Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Träningsplanering under stora kalasveckan

Ni vet när festligheterna går överstyr och det blir god tårta av alltihop? När man på torsdag morgon blickar tillbaka på den gångna veckan och inser att man har varit på två 50-årskalas, ett fyraårskalas och som grädde på moset hunnit ha en lyxig frukostdejt med kvinnorna i sitt liv.

En är ju inte gjord av tid precis samtidigt som en är ett socialt rovdjur som älskar kalas. Men man är ju inte bara ett socialt rovdjur utan även en träningsnörd, som gärna vill få in sin träning utan att någonting annat i hela världen blir lidande.

Det är svettigt med tårta och frukostdejter. Faktiskt mycket svettigare än under de där veckorna då det inte serveras någon tårta alls, men min kropp behöver röra på sig. Att sitta stilla känns liksom såååå 2010…

Jag har kämpat på och pusslat och tränat på lånad tid. Framför allt har jag tränat på (för mig) obekväm tid.

Näe, det är fan inte helt lätt att behålla hälsan under en kalasvecka.

Fast om man lyfter blicken och vågar bryta invanda mönster och dessutom har inställningen att all träning som blir av är mer än nog. Ja, då är det faktiskt inte så svårt.

Träning och rörelse serveras inte gratis på burk. Ibland är det asjobbigt och trösklarna är skyhöga.

Det är torsdag morgon. Vid tre tillfällen har jag klivit över den där skyhöga tröskeln den här veckan och planerar att göra det även ikväll. Om jag ångrar mig? Knappast. Om jag har rubbat balanser, minskat på sömnen, försummat jobbet, försakat nära relationer och slagit knut på mig själv? Näe, inte det heller.

Jag har lyft blicken, klivit utanför invanda mönster och bekvämlighetszoner och varit nöjd med det jag har fått.

Bra så.

Och jag fortsätter lycklig och nöjd att utforska vilka tårtor denna kalasvecka har att erbjuda…

Äntligen lite coola partypics i den här töntiga träningsbloggen

Eftersom det här tydligen har blivit en träningsblogg, så börjar jag med att berätta att jag våldförde mig på min kropp i 6.5 kilometer igår. På grund av styrketräningen dagen innan kändes det som om över- och underkropp hade förlorat kontakten med varandra. Så kul är det att träna. Jag hoppas ni blir sjukt inspirerade!

I alla fall. Sedan tog jag på mig något barnvänligt och gick på min sambos guddotters 1-årskalas. Det var ett barnkalas med balans. Förutom sötsaker och barn, så serverades det rödvin och vuxet och fint umgänge.

Min kropp blev nöjd och glad igen och alldeles lagom rödvinsmosig för att orka gå vidare. Det var sannerligen inte igår jag var ung och spontan och svirade längs med Avenyn. Men mina kompanjoner satt fint och stilla(?) och väntade på mig nere på Berså, så det var bara att dyka upp liksom.

Vi gick strax därefter vidare till Avenyns kanske sunkigaste bar med ett stort plus i kanten – KARAOKE! Än en gång fick vi njuta av Bengt och New York New York. Jag kan aldrig få nog av detta!

Fin kväll. Idag svamlar jag i gonattmössan, men ibland är det så värt att leva lite extra och stirra ner i vinglaset som vore man besatt.

Det var alldeles för länge sedan, men här kommer det – PARTYPICS! Exotisch…