Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Min Garmin är död. Jag behöver ett extrajobb!

Som den domedagsmänniska jag är ser jag det som ett tecken. På vad vet jag inte. Kanske är Garmin arg för att den hamnat hos just mig? Jag har aldrig laddat upp ett endaste träningspass på datorn och springer sällan med pulsband. Det har ju gått bra att äga andra löpare ändå liksom. Oj oj oj vad många människor mina små bambiben har ägt under året…

Ny dator, träningskort, eventuellt en ny Garmin, dubbla hyror och betala av SJ årskort. Ja ni fattar. Glömde… Ska snart vara med i tidningen igen. Denna gång enbart i egenskap av löpare. Måste ha nya färgglada träningskläder och bli het! Viktigt.

Dags att skaffa sig ett extraknäck! Börja frilansa lite på kvällarna kanske, som på den gamla frilansande tiden.

Var ute och joggade i morse förresten. Ett pass som egentligen inte finns, eftersom det inte registrerades någonstans. Ingen aning om hur långt och i vilket tempo.

Ja jag är lite less nu, men det går nog över om fem minuter ungefär.

Imorgon siktar jag in mig på marathondistansen. Hur fan jag ska hålla koll på kilometerna vet jag inte. Någon som vill springa och hålla mig i handen i 42? Jag lovar att bete mig som folk…

Träningspasset då det blev köttfärs av Lilleskutt

Det var jag och djuren ikväll. Annat folk hade väl vett att hålla sig hemma kan jag tro. Kyla. Denna bistra kyla, som nästan fick mig att skita i hela grejen. Nästan. Då tänkte jag på de där passen i Hälsingland i julas. De var korta, men genomfördes i minus 20-23 grader. I jämförelse är ju minus 14 ingenting. Nada. Värmebölja!

Efter nån kilometer längs med ån såg jag en söt liten harpalt. Några sekunder senare kom en yvig räv springande i samma riktning. Naturen är inte nådig. Det lär ha blivit köttfärs av Lilleskutt!

Jag gav kroppen fem kilometer på sig att bli varm och bestämma sig för om det verkligen var värt det. Åter utanför porten stod det 11 på min Garmin. Han är snäll Garmin.

Om jag vore en sådan som samlade kilometer så kan jag berätta att jag vid målgång var så kall att det fan blev minus på kilometerkontot ändå. Ganska ovärt med andra ord, men det var skönt med lite frisk luft.

Jag besparar er ett trauma här genom att inte publicera någon bild på mitt kylslagna ansikte. Bara så att ni vet att jag tänker på er och bryr mig om er. Istället får ni en bild på när jag bestiger ett berg i utkanten av Oslo med handväskan på armen…

Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Grattis! Bra jobbat!

Hon skrattar ungt och frisk och försöker ge mig en medalj. Jag tittar ner, först på min Garmin och därefter på medaljen, och ryggar förskräckt tillbaka.

Mia: Näe hörru en sån där ska inte jag ha!

Surtant Mia är i sitt esse vägrar att förlora den här alldeles sista striden.

Liten tjej med flätor typ 12 år: Nähä. Eh?

Mia: Jag ska ha en silvermedalj! Var är silvermedaljerna!?

Jag spänner ögonen i henne och tänker ”Lös det här nu för sjutton!”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Eh?

En man kommer springande till den lilla tjejens undsättning.

Mannen: Ta den här medaljen nu och så går du och byter den i tältet där borta.  Det är så vi jobbar här.

Mia: Okej…

Jag lommar skamset därifrån och tänker att mitt tillfälligt sjukt stora ego och storhetsvansinne kommer att slå tillbaka på något sätt. Jag får nog ingen silvermedalj. När jag kommer fram till det där tältet visar det sig säkert att någonting har gått fel.  Silvermedaljsgränsen för damer på Lidingöloppet (2.38) är förmodligen inte alls nådd. Min Garmin har kanske fått spunk?

Jo då, det löste sig, men allvarligt. Ett stort förlåt till den lilla tjejen. Jag var sjukt glad egentligen. Dock är jag jävligt ovan att inte känna mig helt död och typ böla av olika anledningar vid målgång, därav mitt obalanserade ego-beteende.

Jag börjar bakifrån, men fortsättning följer… På den här bilden har äventyret inte ens börjat.

En halvmara innan 07:30 och om varför jag gör en sån grej mindre än två veckor innan Lidingöloppet

Jag var tvungen att göra något drastiskt för att förändra min negativa attityd och mitt för närvarande dåliga löparsjälvförtroende. Låta det bära eller brista i tå, knä och vad. Så jag gjorde helt enkelt det värsta jag vet och drog det dessutom till sin spets.

Sambon kom nämligen med ett förslag som jag inte kunde motstå…

Jag läser i bloggar hur folk verkligen njuter av sin morgonträning. Själv är jag mer på den nivån att jag vill halshugga morgonjoggare när jag ser dem. No offence! I love you and you know it 🙂

Klockan 05:10 gick vi upp, jag och sambon. 20 minuter och några slurkar kaffe senare stod jag på innergården. Medan min Garmin shapade upp sig blev jag dyblöt. För vår morgonjogg hade denna dag inte förärats med fin, krispig höstluft och sol. Nope. Hårt ska det vara det som kallas livet. Vi sade godmorgon världen i ihållande regn och blåst som fick min hockeyfrilla att inta en helt ny skepnad.

Vi sprang iväg och 10.5 kilometer och 57 minuter senare var vi framme vid sambons jobb *hutter burr hutter* Regn och konstant motvind så där tidigt på morgonen kräver sitt pannben. Där intog jag i alla fall dagens frukost nummer ett – varm choklad och en ostmacka. Medan min älskling tog en varm dusch och påbörjade arbetsdagen vände jag steget hemåt igen i ihållande regn och vinden hade fan vänt. Typiskt.

Precis 07:30 öppnade jag dörren på Sten Sturegatan med en halvmara i benen och totalt dyngsur. Det kändes stort. Det var precis vad jag behövde. Känna mig lite hård och oövervinnerlig. Pissvädret var faktiskt något positivt i den bemärkelsen. Att vrida ur sportbehån över badkaret kändes FIERCE!

Och nu har jag inte ont någonstans…säger vi och blundar för allt det som inte känns bra. Okej? Jag vet inte om det här säger något om min form eller var särskilt smart egentligen. Men jag behövde det. Därför gjorde jag det.

Vad säger ni andra om detta? Är jag dum i huvudet? Eller bara cool? Välj ert svar med omsorg…

Numbers for nerds
Sträcka: 21.09 km
Tid: 1.53.03
Medeltempo: 5.22 min/km
Medelpuls: 154

Nyss intog jag gladeligen frukost nummer två för dagen. Slängde ihop en egen müsli igår igen. Denna gång smaksatt med torkade äpplen och ananas, samt cashew- och hasselnötter. Smakade utsökt med iskall och läskande mjölk!

Salt Hellström! Salt!

Jag är inte känd som ”donnan som springer långpass”. När jag tänker efter så är jag inte känd för någonting…

Nåväl. Min marathonträning bestod mestadels av slöa 7.5-10 kilometerspass med några få undantag. Aldrig någon kvalitetsträning och ständigt ont i tåjävlen. Jag kan faktiskt bättre än så.

Idag hände något. Eller det började egentligen redan igår kväll när jag än en gång sinkade ett inplanerat träningspass med att helt plötsligt tycka att matchen mellan Spanien och Portugal var jätteviktig. Yeah right. Jag blev sjukt irriterad på mig själv och ville piska min rygg med ett läderbälte.

Så i eftermiddags snörade jag glad i hågen på mig löparskorna med syfte att springa upp till Skatås, runda terrängspåret som är 18 kilometer för att därefter masa mig hem igen. När jag kom hem visade min Garmin på 25.5 km, varav flera kilometer spenderats på mer eller mindre löpbara stigar. Terräng när det är som bäst. Inte Lidingöloppsmotorvägsterräng, utan riktigt stenigt, rotigt och jävligt bitvis. I lööööööv it! Inte illa va? Sjukt bra förberedelse för Lidingöloppet!

Jag må vara en av de mest vardagsslöa människorna på denna jord, men när jag väl får ett ryck…ja då jäklar flyger det gnistor. Jag hoppas att jag gnistrar till åtminstone en gång till innan loppet går av stapeln. Den som lever får se…

Nu återhämtar jag mig med salt. Och nej, jag känner mig inte så skyldig som jag ser ut. Jag njuuuuuuter 🙂

Skål tamejfan, säger löpargrisen

I ett skogsbryn någonstans i Hälsingland sitter en ensam, liten och rosa gris och pressar ur de sista dropparna ur flaskan från vätskebältet. Det är en nöjd liten gris som har sprungit snabbt idag. Totalt har hon sprungit en mil och flera av de backiga kilometrarna gick i 4:20-4:35 tempo, det skvallrar hennes Garmin om. Ibland när hon blev lite trött sprang hon i 5:05 tempo. Grisen gillar fartlek!

Eftersom den här grisen har varit skadad i klöven och inte har kunnat springa snabbt på väldigt länge är hon euforisk och nöjd. Man skulle kunna säga att det är en lycklig och hög löpargris ni ser på bilden.

Nu applåderar vi grisen riktigt ordentligt och håller klövarna för att den här skadefria på-väg-mot-toppformen-känslan håller i sig hela vägen fram till Stockholm Marathon. Okej?

Helt plötsligt slog det mig – därför springer jag!

Jag får alltid den känslan i hälsingeskogarna. Det är ju precis så här det ska vara. Grusvägar, backiga skogsslingor och överraskningar trots att man sprungit samma runda 1000 gånger förut.

Det var inte helt fel att efter 13 kilometer ta in på den här stigen som går längs strandkanten vid Långsbo tjärn. Vid ett tillfälle var det rysligt nära att jag trillade i. Jag skrämdes av några sjöfåglar som flaxade till. Lite senare tappade jag bort stigen och ägnade 675 meter och 10 minuter (enligt min Garmin) till att hitta tillbaka. Över myrarna ligger spänger, ni vet plankor att gå på. Ibland sjönk de ner under jord, ibland fanns de inte alls och jag blev blöt om tassarna. Ett löppass fullt av överraskningar helt enkelt.

Det är i de här passen jag hittar motivationen. Ibland förstår jag inte alls varför den här skogsnymfen har bestämt sig för att trängas med tusentals andra människor på asfaltsvägar i 42 kilometer i Stockholm den 5 juni. Kanske för att kunna säga att jag har gjort det? Fast det kan ju tusentals andra också säga. Den rundan jag sprang idag däremot – den är det inte många som springer. Det är ju mer unikt.

Totalt: 18 km kärlek.

Från stenåldern intet nytt. Bara lite lätt teknikfientlighet.

Idag använde jag Skype för första gången. Videosamtal och allt. Hade svårt att sova i natt eftersom jag skulle utsätta mig för detta direkt på morgonen.

Så fort jag ska lära mig, installera och integrera ny teknik i livet så får jag spärrar och lätt ångest. Det är sällan svårt. Startsträckan är bara oändligt lång. Nu är Skype en del av livet. Det krävdes bara ett första samtal.

Har en ny, rosa och jättefin mobiltelefon, som jag knappt använder och vägrar lära känna förrän jag verkligen måste. Sambon däremot har lagt in en ny ringsignal på den. Varje gång han ringer till mig så sjunger vi vår hemliga låt som verkligen inte bör lämna vårt sambonäste. Jag vet knappt hur jag ska svara och få tyst på apparaten och jag vet absolut inte hur jag ska byta ringsignal. Min ihoptejpade gamla Nokia däremot går varm. Den är trygg.

Söta lilla datorn med extra allt står och väntar på att få utföra stordåd. Jag tar mig inte för. Jag lever inte det flexibla och mobila liv jag så länge längtat efter utan fastnar framför den stora och stationära i hemmet. Den är trygg. No surprises.

Min GPS- och pulsklocka Garmin har min lillebror ställt in så att den ska passa mig. Jag använder bara de enklaste funktionerna och har inte modet att koppla den till datorn för att få tabeller, diagram och utförlig information om mina fram- och baksteg.

Jag vet inte om min omgivning upplever mig som mossig och omodern. Gör ni?

Jag är ju en i allra högsta grad interaktiv människa. På Facebook, i bloggen, på Twitter och Linkedin har jag inga hämningar överhuvudtaget. Fast där handlar det ju väldigt lite om teknik. Det är tjänster färdiga att använda och förvalta på mitt högst personliga sätt. Enkel, direkt och rak kommunikation med människor. Helt i min stil. Och jag har en webbängel i mitt liv som sköter det kniviga görat, utvecklar och räddar mig när det kraschar.

Växer det mossa på mig? Vad har ni för förhållande till teknik?