Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Göteborgsvarvshelg med fartvind

Jag behövde liksom inte springa själva Göteborgsvarvet under göteborgsvarvshelgen för att bli trött. Kroppen känns, trots löpfrånvaro, lite som dagen efter ett tufft lopp. Jag känner mig skön i systemet, lycklig och sugen på mer…

Fick ju besök av min bästa vän i fredags kväll och till skillnad från alla andra kvällar det senaste halvåret blev det nattsudd. Med chips och limevatten… Dagen efter hade vi förmiddagen för oss själva, vilket resulterade i att vi fastnade vid frukostbordet i tre timmar innan vi masade oss iväg till gymmet.

Under dagen skickades det några lycka-till-sms till tappra Varavet-löpare och på kvällskvisten svirade en av dem in hos oss och åt kladdkakan jag hade bakat. Imorse fick jag sms:et ”Jag behöver en rejäl revansch nästa år och nu är du min löpcoach!” Jag antar att jag därmed fått ett nytt löparlöfte i mitt stall? 🙂

I vilket fall som helst var det skönt att få vara med på Göteborgsvarvet på ett litet hörn.

Idag har vi finpromenerat i innerstan och mitt löparlöfte till dotter deltog såklart i Minivarvet i Slottsskogen. Hon fick springa med farsan samtidigt som morsan och gudmorsan hängde på utanför snitseln med kamerorna i högsta hugg. Jag sprang alltså 250 meter med en ”badboll” där fram, en ryggsäck på ryggen och en tung kamera runt halsen. Inte konstigt att jag känner mig matt och är trött i benen. Haha…

Självklart ska denna löpar- och träningsblogg bjuda på några race pics under Göteborgsvarvshelgen \o/ Jag var sjukt avis på den kexchoklad som serverades alla tappra och goa ungar efter målgång…
menmia-minivarvet-1menmia-minivarvet-2menmia-minivarvet-3

Ladda för Göteborgsvarvet med race reports

Ska du följa den blå linjen genom Göteborg och springa Göteborgsvarvet på lördag? Här får du några gratis race reports och en gästkrönika för inspiration! Jag är bara liiiite avis om du är en av dem som kan och ska. Bara lite…

Race reports:

Göteborgsvarvet 2011 ”Göteborgsvarvet startade med tvärstopp och avslutades med fem rövar”

Göteborgsvarvet 2012 ”Göteborgsvarvet x 3”

Göteborgsvarvet 2013 ”Göteborgsvarvet 2013 – mycket svett inga tårar”

Göteborgsvarvet 2014 ”Göteborgsvarvet 2014: En slitsam men läsvärd race report”

Gästkrönika:

Signerad Helena Edström och skriven efter Göteborgsvarvet 2012, vilket var hennes första halvmara ”Långlopp symboliserade för mig i bästa fall nörderi”

Enjoy och stort lycka till! Du är grym! <3

Run friends! Run!
menmia-springer-Göteborgsvarvet

Löpardrömmar och perspektiv

I tisdags gick Vårruset av stapeln här i Göteborg. Ifjol var jag med och sprang i mål i Slottsskogen på oväntade 19:42 och knep en 10:e plats bland tusentals startande. Småbarnsmorsan som under våren 2015 i princip bara sprungit till och från jobbet i lugn fart och tränat några enstaka intervallpass på obekväma tider fick visst eld i baken…

På jobbet och i bekantskapskretsen laddas det just nu för fullt inför Göteborgsvarvet. Sist jag sprang Varvet år 2014, gjorde jag mitt snabbaste Göteborgsvarv någonsin på 1.32.11 trots kass dagsform. Tvingades plocka fram en hel del vilja på Avenyn…

När en är 10 kilo framtung och helst inte springer en centimeter känns det där så oändligt långt borta. Var det verkligen jag?! Kan jag i så fall göra det igen? När man är gravid och kärleksfullt går under smeknamnet ”Flodis” får man hel del perspektiv på sin egen förmåga som löpare faktiskt. Haha.

Nuvarande lilla orosmoment: Kommer jag ens att kunna hänga med dottern i hennes tempo på den 250 meter långa banan på Minivarvet? Den som överlever Minivarvet 2016 får se…

Vårruset 2015. Det blåste som fan minns jag, men glad efter målgång var jag.
menmia-vårruset-2015-Göteborg
Dottern vägrade förra året att släppa sin goodiebag under Minivarvet.
minivarvet

Minivarvet: 250 meter leende och mallighet

Sedan vi introducerade Moa för ”Älskling, i helgen ska du få springa i Slottsskogen med nummerlapp precis som mamma!” har det varit den stora snackisen här hemma. Att hon sedan i sann tvååringsanda började strejka precis innan vi skulle bege oss till Slottsskogen för hennes första löpartävling är en helt annan femma…

Det blir alltid bra till slut. Minivarvet bjöd på skön löparkänsla och full aktivitet denna söndag förmiddag.

Med goodiebagen i ena handen och pappa i den andra var det så glad och stolt stämning ute på löparbanan att den gick att ta på. Själv var jag den där töntmorsan som sprang runt med systemkamera och ropade hejaramsor…

Vid målgången serverades bananer och medalj. Precis som det ska vara med andra ord.

250 meter löparglädje. moa-minivarvet-menmia
Målgången. Morsan har på stela ben sprungit i förväg för att kunna ta ett kort…
minivarvet
Segergest.
mia-moa-menmia-minivarvet

Göteborgsvarvet 2014: ”Jo, jag kom i mål den här gången också”

nytt personbästa dessutom. Bra va? Dagsformen var inge vidare och jag slet på ett sätt som jag kanske aldrig har slitit förr under en löpartävling. Jag kommer att skriva en racereport så klart. En huvudvärkande, svettig och rolig loppberättelse med håll 🙂 Nej, jag fick inte mycket gratis igår. Därför klappar jag mig själv extra hårt, men samtidigt ödmjukt, på axeln idag och säger saker som ”Mia, I love you!” och ”Fan vad du är bra!”

I alla fall så har helgen varit fantastisk. Min bästa vän har varit här och genomfört sitt andra Göteborgsvarv. Vi hade fantastisk support av Ola, Moa och vår vän Lars. Alla var glada och solen gassade från en klarblå himmel. När loppet var över kändes det gött att komma hem till en massa god mat och ett mustigt persvin.

Solen skiner fortfarande. Återkommer när den gått i moln!

1.32.11 är min nya tid på Göteborgsarvet. Tiden räckte till placering 77! Vi närmar oss sakta men säkert den magiska gränsen… Så trött att jag lutar 🙂
menmia-målgång-Göteborgsvarvet-2014

Just smile and wave!

Hur fokuserad och målinriktad en än är under Göteborgsvarvet, så går det inte att låta bli att vinka och le. Sällan är publikstödet så fantastiskt och framför allt STORT. Imorgon ska jag ta tillvara på chansen att känna mig som en löparstjärna. Trots att pulsen är  hög och andningen ansträngd så ska jag vinka och le. I alla fall ibland. Det gör du också va?

Smile and wave. But first let me take a selfie!
menmia-i-skogen

Att hämta en nummerlapp

Jag är inte döförtjust i att hämta nummerlappen till lopp precis. Sådana där sportmässor tilltalar mig helt enkelt inte. Eller jo, jag gillar dömycket att jobba i mässor, men har svårare att känna mig bekväm när jag går i dem. Hmmm. Oftast går det till som följer:

Jag åker dit. Hämtar det jag är där för. Svär över att det är för dåliga giveaways. ”Springer” så fort jag kan genom mässan. Ibland lyckas jag se någon jag känner och då stannar jag och pratar. Oftast ser jag ingen alls. Alla människor blir till en massa. ”Springer” vidare. Andas ut. Åker hem.

Idag blev det dock en lite bättre nummerlappshämtning än vanligt. Vi kombinerade det med annat. Själva nummerlappen blev en bisak, något som revs av i farten när vi ändå var i närheten.

Vi mötte upp med lite sköna människor och spanade på grisar och getter i Barnens Zoo i Slottsskogen. För Moa som har gris som favoritdjur och gärna (till föräldrarnas stora glädje) härmar grisens grymtande, blev det en högtidsstund. Och sen gjorde vi annat.

Ach. Jag låter bilderna tala för sig själv.

Avvaktande grisspaning med Moa och kompisar inledde eftermiddagen.
moa-barnens-zoo

Sitta i solen och dricka segerkaffe och äta ”persboll” = bra uppladdning! Göteborgsvarvet är en god anledning att ses…
persboll-göteborgsvarvet

Folkfesten lite där i bakgrunden på säkert avstånd. Avslappnande och skönt!
göteborgsvarvet-tält
Även om jag inte är döförtjust i nummerlappsutdelningar så ser jag fram emot loppet. Tro inget annat! Nästan så en önskar att det var lördag imorrn…

Anmäla-till-löpartävlingar-overload

Det började med den där milen. Ni vet Mölnlyckeloppet som jag ska springa på söndag. En anmälan som grundade sig på nyfikenhet. Vad kan jag göra milen på nu när jag, för första gången i mitt liv, har tränat upp snabbenen?

I samma veva hade jag nattliga drömmar om att jag skulle springa Ultravasan. När jag i vaket tillstånd kollade upp loppet var det sedan länge fulltecknat. Kanske lika bra faktiskt. Då hittade jag Tjejmarathon istället. Fem mil terräng mellan Hindås och Borås. Nästgårds. Nära och bra och dessutom för en god sak. Kommer att återkomma till detta vid ett senare tillfälle.

Göteborgsvarvet har jag sedan länge varit helt tillfreds med att jag inte ska springa i år. Missade att anmäla mig i tid. Såg framför mig en skön helg, där jag skulle lägga all energi på att supporta min vän Helena längs med banan. Så började hon att springa ”mina” intervallpass och intervallstegar, som jag presenterat här i bloggen. Och ju bättre hon presterade i sina förberedelser inför Varvet, desto mer inspirerad blev jag. Igår slängde jag ut en fråga på Facebook. Nu har jag ett startbevis i grupp tre, vilket jag får tacka superkvinnan bakom bakom bloggen Löpning & Livet för.

Så nu är tävlingskalendern, som tidigare gapade helt tom, mer än fulltecknad. Och det känns jättekul.

Just nu är det dock bara milen som gäller i mitt huvud. När den är överstökad tar jag ställning till hur jag ska tackla de andra loppen. Springa Göteborgsvarvet för PB? Springa det som en snabbare del av ett långpass inför Tjejmarathon? Precis sådana frågor kommer jag att ställa mig själv nästa vecka. Kroppen får som vanligt säga sitt.

En sak i taget, typ så här:
11 maj, Mölnlyckeloppet, 10 km
17 maj, Göteborgsvarvet, 21 km
8 juni, Tjejmarathon, 50 km

Jag tar det med ett fett leende, så blir det bra.
menmia-löpartävlingar

Gästskribent Helena Edström om Göteborgsvarvet: Långlopp symboliserade för mig i bästa fall nörderi

Idag vänner är det inte jag som skriver här hos Men Mia! Jag har äran att få presentera gästskribent Helena Edström, som berättar om sin första halvmara och allt som hör därtill. I lördags korsade hon mållinjen på 1.59.17 och klarade därmed sitt mål.

Slitna ben bärs upp av huvudets enorma viljestyrka. På gränsen till ilsket tråcklar och armbågar jag mig förbi folk på upploppet. Ingen lunkande, stånkande, pustande människa ska få stå i vägen för mitt mål – att klara Göteborgsvarvet under två timmar.

Dags att backa bandet till 2007, då min vän Mia skulle springa sin första halvmara. Oroligt och uppriktigt frågade jag henne om det verkligen var en så bra idé att hon skulle delta i loppet. Jag upprepade frågan varje gång hon tog sig an en ny distans, som Lidingöloppets tre mil och Stockholm Marathons drygt fyra.

”Varför kan du inte hålla dig till att springa en mil, det räcker väl?”

Långlopp symboliserade för mig i bästa fall nörderi. I värsta fall osund träningsnarkomani.

Fem år senare sitter jag i köket hos Mia och Ola och äter frukost. De rutinerade löparna ger nyttiga tips till debutanten inför Göteborgsvarvet: håll ett jämnt tempo men driv på i den långa flacken efter bron, håll ut i motlutet på den långa Avenyn och våga satsa efter 18 kilometer.

Några timmar senare ute längs banan, när kilometrarna tycks krypa förbi och kroppen bjuder på nya fysiska reaktioner som avdomnade händer och en kittlande känsla i nacken, visar sig frukosttipsen vara ovärderliga i kampen som utspelar sig i mitt huvud: orkar, orkar inte, orkar, orkar inte. Jag håller mig springande, alla de 21 kilometrarna. Och efter drygt 1 timme och 59 minuter korsar jag mållinjen i mitt första halvmaraton.

Den viktiga frågan är förstås – hur kommer det sig att skeptikern har utsatt sig för detta? Man kanske skulle kunna tro att jag sakta men säkert blivit hjärntvättad av mina många löparvänner, ingen nämnd ingen glömd. Fast… jag måste nämna Mia, min Mia, igen. Hon som enträget fortsatt springa och samtidigt ödmjukt väckt min nyfikenhet. Hon som lärt mig att morgonjoggen är en oslagbart skön start på dagen och att lugn vinterlöpning på gnistrande snö är svårslaget. Hon som skickar små intervalltips över sms från solsemestern, och som säger att jag klarar mer än jag tror.

Efter Göteborgsvarvet sitter jag och vilar i gräset med en kexchoklad i näven och en medalj runt halsen. Runtom mig i vimlet ser jag andra slitna, men glada, löpare som möts upp av nära och kära. Känslan är nästintill överväldigande och jag börjar grina.

Nörderi? Kanske. Osunt? Absolut inte.

Text: Helena Edström

Göteborgsvarvet x 3

Lördagmorgon. Vi äter en stor och god frukost och dansar fuldans till tonerna av Kung Fu Fighting. Stämningen är avslappnad och glad. Jag går från mensvärkande och skitnödig surkärring till pepptant och börjar se fram emot att få rasta benen lite efter fyra vilo- och stressdagar. Om en liten stund ska jag och Ola ge oss iväg till tävlingsarenan för en tidig start i startgrupp tre. Vår gäst Helena, som om några timmar ska göra sin halvmaradebut i startgrupp 24, stannar kvar i lägenheten för att softa, lyssna på musik och ladda. I vanlig ordning kissar jag uppe i skogen med karlarna två gånger innan det är dags för start. En sådan här dag bjuder jag gärna på lite vit stjärt. Jag är otålig och vill iväg. När vi möter upp Olas bror börjar karlarna att snacka om 1.35. Jag avviker från deras sida. Vill inte dras med i någon hets utan göra mitt eget lopp med tanke på hur mycket skit som omgett min fysiska form den senaste tiden. I startfållan hejar jag på Lotta, som jag lärde känna i samband med O-Ringen Challenge förra sommaren. KUL! Hon kommer också att bli den person som jag ser under precis hela loppet.

Startskott. Försiktigt och återhållsamt lägger jag den första kilometern bakom mig. Efter första kraftprovet uppför smäller det till. Jag njuter! Jag älskar att springa! Jag trycker på! Eftersom jag inte känt så sedan i mars, tänker jag att ”det får bära eller brista”. Och som jag springer…Jag har inte så mycket att säga om loppet, mer än att det kändes som vanligt. Så där som det ska kännas när jag springer ett lopp. Stabilt och kontrollerat. Är lugn som en filbunke inombords. Tar mig tid vid vätskestationerna, sänker farten i motlutarna över broarna och vågar trycka på ordentligt när det är flackt. Galet trött på Avenyn i och för sig, men vem fan blir inte det. Vid 18K ser jag ett bekant huvud – Olas – och får ny energi. Vi håller ihop in i mål. Hela tiden hör jag folk heja på Ola. Ingen hejar på mig. Jag syns tydligen inte 🙂 Den här bilden tog Helena på Ola, men som ni ser så är jag också med fast det visste hon inte när hon tog kortet. 1.33.02 alltså. Ett nytt PB med över tre minuter. Jag är definitivt tillbaka och är jävligt glad för det. Ola, som också har en väldigt bra dag på jobbet sätter även han nytt varvetrekord med fina 1.33.10 – vi är galet jämna!
imageOla skrattar och ler. Var det föresten någon som såg honom flirta med publiken? Det är en av hans stora styrkor, något han lägger mycket energi på. Tips från coachen: Spring vid hans sida och utnyttja det jubel han framkallar. imageJodå, vi hade en egen hejaklack med stort engagemang även om de aldrig hejade på mig eftersom jag uppenbarligen inte syntes 🙂 Är dock väldigt glad att de fick en fin dag i solen.
imageHelena och hennes halvmaradebut. Den kommer hon att berätta mer om en annan gång. Min vackra vän, som genomförde sin första halvmara någonsin på under två timmar. Som startade i allra sista startgrupp och höll humöret uppe som en liten sol. Som sprang i mål på 1.59.17 och grät av lycka. Det är stort. Det är fantastiskt. Jag är en extremt stolt hobbycoach och vän.
image