Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Jag har jobb att göra!

I förrgår mailade jag vinnaren av min diktsamling. Hon heter Malin och gissade att jag skulle genomföra Helsingborg Marathon på 3.22. I alla fall. Jag hade skämskudde när jag skrev mailet och ursäktade mig ”Du behöver liksom inte ta emot den…”. Men hon svarade att det ville hon visst så hon kan läsa den i väntan på nästa min bok.

Jag har jobb att göra! 🙂 Nu hoppas vi att det lugnar ner sig lite på andra fronter så jag har energi att ta tag i min fabulösa chicklit-roman igen.

Boken som inte handlar om mig, utan om någon som typ är rädd för fysisk aktivitet och inte lyfter på arslet i onödan. Hon som kärar ner sig i en marathonlöpare, har vänner som krisar, bokar löpardejter utan att ha sprungit en endaste meter och som anlitar en PT med tight röv och för små mjukisbyxor…

Jag har fantastiskt roligt när jag skriver detta, som ni förstår.

Den som väntar på något gott…går alltid i mål! Med ett leende och solsken i blick! 😉

Racereport Helsingborg Marathon – ett oväntat topplopp!

Varje gång jag har stått på startlinjen för ett Marathon eller en längre distans har projektet känts mig övermäktigt. På startlinjen i Helsingborg är känslan faktiskt starkare än någonsin eftersom det är evigheter sedan jag sprang så här långt. Jag har ju dessutom envist prioriterat bort långpassen i min träning, vilket kommer över mig några minuter innan startögonblicket. GULP! HJÄLP! TA MIG HÄRIFRÅN!

Trots kronisk långdistansskräck väljer jag att stanna kvar vid starten ända till klockan slår 10:00…

På grund av osäkerhet väljer jag inledningsvis att springa jämsides med killarna med 3.30-ballonger…i cirka 300 meter. Sedan får jag feeling och ger mig iväg på egna och betydligt snabbare äventyr.

För till en början är det lättsprunget och jag har trevligt sällskap. Har aldrig någonsin under ett lopp lagt så mycket tid på att vara social. När jag inte pratar själv lyssnar jag på andras diskussioner. Folk kommer och går vid min sida och alltid med ett trevligt tillrop och ”Lycka till!”. Jag känner mig stark när det börjar gå uppför och oövervinnerlig när det är platt eller nerför. Kikar på klockan och ser att jag passerar milen på 46.30. Ett bra besked men samtidigt ”OH SHIT!”. Ska det här verkligen hålla hela vägen in i mål?

Min första stora hållpunkt är 14 kilometer i Ramlösa där min supporterstyrka står, men innan jag kommer dit hinner jag faktiskt dansa för en kille som sitter ensam med en förstärkare och poppar ”I feel good”. Marathondans – CHECK! Jag håller alltid vad jag lovar…

När jag passerar Ramlösa känner jag mig fortfarande på bra humör och gör segertecken, men om jag inte minns helt fel är det redan under den knixiga skogsslingan strax därefter, som kroppen börjar knaka. Ibland känns det som om jag inte tar mig framåt bland svängar, småbackar och rötter, men jag lyckas hålla farten uppe och den andra milen går konstigt nog på 46.23, vilket jag kommer att ångra lite senare…

För på vägen mot 30 kilometer är det förmodligen avsaknaden av långpass i kombination med den för mig höga marathonfarten som börjar göra sig känd i kroppen. Jag får slita och minsta lilla sväng, nivåskillnad eller motvind känns jobbiga att hantera. Jag verkar dock inte vara ensam om detta och det faktum att jag passerar folk gör att jag får upp hoppet och lyckas behålla min fart. Men den där maximala löparnjutningen är borta och jag kan inte längre ta in naturskönheten som förmodligen omger mig på sina ställen på samma sätt som tidigare.

När jag passerar 30 kilometer tänker jag på att det här är det längsta jag har sprungit på flera år och kroppen bestämmer sig för att strejka. Det är som att trycka på en knapp och jag har två krampande lår att tampas med och ett huvud som vill ge upp och ta en fika istället… Funderar på att vänta in löpar- och cappuccinodrottningen Anna (som jag vet ska ta det lugnt på grund av att hon nyss sprungit Ultravasan) och höra om hon vet något bra café längs med vägen…

Och här kommer inläggets första och helt ogenerade bildstöld från piggelina.se, som är ett bevis på att jag innan loppet gick till bajamajakön för att hitta cappuccinodrottningen. Och det gjorde jag…

Vid 32 kilometer springer jag om två killar som upplyser mig om att jag ser ut att gå för 3.20. Jag tackar för upplysningen, men själv har jag släppt alla tidsmål jag egentligen aldrig har haft. Jag ska bara ta mig i mål och allt annat känns oväsentligt. Mitt i misären klappar jag mig själv på axeln. Jag vågade försöka ordentligt. Det är modigt i en skakig marathoncomeback!

Jag sliter mig fram på tunga ben och vet att farten har sjunkit, men vägrar titta på klockan. Istället stannar jag så fort det finns sportdryck och vätska och ser till att få i mig ordentligt. Vägrar att stressa och betar metodiskt av kilometrarna. Folk skriker ”Du är topp-10!”, men det rör mig inte ryggen att jag passeras av två damer med bara några kilometer kvar och därmed också tappar placeringar. Istället så utdelas peppande ord och hejarop oss tjejer emellan. Är det inte härligt? Detta lopp är speciellt! <3

Min kropp är fortfarande överkänslig och sjukt trött, men mentalt är loppet faktiskt ”bara” 39 kilometer för mig. Några dagar tidigare har  arrangörerna postat en bild på strax innan 39-kilometersmarkeringen på Instagram. Där utlovas en skön utförslöpa och platt strandpromenad hela vägen in i mål.

Vad händer tror ni?

Jo, precis när jag kommer till den platsen laddas löparkanonerna på nytt. Jag får energi och klipp i steget (nåja…) och farten går från vad jag upplever som styrfart till räserfart i marathonmått mätt. De sista tre klipper jag i runt 4.30-fart utan att känna mig det minsta trött. I och för sig håller jag på att springa fel på den spikraka strandpromenaden, men visas rätt av en kvinna. Så lite trött är jag nog…

Marathonmagin har slagit till! Jag lever! Jag älskar att springa! Jag går i mål! Jag känner mig som en vinnare!

Funktionärer blir oroliga för min hälsostatus eftersom jag inte helt otippat börjar lipa strax efter målgång. Jag mår dock prima och försöker hulkandes förklara att jag bara är glad. Och hög. Jag har ju vägrat titta på klockan sedan jag passerade 30K, men ser på målklockan att jag trots motgångar och allt slit har lyckats ta mig i mål på runt 3.20, vilket lite senare visar sig vara 3.20.05.

Jag har precis upplevt min tuffaste dipp någonsin på en löpartävling, vilket gör Helsingborg Marathon till det mest oväntade topploppet och personbästat i hela mitt liv. Det är magiskt!

Jag får medalj, öl, apelsin och kexchoklad och följer strömmen mot utgången där familjen och fina vännerna väntar. Det är soligt, kramigt, härligt och glatt. En tillfällig benkramp botas av sambon som lyfter upp mina ben i högläge. Barnen trivs och jag mår oförskämt bra.  Men det känns som om något saknas…

Det var det här som saknades. En fortsättning på min och Annas bajamajadejt, fast nu i glassiga solstolar och med målgångschokladen som jag missade eftersom jag blev så lycklig av att få en öl i näven direkt efter målgång. Och bilden har jag precis som vanligt helt ogenerat stulit från piggelina.se

Tack Helsingborg Marathon – jag är i mål!

Jag förstår att ni sitter som på nålar och väntar på en racereport från Helsingborg Marathon nu. Tyvärr måste jag meddela att den inte är klar. Den är faktiskt inte ens påbörjad. För så fort loppet var över kom familjelivet emellan och satte krokben för min blogg- och löparkarriär.

Istället för att skriva racereport har jag under dagen bland annat spenderat tre timmar i en lekpark under stekande sol. Tackar löpargudarna för snabb återhämtning från gårdagen. Kids tar liksom inte hänsyn till att morsan sprungit Marathon…

Vill ni veta hur det gick då?

Jo, förutom kilometer 28 till 39 gick det som en härlig löpardans. Under dippen, då jag bokstavligen trodde att jag skulle dö, jämnade loppet på något sätt ut sig. Jag menar det hade ju varit onödigt att få en för bra tid och en för bra placering…

Mitt nya personbästa på marathondistansen är *trumvirvel och fanfarer* 3.20.05 vilket gav mig en niondeplats i damklassen. HURRA!

Jag är extra nöjd med ett pers, då Helsingborg Marathon knappast är att betrakta som en snabb bana. Inte för mina ben i alla fall, men mer om det i racereporten när jag skriver den. Det bästa med ett nytt pers är dock att jag från och med nu slipper komma dragandes med gamla meriter från Stockholm Marathon 2011…

Min marathoncomeback innehöll också mitt första möte IRL med en alldeles speciell Anna. Före start hittade jag henne i bajamajakön och efter målgång letade jag upp henne så hon kunde guida mig till målgångschokladen. Hon gjorde mig inte besviken. Förutom att vi faktiskt pratade med varandra var hon också väldigt noga med att dokumentera vårt möte, vilket innebär att jag inom kort kommer att göra helt ogenerade bildstölder från Sveriges i särklass bästa löparblogg – piggelina.se!

Idag mår jag som jag förtjänar – helt fantastiskt! Det känns bra att min marathoncomeback är i hamn och dessutom med en fet guldstjärna.

Fast nu kära vänner är det det nästan mer spännande än själva loppet. NU ska jag nämligen kika vilken stackare det var som vann min diktsamling…

Onsdagens hälsostatus

Har fått en låsning i nacken, vilken är helt och hållet mitt människojobbs fel. Jag sitter, står och tänker för mycket. Tror att en snabbmassage av sambon på fredag kväll kommer att råda bot på eländet. Jag vill liksom inte springa 42 kilometer med en sämre armföring än den jag redan har. Så roligt ska publiken inte få ha det…

Under morgonens testjogg insåg jag att jag nog får räkna med ett och annat snorsläpp och en irriterad känsla i höger fot. Fast tantknäna har slutat knaka och jag är inte sjuk, så jag väljer ändå att se det som något positivt…

I morse sprang jag sju kilometer och konstaterade lite krasst att jag ska springa sex sådana rundor till innan jag är i mål på lördag. Känslan av uthållighet var denna morgon noll, men då hade ju klockan inte ens slagit halv sju när jag gick i mål, så jag väljer att inte dra för stora växlar på uthållighetsbristen.

Vid den tidpunkten på dygnet kändes dessutom 5.10-tempo (under korta sekvenser) som räserfart, så jag ligger lite lågt med att gå i mål på 3 h och 15 min, vilket ”någon” har gissat. Jag tror fortfarande att min bästa chans är att ta rygg på denna ”någon”…

Aptiten är tillbaka med råge. TACK! Känner mig så fattig, trött och som ”ingen alls” utan min aptit och mina stora matlådor. Tänk liksom, i inledningen av veckan förlorade jag min identitet och nu har jag fått den tillbaka.

Imorgon måste jag blogga något annat än sånt här inför-Marathon-bjäfs. Det börjar bli tjatigt. Till och med för mig…

Tack för att du orkar läsa ändå!

Om jag får ge mig själv några goda råd inför marathonstarten

1. Gå ut lugnt älskling! Jag vet att du kommer att vara hög (och eventuellt lite gråtig) och fyraminuterstempo kan kännas helt rimligt…den första kilometern. Men älskade du, det är inte värt det.

2. Var inte för kaxig sötnos. Även om första milen går sjukt bra så behöver det inte betyda att sista milen gör det. Ha respekt för distansen, som du faktiskt inte är van vid.

3. Energi är för superhjältar och därmed också för dig Wonder Woman. Se till att få i dig något regelbundet.

4. Tänk på att du är en bjussig och härlig person. Använd stödet du får från publiken, men glöm inte bort att ge något tillbaka. Det blir roligare att springa då.

5. Darling! Stressa inte upp dig över att du inte har vilat ordentligt under veckan och förmodligen sovit lite dåligt under natten. Det kan du ta igen. På söndag…

6. Just nu känns loppet inte ens i närheten av något som är ”på liv och död” eller superviktigt för din existens som människa. Eller hur fining? Behåll den känslan från start till mål. För hur det än går så vet jag att du har gjort ditt allra bästa.

7. Gullefjun, glöm för gud skull inte bort allt det där andra som du ska njuta av! Du ska få bo hos en nära vän och hennes familj. Du kommer äntligen att få träffa Anna, vars blogg du följer i ur och skur. Du har med dig hela din familj till Helsingborg, vilka är att betrakta som dina allra bästa supporters.

Kramiz darling! Följ bara mina råd och du kommer att få en fin upplevelse i Helsingborg på lördag!

Marathonvecka

Måndag morgon – får ont i ena foten när jag går till jobbet. Under slutspurten, i trapporna mot kontoret, börjar det knaka oroväckande i vänster knä. Tycker det är lite festligt då jag inte har haft ont någonstans på flera år.

Måndag förmiddag – känner mig förkyld. Ja, har en varit kärnfrisk sedan sin dubbla öroninflammation i februari så är det väl dags nu.

Måndag lunch – har bristfällig aptit. Det har nog inte hänt sedan jag var höggravid och toppade med en släng magsjuka våren 2016. Fast idag äter jag ändå. Och får dessutom ner en stor kanelbulle till efterrätt… Allt går om man vill!

Måndag eftermiddag – är helt energilös. Jag skulle inte ens orka springa fem kilometer om någon tvingade mig eller lockade med choklad.

Måndag kväll – slickar mina sår och taggar tisdag.

Vad var det för speciellt med den här veckan nu igen? Och vilka åkommor och problem kommer jag drabbas av imorgon?

Uppladdningen inför ett marathonlopp

Jag är ganska obrydd av mig när det kommer till uppladdning inför lopp. Jag äter och lever precis som vanligt, förutom att jag tränar betydligt mindre under själva veckan det vankas tävling.

Idag till exempel åt jag choklad precis som vanligt, vilket betyder att man gör en måttlig uppdelning av chokladkakan medan storbarnet tittar på och sen när hon inte tittar längre äter jag upp resten… Sådana små tilltag gör att jag slipper dricka kolhydratdrycker som smakar tapetklister. Jag litar på att det räcker att lägga till några extra mellanmål på fredagen så är jag liksom hemma i energibanken.

Jag kollar heller inte upp vilken energidryck som serveras under loppet och håller på och testar den. Det skulle bara göra mig stressad. Nä, jag bara kör och hoppas att tarmen och kroppen håller.

Nåväl.

Träningen kommer jag i alla fall att ligga lågt med under veckan, inte bara på grund av stundande tävling utan även för att det vankas arbetstopp på jobbet som förmodligen kommer att sluka all min energi.

Så idag sprang jag mitt sista ”riktiga” pass med smashing målgång. Jag hoppas målgången i Helsingborg är lika vacker och framförallt hoppas jag att jag hittar dit helskinnad…

Bästa uppladdningen?

Enligt rykten är nästa vecka på mitt jobb den värsta på året vad gäller arbetsbelastning. Det är till och med en kickoff med bjudglass i slutet av den här veckan för att samla krafterna inför det som komma skall.

För mig är det inte bara tuffaste arbetsveckan på året. Precis när den tar slut ska jag nämligen sätta mig i en bil och åka till Helsingborg för att springa Marathon.

Bättre uppladdning inför sin marathoncomeback hade en kanske kunnat önska sig. Fast samtidigt har jag 4.2 mil ”tid för mig själv” på lördagen att återhämta mig mentalt på. Jag väljer att se det så.

För om det är så att jag i egenskap av ”fortfarande väldigt ny på jobbet” gör en massa fel, ställer till det och svettas ymnigt, kommer jag garanterat att springa ifrån de problemen under loppet. Eller så orkar jag helt enkelt inte tänka på dem på grund av soppatorsk efter 15K.

Nej, jag valde ju liksom inte Marathon efter jobb eller jobb efter Marathon. Jag valde den tävling som kändes rätt i hjärtat och det är mycket värt. Så jag står gärna mitt kast och gör det bästa av situationen för en heltidsarbetande småbarnsmorsa med måttliga löparambitioner.

Det är med skräckblandad förtjusning jag läser i dagens instagramflöde att det bara är tio dagar kvar till start i Helsingborg Marathon. Sånt håller jag nämligen inte reda på själv.

Helsingborg Marathon min gamle vän!

Jag är inte alltid den som är snabbast i vändningarna. Saker måste helt enkelt få ta tid och mogna.

Trots att jag har vetat i bakhuvudet i typ ett års tid att jag ska springa Helsingborg Marathon 2017 så anmälde jag mig först igår. Mognadsprocessen nådde helt enkelt sin kulmen.

Helsingborg Marathon är loppet jag aldrig sprungit, men som jag ändå känner mig väldigt bekant med. Loppet har varit med mig så länge att det känns som en kär gammal vän. Det hela startade redan i oktober 2015, när jag överraskades med en startplats på posten. Tyvärr kunde jag inte nyttja startplatsen i september 2016 eftersom jag råkade föda barn och sånt. Men det kan jag nu. Om lite drygt två veckor kan jag nyttja startplatsen hur mycket som helst. Hurra!

Det är äntligen dags att säga hej till min käre gamle vän Helsingborg Marathon.

Jag hoppas att vi fortfarande är goda vänner när jag passerar mållinjen den 2 september 🙂

Och träningen går såklart helt enligt plan…

Grattis – du ska springa Helsingborg Marathon!

Tävlingen är avgjord. Den 3 september springer Klara Helsingborg Marathon. Det var inget lätt beslut, alla bidrag var fina, berörde och inspirerade mig på olika sätt.

Klaras motivering:
Förra helgen sprang jag Göteborgsvarvet för 9:e gången. Samma varv som jag 2014 fick hoppa över för att jag mådde så fruktansvärt illa av lukten av liniment och tigerbalsam 🙂 Förra året var det inte heller aktuellt med något Göteborgsvarvet eftersom min löpträning inte riktigt hade tagit fart efter att denna lilla bebisen hade tittat ut. Men i år stod jag äntligen på startlinjen, med tårar i ögonen av tacksamhet för att äntligen få vara med om stämningen på loppet och vetskapen av att min familj skulle stå och heja på mig! Jag sprang med ett leende på läpparna hela loppet igenom! Mitt löfte till mig själv innan loppet var att om jag fixade varvet i år igen så skulle jag anmäla mig till ett maraton i höst. Så efter ett Göteborgsvarv med en massa mersmak skulle det vara så himla kul att få vinna din startplats och springa Helsingborg Marathon!

Lycka till med träningen och loppet Klara! 🙂

Vinnaren har kontaktats via mail.