Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Finalloppet 2013: Ett operfekt lopp som blev typ perfekt

Jag har alltid varit seg i starten. Det är säkert därför jag sysslat med långdistans tidigare. Då har en ju mer tid på sig att komma igång och reparera redan skedda skador. Det finns också fler kilometer att så att säga disponera smart.

Skeptisk, men ändock en ganska taggad Mia i startfållan framför ett gäng gula män. Att folk ser ut som om de dansar är definitivt Friskis & Svettis fel.
image

Målet för gårdagens kuperade terrängmil, även kallad Tjärnrundan, var en tid på under 45 minuter. Där kände jag att jag med min nuvarande kapacitet kunde dra någon form av skamgräns. Det innebär 4.30 min/km backe upp och backe ner och dessutom delvis bland stenar, stockar, lera och hala broar. En väldigt bra och jämn siffra för en kilometertid. På papperet.

Vi kan göra en lång historia kort. De första fyra kilometerna ville jag bara äta gräs. Tänkte ”Dö backjävlar dö!”, gick på pannben och tyckte mig se den ena motionären efter den andra försvinna i fjärran. Moa och Ola stod och hejade strax efter tre kilometer och jag tror jag utbrast något väldigt ynkligt samtidigt som jag försökte njuta av att äntligen få springa nerför. Därefter började det lossna lite för att vid sju kilometer övergå till att bli riktigt roligt, även i uppförsbackarna. Och jag plockade folk på löpande band. Typiskt en gammal långdistanskropp va?

Hade det lite trixigt på några av de smala och hala terrängpassagerna sen. Jag var ju pigg nu och ville springa om folk, men det gick inte alltid och orienterarsjälen blev förbannad.

När det var en kilometer kvar insåg jag att det skulle bli en stressig historia det här om jag skulle klara 45-minutersmålet. Klockan stod på 40.46 och förutom lite vanlig grusstig hade jag ett långt upplopp i sumpigt gräs framför mig. GAH!

Tror ni jag fixade tidsmålet?

Ja men visst! Damen skuttade i mål på 44.54 och undrade strax därefter vad jag egentligen hållit på med där ute i skogen. Till skillnad från vid de första kilometerna av loppet var känslan nu ”Jävlars vad snabbt det där var över då. Ge mig mer!!!”. Eventuellt en släng av någon psykotisk runners high.

Så här blev det. Tävlade både mot kvinnor och män igår. Typisk motionsklass…

Gårdagens humor får ändå vara att det här är mitt sprillans nya PB på milen 🙂  Anledningen till det är ju dock att jag sprungit väldigt få millopp i min löparkarriär och inga alls sedan jag började träna på allvar. Så det där gamla perset från Tjejmilen 2007 på 45.45 har nu äntligen fått ge plats åt en ny tid. Fast jag tar mitt nya PB med en nypa salt. Nog finns det en betydligt bättre tid på milen i den här kroppen.

Eller vad tror ni?

Och så avslutar vi såklart med Mia på upploppet. image

Tid att gå in i helvila

Igår skuttade jag runt lite drygt sex kilometer i Göteborg. Sträckte på ryggen, gjorde några fartökningar på känsla och kom hem piggelin. Det var det absolut sista löppasset innan Tjärnrundan på lördag. Nu är det helvila som gäller på alla plan. Så bara bring it liksom! Jag är absolut inte rädd längre. Däremot så vet jag att det kommer att bli urbota jobbigt att ligga och pressa på maxpuls på stumma ben i de långa och branta uppförsbackarna. Det är något jag försöker hantera i tankarna 🙂 I slutänden kan en bara göra sitt bästa ändå. Så är det.

Som tur är väntar två väldigt trevliga dagar vilket gör att jag inte kommer hinna tänka så mycket på hur jobbigt det kommer att bli. Ikväll får vi övernattningsbesök av fin familj och imorgon är det Halloweenkalas. Hoppas nu bara att jag kan hålla mig borta från spriten ^^ *fniss*

Poseringsbild från i lördags. Har den här tanten vad som krävs?
image

I löparbloggarkivet: Finalloppet 2010

Ja, jag har sprungit Finalloppet en gång tidigare, närmare bestämt i november 2010. Då sprang jag dock den långa banan på 19 kilometer, eftersom jag vid den tidpunkten hade fokus på långdistans och tyckte det var roligt.

Det känns som igår, men är en evighet sedan. Och nu blir det en hatkärleksfull tillbakablick.

Vad fan håller jag på med på bilderna nedan? FRISYREN! Tyckte jag att jag såg häftig ut eller? Haha… Well. Lovar förbättring på coolhetsfronten på lördag.

Finalloppet 2010. Då var jag bara barnet. Läs om loppet här.

Backintervaller: 12 gånger i helvetet…

När jag planerade in det här passet med backintervaller förra veckan såg jag framför mig hur jag på pigga och lätta ben sprintade upp för diverse backar med grus och löv vinande under fötterna. Jag skulle känna mig stark och eventuellt lite snygg. Efteråt skulle jag tänka att Den där Tjärnrundan på Finalloppet lär ju inte bli några problem för den här amasonkvinnan.

Oh well.

Inte ens uppvärmningsjoggen på dryga tre kilometer fick jag gratis. Jag slet. Jag började visst bli lite hungrig. Jag hatade löpning en smula. Jag kunde inte släppa tankarna på vad som komma skulle.

Så stod jag då där vid Beckmans Grillkiosk på Delsjövägen. Tyvärr inte för att köpa en hamburgare utan för att springa i backen bakom kiosken. På grund av den vidriga lutningen mätte jag upp en sträcka på 150 meter. En sträcka som börjar brant, svänger av skarpt till höger och blir ännu brantare innan man når toppen.

Målet var 10 upprepningar. Vid varje vändning nere vid kiosken var jag tvungen att le falskt mot en familj som satt och åt hamburgare. Jag tog backen 12 gånger till slut, mycket tack vare att den där familjen aldrig blev färdig med sin snabbmatsmiddag och jag gjorde en grej av det. Så länge de äter, så springer jag! Kunde därefter påbörja joggen hemåt, som bara blev 1.5 kilometer. Var tvungen att springa in på ICA och köpa sånt som ungen gillar – kött och bananer.

Kanske kom jag hem med ett något stukat löparsjälvförtroende och lite mindre tilltro till mig själv inför Tjärnrundan.

But hey. Jag gjorde det. Är det intervalltisdag så är det. Idag känner jag mig lite bättre. Kanske beror det på återhämtningskäket ni ser på bilden nedan? En freestylad fiskgryta med få ingridienser.

Random vit fisk, fänkål, purjolök, grön paprika, kokosmjölk, röd currypasta och fiskbuljong. Serverades med ris och sallad. Gott och välgörande för en trasig löparkropp.
image

Tjärnrundan på Finalloppet

Jag tror att höstens tävling stavas precis som i rubriken. En kuperad helvetesmil som lär ge blodsmak i munnen, beskrivs på hemsidan som ”Måttlig kupering på iordningställda
motionsspår i Delsjöområdet.” Well. Om du kan dina stigar i Skatås utan och innan kommer du att förstå varför jag tycker att arrangörerna ljuger 😉 Ta en titt på Tjärnrundan här.

Varför väljer jag då en sån mil kanske ni undrar nu. Tja, helt enkelt för att den passar in i schemat och för att jag typ inte har hittat något annat lopp.

Hur jag förbereder mig? Jag springer. Idag till exempel är tanken att jag ska ska springa mitt första snabbdistanspass någonsin. Det vankas familjekväll i Skatås. Ola tävlar. Jag tränar. Barnet får hänga på.

Så hoppas jag att jag kan få in ett backpass innan loppet också. Det lär behövas för att bemästra den ”måttliga” kuperingen 🙂

Jag är ännu inte anmäld. I vanlig ordning väljer jag att suga på den karamellen till allra sista stund. Och vet ni vad. Det blir motionsklass. Inte för att jag vill utan för att jag inte är ansluten till någon klubb.

Det här blir kul va? Säg att det blir kul!

Glöm inte årets roligaste löpartävling!

Det är mycket snack om de stora drakarna, till exempel Lidingöloppet, just nu. Men det roligaste och mest utmanande lopp jag någonsin sprungit går av stapeln i Göteborg den 3 november. Finalloppet! Väljer du den långa banan, får du en kuperad upplevelse, delvis riktig terräng, spänger över myrar och har du tur även lite lera på vägen upp mot banans vackraste utsiktspunkt.. Så himla härligt och böljande med en sjukt jobbig start då du genast plockar ett gäng höjdmeter på baksidan av den beryktade Brudarebacken. Puh. Pulschock!

Har bara sprungit detta lopp en gång år 2010. Förra året blev jag tyvärr sjuk. I år är det inte riktigt läge för ytterligare en tuff utmaning. Men hm, det finns även kortare och lättare banor att ta del av i  det fantastiska Delsjöområdet 🙂

Här kan du läsa mer om mitt deltagande i Finalloppet år 2010.

Så alla mina löparvänner. Jag tycker ni ska ”avsluta” säsongen 2012 i Göteborg. Så det så!

Kuperat var det här! Bilden har jag lånat från Finalloppets webb.

Ladda om. Ladda rätt. Ladda nytt.

Det pågår en hejdundrande planering i löparbloggar här och där. Folk sätter upp personliga mål, längtar efter silvermedaljer och drömmer om nya pers. Jag försöker läsa och lära. Och komma i fas.

För mig var säsongen 2010 något omvälvande. Jag trodde att jag var skadad och dålig. Jo, skadorna kom verkligen och gick, men det visade sig att jag är bra på att tävla och absolut inte dålig när det väl gäller. Okej, i samband med Stockholm Marathon räckte inte min kropp hela vägen fram, men det hade jag räknat med så det var ingen besvikelse. Snarare tvärtom. Jag var sjukt glad över att överleva och dessutom göra det på 3.48.06

Lidingöloppet gick som en dans och Finalloppet likaså. Göteborgsvarvet, som jag sprang i någon annans namn var bara ett test. Ett förjävla varmt sådant, som resulterade i min sämsta tid på Varvet någonsin. Så det räknar jag inte riktigt 😉

Jaha. Så nu ska jag liksom veta vad jag ska göra med min löpning nästa säsong? GAH!

Jag är anmäld till Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon, men jag är en rastlös själ. På något sätt känns dessa två lopp som en transportsträcka till någonting annat, som jag inte riktigt har hittat ännu. Något nytt. Fortsätter jag i den här takten kan jag säkert persa på dessa två lopp, men det räcker inte för att göra mig helt nöjd och tillfreds. Dessutom går loppen på asfalt, vilket min kropp och mitt hjärta inte är särskilt förtjusta i.

JAG VILL BLI ÖVERRASKAD – DET ÄR MITT MÅL!

Och helst vill jag överraskas i skogen. Någon som har ett bra förslag på vad en Skogsmulle kan göra?

*fortsätter leta*

Just smile and run… Bild från Finalloppet 2010. Årets roligaste och jobbigaste.

Angående Finalloppet. Jösses!

Det var tur att jag i vanlig ordning inte studerade banprofilen närmare innan loppet. Jag visste att det skulle bli backigt och knivigt, men jösses. Och så några kilometer lerig terräng på det.

Att jag lyckades pinna runt 18.8 kilometer i en snitthastighet på 4.56, i detta backiga landskap där fötterna stundvis sjönk ner i brutal lera och halkade runt på slippriga stenar känns märkligt. Inte konstigt att jag var lite flåsig och ville DÖ emellanåt…

En närmare studie av banprofilen gör jag nu istället. En rejäl klapp på axeln och sjukt bra jobbat till mig. Jag borde skriva en bok som heter typ Egoboost!

Ni måste utsätta er för detta fantastiska lopp nästa år! LOVA!

En liten hemlis. Jag tänkte hoppa av efter tre kilometer eftersom jag i ren panik gick ut alldeles för hårt. Sen samlade jag mig och ökade istället när tillfälle gavs. Min räddning denna dag var loppets högst punkt och vägen dit och därifrån. Där var det brötigt, lerigt och trångt = lugnare tempo. Puh. Ibland är ovetskap om vad som komma skall något bra… Bilden har jag snott från finalloppet.com

Säsongen är slut, men det här med att jag ska sluta motionera är såklart bara bullshit

Däremot så har jag lovat mig själv två viloveckor nu. Vila från löpning. Kanske nån lätt jogg här och där, lite snabbare ibland om jag känner för det. Allt går på känsla. Precis som vanligt alltså, men i mindre utsträckning. Vill jag hellre promenera och få frostrosor på kinderna så gör jag det. Vill jag riskera livet och hoppa ner i en simbassäng så är det helt okej. Kanske chockar jag till och med överkroppen med styrketräning. Eller så tar jag in på ett SPA i två veckor och lapar fruktdrinkar. Allt är möjligt.

I alla fall. Jag startade min viloperiod med att hoppa upp på en spinningcykel klockan 07:00 i morse.

Frågan är vilken utmaning som är störst för mig. Att springa 18.8 kilometer terräng eller gå upp 05:45 för att morgonträna? Det är inte helt självklart faktiskt.

Min tidiga närvaro skyller jag på morgonens instruktör – the one and only Andréa, som fick hjälpa mig till rätta i cykelsalen på Sportlife Exclusive som vore jag ett litet barn.

Benen var fortfarande lite möra efter lördagens Finallopp och pulsen hängde inte med alls till en början. Jag funderade faktiskt över huruvida jag var vid liv eller inte. Det blev dock bara bättre och bättre.

Nu har jag skottat kroppen full med müsli och kesomackor och är redo att göra något vettigt, men också lite ovettiga grejer. Det blir en bra dag verkar det som.

Jag fotade inget idag, så här får ni en bild på en annan cykel. Min cykel hemma i Hälsingland. Fin va?