Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Jag och mitt Ego

Jag hade tre lite större planer för mig själv och mitt ego den här föräldralediga och goa solskenshösten.

1. Plugga på halvfart
2. Sparka igång Utomhusfys på Heden igen
3. Bli starkare och hitta tillbaka till löpningen efter graviditeten

Plugget är nu avslutat för terminen och Utomhusfys på Heden är igång och dessutom under tillväxt och utveckling. Jag är precis så löp- och muskelstark jag kan vara fem månader efter bebisleverans.

Så vad händer nu?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra det närmsta dygnet. Så jag tror jag tar mig lite ledigt innan jag redan imorgon ikväll går på ett spännande möte som kommer att sparka igång nästa ego-projekt… PEPPEN!

Har inte haft så mycket att klaga på den här hösten. Tar med mig känslan och min just nu osinande energi rakt in i 2017, som jag har bestämt ska bli grymt. 

Medvetna och glada val

Jag tycker att jag har förärats med ett riktigt stort ego. Jag gör ofta saker för mig själv för att jag ska må bra. Jag väljer träning. Jag väljer sömn. Jag väljer familj. Jag väljer god mat. Jag väljer godis. Jag väljer no stress. Och så väljer jag bort en hel massa saker. Människor som är dumma i huvudet till exempel, får gärna vara det någon annanstans än i närheten av mig. De människor jag har och vill ha i livet däremot, de har jag medvetet valt till. Jag älskar att hela tiden få nya bästa vänner samtidigt som de som funnits där i evigheters evighet finns kvar. Vi väljer varandra.

MEN. Mitt liv är inte perfekt. Jag kan inte välja bort allt och alla som inte passar in. Däremot kan jag åtminstone se till att det jag själv väljer faktiskt överväger skräpet. Fattar ni vad jag menar? 🙂

De medvetna och glada valen behöver inte vara stora och omvälvande.

Det här är tre (av många) medvetna val jag har gjort idag:

– Vaknade som ett ras på grund av nattliga grubblerier. Istället för stress till jobbet valde jag att starta dagen med en timmes promenad/jogg i solen. FYI så hann jag allt jag skulle på jobbet ändå, förmodligen med bättre marginal än om jag stressat dit direkt.

– Torsdag = Kjoltorsdag! Ett medvetet val jag gör (nästan) varje vecka som både gör mig lite snyggare och får mig att tänka på en bästa vän jag har i Uppsala.

– Jag har grottat mycket framför datorn den här veckan och valde därför att gå till gymmet efter jobbet och träna axlar i 33 effektiva minuter innan jag strax sjunker ner på kökssoffan och äter tacos med familjen och en god vän.

Imorgon börjar förresten min påskutmaning – som också är ett medvetet och inspirerande val på en grej jag som vill genomföra \o/

Dagens tips blir därmed: VÄLJ SJÄLV! 🙂

Nästa gång hörs vi mitt i påskfirandet. menmia-påsk

 

 

Vad betyder Ego i #Egoåret2016?

Det betyder inte att försaka någon annan eller sina åtaganden. Det betyder inte att kräva mer så kallad ”egentid” för till exempel träning (inom fnutt fnutt på grund av vedervärdigt ord starkt missbrukat av bland annat småbarnsföräldrar). Ego i #Egoåret2016 handlar om att ge mer av sig själv, både till sig själv och andra.

Under långa perioder av 2015 hade jag ett tungt ok av grejer hängande över mig som jag inte kunde kontrollera eller göra något åt, men som jag av någon anledning ändå kände mig ansvarig för. Det betydde att jag i långa perioder gick runt och mådde ”bara ok” och alltid med något otyg som gnagde. När det var som värst hade jag både sömnproblem och svårt att koppla av när det var meningen att jag skulle koppla av. Det var svårt att vara närvarande i situationer där jag ville vara det allra mest. Helt ohållbart i längden såklart!

Jag är så rädd att fastna i det där mönstret igen trots att jag inte behöver vara där längre.

Ego i #Egoåret2016 kan bland annat betyda:

Jag och lillan vaknar upp till en kall och strålande vinterdag i Göteborg. Hur ofta händer det? Istället för morgonstress åker vi pulka på Heden och kiknar av skratt. Jag har löparkläderna på mig och hinner ta en runda efter lämningen. Kommer senare än jag brukar till jobbet, men är sjukt glad och nöjd i hela kroppen = jag har gett guld till mig själv och kan därmed ge guld till andra.

Förra året hade jag svårt att planera långsiktigt. Saknade lugn i sinnet och därmed också verktygen och förmågan för planering. I år är familjesolsemestern, viktiga kompishelger och annat roligt redan inbokat och spikat innan januari ens är slut. Saker blir av för att jag vill att de ska bli det och inget kan stå i vägen.

Jag vill gärna vara andra till lags och absolut inte till besvär. Snark… Lär mig just nu att bolla vidare saker, precis som andra gör till mig ibland. Isället för att ha mail, med för mig personligen olösbara uppgifter i inkorgen, blir jag bättre och bättre på att skicka dem vidare direkt. Förhoppningsvis leder det till att uppgifterna blir snabbt gjorda av rätt person. Jag har åtminstone försökt be om hjälp… ^^

Jag blir bättre på att tacka ja till roliga saker samtidigt som jag blir bättre på att tacka nej. Om något ”extra” som inte ingår i vardagsbestyren kittlar och lockar, har jag nu energi att åtminstone undersöka om det är möjligt. Precis lika viktigt är det att kunna säga nej när en känner att en inte räcker till och kanske mest av allt längtar efter en skön hemmakväll eller ett löppass på egen hand.

Det var bara ett smakprov på #Egoåret2016 som har börjat sjukt bra. Det är smått och stort, högt och lågt – sammantaget blir det förhoppningsvis ett bra år med några krusiduller på vägen 🙂

Kul ska det vara!
menmia-dans

Seriöst skit

Idag tänker jag på…

Hur viktigt det är att prioritera sig själv. För några är det alldeles självklart. Andra slåss med hjärnspöken för att fixa det. En tredje kategori kanske skiter i det helt.

Det är många som ställer krav och förväntar sig saker av oss. Förmodligen förväntar du dig ännu mer av dig själv. Jag har haft perioder i livet när jag varit varenda jävel till lags. Jag har också haft perioder då jag slagit bakut och skitit i allt. Inget av detta är att rekommendera.

Det är mycket nu. Det är det. Samtidigt plockar jag godbitar till mig själv att njuta av mest varje dag. Jag har sedan några månader tillbaka en ny metod, som äger rum i min papperskalender. Ja, jag skriver fortfarande för hand då jag inte litar på teknik. Dessutom får jag för mig att det blir ”mer äkta”.

Det handlar om små saker som jag gör för min egen skull, ibland tillsammans med andra. Saker som gör mig på bra humör, är välgörande och känns lite extraordinära markerar jag i kalendern med knallrosa. Minst en sådan grej om dagen är målet, gärna flera. Och inget – INGET – kan få mig att hoppa över dessa ting (självklart finns det undantag, familjära grejer till exempel).

Min egen träning finns inte med bland det knallrosa, ty den är spontan ”när det passar” och läggs därmed inte in i kalendern.

Vad är ”ditt knallrosa” denna vecka?

Det lilla kan faktiskt vara det stora. menmia-rosa-listan

Löpare experter på selfies?

I alla fall de löpare och annat träningsfolk som gärna delar sin träning på webben. Den perfekta bilden är bara en armsträckning och ett klick bort. Sen är det bara att dela. Du kan visa världen din löparoutfit, dina snabba intervalltider, ditt slit i spöregnet eller hur snällt vädret var mot dig just idag.

Du har väl lärt dig att ta dina selfies i det perfekta motljuset och snett uppifrån? Alla skavanker trollas bort och du framstår lika vacker, varm och glad som den vårdag du kanske precis har sprungit ditt pass  i.

Vissa tycker att selfies, och då speciellt träningsselfies, är irriterande. Jag tycker det är kul! Alla får ta den plats de vill i främst sitt eget, men också i andras liv. Jag har inget emot att titta på vackra ansikten. Ibland har en tur och får se lite vältränade magar och armmuskler också. Gött äre!

Kanske är selfiearmen den nya sms-tummen? Var rädd om dig!

En löparslefie jag aldrig glömmer trots att jag konkurreras ut av solen. Ach…
löpare-selfie

Nyårskrönikan som gick upp i rök

Eller den fanns aldrig.

Istället tänker jag lista saker jag har tröttnat på under 2010 med en förhoppning om ett ännu bättre 2011.

1. Anti-jantelagen, folk som envisas med att vara slav under den och hela tiden påpeka det. Om man nu är så cool, bra och tar för sig så behöver man väl inte berätta det. Eller? Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Nej för bövelen! Slå er fri och lev istället! Det är vackert att prestera.

2. EGO. Behöver jag säga mer? Ödmjukhet är bättre. Jag tror att EGO-boomen dör ut och så blir det hett att ta hand om varandra och visa en massa kärlek istället. Och då menar jag inte länkkärlek, den är alldeles för enkel. En egoboost är ingenting värd om man inte får en kram efteråt.

3. Att jämföra sig med andra. Efter mitt inträde i ”löparbloggvärlden” har jag mött flera som mått dåligt under året för att de inte har tränat lika mycket/lika hårt/sprungit tillräckligt många kilometer och så vidare. HALLÅ! När slutade löpare att vara individer? Om nån bloggare fick mig att må dåligt så skulle jag sluta följa honom/henne och aldrig någonsin låta personen ha inflytande över mitt liv igen. Så enkelt är det faktiskt.

4. Pressen att vara en god förebild. Bakom varje blogg finns en helt vanlig människa. Ingen av de bloggar jag läser är varken några tränings- eller matproffs (med några få undantag) egentligen, men de skärskådas med lupp, som om de vore allvetare. Herregud. Låt folk vara ifred och skriva vad de vill. Det är väl det som är tanken bakom att blogga? Personligen väljer jag förebilder på elitnivå – typ Charlotte Kalla. Då är det väldigt lätt att ha distans…

Nu låter jag som en bitter gammal kärring, men jag tycker faktiskt bara att vi ska göra det lite enklare för oss. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Jag hoppas att det framgick.

Ett gott nytt och bittert kärringår önskar jag er!

Ta hand om varandra och ha det gött!

Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Grattis! Bra jobbat!

Hon skrattar ungt och frisk och försöker ge mig en medalj. Jag tittar ner, först på min Garmin och därefter på medaljen, och ryggar förskräckt tillbaka.

Mia: Näe hörru en sån där ska inte jag ha!

Surtant Mia är i sitt esse vägrar att förlora den här alldeles sista striden.

Liten tjej med flätor typ 12 år: Nähä. Eh?

Mia: Jag ska ha en silvermedalj! Var är silvermedaljerna!?

Jag spänner ögonen i henne och tänker ”Lös det här nu för sjutton!”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Eh?

En man kommer springande till den lilla tjejens undsättning.

Mannen: Ta den här medaljen nu och så går du och byter den i tältet där borta.  Det är så vi jobbar här.

Mia: Okej…

Jag lommar skamset därifrån och tänker att mitt tillfälligt sjukt stora ego och storhetsvansinne kommer att slå tillbaka på något sätt. Jag får nog ingen silvermedalj. När jag kommer fram till det där tältet visar det sig säkert att någonting har gått fel.  Silvermedaljsgränsen för damer på Lidingöloppet (2.38) är förmodligen inte alls nådd. Min Garmin har kanske fått spunk?

Jo då, det löste sig, men allvarligt. Ett stort förlåt till den lilla tjejen. Jag var sjukt glad egentligen. Dock är jag jävligt ovan att inte känna mig helt död och typ böla av olika anledningar vid målgång, därav mitt obalanserade ego-beteende.

Jag börjar bakifrån, men fortsättning följer… På den här bilden har äventyret inte ens börjat.