Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Göteborg Halvmarathon och vänsterfoten som försvann

Igår blev jag ett superarrangemang rikare. Jag är nämligen väldigt förtjust i mindre löpartävlingar utan trängsel och köer. Göteborg Halvmarathon var precis så. Stämningen på Slottsskogsvallen var glad och peppande. Solen sken, himlen var blå, vinden måttlig och luften isande kall. Det fanns verkligen ingenting att klaga på.

När startskottet gick hade jag redan värmt upp några varv på löparbanan och kroppen hade varken sagt bu eller bä, förutom att näsan var snorig. Bestämde mig för att hålla en jämn och stabil fart och vara glad om jag kom in under 1.35.

Göteborg halvmarathon är en flack vändpunktsbana, som förutom några få korta backar, antingen lutar svagt uppför eller svagt nerför. Det en får gratis på vägen bort får en snällt ta igen på vägen hem. Min inställning till banan före loppet var ”platt och lätt”, men jag tyckte banne mig att det sög i benen både här och där. Det kan dock bero på min sviktande form samt bristen på långa träningspass, som till slut ändå blev ett pass på 16.7 kilometer…

Jag tackade gudarna att jag inte hade gått ut för hårt.. Min stabila och ostressade start gjorde att jag kunde ligga och tuffa på i 4.15-4.25-tempo beroende på lutning. Jo, jag var trött, men kände att det skulle gå som en dans hela vägen till mållinjen. Snackade lite strunt med en kille som pratade sjungande vacker norrländska, vilket var mycket trevligt. När vi touchade havet strax innan vändpunkten blev jag euforisk. Det var så himla vackert! Och jag fick ta del av den passagen igen på vägen hem.

Halva loppet gjort alltså och känslan i kroppen var otroligt nog fortfarande bra. Blev omsprungen av två snabba brudar, men brydde mig inte. Tog mig tid för lite sportdryck vid tre av vätskestationerna, då jag tyckte det var skönt att gå några steg…och hejade glatt på marathonlöparna som skulle springa sträckan två gånger.

Vid 15 kilometer infann sig dock en mycket märklig känsla. Min vänster framfot bestämde sig för att helt domna bort. Jag hade inte längre någon känsel i tår och trampdyna, men hade sex kilometer kvar till mållinjen. Pust!

Eftersom det inte gjorde ont bestämde jag mig för att det inte var farligt och fortsatte målmedvetet framåt. Tappade nog en del tid på min nya löpstil då högerbenet liksom fick avsluta loppet själv.

Gick i mål på 1.34.07 på en 12:e plats och kände mig nöjd med både dagen och loppet trots en tappad vänsterfot. Efter skobyte och några minuters vila kom känseln tack och lov tillbaka. Arrangörerna såg också till att jag blev mätt genom att bjuda på bullar, mackor, bananer och bars. Mycket uppskattat!

En vacker och solig dag på löparjobbet.
menmia-slottsskogsvallen
Bild på mig blev det först efter loppet hemma i vårt kök. Jag ser oväntat fräsch ut…
menmia-göteborg-halvmarathon

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Jag och smittorna

Jag lever i en smitthärd! En av smittorna är pigg, men producerar kopiösa mängder snor. Den andra smittan fick gå hem från jobbet och är nu sängliggande. Jag befinner mig mitt emellan smittorna och servar dem båda så gott jag kan. Nej, det är sannerligen inte något ultimat utgångsläge för att hålla sig frisk till Göteborg halvmarathon på lördag, men en gör så gott en kan.

Håll tummarna!

Imorse rastade jag och kände på benen efter tre dagars frivillig löpvila. Jag kommer inte ihåg hur det kändes, men det var nog inget märkvärdigt. Det har i vilket fall som helst varit lite gött att vara slö säl i några dagar. Förhoppningsvis leder det till pigga ben på lördag \o/

Huvudlös selfie i barnvagnsrummet. Den här bloggen utvecklas verkligen…menmia-2xU

Tightsvåndor och halvmarafunderingar

Medan jag sticker ut på ett längre distanspass åker Ola, Moa och Olas kompis helt frivilligt till stor sportbutik och byter mina 2XU-tights till rätt storlek. Jag köpte tightsen igår men kände mig inte helt nöjd och fick stora skälvan. VAD GÖRA NU? NÄR SKA JAG HA TID ATT BYTA MINA TIGHTS? Jag är inte direkt förtjust i att ha så ovidkommande och tidskrävande saker hängande över mig. Det löste sig…

Medan de shoppar åt mig har jag det rätt gott under min löprunda. Solen skiner och benen är tunga som bly, men jag har inte bråttom någonstans. Jag kommer hem,  hinner slänga i mörk färg i håret, kolla mail, skölja ur färgen och förbereda min morgondag.

Mina nya 2XU levereras lagom till middagen, som jag faktiskt har lagat. Någon nytta måste jag göra och laga mat är ju ändå ett av mina intressen så… Dessutom har jag gjort det enkelt för mig och slängt in lax och kokosmjölk i ugn, kokat ris och mixat en fräsch sallad.

Vi har två middaggäster denna kväll som får stå ut med att äta med en kvinna iklädd kompression. Till bär jag en sliten collegetröja. Känslan av det blanka och kramande tyget mot benen är oslagbar och jag vägrar ta av mig mina nya 2XU. Jag har dem fortfarande på mig.

Eftersom jag är till åren kommen vill jag inte vara allt för wild and crazy och har därför köpt ett par exakt likadana som jag redan hade. Den klassiska 2XU-modellen som knappast sticker ut. Skillnaden är att de här inte har X år, X mil och X tunga lyft på nacken. De har dessutom reflexerna kvar och sladdrar ingenstans. Till och med röven hålls uppe.

Nog om tights och 2XU.

Jag ska vila från löpning nu i några dagar. Det ser mina ben verkligen fram emot. Om mindre än en vecka ska jag springa ett halvmarathon så snabbt jag bara kan. Det är lite pirrigt faktiskt. Orkar jag speeda hela vägen till målsnöret? Eller tappar jag farten efter halva? Finns det en vägg?

Så. Vad tror du om min kapacitet? Vad springer jag på? 🙂 Jag har faktiskt ingen aning själv. Den som gissar närmast får en blöt puss.

Mumsig solskenslöping på tunga ben.
menmia-ut-och-njut

 

 

Anmäld och lätt ångerfylld

…precis som vanligt.

Människor är olika. Det finns de som väljer ut en eller två utmaningar och anmäler sig i god tid. Sen tränar de med fullt fokus på de utmaningar som komma skall. Jag är precis tvärtom. Jag anmäler mig lite på en höft hit och dit och alltid med dålig framförhållning.

Så. Nu är jag anmäld till Göteborg Halvmarathon om drygt en vecka. Anmälan bara hände under helgen som gick och var inget jag hade kontroll över.

Att springa halvmarathondistansen är ingen utmaning i sig för mig. Det kan jag göra vilken dag och sekund som helst. Vill jag springa ett halvmarathon fort däremot ställer det helt andra andra krav på fysiken. Jag vet inte om jag är där. Jag har ingen aning om kroppen pallar högt tempo i typ en timme och trettio minuter. De millopp jag genomfört på sistone har känts fullt tillräckliga för snabbkroppen liksom…

Oh well. Det är inte hela världen. Dessutom har det blivit en del av min uppladdning att ha ångest över att jag inte förberett mig tillräckligt. Sen brukar det gå ganska bra ändå.

Det har varit dåligt med långpass (eller pass över 10K för den delen) det senaste halvåret så jag använde delar av min fyra dagar långa semester åt att nöta lite mer distans än vanligt. Nu har jag inte så många dagar kvar att träna på innan jag måste gå in i uppladdningsmode och vila löparbenen för att ge mig själv en ärlig chans.

Jag tänker att ett kortare långpass till helgen samt ytterligare ett intervallpass får bli mina nycklar till framgång.

Banan är platt och småtråkig. Det borde väl passa mig? ^^

En solskenslöpare som vill känna att hon lever emellanåt…
menmia-solskenslöpare