Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Vegetarisk fägring i familjeköket

Tack för de tips och den vegatariska inspiration ni lämnade efter er i kommentarsfältet på inlägget där jag berättade att jag var Kött. Trött. Sedan dess  har det gått så bra i det vegetariska köket att min familj hotar att lämna mig om de inte får äta kött snart. Jag är helnöjd med det…

Nu vill jag bjuda tillbaka! Några recept får ni inte, ty under veckan har jag höftat ihop ett gäng vegetariska rätter på känsla. Nedan bjuder jag på mina tre favoriter.

Kikärt- tomat- och Kesofyllda parikor med mozzarellahatt

Koka ihop en god tomatsås (krossade tomater, gul lök, salt, peppar och oregano) och släng i ett paket kikärtor och några skedar Keso. Halvera paprikor och fyll med såsen. Lägg på en mozzarellahatt och gratinera i ugnen på 200 grader i minst 20 minuter. Här serverades paprikorna med pasta, sallad och en klick fet yoghurt.

Piffig pannkaka

Gör en helt vanlig ungspannkaka. Jag förstärkte smeten med dinkelmjöl och havregryn för att göra den mer mättande. Servera med kreativa grejer. Som ni ser på bilden hade vi Keso, fetaost, grönsallad, sylt och jordgubbar. Då kan man först göra en salt och matig pannkaka och toppa med en söt pannkaka som ”efterrätt”.

Morots- och potatisbiffar

Rivna morötter, potatis, lök och Keso blir inte en särskilt hållbar smet. Därför hävde jag i två ägg också och doppade biffarna i ströbröd innan stekning. Då satt de ihop och blev dessutom krispiga. Hur gott som helst med ris, grönsaker och en smakrik youghurtsås!

Vegetarisk mat är gott! Vegetarisk mat är bra! Vegetarisk mat är enkel!

Vad betyder Ego i #Egoåret2016?

Det betyder inte att försaka någon annan eller sina åtaganden. Det betyder inte att kräva mer så kallad ”egentid” för till exempel träning (inom fnutt fnutt på grund av vedervärdigt ord starkt missbrukat av bland annat småbarnsföräldrar). Ego i #Egoåret2016 handlar om att ge mer av sig själv, både till sig själv och andra.

Under långa perioder av 2015 hade jag ett tungt ok av grejer hängande över mig som jag inte kunde kontrollera eller göra något åt, men som jag av någon anledning ändå kände mig ansvarig för. Det betydde att jag i långa perioder gick runt och mådde ”bara ok” och alltid med något otyg som gnagde. När det var som värst hade jag både sömnproblem och svårt att koppla av när det var meningen att jag skulle koppla av. Det var svårt att vara närvarande i situationer där jag ville vara det allra mest. Helt ohållbart i längden såklart!

Jag är så rädd att fastna i det där mönstret igen trots att jag inte behöver vara där längre.

Ego i #Egoåret2016 kan bland annat betyda:

Jag och lillan vaknar upp till en kall och strålande vinterdag i Göteborg. Hur ofta händer det? Istället för morgonstress åker vi pulka på Heden och kiknar av skratt. Jag har löparkläderna på mig och hinner ta en runda efter lämningen. Kommer senare än jag brukar till jobbet, men är sjukt glad och nöjd i hela kroppen = jag har gett guld till mig själv och kan därmed ge guld till andra.

Förra året hade jag svårt att planera långsiktigt. Saknade lugn i sinnet och därmed också verktygen och förmågan för planering. I år är familjesolsemestern, viktiga kompishelger och annat roligt redan inbokat och spikat innan januari ens är slut. Saker blir av för att jag vill att de ska bli det och inget kan stå i vägen.

Jag vill gärna vara andra till lags och absolut inte till besvär. Snark… Lär mig just nu att bolla vidare saker, precis som andra gör till mig ibland. Isället för att ha mail, med för mig personligen olösbara uppgifter i inkorgen, blir jag bättre och bättre på att skicka dem vidare direkt. Förhoppningsvis leder det till att uppgifterna blir snabbt gjorda av rätt person. Jag har åtminstone försökt be om hjälp… ^^

Jag blir bättre på att tacka ja till roliga saker samtidigt som jag blir bättre på att tacka nej. Om något ”extra” som inte ingår i vardagsbestyren kittlar och lockar, har jag nu energi att åtminstone undersöka om det är möjligt. Precis lika viktigt är det att kunna säga nej när en känner att en inte räcker till och kanske mest av allt längtar efter en skön hemmakväll eller ett löppass på egen hand.

Det var bara ett smakprov på #Egoåret2016 som har börjat sjukt bra. Det är smått och stort, högt och lågt – sammantaget blir det förhoppningsvis ett bra år med några krusiduller på vägen 🙂

Kul ska det vara!
menmia-dans

Varannan-dag-träningskonceptet som faktiskt funkar

…för mig alltså. Först blev det så av en slump. Sen märkte jag att det funkade och att jag mådde bra av det så då bestämde jag mig för att hålla fast vid konceptet så länge det känns kul och stärkande.

Varannan-dag-träningskonceptet innebär att jag springer/utövar alternativ konditionsidrott (det alternativa har dock inte hänt än…) varannan dag och styrketränar de andra dagarna. Just nu har jag faktiskt mer gnista för styrketräning. Springer är något jag ”bara gör” medan jag är något mer planerad på gymmet. Har oftast i alla fall lite hum och vilken/vilka muskelgrupper jag ska träna.

Trots att jag inte är jättemotiverad för löpning just nu, håller varannan-dag-träningskonceptet igång löparbenen 3-4 gånger i veckan, utan att det tar emot. Tummen upp för det! För jag vet ju att jag kommer att vilja ha starka löparspiror vad det lider.

Det kommer såklart att bli en och annan fail på varannan-dag framöver. Det är inte alltid jag kan träna exakt det jag vill när jag vill. Och i helgen väntar minus tio grader och välpreparerade längdskidspår. Tänker inte grotta in mig på gymmet då precis… 🙂

Just nu behöver jag bara något att hålla mig i utan några direkta piskor och prestationskrav och då passar det perfekt med dessa lite lösare ramar.

Varannan-dag-träningskonceptet är det nya lyckoträningspillret för mig.

 

Jag älskar när träningen blir av

Det behöver inte alltid vara med världens engagemang och driv. Jag menar sådana där tillfällen då en typ nästan dömt ut träningsmöjligheten på förhand, men det ändå händer. Både igår kväll och snortidigt i morse var sådana tillfällen.

Igår hade jag firat härliga grejer med så stark indisk mat att det typ brann i hela systemet. En känner sig inte jättelätt och pigg efter en sådan måltid precis. Dessutom doftar en starkt av kryddor… På något sätt lyckades jag ändå masa mig genom kyla och snöfall till gymmet med en förhoppning om att jag skulle hitta motivationen på plats. Det gjorde jag väl inte direkt, men lyckades ändå driva mig själv till utmattning och muskeltrötthet på en dryg halvtimme. Det var VÄLDIGT skönt att gå hem till TV-soffan sen…

Imorse stod klockan på 05:00. Denna gång var förhoppningen att jag skulle orka starta en lugn morgonjogg vid 05.30. Efter några koppar kaffe gick även detta lilla äventyr vägen och jag mötte ett Göteborg som låg under ett tunt snötäcke och jag kunde roa mig med att fånga snöflingor på tungan. Benen och huvudet var inte helt med på noterna, men vad gör väl det. Att slå sig ner till framdukad grötfrukost med familjen sen var som balsam för själen.

Så ja. Att ta tillvara på förhand nästan utdömda träningsmöjligheter var väldigt mycket värt både igår och idag för mig. Nu är det dags att fira fredag och helg. Välbehövligt efter två arbetsdagar… 😉

Alla träningstillfällen är tyvärr inte sådana här njutbara, när en springer till skogs i minusgrader och solsken. Fast det är ju det som gör träningen intressant på nåt sätt. menmia-vinter

Mina roligaste kvalitetspass

Att motivera sig att springa så fort att en blir aptrött är inte superenkelt alla gånger. Jag drar mig ofta för det. Ibland till och med struntar jag i snabbhetsträningen till förmån för feel-good-träning i den världsberömda komfortzonen.

Ibland tvekar jag länge, men lyckas till slut lura mig själv till ett kvalitativt träningspass.

Passen jag tar till när det kärvar med snabbhetsmotivationen:

1. Fallande stegar
Den första intervallen/steget är den/det längsta i kilometer eller tid, sen blir det bara bättre (läs:kortare), vilket i min hjärna förvandlas till ett ”lätt” kvalitetspass. Hmmm. Stupid?

Exempel
Stege 1:
4000 m + 2000 m + 1000 m
Vila ordentligt i två minuter eller mer mellan varje intervall och njut av att distansen halveras.

Stege 2:
4 min + 3 min + min +1min
3 min + 2 min + 1 min
2 min + 1 min
1 min
Vila 1-2 min mellan varje intervall. Ju kortare intervallerna blir desto mer tycker jag att du ska passa på att utmana dig själv vad gäller fart. Kom ihåg att du bara behöver springa snabbt i fyra minuter en gång.

Stege 3:
2000 m +1000 m + 800 m + 600 m + 400 m + 200 m + 100 m
Den sista hundringen ska du springa ditt allra allra aaaaaallraaaa snabbaste. Vila 1-2 min mellan varje intervall.

2. 4 x 4 min
Ha minst två minuter ståvila mellan varje intervall, så att du verkligen orkar ösa. För mig känns detta pass mentalt mycket lättare än till exempel tusingar, men kan vara precis lika effektivt.

3. Snabbdistans
Bara tuta och köra utan att tänka. När det är över är det verkligen ÖVER, vilket jag alltid tänker på under tiden jag springer. Jag brukar köra 5-7 kilometer.

4. Fartleken som blir vad den blir
Ge dig ut och spring bara och låt farten komma till dig när det passar. Oftast blir det riktigt bra när du får feeling.

OBS! Samtliga pass ovan innehåller uppvärmning och nedjogg, men det vet du ju redan.

Lycka till med snabbheten och kör så det ryker efter din förmåga!

Belöningen kommer efteråt… Bakstuparyggläge!
menmia-X

 

 

Ifrågasätt mig inte. Ta tillvara mig.

Jag känner mig ofta väldigt förfördelad så att säga. Vad jag än hittar på och vad jag än gör så står det ett gäng människor bredvid och skriker ”Heja Mia!” Kanske inte bokstavligen, men ni fattar…Det är peppande och glad stämning!

Den som tränar mycket kan mötas av både det ena och andra. Tro mig. Kanske har du också blivit utsatt för skepsis, misstro och avundsjuka för att du väljer att träna mycket och dessutom tycker att det är roligt?

Det var länge sedan några negativa vibbar nådde mig. Antingen beror det på att jag bara har sköna typer omkring mig, eller så har jag blivit så härdad att skitsnack och dravel bara går mig förbi.

Mina kollegor möter mig ofta svettig, blöt i håret och allmänt rufsig. Mina vänner och familj likaså. Och de gillar det! Istället för att ifrågasätta har de insett att den energi och rörelseglädje jag har är något de kan dra nytta av. Och jag tänker gladeligen låta dem göra det.

I vår kommer mycket roligt att hända. Personer som aldrig har sprungit kommer att ta sina första löpsteg. En kvinna som en gång i tiden trodde att hon aldrig skulle springa långt kommer att springa över tre mil på träning. Och så vidare.

Det bästa är att jag får vara med och hjälpa dem framåt 🙂

Du kommer också att få vara med på ett hörn här i bloggen. Den här bloggvåren kommer att bli härlig och full av rörelse. Inte bara för mig.

Men Mia – någon att hålla i handen när stegen behöver bli fler, träningsmotivationen tryter eller när du bara behöver lite gött och roligt träningssällskap *asg*
menmia-löpartävlingar

 

Idag snackar vi Spring!

Tidningen Spring alltså.

Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i det senaste numret. Läser om hur jag ska toppa formen inför den tidiga vårsäsongen. Tipsen är konkreta och lättöverskådliga och jag blir springsugen så här på självaste löpvilodagen. Tant är på uppgång…

Skummar ett porträtt med Jonas Leandersson som beskrivs som ”en luttrad löpartalang vars karriär liknar en skenande EKG-kurva”. Inspirationen är maximal och jag känner att elva pass i veckan vore något för mig…

Tar del av tips på prylar, men ni vet ju hur jag är. Alltid samma gamla paltor och utrustning om ingen kommer på att de ska ge något till mig. Jag skulle vara tacksam att sponsra då jag använder det jag har. Och får.

Krönikorna piggar upp liksom det faktum att jag ser flera välbekanta ansikten från blogg- och motionärssverige. Jag har en fin stund vid köksbordet helt enkelt och känner att jag vill ha mer.

Spring är en löpartidning som tillför något nytt och är här för att stanna. Jag vill att den ska stanna. Det är ett magasin med klass och variation. Löpare med olika talanger, förmågor och kilometertider får komma till tals och framställs på ett intressant sätt. Det gör mig på bra humör. Spring är tidningen jag både vill läsa och vara med att skriva. Det sisnämnda är en måhända en yrkesskada 🙂

Just nu kan du få 3 nummer av Spring för 99 kronor rakt ner i brevlådan. Om du gillar löpning och ännu inte har njutit Spring, så tycker jag att du ska göra det.

Spring!
Spring

Gymtid = bra tid!

Igår kändes det äntligen helt rätt att gå till gymmet igen. Det var då tre veckor sedan sist.

Jag har väntat på känslan. Låtit längtet byggas upp successivt. Igår kändes allt tillräckligt stabilt för att jogga dit.

När jag kom till gymmet ville jag göra allt, men förnuftet tog tack och lov över. Testade några axelpressar med hantlar, flera kilo lättare än vanligt, ifall handleden skulle strejka. Bröstet tränade jag i maskin, för stabilitetens skull. Lekte med armhävningar, benlyft och benindrag på en bosuboll och körde fällkniven med låååångsamma rumplyft på en bänk.

Jag var där sent och konditionssalen var så gott som tom. Tog chansen att hoppa upp på ett löpband. Ångrade mig efter två minuter, men stod ut i 20. Jogg och gång varvades med ett gäng intervaller. Sen var det bara att jogga hem igen.

Jag fick en bra träningskväll. Första gången på gymmet 2015. Vi får se varthän det bär.

Den där tomat- och kokosmjölkssoppan jag vevade ihop igår visade sig dock inte vara någon bra direkt-inpå-träning-mat. Jag kände mig jättetung och luktade curry…

Mitt varför till årets långlopp

Det finns alltid ett varför när jag anmäler mig till lopp. Ibland springer jag milen eller halvmaran med inriktning på snabba tider och pers. Ibland springer jag små lopp på landsbygden med fokus på pallplacering och fina priser… Och så har vi då min dragning till långlopp, trots att jag inte tränar för det alls. Det är en grym skjuts för egot och själen att klara långloppen galant ändå – javisst! Men årets två långlopp, Tjejmarathon och Skogsmaran, kom också att handla om något annat.

Efter Tjejmarathon, 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås, såddes ett litet frö i huvudet. Vi satt hos Olas bror med familj i Bollebygd och fikade något gott. Går det inte en led mellan Skatås och Hindås också? frågade jag förstrött. Lite snack och google och sen var det kört.

Självklart skulle jag under 2014 ta mig från Göteborg till Borås genom skogen iklädd löparskor. Utmaningen skulle då fördelas på två etapper, vilket känns mer än nog för någon som mest rantar runt på löparbanan, och den första och längsta delen var redan gjord.

Den ursprungliga planen var att tvinga med mig Olas brorsa på ett egenkomponerat långpass för att klara del två av utmaningen. Några dagar senare hittade jag Skogsmaran, som gick precis den sträcka jag ville springa mellan Skatås och Hindås.

Det var som ett tecken från ovan. Loppet hade inte gått sedan 70-talet och skulle nu återuppstå, precis det året när jag fått dille på just detta. Så jag anmälde mig.

Så. 56 km terrängultra mellan Hindås och Borås + 42 km terrängmarathon mellan Skatås och Hindås = 98 kilometer härlig löparupplevelse i terräng år 2014. Jag ångrar inte ett endaste löpsteg!

Det var mitt varför. Varför springer du vissa saker? Vad driver dig?

Täten i Tjejmarathon 2014. Vi har här cirka åtta kilometer kvar…
tjejmarathon-menmia-täten

Surdegsflow!

Jepp, vi har flyt just nu. En gång i veckan får ett nytt bröd se dagens ljus. Surdegen är Olas barn. Precis som jag gav Moa näring och omtanke när hon låg i min mage, matar Ola sin surdeg med mjöl och kärlek.

Att vara med surdeg är lite som att ha ett barn, om än inte lika tidskrävande. Surdegen kräver omvårdnad, tillsyn och varsamma händer. Vi delar dock lika på sysslorna numera ”när den ska födas och bli till” för att få det att gå ihop med familjelivet. Det är många moment med jäsningar och knådningar hit och dit. Då är det bra att arbeta jämställt. Dela lika på bördan liksom.

Just nu inspireras vi här i vårt gemensamma arbete med surdegen, men bröden blir lite olika varje gång. Förra veckan föddes ett gäng baguetter. Igår blev brödet något större än ett mänskligt huvud, vilket var kul eftersom det höll på att slå i taket i vår  standardugn.

Det ska vara festligt att vara med surdeg. Framförallt så är det förbannat gott!

Är du med surdeg? Eller vill du bli?

Mums mums mums med ett tjockt lager smör och en god ost.
menmia-surdeg