Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Pang-på-intervaller!

I min klocka ligger ett helt gäng med intervallpass. De heter inte alltid något som beskriver vad de innehåller, vilket beror på att de ofta slängs in på en höft när jag har bråttom och ska iväg.

Ikväll, när det var nypremiär för ”seriös fartträning”, var jag lite wild and crazy och valde ett pass som hette ”The stege”. Ja att det är någon form av intervallstege förstår en ju, men hur många och långa steg den består av framgår inte. Hum hum…

Jag hoppades på ett medelalternativ, det vill säga en väldigt lagom stege, passande för sent kvällsspring alldeles innan läggdags. Så jag började att springa…

Vad jag fick?

Det här:
1.5 km uppjogg

The stege
4 min + 3 min + 2 min + 1 min (1 min vila mellan varje intervall)
3 min + 2 min +1 min (1 min vila mellan varje intervall)
2 min + 1 min (30 sek vila mellan varje intervall)
1 min

1.5 km nerjogg

Lagom? Det beror vem man frågar. Huvudsaken är att intervallstegen visste var den satt. Det gjorde den och är därmed att rekommendera. Den andra treminutarn var döjobbig då jag lyckades tajma den med en tre minuter lång uppförsbacke. Det rekommenderar jag inte…

Nu kommer en att sova jäkligt gott om en liten stund.

Bättre backintervaller

Ta med dig någon du gillar (i mitt fall en sambo) till en brant, stenig och brötig backe med otaliga rötter att snubbla på. Låt oss säga att backen är cirka 300 meter. Planera för åtta repetitioner, eftersom du är en sillmjölk. Sen blir du övertalad av ditt något tuffare sällskap att ni ska köra 10 reps. Hjärnan går på högvarv där och då. ”WTF?! Var vi inte färdiga nu? Ska jag dö två gånger till? Jag säger härmed upp samboskapet!”

Du fixar det såklart och kan vara mycket nöjd med dig själv resten av dagen. Bra va?

Det är grymt att köra kvalitetsträning i snubbelterräng. Allt ställs på sin spets. Allt.

Vår backe startade brant i cirka 150 meter med ganska snäll stig och bara några stenar att hoppa över. Därefter planade den ut i 30 meter snubbelrötter innan vi mötte en brant igen, denna gång med massor av saker att snubbla på. Den sista lilla knixen var lättsprungen stig. Den kan ni se på filmen nedan…

Jag springer inte snyggt längre och armarna flyger och far åt alla håll. Men så är det också de sista meterna av 3000 meter uppförsbacke i terräng så jag bjuder på det.

Smakat på min egen löparmedicin…

Det där löppasset som alltid ser så förbannat enkelt, kort och löjligt ut på papperet. Träningspasset, som Coach Men Mia! med glädje utsätter sina löparlöften för. Intervallerna, som uppenbarligen utmanar alla mina nuvarande svagheter och förvandlar mig till en blöt fläck under löparkläderna. Brrrrrr. Vill du veta vad jag gjort? Läs Träningspasset som får dig att överträffa dig själv. TESTA! Och maska inte. För om du maskar blir det så där löjligt som det ser ut på papperet…

Jag har sprungit det passet idag tillsammans med min sambo. I min maxfart typ. Jag överlevde. Ola skrattade… Min snabbhetsform är lite svajig på grund av fysiskt strul på sistone, men jag är definitivt på uppgång och ser fram emot att kämpa mig tillbaka. Dagens pass var sannerligen en bra start. Kroppen vaknade till liv och jag längtar efter mer mjölksyra, fler svordomar och ett ännu rödare ansikte.

Intervaller är fantastiskt. Allra mest fantastiskt är det efteråt. När en har pustat ut en stund, druckit några glas vatten eller iskall cola, maten ställs fram på bordet och energidepåerna fylls upp igen. Det är alltid värt.

Mannen med det stora leendet.
menmia-ola-intervaller

Kvinnan som knappt orkar stå upp. Orättvist! Men som sagt. På uppgång…
menmia-korta-intervaller

Jag behöver korta intervaller

Ni vet små riviga jäklar som gör benen pigga, tåliga och explosiva. Jag menar hundringar, tvåhundringar, fyrahundringar, enminutare, tvåminutare och så vidare… Det vill säga intervaller av typen ”min största svaghet”. På grund av att de är just min svaghet så undviker jag dem nästan varje vecka året om. Det borde såklart vara tvärtom.

Så ja. Jag valde bort korta intervaller även denna dag till förmån för: 2000 m + 1000 m + 1000 m + 2000 m. Ett pass som det verkligen inte är något fel på förutom det faktum att jag känner mig alldeles för trygg och bekväm med det.

Precis som långa tävlingsdistanser passar mig bättre än typ milen och 5K, gör även de längre intervallerna det. It is a perfect match och kroppen vet vad den ska göra.

Okej folks. Nästa gång jag springer intervaller så ska de vara korta som fan. Det ska säga swish och swosh under skosulorna och jag ska bortse från det faktum att jag suger och aldrig kommer att bli någon sprinter. Egentligen så bryr jag mig ju inte alls hur snabbt jag springer en hundring eller fyrahundring, men det är den där jävla spärren jag byggt upp, som jag inte gillar. DEN SKA NER!

Varje vecka kräver jag av andra människor att de ska utmana sig själva medan jag lallar runt och har det gott i min trygga dimma… Det är slut med sådana fasoner nu.

Some fart in the morning

Ursäkta ordvitsen i rubriken. Sådana där storheter bara kommer till mig.

Idag snackar vi tidsbrist och lust att träna. Om att ha max 35 minuter över, en mastig mailbox att gå igenom, ett tåg att passa och ett event i Lund. Om att ha spring i benen och veta att en kommer hem sent ikväll och knappast kommer att ge sig ut då. Den enda lösningen är att ta tillvara de där 35 minuterna som finns där på morgonkvisten.

Dagens morgonsnabba och effektiva pass:
2 km uppvärmning
4 km snabbdistans
0.5 km nerjogg

Jag fick till och med några minuter över…

Ta tillvara tiden, men stressa väldigt sällan!
morgonsnabb-menmia

Jakten på de snabba benen!

Min anmälan till VårRuset på måndag är en del av jakten på de snabba benen och loppet är inte ett ”viktigt” PB-försök eller så. Det är dessutom alldeles för kuperat för att tant ska orka…

Jag har ändå valt att ta det lugnt den här veckan och typ halverat min normala träningsmängd, genom att till exempel skita i det där med transportlöpning helt.

Istället har jag bara haft roligt och coachat mina löparlöften samt lagt in två snabba pass på egen hand för att förbereda kroppen så den inte blir helt chockad av att springa fort. Det har varit dåligt med fartträning de senaste månaderna, det får jag erkänna. Dåligt och oregelbundet, dock helt självvalt.

Idag körde jag ett pass med fart i som jag hoppas ska göra mig pigg och inte sliten. Det här är ett tillvägagångssätt som brukar funka för mig.

Dagens pass:
6 x 1 min (1 min vila mellan varje enminutare)
Här sprang betydligt snabbare än den fart jag kan hålla på fem kilometer.

2 x 1000 m (2 min vila mellan tusingarna)
Tanken är att under tusingarna sänka farten till önskad tävlingsfart och att det då ska kännas ”lätt” efter att köttat enminutare i betydligt högre fart.

Det gick ganska bra och var roligt trots regn och vind från alla håll, men än är det en bit kvar till den snabbaste jag kan vara. Om jag tränar på det.

Snabbhet är inget jag bara har. Jag måste jobba ganska hårt för det faktiskt. Precis hela tiden.

Pusta ut i lummig skogsdunge bland vitsippor. Det är fint efter ett gäng intervaller.
menmia-vitsippor

 

 

Min egen träning händer också

Nackproblem som orsakar huvudvärk. Inte någon favorit direkt, men i allra högsta grad min verklighet just nu. Helvetet startade igår och efter en alldeles för kort arbetsdag spenderade jag mycket tid på spikmatta, vilket verkar ha hjälpt något. Idag hade vi besök av två ergonomer på jobbet. Vilken tajming va? Jag fick ett gäng handfasta tips och ska få ett nytt tangentbord. Mycket bra.

Idag har jag ägnat mig åt kontinuerlig välgörande och uppmjukande rörelse genom hela min arbetsdag, typ var tionde minut. Ibland oftare. Kollegorna höjer inte på ögonbrynen längre om de helt plötsligt hittar mig krälande på golvet…

Denna underbara kväll har jag sprungit intervaller. Planen var att jogga länge och känna efter i nacken (och resten av kroppen). Vill ju verkligen inte göra saken värre. Men det kändes jättebra och smärtorna har således inget med min löpning att göra, vilket jag heller aldrig misstänkte. Löpning är väldigt sällan anledningen till ont i min värld.

Intervallerna då? Det bidde en stege, som precis som vanligt inleddes och avslutades med uppvärmning och nedvarvning.

Intervallstege
4 min + 3 min + 2 min + 1 min (60 sek vila mellan varje)

3 min + 2 min + 1 min (60 sek vila mellan varje)

2 min + 1 min (30 sek vila mellan varje)

1 min

Brist på dagsfärska bilder, men den här var väl ganska fin ändå?
menmia-löparben-lindholmen

VårRuset i Göteborg. Ska jag?

Om en vecka, måndagen den 11 maj, går Sveriges mesta ”tjejlopp” här i Göteborg. Det är fem kilometer långt eller kort, beroende på vem en frågar. Jag har sprungit VårRuset två gånger tidigare, ett race i Gävle och ett i Uppsala. Jag har haft roligt när jag har varit med. Så. Jag funderar på att maxa 5K i Slottsskogen nu på måndag.

Dels känner jag mig för närvarande väldigt långsam och behöver snabbhetsträningen för att tända någon form av gnista och dels längtar jag efter folkfest. Jag tar inte loppet på särskilt stort allvar, men hoppas ändå att tävlingsstämningen och motståndet ska få mig att ta i det lilla extra – det där lilla extra som jag känner att jag saknar just nu.

VårRuset i Göteborg alltså. Så väldigt otippat. Jag gruvar mig redan för en av backarna. Maxfart liksom. Har inte hänt sedan dinosaurierna dog ut. Skitläskigt och väldigt spännande att se hur det står till med kroppen.

Någon mer som springer VårRuset i Göteborg nästa måndag?

Eller så kanske ni kan sitta här, på Villa Belparc, käka och dricka gott och heja på? Ett jättebra ställe by the way. Ser fram emot att hänga där senare i vår.
göteborgsvarvet-tält

 

Löpning med ett grymt gäng

På bilderna nedan hittar vi:

1. Ola – killen som efter ett långt uppehåll har börjat att löpträna med regelbundenhet igen. Eftersom han är en talang som aldrig tappar greppet håller han, trots uppehållet, jämna steg med mig och kanske till och med springer ifrån mig… Karlar alltså!
2. Moa – som numera alltid ropar ”Snabbare! Snabbare!” när hon sitter i vagnen. Vi gör vad vi kan får att hon ska få som hon vill.
3. Lars – killen som egentligen kräver ett helt eget inlägg. Vår bästa vän Larsa, som på två års tid gått från att inte träna alls till att springa en halvmara på under 1.30 på träning – vilken dag i veckan som helst. Detta har han dessutom gjort helt på egen hand. Imponerande! Karlar alltså…som sagt.
4. Mia – joggtanten med en spirande vårform i benen. Hon som vaknade typ stelopererad i morse, men bjöds upp till löparfest längs med milspåret i Skatås.

Det fanns inte mycket att klaga på idag. Möjligtvis var det en aning blåsigt och kallt när en stod still. Jag förväntade mig en tuff dag på löparjobbet med minnet av gårdagens bökiga tvåtusingar alldeles färskt. Stelt var det till en början minsann, men benen pinnade på rätt bra Speciellt sugna var de på att trycka på i uppförsbackar. Som tur är bjuder Skatåsmilen på en hel del sådana. Så jag sa ”tack tack” till mina pigga ben och till karlarna som kämpade med barnvagnen den största delen av passet. Jag ryckte enbart in på slutet och spände musklerna där det var som brantast på baksidan av Brudarebacken…

Här kan en vara en solig söndag, men det var inte varmt på en fläck. Brrrrr…
skatås-olaochmoamenmia-familj-larsmenmia-i-skatås

Intervallkalaspremiär!

Ni vet när en inte sprungit ”riktiga” intervaller på skitlänge (i mitt fall över tre månader) och gruvar sig för att springa fort eftersom det är jobbigt att springa fort? Precis där var jag, min kropp och mina tankar i morse. Jag tänkte på alla sköna och korta mysjoggar till och från jobbet. Vad har de gjort med min form? Jag tänkte på att det kanske har varit dumt att prioritera bort snabbhetsträningen helt. Jag tänkte på att jag är en säl…

Nåväl. Intervallerna skulle springas denna morgon och 08.15 stack jag näsan utanför dörren med gröt och ägg skvalpande i magen.

Inramning: Stora iskalla regndroppar och isande vind.
Tankar: ”Brrrrrrrr! Jamen det ska nog gå bra det här! No stress… Vad fan ska jag köra för intervaller då? Jag hittar på något medan jag springer. En stege kanske?”

Passet:
– Uppjogg 2000 m
– 4000 m köra så det ryker intervall
(Gåvila ej tidsatt. Strosade runt för att inte frysa ihjäl)
– 2000 m  köra så det ryker intervall
(Gåvila ej tidsatt. Strosade runt för att inte frysa ihjäl)
– 1000 m köra så det ryker intervall
– Nedjogg 2000 m

Efter-passet-tankar: Jösses, det ska bli spännande att kolla tiderna på datorn!
Fem timmar senare: Laddar upp passet på datorn och får se tiderna.
Resultat: 4.08-fart på fyratusingen. 4.02-fart på tvåtusingen. 3.52-fart på tusingen.
Utvärdering: Godkänd i de rådande väderförhållandena. Både andra halvan av fyratusingen och hela tusingen sprangs i ilsken motvind.
Analys: Mysjoggandet har gjort mig och mina ben gott. Nu är det bara att öka!

High five…menmia-saucony