Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

När familjen är på höstlov…

dansar morsan hela natten!

Oh well, det var måhända en överdrift, men jag försöker i alla fall maxa ut så mycket som möjligt (och dämpa min längtan) när jag har några dagar för mig själv i stan. Det är helt sjukt vad mycket man hinner med när man bara har sig själv att sköta om. Förmodligen var det precis så här jag hade det för länge sedan – oceaner av tid och ganska tomt… Fast den tomheten kände jag ju inte till då.

Igår hann jag jobba lite längre än jag brukar. Och trots att jag hade joggat på morgonen hann jag gå och träna med en kompis efter jobbet. Hon slank in på badhuset och simmade, medan jag vägrade att bli blöt och gick till gymmet. Efter det hann vi hämta indisk mat på favoritstället. Vi hann äta den med ett glas rött vid mitt köksbord. Vi hann ta en kort promenad till bion, köpa godis och krypa ner i varsin stol innan reklamen var slut och filmen började. Jag hann gå och lägga mig före elva. Jag hann precis allt.

Jag struntade i att ställa klockan igår eftersom jag lade mig ”så sent”. Vaknade pigg och utvilad 05.30 och beslöt mig för att hinna ta en joggingtur. Nu hinner jag blogga innan jag går till jobbet. Ikväll hinner jag ta en fika med en annan vän och därefter ska jag hinna med att sitta i en soffa och bara vara.

Sådana här dagar skapar perspektiv och jag har bestämt mig för att njuta till fullo! Sen ska jag med glädje kasta mig in i familjelivet igen. För visst saknar man, trots njutet.

Nu har jag ändå lyckats bli lite sen till jobbet… Vi hörs!

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Sunday is funday!

Eller är det runday? Eller precis som det låter – sunday? Vi kanske bara kan låta söndagen vara lite av varje. För denna dag har också varit barnkalasday och the big day.

Vi kan stanna kvar vid varför detta har varit en stor dag.

Idag inträffade nämligen något som jag längtat efter ända sedan den 6 mars 2013 då Moa kom till världen. Denna söndag genomförde jag och Moa vårt första riktiga distanspass tillsammans. Jag i löparskor och hon på cykel. Och vi tog oss fram på ett sådant sätt att båda fick sitt under 6.5 kilometer. Hur bra?! Kan jag utnyttja barnet och bli en sådan där person som samlar kilometer nu?

Eller distanspass förresten… Att springa med en fyraochetthalvtåring på cykel bredvid blir mer en rivig fartlek.

Bloggfotograferingen efter passet fick dock bli helt på barnets villkor. Säger vi…

Nöjdheten

Jag kan inte påstå att jag tränar vare sig målmedvetet eller med edge den här veckan. Väldigt många veckor nu för tiden är jag glad att jag kommer ut. Jag är nöjd över varje steg, varje lyft och varje litet uns av frisk luft. Jag orkar sällan samla ihop mig för någon form av kvalitetsträning.

För det finns liksom inga garantier att jag ska hinna med någonting i träningsväg. Ska det bli av så sker det på lånad tid, då antingen alla andra sover, mina egna barn sover och i steget mellan olika aktiviteter.

Men jag gör det. Jag byter om och rör på mig dagligen. Jag mår bra i varje löpsteg och bland vikter och skivstänger.

Därför är jag extra nöjd denna torsdag.

Att vara nöjd med något är en skön känsla. Nej, jag är inte nöjd med precis allt i min vardag, men att jag håller fast vid det som får mig att må bra – det räcker långt!

Nöjd. Punkt.

Därför blev det ingen blogguppdatering på vilodagen

Det är onsdag och dagen går sin stilla gång. Nån timme efter lunch får jag reda på att loppet jag tänkt springa på lördag inte kommer att gå av stapeln. För första gången på 36 år ställs det in.

Informationen ger mig brutal huvudvärk och jag tvingas gå hem tidigare från jobbet.

Några timmar senare är hela familjen på en sedan länge planerad helkväll på Liseberg. På grund av min hälsostatus slipper jag åkattraktioner och underhåller istället personen som bara når mig till knäna. Hon krälar runt, äter jord och rensar rabatter. Som pricken över i ställer hon sig upp bredvid en främmande kvinna, tittar bedjande på henne och säger ”Mamma!”

Timmarna går, solen steker oss och vi äter medhavda tonfiskmackor på en bänk medan vi tittar på en jättekanin som spelar badminton.

Livet ni vet!

Innan hela kvällskalaset är över har klockan hunnit bli nio och min huvudvärk finns fortfarande med mig om än inte lika brutal. Så jag tar för ovanlighetens skull ett moget beslut och går och lägger mig direkt.

Och så blev det torsdag. Vilodagen är ett minne blott och det uppstår helt plötsligt eoner med tid till att både träna och blogga igen…

Träningen knycklade jag in i morse mellan 06.00 – 06.56. På den tiden hinner man faktiskt både springa som värsta sölkorven och ägna sig åt lite halvhjärtad kvalitetslöpning. Blogguppdateringen sker just nu på en höft mellan nattning och sitta i soffan en stund och göra ingenting.

Livet ni vet!

Att leva som ett löparproffs

Både efter tremilaren tidigare i veckan och efter dagens distanspass har jag kommit hem till ett skinande rent hem och ett dukat matbord.

Medan jag har matat steg i löparskor har det med andra ord skett massor med positiva förändringar i vårt hushåll. Jag vet inte om sambon vill att jag ska tro att jag lever som ett löparproffs eller om han bara passar på när en av lortgrisarna är ur vägen… Jag väljer det förstnämnda!

Fast efter intagen måltid slutar proffslivet ganska abrupt. Det spelar ingen roll hur grym min sambo är och att golven är skinande rena. Någon återhämtning och något andra träningspass för dagen i mitt flådiga proffsliv blir det liksom inte. Man ska ju hänga tvätt, värma gammal tacofärs, byta blöjor, tävla mot kids i krabbfiske och krossa hjärtat på sin fyraåring genom att tvinga hem henne från kompisarna halv tio på kvällen…

Fast jag är oändligt tacksam för mina förmiddagar som löparproffs den här veckan.

Och till er som hittat hit från Annas inlägg om oss och våra olikheter och funderar över den där korven i fruktfatet. Här är den!

Min helg ur mobilen…

En sådan här måndag går det inte att komma undan att läsa härliga race reports. Jag läser om traktorn Anna som brummat sig igenom Köpenhamn Marathon helt galant. Jag hittar en hel drös med sköna loppstories om Göteborgsvarvet hos bland annat Malin, Emma och Ida. Även jag var ju rent fysiskt på Göteborgsvarvet som supporter och hejaklack, vilket jag redan bloggat om.

Jag känner att det är dags med ett inlägg och en bild som berättar något om mig och min helg. Med stor förväntan går jag igenom bildarkivet i mobilen för att hitta måndagens bloggbild…

Saker jag kan skylla dagens uteblivna träning på

# Tvingades imorse att gå upp alldeles för tidigt i förhållande till när jag gick och lade mig igår.

# Innan jag gick och lade mig igår drack jag en klunk bubbel för mycket.

# Blev sugen på kladdkakemuffins i förmiddags och var tvungen att baka lite.

# Hade alldeles för mycket goda rester från gårdagens dop att äta upp. Sånt tar faktiskt tid!

# Familjen ville ut på glasspromenad och man kan ju inte försumma sin familj liksom.

Jag skulle kunna hålla på i all oändlighet med mer eller mindre dåliga ursäkter till dagens uteblivna träning.

Fast sanningen är nog den att jag inte ville träna. Så därför lät jag bli…

Analys

När ett sådant totalt ointresse av rörelse infaller och stegräknaren i prinicip står på noll när det börjar gå mot kväll kan jag tycka att det är läge för en liten analys.

Jag går ju inte så ofta i kyrkan, nej det är nog faktiskt bara när mina egna barn döps, så jag funderar på om det kanske hände något storslaget och gudfruktigt med mig igår under dopet. Men nej, jag stod mest och myste.

Var det den där sekvensen när jag kom på att vi hade glömt att ta med oss dopklänningen, som har fått krafterna att rinna ur mig idag? Näe, vi löste ju den detaljen och jag tycker att det är hysteriskt roligt att det faktiskt finns föräldrar som glömmer dopklänningen till sitt eget barns dop.

Så slår det mig plötsligt att vår doplördag var som skön sand som rann mellan fingrarna. Jag tänker på hur vi och Junis faddrar vandrade runt i ett sommarvarmt Göteborg, brunchade, döpte lite barn, fikade, hängde på innergården i solen, käkade middag och avslutade med guldig vuxentid med bubbel och ost när barnen somnat.

Jag har liksom stannat kvar i den där sköna känslan en dag till och vill inte gå därifrån.

Denna söndag göra sig endorfiner icke besvär och svettpärlor på pannan äro överflödiga.

Imorgon är det dock måndag. Om jag fortfarande går runt och myser då är det nog dags att riva av plåstret…

Fredagslista med kyrklig touch

1. Dagens träning

Morgonen bjöd upp till solskensdans och jag kunde med glitter i ögonen ta mig an en avslappnande morgonmil. En fin kontrast till förra veckans fredagslöpning i pissregn…

2. Helgens huvudaktivitet

Vi har sparat på det länge, men i helgen döper vi vår yngsta dotter. Det blir en enkel tillställning för bara oss och faddrarna, där vi skämmer bort vår familj och två av våra finaste vänner under en hel dag med brunch, kyrkobesök, dopkaffe, dopgodis, middag, ost och vin.

3. Helgens träning

Jo, det blir nog ett gäng dop-intervaller imorgon bitti och after-dop-distans på söndag. Och ikväll ska Ola springa sin tävling. Jag har tagit mig för pannan flera gånger under veckan när han kommit hem från gymmet och berättat hur tungt han lyft och om pers han har satt. Jaja, jag har gjort mitt bästa och det är ju hans tävling 🙂

Får en fredagslista bara ha tre punkter. Självklart!

Nu ska jag slurpa i mig en avsvalnad kopp kaffe, kolla på klockan och i vanlig ordning svära lite över att det är för lång tid kvar till den planerade lunchen…

Ta hand om er och njut helg <3

Dags att formtoppa sambon

Och det är lika roligt varje gång. För får man det fina uppdraget att formtoppa min sambo i löpning har man som träningscoach sällan särskilt mycket tid på sig.

Sambon har sprungit måttligt (typ när jag har tvingat honom att springa med mig) och mest hängt på gymmet det senaste halvåret och så igår kom han helt plötsligt på att han ska tävla och springa åtta kilometer jättesnabbt. Om mindre än två veckor…

Jag utgår enbart från mig själv när jag säger att tidplanen ovan ger mig ångest. Som tur är så är vi väldigt olika jag och sambon. Medan jag är en typisk uthållighetslöpare och får kämpa hårt för att bli snabb på kortare distanser är han precis tvärtom. Kort och snabbt är hans grej.

Vi har gjort det här tillsammans flera gånger förut och det har alltid gått helt enligt eller över förväntningarna. Så coachen är hoppfull.

Förhandlingarna började redan igår eftersom jag tycker att han ska lägga sin tunga styrketräning lite lätt på is och fokusera främst på löpningen de kommande två veckorna.

Annars lär han inte bli någon referens att skryta med…