Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Gästskribent Helena Edström: En djävul vaknade i Lidingöskogen

Nu är Helena Edström tillbaka som skribent hos Men Mia! Efter Göteborgsvarvet delade hon med sig av sin historia från sin första halvmara, som hon dessutom klarade under två timmar. Idag är det dags igen. Vad hände egentligen där ute i skogen under Lidingöloppets 15K?

Krutröken har lagt sig vid Grönsta gärde. Vilken krutrök, undrar ni.  Spring Lidingöloppets 15 kilometer nästa år så förstår ni. Det är där drömmar uppstår, slås i kras och förnyas.

Tid står i fokus för många av de löpare jag känner. De har sekundkoll på sina personbästan på olika distanser och optimerar sina träningspass beroende på distans, underlag och väderlek. De studerar tävlingsbanan noggrant och vet var viktiga sekunder kan knipas för att nå målet. För mål har de oftast. Har man inget mål utvecklas man inte, heter det.

Jag har litegrann fnyst åt tider och mål och istället axlat rollen som den glada typen som styr upp öldrickandet efter loppet, hon som folk säger ”det är så kul att Helena börjat springa” om.  Men i hemlighet har det hänt grejer.

Faktum är att jag de senaste månaderna, genom att följa ett träningsprogram, lärt mig massor om mina styrkor, svagheter och gränser. Och i lördags, på Lidingöloppet, skulle jag nå mitt hemliga mål: springa 15-kilometersloppet på under 1 timme och 30 minuter.

Första kilometerns tidstapp i trängseln plockade jag enträget tillbaka genom att pressa lite extra på varje flack, i varje medlut. En koll på klockan vid 11 kilometer och jag visste att det skulle gå vägen: nästan halvtimmen på mig att fixa mindre än fyra kilometer. ”Hallå – enkelt!” tänkte huvudet och släppte iväg små lyckohormoner till de trötta benen och jag pinnade målmedvetet vidare uppför den tunga backen…i cirka 15 meter.

Det är då han dyker upp. Promenerande till höger i spåret. Min baneman som plötsligt stegar rakt ut till vänster och stämplar fast min högerfot. Reflektion: att stupa rakt ner i myllan med nyllet före är förnedrande, att göra det och samtidigt vricka knät ordentligt är plågsamt förnedrande. Så jag svär grovt, artikulerat och välriktat, spottar och kravlar mig upp. Och gubben BARA FORTSÄTTER. Ingen tendens till att bry sig hur det gick för mig. (Här passar metaforen krutrök bra, för hade jag haft en bössa så…). Gubbe, tänker några av er nu. Är det inte lite väl nedlåtande skrivet? Nja, för mig handlar ordet ”gubbe” mer om ett beteende än om kön eller ålder. I detta fall råkar beskrivningen sammanfalla med att personen är man och i 65-årsåldern.

Resten av loppet fick jag gå uppför och linka nedför. Minuterna flög sin kos lika snabbt som möjligheten att klara målet. Det yttersta hånet var att hela vägen in i mål ha gubben strax framför mig. Minnet av hans svarta knälånga tights och den svarta crafttröjan med vita prickar på har etsat sig fast. Han är nu min personliga bild av en målsättning som gick åt helvete. Men han är också något mer, något positivt. Han lockade fram något i mig som jag inte visste att jag hade: en förbannad tävlingsdjävul som omedelbart går hem och funderar på nya träningspass, nya tävlingar, nya mål.

Så tack, gubbe.

Text: Helena Edström
Följ Helena på twitter: @hellaedstrom

Jag och Helena i myllan och kylan efter loppet. Hellan med ett knä lika stort som en vattenmelon. Gubbens fel ni vet…