Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Dags att formtoppa sambon

Och det är lika roligt varje gång. För får man det fina uppdraget att formtoppa min sambo i löpning har man som träningscoach sällan särskilt mycket tid på sig.

Sambon har sprungit måttligt (typ när jag har tvingat honom att springa med mig) och mest hängt på gymmet det senaste halvåret och så igår kom han helt plötsligt på att han ska tävla och springa åtta kilometer jättesnabbt. Om mindre än två veckor…

Jag utgår enbart från mig själv när jag säger att tidplanen ovan ger mig ångest. Som tur är så är vi väldigt olika jag och sambon. Medan jag är en typisk uthållighetslöpare och får kämpa hårt för att bli snabb på kortare distanser är han precis tvärtom. Kort och snabbt är hans grej.

Vi har gjort det här tillsammans flera gånger förut och det har alltid gått helt enligt eller över förväntningarna. Så coachen är hoppfull.

Förhandlingarna började redan igår eftersom jag tycker att han ska lägga sin tunga styrketräning lite lätt på is och fokusera främst på löpningen de kommande två veckorna.

Annars lär han inte bli någon referens att skryta med…

Löparmorsa och andra roliga begrepp

När man blir mamma får man vänja sig vid att det är ens huvudroll i livet, inte bara i den egna familjen och för sina egna barn, där det liksom är helt självklart vem man är.

Nej, springer du så blir du en löparmorsa eller en mamma som springer. Styrketränar du, så är du inte längre bara stark utan du är en stark mamma. Om vi drar det till sin spets kanske du till och med kvalar in och blir en internationellt gångbar fit mom.

Jag brukar själv skämtsamt kalla mig för löparmorsa ibland. Fast när omgivningen vill lägga på mig en massa roller utifrån att jag är mamma (JAG VET ATT JAG ÄR MAMMA! KLÄMDE UT BÅDA HELT SJÄLV GENOM VAGINAN!) blir jag trött.

Jag springer inte för att jag är mamma och jag är inte mamma för att jag springer. Jag drar inte 100 kilo i marklyft för att jag är mamma och tvärtom. Jag finns, trots att jag blivit mamma, kvar som Mia. Okej att mitt liv är väldigt anpassat efter mina två älsklingsälsklingar, vilket jag inte vill ändra på det minsta lilla, men måste jag vara mamma i varje styrkelyft för att ha ryggen fri?

Den träning jag genomför handlar liksom inte om ”att orka leka med mina barn”. Det är inte så jobbigt att leka med barnen att man behöver springa tre mil eller fixa armhävningar på löpande band. Om du är orolig, så kan jag lova dig att det räcker med hälsosamma solskenspromenader då och då för att räcka till för din familj. Om ens det.

Men om vi då utgår från barnperspektivet. Vad innebär det då att ha en löparmorsa?

En löparmorsa:

# luktar ganska ofta svett, vilket min fyraåring har börjat uppmärksamma med avsky i blicken. Bebisen bryr sig ännu inte alls.

# kräver att få leva i en jämställd relation där mamma och pappa har lika stor plats i sina barns liv och där träningen får vara lika viktig för både mamma och pappa. Kanske lite viktigare för mamma…

# tycker att den bästa anknytningen mellan förälder och spädbarn sker under en barnvagnsjogg/rask promenad då ögonkontakten och avslappningen är maximal och båda mår toppen ute i den friska luften.

# vill gärna ta med sig löparfarsan på en löptur emellanåt och överlåter då gärna ansvaret för barnen till någon annan vuxen.

# är ute på vift i drygt 2 timmar och 30 minuter på påskafton och dimper ner vid matbordet lagom till påskbuffén och äter mest av alla. Till fyraåringens stora glädje hann hon ta en snabbdusch först…

# är inte alltid där när barnen vaknar eftersom hon morgontränar för att frigöra tid under resten av dagen.

# gubbpjostar dagen efter ett hårt intervallpass eller maxlyft på gymmet.

# samlar ihop en drös kusiner och kör ett barnanpassat utomhusfyspass. Det är kanske inte så pinsamt när man är fyra år, men när man är 15…

# går ofta runt en hel dag i träningskläder för att kunna ge sig iväg när tillfälle ges.

Listan på saker jag, i egenskap av löparmorsa, utsätter mina barn för kan göras lång. Det verkar dock inte gå någon större nöd på dem. Och gympappan är faktiskt helt grym!

Återhämtning betyder sällan att sitta stilla

Näe, man behöver inte sitta på röven eller ligga i sängen för att återhämta sig. De flesta av oss lever ju faktiskt liv som aldrig tillåter det, utan kräver aktiv vila. Idag behövde jag väl själv typ återhämta mig efter gårdagens tremilare.

Det gjorde jag bland annat så här:

På förmiddagen hängde jag med en drös kids i trädgården. Dels försökte jag få till en helt egen stretchsession, vilket gick sådär och dels körde vi ett kort men effektivt utomhusfyspass. Nedan ser ni hur tant har viridit ut och in på sig för att ge barnen en riktig utmaning i övningen Den snubblande elefanten

Fotocred till Olas bror Håkan som ertappade mig när jag mitt i ledigheten tog chansen att få vara coach och fänglsa en tacksam publik…

Fast hjula, jaga och klättra på varandra fick de göra själva. När utomhusfysen var avklarad kände jag liksom att jag hade gjort mitt som coach.

Lite senare promenerade jag, Ola och kidsen ner till Åmåls stadskärna som är väldigt mysig och har en bra lekpark. Även där hade jag svårt att sitta still, men det fastnade inte på bild. Jag vill dock höja ett finger här och be er att inte låta er förledas av solskenet. Visst var det ljuvligt, men vinden var iskall. Så efter ett tag ville jag gå hem… Och sen vi fastnade inne i några timmar. Man måste ju äta och sånt också.

Klockan hann faktiskt bli efter 17 innan jag fick komma ut på dagens löprunda vars främsta syfte var att känna efter om det gjorde ont någonstans. Det gjorde det inte och att jogga en åtta med handbromsen i hela vägen runt var inga större problem. Så imorgon slänger jag in lite superkompensation, vilket innebär en vilodag från all typ av träning, innan jag på tisdag börjar rocka vecka tre i mitt träningsprogram.

Om jag känner mig återhämtad efter tremilaren? Oh ja! Ska jag vara ärlig så tror jag att gårdagens miniäventyr har stigit mig åt huvudet. Skallen och mitt feta ego tycker nämligen att de 30 kilometer jag lade bakom mig är en betydligt större grej än vad kroppen tycker om prestationen. Lite pinsamt…

Kärleken, musiken, osten och träningen

Det uppstår en lucka i vardagsschemat. Eller uppstår… Jag och Ola har fixat barnvakt för att kunna gå på konsert tillsammans. Det är torsdag kväll och vi startar på Bishop Arms på Avenyn. Ola vill gå dit för att de har bra burgare. Jag uppskattar stället för att jag är tidspessimist och tycker det är smidigt att det ligger ganska nära Stora Teatern, där konserten äger rum. Fast sen förtrollas jag av min fish and chips med pepparrotsdipp och rödvin och glömmer nästan bort det där med musiken…

Vi lyssnar på Plura och jag älskar mig själv för att jag köpte de här biljtterna till Ola i julklapp. Dels för att han njuter maximalt och dels för att jag uppskattar stämningen och trycket där inne. Jag omvandlas sakteligen till ett Plura-fan, mest för att han är så rolig i mellansnacken.

Sen strosar vi vidare på Avenyn och tar en drink på Park Lane. Jag beställer en Caipirinha, som är den enda drink jag tycker om och Ola tar en Gin & Tonic. Nej, inga större utsvävningar direkt.

Helt plötsligt börjar Ola att prata om ost. Klockan har redan blivit 22.30, men Coop Avenyn har öppet så vi köper ost. Och kex.

Osten och kexen intas hemma vid köksbordet tillsammans med svärmor. Vi avslutar kvällen vid midnatt med morgondagens träningsplan helt klar. För när tillfälle ges så går vi och tränar tillsammans.

Och det där gympasset knyter liksom ihop säcken för oss. Vi har fått lite av varje för bara oss två.

Kärleken, musiken, osten och träningen – vårda dem så ofta tillfälle ges!

Jag vet inte om jag måste skriva det här, men bilden nedan är åtta år gammal…

Föräldrar knarkar solskyddsfaktor på sina barn

Det känns inte som om det var så länge sedan en spenderade dagarna lätt solbränd, insmord och hal som en delfin med främsta uppdrag att hålla bebisen i skuggan och fyraåringen väl skyddad från solen. Vem skulle orka med den uppläxningen på BVC sen liksom…

Skämtåsido. Föräldrar från de nordiska länderna är verkligen jättebra på att skydda sina barn från solen när de reser utomlands. Vissa ungar är helt vita av solskyddsfaktor och/eller bär heltäckande badkläder.

Ropen ekar över poolerna ”HÅLL DIG UNDER SOLSKYDDET I BARNPOOLEN ÄLSKLING! VI MÅÅÅÅSTE SMÖRJA IN DIG! DET ÄR FÖR DITT EGET BÄSTA! NU ÄR SOLEN STARK! KOM IN HÄR UNDER PARASOLLET SÅ FÅR DU TITTA PÅ PADDAN EN STUND!”

Jepp, småbarnsföräldrar pratar väldigt ofta med stora bokstäver när de vill sina barn någonting…

Jag såg dock en trend när jag spanade i poolområdet. Medan barnen tvingas vara försiktiga i solen så ligger många päron och pressar sig bajsbruna. Då pratar jag inte om en skön stund i solen här och där – utan precis hela dagen. De enda gånger de reser sig från liggande till sittande i solstolen är när de ska smörja in sina barn med mer solskyddsfaktor…

Inom träningsvärlden är det populärt att visa sig duktig som förälder när barn apar efter ens träning (jepp – been there done that) och så säger man lite malligt ”Barn gör inte som du säger – de gör som du gör!” och förväntar sig applåder för att man har fört över ett bra beteende på sitt stackars barn som inte alls får betalt för att du ska förverkliga din föräldradröm.

Fast den där floskeln borde väl gälla precis allt i så fall? Även solande och andra grejer du gör som inte är bra för dig och din kropp. För det är klart som fan att det är skadligt och direkt ohälsosamt att ligga och pressa i solen.

Jag menar inte att jag gör allt rätt. Hey, jag tog med mig barnen till stark sol liksom. Jag tycker bara det är intressant att tänka på sånt här ibland när jag själv vill känna mig duktig. När jag mot förmodan kommer på dumma saker som jag själv gör som förälder, så skiter jag bara i att blogga om det…

Lätt solkysst mamma och kritvit bebis. Jag är perfekt!

Mitt februari

Mitt februari – min sista riktiga föräldralediga månad, som bara är min. Fast jag känner ingen stress, ty jag kommer att vara ledig nästan hela mars också…

Mitt februari – då jag får besök av min bästa vän med bebis från Stockholm. Vi tänker vara väldigt föräldralediga tillsammans då.

Mitt februari – då jag ska bena ut och komma fram till vad jag vill göra efter föräldraledigheten. Typ när mars är slut. Jag är fortfarande på jakt efter den perfekta yrkestiteln och yrkesvardagen för mig och har ett gäng lösa trådar ute. Näe, man behöver absolut inte vara färdig bara för att man fyllt 37. Däremot har jag blivit jäkligt kräsen…

Mitt februari – som kommer att bjuda på minst fyra Utomhusfys på Heden. Februaris första utomhusfys kör vi redan ikväll.

Mitt februari – jo jag tänker springa massor och bli ännu starkare på gymmet.

Mitt februari – då jag får erkänna att jag ibland låter bli att leva i nuet och räknar ner till två veckors familjesemester i solen. Medan vi väntar hoppas jag att vi hänger i vårt andra hem vid havet så mycket som möjligt.

Mitt februari – det kommer att bli fint!

I februari 2016 såg vårt hus vid havet ut som på bilden nedan och jag var gravid. Nu står där ett fullt möblerat hus, vår älskade skatt Juni är över ett halvår, den lilla i svart overall fyller snart fyra år och mamma Mia är stark och snabb som Pippi Långstrump. Tänk vad mycket bra som kan hända på ett år 🙂

Exklusiv bildbomb från familjealbumet, men vad är det som saknas?

Förvänta er inget naket eller annat smaskigt på grund av ordet exklusiv i rubriken. Nakenblogg var något jag höll på med förr. En exklusiv bildbomb är egentligen bara en omskrivning av att jag låter er få en glimt av hur vi har det på både in- och utsidan i det där nybyggda huset som jag tjatar så mycket om.

Nåväl.

Helgen vid havet blev bokstavligt talat en solskenshistoria med strandpromenader, klippklättring och sent soffhäng med chips framför tvivelaktig amerikansk film.

Jag har för ovanlighetens skull fotograferat massor! Vilket på minussidan har bidragit till lätta köldskador på fingrarna eftersom jag inte är skillad nog att hantera en systemkamera med vantarna på.

När jag tömmer kameran upptäcker jag dock ett stort svart hål. NÅGOT FATTAS MIG! Det finns betydande grej i mitt liv som jag längtade efter, men inte kunde genomföra trots perfekta förutsättningar.

När ni skrollar igenom bilderna nedan kanske ni upptäcker helgens svarta hål, som i och för sig gick väldigt bra att leva med.

Någon som vågar sig på en gissning? Vad var det som fattades mig i helgen?

Nytt år och en helt ny look!

Välkommen till gamla vanliga fast väldigt nya och fräscha Men Mia!

Vill inleda det nya bloggåret med att skicka tacksamhetsblomster genom cyberrymden till Johanna – enklaknep, som med passion och glädje åtog sig uppdraget att designa min blogg. Varje gång hon har försökt kontakta mig under ”jullovet” har hon fått svaret ”Du får vänta nån timme. Jag är i skogen!” eller ”Är ute och springer!”,  men det gick vägen ändå.

Bloggen kommer även fortsättningsvis att präglas av kärleken till träning, rörelse och ett aktivt familjeliv. Jag vill att du som redan hänger här regelbundet ska känna igen dig och jag vill att du som är ny ska fastna i mitt nät. Hos Men Mia! skrattar vi mycket och ofta. Och så tränar vi och rör på oss utifrån våra egna förutsättningar – för att det är så fantastiskt kul!

Inför den här nylanseringsdagen av Men Mia! ordnade jag en exklusiv fotografering i friluftsområdet Hanebol i Åmål. Jag ville uttrycka glädjen och peppen inför 2017.

Just nailed it! 

Outdoor så mycket det går

Så fort vi anlände Hälsingland intog lugnet min kropp och jag tappade därmed också greppet om bloggen. Helt. Vi har levt, ätit, tränat och umgåtts. Jag har haft träningsvärk efter mitt eget utomhusfyspass, som jag körde med sambon ute på altanen. Jag har njutit terrängrundor och haft björnfrossa mitt i vintern. Jag har sprungit på för hårt packad is för mina slitna broddar. Här bara andas man, äter, rör på sig och är det som passar för stunden. Precis som jag vill att julen ska vara.

Bara för en halvtimme sedan kom vi in från dagens enkla, men uppskattade outdooräventyr. Cirka 30 meter från huset, mitt i skogen med andra ord, finns en grillplats. Vi brukar grilla korv där, men idag valde vi juläpplen istället. Och så gav vi oss ut på äventyr i skogen såklart och hittade ”Tomtens tappade skägg”. Trodde att min upptäckt skulle mötas av jubel från äldsta dottern, men icke. ”Nä mamma, när träden blir gamla får dom sånt där skägg. Det har inget med tomten att göra faktiskt!”. Nähäpp liksom…

I eftermiddag siktar jag på att få med sambon ut på en skön löprunda. Vi passar såklart på att träna tillsammans när vi kan <3

Ta hand om er kompisar, så hörs vi snart igen!

Familjen grilla-lite-till… Det är nog vi.

JULVECKA

Julvecka alltså. Hur sjutton hände det här? Nåväl. Som tur är var det länge sedan jag gjorde slut med julstressen, om den nu ens har funnits där. Jag minns faktiskt inte.

Julvecka eller inte så är det som vanligt fullt upp med allt annat. Igår banintervaller till exempel. Lyckades äntligen tajma lillans sovtid en längre stund och kunde därmed springa helt själv. Jag orkade tio varv i typ maxtempo, sen hade jag stora problem att ta mig hem med barnvagnen…

Idag kör vi Utomhusfys på Heden Julspecial med träningsblocken Julstjärnan, Julskinkan och Dansa runt granen. Kommer bli grymt! Deltagarna kanske tror att de ska få leka? Det ska de inte…

Och sen när vi har gjort allt kul här i Göteborg sätter vi oss på tåget och åker mot Hälsingland. Förra julen var ganska tuff både fysiskt och mentalt. Dels var jag smyggravid med minikula att dölja och det fanns en oro hängande över oss att det inte skulle gå vägen. Dels åkte jag på en brutal influensa som höll mig orörlig och sängliggande. Nej, jag var inte i mitt esse då…

Men det är jag nu! Jag tänker njuta så att det sprutar knäck ur öronen.

Fast innan jag orkar tänka på något annat tar vi en god lunch på stan med en kär vän.

Så här kan det se ut i Hälsingland när man springer långpass på julafton. Kan.