Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Min förebild

Jag är väldigt kräsen med förebilder inom träning och har nog hittat min först nu faktiskt. Eller jag hittade henne för länge sen, men det var först igår morse när vi talades vid en längre stund som jag insåg att hon är min förebild.

Min förebild är en kvinna som är pensionär. Måndag, onsdag och fredag tränar hon på gymmet i arla morgonstund. De andra mornarna, förutom en dag som är vilodag, går hon långa promenader.

Vi träffas på gymmet minst en gång i veckan och så har hon berättat att hon brukar se mig när jag är ute och morgonspringer.

”Jag var som du en gång i tiden, och sprang” berättade hon igår morse. ”Så tog ena knät och höfterna slut, men det går ingen nöd på mig” fortsatte hon.

Jag planerar att hålla mina knän och höfter hela såklart, men sånt där kan man ju aldrig veta och det är bra att hålla flera träningsdörrar öppna hela tiden oavsett.

När jag blir pensionär vill jag vara lika stark, träningsvillig och vacker som min förebild.

Jag har knappa 30 år kvar till pensionen, så jag har tid på mig att bli som hon <3

Det mesta som är jobbigt är värre än att föda barn

Jag har fött två barn, men ibland kan jag inte ta mig för att springa 3 x 2000 meter för att jag tycker att det gör för ont. Många säger att de får perspektiv på smärta, att ”kroppen är så häftig” och att ingenting känns lika tufft efter att underlivet har vänts ut och in på grund av ett alldeles för stort huvud. Ja, i min kanal har det ju till och med passerat två huvuden…

Jag håller inte med.

Jag tycker fortfarande att det mesta som är jobbigt är värre än att föda barn. Utan smärtlindring. En rejäl mancold till exempel eller en dubbelsidig öroninflammation. Fy sjutton för mancolds och öroninflammationer. Det kommer ju liksom ingenting gott av dem.

Orden ovan kan säkert provocera någon som hade en väldigt jobbig och utdragen förlossning och som drog på sig komplikationer efteråt. Jag har all respekt för att kvinnors berättelser, vad det än gäller, är olika. Tack och lov är vi inte en homogen grupp med exakt likadana kroppar som hanterar diverse utmaningar på samma sätt.

Så när jag surfar runt som Mia och läser råd om till exemepel träning under och efter graviditet, så kanske jag skakar på huvudet ibland, men jag respekterar att de där råden säkert passar för någon kvinna. Jag respekterar att andras kroppar inte är byggda som min, inte hanterar utmaningar som min och har andra behov av återhämtning, rörelse och vila än min. Min respekt är orubblig när jag pratar med andra mammor i min omgivning.

Det gäller att läsa saker med sina egna glasögon på för att kunna sålla och ta beslut utifrån det som känns vettigt. Enligt ”regelboken” har jag gjort väldigt mycket fel, vilket känns hur bra som helst. Då har jag förmodligen gjort helt rätt i egenskap av att vara Mia. Du kan bara vara din egen bästa förebild och du kan bara bli någon annans förebild genom att vara dig själv.

Näe, jag har fortfarande inte sprungit mina inplanerade 3 x 2000 meter den här veckan. Undrar om jag ska ta och föda ett barn istället…

Nyårskrönikan som gick upp i rök

Eller den fanns aldrig.

Istället tänker jag lista saker jag har tröttnat på under 2010 med en förhoppning om ett ännu bättre 2011.

1. Anti-jantelagen, folk som envisas med att vara slav under den och hela tiden påpeka det. Om man nu är så cool, bra och tar för sig så behöver man väl inte berätta det. Eller? Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Nej för bövelen! Slå er fri och lev istället! Det är vackert att prestera.

2. EGO. Behöver jag säga mer? Ödmjukhet är bättre. Jag tror att EGO-boomen dör ut och så blir det hett att ta hand om varandra och visa en massa kärlek istället. Och då menar jag inte länkkärlek, den är alldeles för enkel. En egoboost är ingenting värd om man inte får en kram efteråt.

3. Att jämföra sig med andra. Efter mitt inträde i ”löparbloggvärlden” har jag mött flera som mått dåligt under året för att de inte har tränat lika mycket/lika hårt/sprungit tillräckligt många kilometer och så vidare. HALLÅ! När slutade löpare att vara individer? Om nån bloggare fick mig att må dåligt så skulle jag sluta följa honom/henne och aldrig någonsin låta personen ha inflytande över mitt liv igen. Så enkelt är det faktiskt.

4. Pressen att vara en god förebild. Bakom varje blogg finns en helt vanlig människa. Ingen av de bloggar jag läser är varken några tränings- eller matproffs (med några få undantag) egentligen, men de skärskådas med lupp, som om de vore allvetare. Herregud. Låt folk vara ifred och skriva vad de vill. Det är väl det som är tanken bakom att blogga? Personligen väljer jag förebilder på elitnivå – typ Charlotte Kalla. Då är det väldigt lätt att ha distans…

Nu låter jag som en bitter gammal kärring, men jag tycker faktiskt bara att vi ska göra det lite enklare för oss. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Jag hoppas att det framgick.

Ett gott nytt och bittert kärringår önskar jag er!

Ta hand om varandra och ha det gött!