Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Dags att formtoppa sambon

Och det är lika roligt varje gång. För får man det fina uppdraget att formtoppa min sambo i löpning har man som träningscoach sällan särskilt mycket tid på sig.

Sambon har sprungit måttligt (typ när jag har tvingat honom att springa med mig) och mest hängt på gymmet det senaste halvåret och så igår kom han helt plötsligt på att han ska tävla och springa åtta kilometer jättesnabbt. Om mindre än två veckor…

Jag utgår enbart från mig själv när jag säger att tidplanen ovan ger mig ångest. Som tur är så är vi väldigt olika jag och sambon. Medan jag är en typisk uthållighetslöpare och får kämpa hårt för att bli snabb på kortare distanser är han precis tvärtom. Kort och snabbt är hans grej.

Vi har gjort det här tillsammans flera gånger förut och det har alltid gått helt enligt eller över förväntningarna. Så coachen är hoppfull.

Förhandlingarna började redan igår eftersom jag tycker att han ska lägga sin tunga styrketräning lite lätt på is och fokusera främst på löpningen de kommande två veckorna.

Annars lär han inte bli någon referens att skryta med…

Trygga gamla träningspass

Antingen gillar jag inte förändringar och nya grejer. Eller så är jag bara lat… När jag skulle ut och testa de snabba benen i morse använde jag EXAKT samma pass som för precis en vecka sedan eftersom det låg färdigt i löparklockan.

Att jag valde passet kan också bero på att det tar knappt 40 minuter, vilket var den tid jag hade att spela med på morgonkvisten. Det kan även ha att göra med att det känns tryggt. Jag vet att jag kan springa det här passet utan att bli sliten. Det är såklart jobbigt under tiden, men efter bara några minuter är det ute ur systemet. BOOOM och POFF!

Jag tyckte mig känna en liiiiiiten positiv skillnad. Kroppen var mer med på noterna och tyckte det var roligare att springa fort. Jag ser det som att jag är på rätt väg. Midnattsloppet är inget mål i sig för mig, men jag ska precis som förra helgen göra det bästa jag kan trots att vinstchanserna denna gång är väldigt små 🙂 Ett längre och tuffare snabbdistanspass är precis vad jag behöver. Backen upp till Massthuggskyrkan – I will kill you! 

Det enda som oroar mig är huruvida tant ska hålla sig vaken. Starten går efter läggdags…

Den här bilden tog jag idag från soldäck i lunchrummet på jobbet. Och minsann! Står inte Masthuggskyrkan och är mallig där i ena hörnet…
menmia-masthuggskyrkan

 

 

Fler hitte-på-intervaller

Gårdagens tuffingpass satt ganska långt inne, men när jag väl startade upp snabbenen så hade jag roligt. En himla tur att det blev bra till slut, eftersom träningspasset var sista rycket innan Mölnlyckeloppet nästa helg. Ett millopp med en bana som jag fortfarande vet väldigt lite om. Ach.

Jag hittade som vanligt på upplägget på intervallerna helt själv. Är det något en alltid kan bli bättre på så är det att bita ihop. Så precis som under fredagens hitte-på-intervaller var syftet även igår – att bita ihop! Får snart skaffa en sån där bettskena…

Intervallupplägg:
# Uppvärmningsjogg 2 km
# 8 x 70/20 (70 sek springa fort som fan, 20 sek vila)
# Nån minuts gåvila och uppladdning av snabbatteriet
# 3000 m så fort en förmår
# Nedvarvning 2 km

70/20-intervallerna är fruktansvärt tuffa (för mig) även om de bara är åtta till antalet. Kroppen hinner aldrig återhämta sig, så varje gång en startar ett nytt 70-sekunderslöp så bränner det i benen och hjärtat bultar. Och 20 sekunders vila går alltid för fort.

Den där tretusingen som avslutade snabbdelen känner jag mig mycket mer bekväm med. Målet igår var att, trots mjölksyra och pulsrus under de korta intervallerna, fixa tretusingen på tolv minuter. Jag stängde av klockan på 11.58. Living on the edge!

Så där ja! Då har jag gjort vad jag kan sedan jag, för två veckor sen, kom på att jag ska springa Mölnlyckeloppet. Formen känns helt okej och benen behöver vila och ladda nu. Så det ska de få göra medan resten av mig gör annat.

Balkongselfie – för det är ni värda!
balkongselfie-menmia

Intervaller: löpare på grönbete

Jag älskar att vara spontan. Mina hitte-på-intervall-pass, som oftast hittas på under uppvärmningen är alltid de bästa och roligaste. Och eventuellt också de jobbigaste.

Fredagens intervallstege:
2000 m + 1000 m + 1000 m
1000 m + 500 m + 500 m
2000 m

Och vilan då? Jo, självklart vilade jag. En minuts stå- och gåvila, förutom mellan femhundringarna då jag halverade vilan till 30 sekunder.

Den sista tvåtusingen är en liten outsider och stör mönstret i en stege där intervallerna halveras vad gäller längd. Det finns ett syfte med den tvåtusingen. Typ. Eller inte. Eller jo…

När intervallerna blir kortare ökar (i bästa fall) farten automagiskt. Utmaningen blir då att den sista tvåtusingen ska gå minst lika fort som den första tvåtusingen. Det ska helt enkelt finnas krut kvar i benen trots en lång samt ett gäng snabba, mjölksyrastinna och betydligt kortare intervaller.

Det gick bra idag. Tack som frågar! Jag orkar inte skriva ner några tider, men viftar ändå lite med en segerflagg i smyg bakom ryggen. Jag hade roligt och kände mig motiverad och stark alla åtta kilometer kvalitet. Lite som en löpare på grönbete.

Idag lördag återhämtar jag mig med lätt distans. Inget favoritpass direkt. Det är en jäkla tur att solen skiner.

Toppa toppformen

Ja hur gör man egentligen? Det är individuellt såklart. Jag brukar mata in en massa träning näst sista veckan innan loppet och sen attackvila (med eventuellt lite lätt och kort träning) den sista veckan. Det har alltid funkat och benen har varit springsugna och pigga när jag väl stått på startlinjen. Den här gången är inget undantag. Jag gör som jag brukar. Det är bäst så.

Skillnaden nu i jämförelse med de flesta andra lopp jag har sprungit är att då har det handlat om att mata in mängd för att klara många mil, nu satsar jag på korta snabba pass samt några lugna distanspass som återhämtar.

Status på kroppen? Löparbenen är slitna, men levererar ändå. Precis som jag vill att det ska vara.

Igår var det dags för sex kilometer snabbdistans. Jag valde (som så många gånger förr) ett flackt parti längs med Delsjövägen med enbart några lätta motlutar, inga backar. Fram och tillbaka. Jag blir motiverad av det då jag alltid piskar mig själv och är snabbare på andra halvan 🙂 Snabbdistansen gick över förväntan. Sex kilometer avverkades på 24.54, vilket innebär ett snittempo på strax under 4.10 min/km. Jag erkänner att det inte var helt enkelt att springa så fort helt själv. Tack och lov slapp jag hård motvind igår, vilket brukar vara den här sträckans enda bekymmer.

Bra formbesked i vilket fall som helst. Om loppet går åt helvete kan jag alltid tänka tillbaka på det här passet och vara stolt ändå.

Nu har jag fått reda på att Mölnlyckeloppet kommer att bjuda på en del uppförsbackar. Ach. Jag tänker inte fokusera på det. Istället boostar jag huvudet och kroppen med att jag nog aldrig varit så snabb som jag är just nu.

Här, på Delsjövägen som slingrar där bakom, springs många av mina intervaller.
menmia-intervaller-delsjövägen

Men Mia! 4 x 2000 meter

Om jag hade gruvat mig? Svar ja! När jag joggade iväg till platsen för gårdagens träningspass blev jag sådär inför-tävlings-nojig. Gjorde det inte lite ont i ena hälen? Var jag inte lite kraxig i halsen? Jamen kanske lika bra att hoppa över. Onödigt att bli sjuk ju…

För första gången i hela mitt löparliv skulle jag ta mig an tvåtusingar. Inte två eller tre. Nä fyra. Konstigt kanske ni tycker nu. Hon har ju sprungit i flera år liksom och inte en enda tvåtusing? Men det är sant. Kvalitetspass fanns typ inte på min träningsrepertoar innan graviditeten. Ungefär två gånger per år riktade Ola en pistol mot mitt huvud och tvingade mig att springa nån tusing, men aldrig mer.

Tiderna har förändrats och PANG så var vi iväg på den första intervallen. Jag vet inte om jag ska se det som något positivt eller negativt att Ola hängde med i mitt tempo. Med barnvagn 🙂 Jag väljer den ljusa sidan. Det är mysigt att kunna träna hela familjen tillsammans…

Vädrets makter överraskade oss rejält vid två tillfällen med hagelskurar, regn och forsande vatten längs med gatorna. Efter den tredje intervallen var vi tvungna att söka skydd inne på en pizzeria eftersom haglet för en stund antog storleken ”jag ska döda er era hurtiga jävlar”.

Familjen i trygghet bland pizzadoft och falafel.
image

Vädret lugnade ner sig. Trodde vi. Under den fjärde och sista tvåtusingen öppnade sig himlen igen och spydde ur sig vatten och hårda klumpar. Bara att bita ihop. Gick i mål som en dränkt katt och konstaterade att gårdagens totalt 8 kilometer intervaller avverkats på 33.14, trots forsering av vattenhinder, dålig sikt, barnvagn (som jag aldrig ens rörde under passet), frossa och hagelpisk på bar hud. Tappade nästan 10 sekunder på intervall nummer tre och ytterligare nån sekund på nummer fyra. En guldstjärna till familjen Hellström/Karlsson för kämparvilja, glatt humör och gulligt joller.

Med upp- och nerjogg blev det totalt 12 kilometer igår kväll. Fint dä! Idag gör jag någonting annat.

Här visar jag hur man kan söka skydd in case of emergency.

image