Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

För ett år sedan hade jag bröst

Inga jätteboobisar, men ändock ett par bröst…

För ett år sedan joggade och gick jag 11 kuperade terrängkilometer med kalaskulan skumpandes över marken. Viljan och styrkan var det inget fel på direkt.

För ett år sedan bestämde jag mig också för att typ lägga ner löpningen för en tid. Inte helt, men jag började med stavgång i uppförsbackar och annat som jag hoppades skulle ge någon form av endorfinpåslag. Det gjorde det inte.

För ett år sedan var vi ”bara” tre.

För ett år sedan hade jag solsken i blick och var full av förväntan. Det är lika som i år i alla fall. Även om det är grått utanför fönstret just nu…och jag inte väntar på att vi ska bli fler. Lovar!

För ett år sedan var jag i toppform. Det är jag idag också. För vet ni, toppform är inget fysisk tillstånd, det är en inre känsla. Det handlar faktiskt allra mest om hur du tänker på dig själv och vad du tänker om dig själv. Och hur du förvaltar det värdefulla du har.

Personligen är jag i toppform 365 dagar om året eftersom allt annat vore slöseri med min energi och tid.

För ett år sedan såg jag ut som på bilden nedan och skogen var vårig och varm.

För ett år sedan…

Skäms på dig morsan!

Det är nu exakt ett halvår sedan jag var gravid och både jag och min kropp har fått distans till hela spektaklet, som konstigt nog inte bara engagerar den egna familjen utan också folk runtomkring. Jag tänkte nedan dela med mig av lite grejer som jag läst eller själv upplevt de senaste sex månaderna. Givetvis kommer jag att kommentera dem också.

”Kvinnor som joggar hem från förlossningen”
Meningen ovan är ett väldigt nedlåtande sätt att benämna kvinnor som börjar träna/springa tidigt efter förlossningen på. Jag har aldrig (trots att jag förmodligen ingår i kategorin) blivit utsatt själv, men läst uttrycket på flera ställen. Att börja träna tidigt ska man tydligen ha dåligt samvete för, eftersom man inte bara stressar sina ”medsystrar” utan också förstör sin egen kropp och försummar sitt nyfödda barn. Alltid denna shaming som aldrig tar hänsyn till att kvinnor är olika.

”Komma i form efter graviditeten”
Kan vi inte bara en gång för alla omformulera meningen ovan? Okej? Att komma i form har en osagd undermening att ”se ut precis som förut”, vilket sätter käppar i hjulet för många kvinnor. Jag tycker vi skiter i att komma i form och istället strävar efter att återfå funktionen att kunna göra det vi vill/älskar. En nybliven morsa ska liksom inte fokusera på att banta och stirra sig blind på bristningar, hon ska fokusera på rätt saker och på att vara nöjd och glad! Vi behöver inte fler eftergraviditetsbilder på magar, vi behöver kvinnor som faktiskt berättar något på riktigt.

”Men! Det syns ju inte på dig att du varit gravid!”
Folk som säger så vill säkert vara snäll och berätta att du blivit smal, men det är jävligt ytligt och trist att kommentera någon på det sättet. Hen som säger så har ju faktiskt inte en aning om hur kvinnan ser ut eller mår på insidan eller mellan benen för den delen.

”Min väninna hoppade i sina vanliga jeans dagen efter förlossningen!”
Att föra den här typen av information vidare till en nybliven mamma, anser jag vara direkt korkat. Den här meningen fick jag faktiskt serverad rakt i nyllet själv. Där och då var jag väldigt glad att jag är Mia, som totalt skiter i andras väninnor och deras jeans.

Ett halvår efter förlossningen känner jag äntligen att jag börjar få ha min kropp ifred igen. Ingen kommenterar hur jag ser ut och ingen kommenterar min träning i relation till att jag är mamma. För ja, träning och rörelse är tack och lov en väldigt stor del av mitt liv.

Jag är världens stoltaste mamma till två fantastiska döttrar.

Och JAG är världens bästa och starkaste Mia.

En vecka efter kalaskulan…

har kroppen återhämtat sig och läkt ihop fint. Jag var lite orolig med tanke på hur ståtlig gravidmagen blev tillslut. Direkt efter förlossningen såg den ut som deg som pekade åt alla håll. Nu är det bara en lös påse dökött mitt på magen kvar som jag inte bryr mig om. Det är bara en estetisk petitess. Kanske försvinner fläbbet. Kanske inte. Och när det försvinner skiter jag i så fall i.

Det enda som spelar roll är funktionen. Jag har ingen magmuskeldelning och känner skaplig kontakt i bålen. Kan resa mig från liggande till sittande utan att magen toppar sig om jag tänker på vad jag gör. Har inte vidtagit några direkta åtgärder än för att träna upp stabiliteten, men det tänker jag såklart göra när tiden känns mogen och jag är motiverad. Än så länge ”tränar” jag enbart genom att gå långpromenader på 60-90 minuter. Då kan jag umgås med ett av barnen samtidigt vilket är härligt och så får Ola lite egentid med det andra kiddot 🙂

Sanningen är den att begreppet träning inte är så jäkla viktigt just nu. Vi gottar oss mest med mat, dryck och fina människor. Jag tror att hela den här sommaren kommer att vara precis så. Jag älskart! <3 Och kroppen får än mer tid att läka ihop helt själv. No stress.

Det här kommer nog för alltid att vara min favoritbild på mig som gravid. Vecka 42…

 

Hej då bloggen!

Jag loggar ut från det här sköna stället, även kallat Men Mia:s place, i några dagar. I bästa fall är det på grund av att jag har svettiga, smärtsamma och viktiga aktiviteter för mig.

I värsta fall hänger jag på gymmet, viger mitt liv mig åt någon påhittad gravidcraving (typ Marabou mjölkchoklad), bakar, lagar storkok, promenerar, förköper mig på fina klänningar (har den senaste veckan köpt den här och den här och börjar bli fattig) eller jagar liten illbatting på springcykel (vilket är kul, men inte ultimat med fullmogen kalaskula).

Jag har helt enkelt inget bloggsug och kan inte samla tankarna för att få ner något vettigt. Häng med menmia.se på Instagram om du vill ha det senaste! Ty ett liv i total radioskugga kan jag faktiskt inte tänka mig…

Jag lovar att detta inte kommer att bli en blogg om enbart fittjympa när kiddot väl är här. Även om knipet såklart kommer att vara en viktig del av min väg tillbaka 🙂

Vink vink! Vi hörs snart!
menmia-närbild

Tidsfördriven

Gårdagens tidsfördriv:

1. Klättra upp på den där citykullen i Örgryte. Ta tillvara ett blåsigt kodakmoment tillsammans med sambon och promenera ner igen. Med mathandling tog väl äventyret en och en halv timme. Det är ju inte bara jag som går i väntans tider. Hela familjen är lätt rastlösa. Och snälla svärmor har snart bott hos oss i en vecka för att finnas till hands för lillan.

2. Trakassera släkten i Bollebygd. Alltså vi ville åka dit och jag hoppas att de ville ha oss där… 🙂  Äta grill- och chipsmiddag till det sprutade ur öronen. Toppa kalaset med jordgubbar, melon och glass. Tänka att i natt vore det lämpligt att föda barn eftersom jag är kolhydratladdad till max.

Men nej…

Nu är det helt plötsligt en ny vecka och kolhydraterna i systemet får jag använda till annat.

Alla tips på tidsfördriv som inte är bakning (frysen är redan full), träning (där är jag redan FÖR flitig), läsa bok (har ej ro i kroppen) eller laga mat (det gör jag redan hela tiden) mottages tacksamt.

Vi fortsätter att fylla på familjealbumet så länge.
menmia-gravid-samla-höjdmetermenmia-samla-höjdmeter-gravidmenmia-promenadmenmia-örgryte-gravid

Att utforska sin egen stad!

Det finns mycket tid att fördriva just nu och jag är sämst på att sitta still och vänta på saker. Förutom mitt dagliga träningspass blev det igår kväll en sen promenad med Ola, lillan och svärmor för att upptäcka vårt eget Göteborg. Vi kom inte så långt utan landade på Götaplatsen bland blommor, Poseidon, uteserveringar och folkmyller.

Självklart passade vi på att ta lite fina bilder till familjealbumet.

Gårdagens samtal på gymmet

FÖLJANDE SAMTAL UTSPELAR SIG I EN GYMRECEPTION

Kille bakom disken: Hon var helt öppen! Medan jag parkerade bilen födde hon barnet!
Sambon: Oj, det var snabbt!
Kille bakom disken: Ja, det var tur att hon satt ner i bilen. Hade hon legat ner i baksätet så hade hon fött där.
Mia (kommer släntrande): Vad pratar ni om egentligen?
Männen: Förlossningar!

Jag är så glad att mitt nuvarande tillstånd och min uppenbarelse konkurrerar ut samtal om svällande muskler, marklyftspers och kosttillskott…

LITE SENARE PÅ SAMMA GYM MEDAN JAG LIGGER OCH BÄNKAR

Man i gymmet: Blire tävlingar i situps idag eller?
Sambon: Vi tar den där när hon ligger på golvet och jag puttar benen!
Mia: *fnissar och försöker problematiskt kränga mig ut under stången efter att ha bänkat*
Man i gymmet: Det är bäst du passar på nu när du har chans att vinna!
Mia: Precis!

Ändå lite cred till mannen som förstår att en faktiskt inte ska träna raka magmuskeln när en är höggravid…

I OMKLÄDNIGSRUMMET

Kvinna modell äldre: Oj, det var en fin mage du har. När är det dags?
Mia: Jag har gått två dagar över tiden, så vilken sekund som helst!
Kvinna modell äldre: *två par ögon ploppar ur och kvinnan ryggar tillbaka*
Mia: Men…eh…det är ingen fara alltså. Jag mår jättebra och känner mig stark!
Kvinna modell äldre: Det är så skönt att tiderna förändras ändå. När jag var gravid med mina barn fanns det inte på kartan att man skulle träna. Jag hade snarare träningsförbud och uppmuntrades att äta choklad. Tur jag har hittat till gymmet på äldre dar i alla fall. Lycka till!
Mia: Tack! Och bra att du sa choklad. Det vill jag ha ikväll!

Så många goda samtal det blir just nu alltså. Fast det ska bli skönt sen, när jag är inte någon särskild på gymmet igen. För visst drar en fullmogen kalaskula blickarna och frågorna till sig, vare sig jag vill eller inte. Fast 99 procent av samtalen är trevliga såklart.

Och appropå chokladen i sista konversationen… Köpte mig en Marabou Daim Saltlakrits (ej sponsrad länk) och kom till himlen. Jag har inte haft några gravidcravings, men funderar starkt på att få en nu i vecka 41. Bättre sent än aldrig va?

Har du svårt att sitta still? Samla höjdmeter!

Det var flera veckor sedan jag kände en längtan efter rörelse framåt till fots. Att träna på gym har känts som välgörande och rolig gravidträning, men promenader eller annan konditionsträning not so much. Så i morse uppstod en fin och solig lucka i min fullspäckade kalender 😉 Tog på mig mjuka kläder, sköna skor, ett glatt humör och ”klättrade” upp på berget i Örgryte. En promenad till en plats som jag verkligen älskar och en väg jag gått så många gånger förut.

Där uppe på toppen har jag hela mitt fantastiska Göteborg framför mig. Idag fick jag dessutom kullen för mig själv och kunde gå loss med självutlösaren på kameran utan att skämmas. Kan det bli bättre?!

Kroppen kändes oväntat fräsch och stark i uppförsbacken och jag blev inte ens lite kissnödig. Bara en sån sak… 25 minuter upp och 20 minuter ner – alldeles lagom just nu när en har passerat BF med en dag. Jag förväntar mig faktiskt några dagar till. Och har precis som vanligt svårt att sitta still.

Här är  gott att vara!
menmia-örgryte-utsiktmenmia-utsikt-örgrytemenmia-örgryte-utsikt1

BF innebär träning och chokladmuffins

Idag är det den 28 juni, vilket också är DAGEN D. Det är dagen vi har haft som riktmärke ända sedan jag fick reda på att jag var gravid nån gång förra hösten. Det känns som om en hel evighet har gått sedan jag plusade på stickan. Vi har upplevt toppar, dalar och allt däremellan. Jag har gråtit, skrattat, mått illa, mått prima, känt mig svag och känt mig stark – tack och lov mest stark. Och helt plötsligt har vi nått BF. Sjukt märkligt!

Jag trodde ju inte att pysen/pysan i magen, till skillnad från Moa som både sprang Marathon och Lidingöloppet under graviditeten, hade fått vara med om några direkta löparprestationer. Nu så här i efterhand har jag dock kommit på att hen (utom min vetskap) var med under Göteborg halvmarathon, vilket ändå var ett skapligt lopp. Fast jag tror  att jag främst har bäddat för en styrkelyftare med tanke på att hen fick vara med om mitt marklyftspers, strax innan jag började tagga ner träningen. Haha…

Så här på dagen D kan jag inte vara annat än tacksam för min hälsa och kropp under graviditeten.

När jag vaknade i morse kändes det inget särskilt och det kändes verkligen inte som om det var dags att föda barn. Så det fick bli ett starkt träningspass.

Så vad sysslar preggosaurus-Mia med på gymmet en dag som denna?

1. Lätta marklyft (40 kg) med fokus på teknik 4 x 10
2. Enbens rumänska mark (14 kg) 3 x 8 (3 set på varje ben)
3. Militärpress med skivstång (20 kg) 3 x 10
4. Enarms frivändningar med kettlbell (10 kg) 3 x 10 (3 set på varje arm)
5. Enarms militärpress med hantel (10 kg) 3 x 10 (3 set på varje arm)

Typ nåt sånt med reservation för att jag redan har glömt bort någon övning. Mitt fokus är nämligen ett helt annat nu – JAG SKA BAKA CHOKLADMUFFINS!

Tänk, inom kort kan det här vara jag igen. Löpduglig, med fötter som faktiskt vill lämna marken emellanåt. Fast jag tänker fan inte stressa alltså. Foto: balla barn AB
menmia-löparform

En stark, men väldigt lat vecka…

går mot sitt slut. Stark, för att jag ändå landat fem bra gympass utan problem. Lat, för att jag undviker att röra mig framåt, det vill säga transportera mig till fots, om jag absolut inte måste. Jag är träningssugen, men samtidigt sjukt bekväm, vilket känns helt okej i vecka 40 med, i skrivandets stund, två dagar kvar till beräknad förlossning.

GULP!

Nu tappade jag fokus, som jag så ofta gör just nu. Haha…

Näe hörrni. Jag  ber om ursäkt för bristfälligt och fåordigt bloggande, trots att jag har sjukt många grejer jag skulle vilja skriva om, och går och lägger mig istället. Sömn är ändå det bästa som finns just nu och imorgon kanske energin är en annan och fokuset är tillbaka.

Vi hörs!

Det är andra gången jag gör det här. Ändå har jag svårt att förstå att kalaskulan inte beror på att jag ätit för mycket tacos…