och fotograferar allt från mat till varandra. Får ångest. Sen tänker jag efter och minns varför jag är där. Jag är där för att träffa andra människor, inte för att producera ett glossigt eventinlägg. OBS! Det är absolut inget fel med det, men det är inte mitt personliga uppdrag.

Lyssnar på Sofia Lorentzon som är språkkonsult och pratar om text till både blogginlägg och mediakit (har någon av er det sistnämnda?!). Därefter kliver äventyraren Mikaela Söhnchen fram och berättar om när hon sprang 30 mil i österrikiska alperna och besteg ett berg. Inspirerande!

Vi tar plats vid buffébordet som rymmer smörgåstårta, choklad, ost&kex och bakverk \o/ och jag lyckas fånga båda föreläsarna samt ett helt gäng trevliga bloggare för en pratstund. Känner mig minglig och tuff. När jag sitter själv på en stol en stund tänker jag ”Det gör faktiskt inget. Jag är inte ensam på riktigt.”

En läkare kikar förbi och berättar för oss om hygien och smittspridning. Jag får en inbillad släng av kräksjukan bara av att höra ordet. Företaget vi hänger hos, vars produkt jag fått med mig hem, presenterar sig lite noggrannare. Kommer att återkomma till produkten i ett senare inlägg då jag inte riktigt vet vad jag tycker, tänker och känner för den än. Och sånt är ju viktigt.

Det bjuds på ytterligare mingeltid och jag pratar bland annat med Jenny och Maja.

Börjar känna mig färdig och bestämmer mig för att åka hem till karl och ungar. Sitter på bussen och rotar lite löst i handväskan och känner något kladdigt. Det är en gaffel. Gaffeln som jag ätit min mingelmat med. JAG HAR ALLTSÅ SNOTT EN GAFFEL FRÅN EVENTET. När stoppade jag ner den i handväskan?!

Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Ska jag ringa till företaget vi var på eventet hos och fråga om de vill ha den tillbaka och i så fall – hur ska vi lösa det? ”Hej är ni en gaffel kort?” *jättestor skämskudde* Den här eventnöten hade jag inte räknat med att behöva knäcka…

En halvsuddig mobilbild på mingelmaten…och den där gaffeln…

 

Önskerubrik 3: Baksidestexten på min roman

Rubrikönskemålet kommer från min kreativa vän Anna, som bor i London. Hon är en av väldigt få som har fått läsa utkastet på min kommande chicklit och bestseller. 

Baksidetexten till min kommande roman:

”Jag flåsar som om jag bestigit ett berg och ryggen blir fuktig. De många trappstegen direktförmedlar mjölksyra till varenda fiber i mina lår. Precis när de förvandlas från kött och muskler till två stumma stockar tänker jag att det är ytterst olämpligt att ha sitt säkraste ligg på hög höjd. Masthugget är måhända fullt av fina gränder och utsiktplatser, men det här är fan i mig omänskligt mycket jobb för så kort njutning och ingen kärlek alls. Mina solskenspromenader i Slottsskogen har inte gjort mig redo för den här ansträngningen. Jag kommer nog aldrig att bli redo för promenaden till hans dörr, varken fysiskt eller mentalt.”

Linas liv i Göteborgs innerstad skulle vara tämligen enkelt om de inte vore för de människor hon omger sig med – vännerna, männen och kollegorna. Hennes liv rusar på i hundra knyck och hon försöker godtroget att släcka alla bränder som hennes umgänge skapar på vägen. Lina-hjärtat är fullt av känslor – kärlek, besvikelse, framtidstro och frustration, men hon har svårt att hinna ta hand om sig själv. Hur ska hon frigöra sig från Tobias, killen som uppenbarligen bara utnyttjar henne. Och att vara alla sina vänners självklara bollplank och räddare i nöden så fort de trasslar till det för sig tar på krafterna. Som pricken över i har det visat sig finnas flera nakna och obekväma hemligheter i de statliga korridorerna där hon jobbar…

”Ett humoristiskt och samtidigt hjärtskärande mästerverk! Hög igenkänning för alla som någon gång jobbat statligt.” 
DN Kultur

”Huvudpersonen Lina kändes som en kär vän, som jag nu saknar när jag har läst ut boken.”
SvD

”Svensk chicklit när den är som bäst.”
Aftonbladet

Kommer du att läsa min kommande bok? 🙂

Mia Hellström – en författare med sitt bokmanus i löparryggsäcken. Foto: ballabarn.semia-hellstrom-forfattare

Hjälp! Hjälp! Hjälp!

När livet är på väg att förändras, då blir jag sugen på att förändra allt på en och samma gång. Förutom glädjefyllda förändringar som är på gång på det privata planet funderar jag faktiskt kring den här bloggen. Vad den ska vara och vad den ska bli. När jag ska skriva. Vad jag ska skriva. Hur ofta och hur mycket. Det låter som väldigt deep shit detta, men det är det inte. Jag vill helt enkelt hålla bloggen levande samtidigt som det är roligt både för mig och för er.

Igår kollade jag min bloggstatistik för första gången på säkert hundra år och såg att det är en hel del folk som hänger här varje dag. Skitkul juh! Ni är inte jättebra på att höra av er direkt och skriva ett hej, men det är inte jag hos andra bloggare heller, så det är helt okej.

Vad vill du läsa om? Vilka inlägg gillar du bäst här hos Men Mia? Är det något jag kan totalt skita i? Vad vill du ha mer av? Om du någon gång ska skriva en kommentar så är det nu för fan 🙂

Andra saker jag vill förändra/utveckla just nu´:

# Min träningsgarderob – vill ha höstigt, mjukt, följsamt och skönt i fina färger.
# Min business-Mia-closet som behöver uppdateras med ett gäng nya kavajer, färgglada strumpbyxor och fotriktiga finskor. Bland annat.
# Min frilanskarriär som är ett sidospår i livet. Kanske erbjuda en helt ny tjänst? Börja föreläsa igen, på det där sättet som bara jag kan?
# Gå en oväntad kurs! För några år sedan gick jag en helgkurs i Stand-Up-Comedy, vilket var bland det häftigaste jag gjort i hela mitt liv.

Jada jada… Hör gärna av er!
menmia-höstlöv