Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Varför blir man så hungrig ”after badhus”?

Alltså, det är inte så att jag inte brukar bli hungrig annars, men aktiviteter på badhus får hungerkänslorna att nå nya höjder. Trots att jag äter en rejäl grötfrukost innan jag simmar, så är hungern på en äta-en-hel-häst-nivå direkt efter passet.

Jag kan inte påstå att simningen innebär en stor fysisk ansträngning för mig just nu. Däremot måste jag vara koncentrerad och alert precis hela tiden för att inte sjunka eller svälja hela bassängen. Varje nytt moment vi lägger till innebär en ny fysisk upplevelse och ett mindre ”mindfuck”…

Är det hjärnan som kräver alla denna energi som jag måste stoppa i mig direkt efteråt för att inte svimma eller döda någon?

Jag har minnen från barndomen då vi satt i bastun på badhuset och åt apelsin för att återställa energinivåerna efter bus – och lek. Det är fina minnen, men jag skulle aldrig klara mig på en apelsin nu…

Vad är det med badhus som gör en så jäkla hungrig? Någon som upplever samma sak?

Eftersom det är fotoförbud på badhuset (vilket jag självklart respekterar) får ni en bild på en helt annan typ av bad.

Träna på ”att gå till badhuset”

Simningen och framför allt crawlhelvetet handlar än så länge väldigt lite om just själva utförandet. Det främsta träningen äger rum inne i huvudet – att bryta ner ett stort motstånd och skapa nya vanor tar på krafterna. Jag motar till exempel bort tankar i huvudet som talar om för mig att jag avskyr badhus. Jepp, det är på den nivån det är!

Så i morse tränade jag på ”att gå till badhuset” helt frivilligt. Det där momentet när man klär av sig till jättelite kläder och inser att man inte har rakat knäna den här gången heller… När man strax därefter börjar huttra och lite senare ska sänka ner sin lekamen i en kall bassäng. Att strosa genom simhallen och försöka trivas. Det handlar inte om några kroppsliga nojor, jag är bara sjukt obekväm i den klordoftande miljön.

När jag ändå hade tränat på att gå dit hoppade jag i bassängen och simmade 35 minuter bröstsim. Det har jag nog aldrig gjort förut i hela mitt liv.

Vem vet, nästa gång kanske jag vågar börja öva på crawlen också…

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

”Förra veckan tränade jag så himla varierat!”

Guldstjärnor och fanfarer! I söndags kväll klappade jag mig själv på axeln och konstaterade att jag fått till en bra, nytänkande och väldigt varierad träningsvecka. Visst är det skönt att känna sig grym?

När euforin över min egen förträfflighet hade lagt sig gjorde jag en snabb summering av träningsveckan i huvudet.

1. Sprang några rundor – precis som jag brukar göra varje vecka.
2. Hängde på gymmet en gång – typ samma som alltid.
3. ”Simmade” – LÄS plaskade och kämpade för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt i 50 minuter.

Så egentligen var det ju bara 50 minuter av hela förra veckan som var ny och varierad och den lilla stunden ligger på gränsen till att inte ens kännas som träning. Det var en helt annan typ av utmaning… *blubb blubb*

Ach, det är känslan som räknas. Heja varierade träningsveckor!

Jag har tagit Baddaren!

Min crawlkurs har äntligen startat. Det hela började med att jag (ofrivilligt) gjorde ”köttbullen” rakt ner i plurret, fick en kallsup och tvingades behålla stoltheten medan jag simmade 200 meter bröstsim. Så långt har jag nog inte simmat sedan gymnasiet.

Det här är nog faktiskt första gången sedan gymnasietiden och det obligatoriska badandet på Hudiksvalls då väldigt slitna badhus som jag inte legat som en strandad säl i barnpoolen för att försöka hålla värmen.

Så idag känns det som om jag tagit Baddaren! Jag är en stjärna i mitt eget liv på så många sätt och vis.

Heja mig för att jag stod i kö utanför Valhallabadet strax innan 06:30 i morse. Tack för att jag inte gjorde slag i nattens plan att skita i allt och morgonjogga istället.

En extra eloge för att jag lyckades följa Valhallabadets regler, som satt uppsatta på fina skyltar här och där.

”Det är förbjudet att färga håret på badhuset”
”Bikini eller baddräkt ska bäras i bassängerna”

Tack crawlkursen för att vi fick använda flythjälp när vi övade benspark. Annars hade det nog funnits en stor risk för att jag inte suttit här ikväll och författat detta blogginlägg… *blubb blubb* Jag må vara en kvinna av det lätta slaget, men det hindrar inte en kvinna från att sjunka som en sten.

Vatten är definitivt dagens favoritelement!

Så utanför komfortzonen att det gör ont i själen…

”Nästa onsdag morgon är det bäst att ni håller er ur vägen. Jag kommer att vara på skitdåligt humör!”

Jag sa meningen ovan till sambon strax efter att jag berättat att jag äntligen gjort slag i saken och anmält mig till en crawlkurs.

Det är alltså dags att klä av sig och bli blöt. Crawlkurs kan mycket väl bli skamkurs. Det här är faktiskt så läskigt att jag har ont i själen. Jag valde med flit morgonkursen som startar 06.40 för att jag ska slippa ägna åtta onsdagar framöver åt att gå och gruva mig.

På något konstigt sätt gör jag ändå det här för att JAG VILL.

JAG VILL genomföra både triathlon och swimrun nästa sommar med start och mål vid vår husknut. Dels är det bra för grannsämjan och dels vill jag bli mer ”salt”. Jag menar, det saltaste jag gör just nu är att äta krabba.

Hittade lite friskvårdspengar på jobbet som låg och skvalpade, så då fanns det liksom ingen återvändo. Jobbet betalar för det här. Mitt i alla själasmärtor känns det ändå lite gött…

Strax efter att jag anmält mig läste jag Martina Johanssons inlägg, Sluta ursäkta – Börja utforska, och blev faktiskt stolt över mig själv. Det är ju precis det jag gör.