Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

ASICS Stockholm Marathon 2016 – lyllos er som ska springa!

Jag har ett gäng härliga marathonhistorier att bjuda er på så här under uppladdningsveckan inför Stockholm Marathon. Ladda upp psyket och kroppen med race reports!

Vi börjar med en kortfattad race report från mitt första Stockholm Marathon 2010. Gillar du skitnödiga historier (bokstavligt talat) så kommer du att gilla denna. Sprang i mål på 3.48.06 och gladdes mer över raderna av bajamajor i målområdet än själva prestationen. Hade haft en vår med en ond tå och inte sprungit några långpass förutom Göteborgsvarvets 21 kilometer. LÄS: Men Mia! efter Stockholm Marathon: Det var skitnödigt, men ganska kul annars

Mitt andra Marathon i livet, vilket var Stockholm Marathon 2011, är också mitt snabbaste. Hade siktet inställt på 3.30, men sprang i mål på 3.21.41 med lyckotårarna rinnande nerför kinderna. DEN KÄNSLAN! Denna gång hade jag inte slarvat med långpassen. Däremot laddade jag upp lite galet med en tuff tävlingsvecka. Sprang Göteborgsvarvet lördagen innan och Vårruset i Uppsala två dagar före loppet. LÄS: Stockholm Marathon 2011 var loppet då jag…

Mitt tredje Marathon var Jubileumsmarathon 2012. Hade känt mig märklig i kroppen innan tävlingen och det var tungt och segt under loppet. Kom ändå i mål på 3.30.35 trots alla långa backjävlar. Efteråt ville jag bara äta ostmackor och dricka O’boy och mådde konstant illa. Började ana oråd… Två dagar senare gjorde jag ett graviditetstest och det visade sig att det var lilla fröet Moa som sinkat mig en aning 🙂 LÄS: Tack kroppen för Jubileumsmarathon 2012

Sen har det inte blivit några fler asfaltsmaror för den här löparen. Jag har däremot sprungit två terränglopp i sann Marathonanda.

LÄS OCKSÅ OM: Tjejmarathon 56 kilometer – en prestation jag aldrig kommer att glömma. Det var också loppet då jag sprang fel inne i Borås när det var typ en kilometer kvar av 56. Snark.

LÄS OCKSÅ OM: Skogsmaran 2014 – en av mina vackraste loppupplevelser. Glömde dock att sätta på mig chippet. Kom på det precis i startögonblicket, vilket innebar onödig stress under loppet. Snark igen.

Lycka till på lördag om du ska springa ASICS Stockholm Marathon! Själv ska jag ligga hemma i soffan och klappa på kalaskulan 🙂

Det handlar inte om att vara snygg. Det handlar om att ta sig framåt…före_stockholm_marathon

Säsongen 2016 del 1: Springa långt!

Jag lämnade visst efter mig en cliffhanger i gårdagens blogginlägg. Ohps. Det var inte meningen utan berodde enbart på att jag inte har formulerat tankarna kring 2016 för mig själv än.

Idag släpper jag ett första mål: År 2016 tänker jag springa långt.

Det är inga konstigheter med långdistanslöpning i mitt liv ty det är sån jag är egentligen. Seg och uthållig som fan.

Nu kanske ni undrar ”Hur ska hon som aldrig har någon tid få tid att springa långpass?!” Jag tänker att det löser sig och i värsta fall får mina tänkta utmaningar också bli själva långpassen… Lite som jag gjorde med Tjejmarathon, vilket jag ställde upp i utan långpass i kroppen (Eller hann jag springa ett helgen innan?) och fixade med (i min ögon) bravur. Långt i kuperad terräng – det passar mina ben och mitt psyke och känns inte svårt.

Så, nu vet ni att jag tänker springa långt. Återkommer med info om var och när. Arrangörer runt om i Sverige och världen slåss just nu om min uppmärksamhet och mina pengar 🙂

Det är dock fortfarande 2015 och jag och mina skinnflådda händer är för närvarande väldigt peppad på styrketräning. Så jag fokuserar på det, i kombination med löpning, fram till jul. Sen kommer min kropp att få en grym start 2016.

Mina andra mål, som inte är långdistanslöpning, släpper jag sen nån gång. Välkommen tillbaka!

Med långdistans i blick… Foto: Anna Grahn, ballabarn.se
Men-Mia-Mia-Hellström-Träningsblogg

 

Mitt varför till årets långlopp

Det finns alltid ett varför när jag anmäler mig till lopp. Ibland springer jag milen eller halvmaran med inriktning på snabba tider och pers. Ibland springer jag små lopp på landsbygden med fokus på pallplacering och fina priser… Och så har vi då min dragning till långlopp, trots att jag inte tränar för det alls. Det är en grym skjuts för egot och själen att klara långloppen galant ändå – javisst! Men årets två långlopp, Tjejmarathon och Skogsmaran, kom också att handla om något annat.

Efter Tjejmarathon, 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås, såddes ett litet frö i huvudet. Vi satt hos Olas bror med familj i Bollebygd och fikade något gott. Går det inte en led mellan Skatås och Hindås också? frågade jag förstrött. Lite snack och google och sen var det kört.

Självklart skulle jag under 2014 ta mig från Göteborg till Borås genom skogen iklädd löparskor. Utmaningen skulle då fördelas på två etapper, vilket känns mer än nog för någon som mest rantar runt på löparbanan, och den första och längsta delen var redan gjord.

Den ursprungliga planen var att tvinga med mig Olas brorsa på ett egenkomponerat långpass för att klara del två av utmaningen. Några dagar senare hittade jag Skogsmaran, som gick precis den sträcka jag ville springa mellan Skatås och Hindås.

Det var som ett tecken från ovan. Loppet hade inte gått sedan 70-talet och skulle nu återuppstå, precis det året när jag fått dille på just detta. Så jag anmälde mig.

Så. 56 km terrängultra mellan Hindås och Borås + 42 km terrängmarathon mellan Skatås och Hindås = 98 kilometer härlig löparupplevelse i terräng år 2014. Jag ångrar inte ett endaste löpsteg!

Det var mitt varför. Varför springer du vissa saker? Vad driver dig?

Täten i Tjejmarathon 2014. Vi har här cirka åtta kilometer kvar…
tjejmarathon-menmia-täten

Tar mig en hutt!

En extremt liten en för att kolla om rödbetsjuice orsakar kväljningar eller om det kanske är gott ändå trots tidigare dåliga erfarenheter.

Det var gott idag. På ett märkligt det-här-vill-jag-bara-ha-ibland-vis. Sen kom jag på att det är direkt osmart att sitta och dricka rödbetsjuice i vit och stickad tröja, men allt gick bra även på den fronten. Jag känner mig som en riktig långdistansare nu. En seriös typ, som hoppas på mirakel. Viktigast i min uppladdning är dock kokostopparna och chokladbollarna.

Fick förresten en hel låda med godsaker igår. Det är bara att dricka, tugga och svälja. Ser fram emot att testa bönpastan. Jag tror på den.

En rödbetshutt från Biotta fick förgylla denna förmiddag.
menmia-rödbetsjuice

Maten under en marathonvecka

Jag får ganska ofta frågan om vad jag äter under veckan när jag ska springa långt. Svaret är alltid lika tråkigt (eller bra beroende på hur man ser på det). Jag äter mat. Jag äter det jag skulle ha ätit vilken vecka som helst. MAT. Samma mat som min familj äter då vi sitter ner vid bordet och äter tillsammans. Det vore ju jättekonstigt om jag satt och petade i mig något annat bara för att jag ska ut och springa en sväng. Mitt enda önskemål denna vecka var en Pasta Carbonara på fredag. Och det gick de med på 🙂

Carbonaran samsas under veckan med kött och potatisgratäng, grekisk pastasallad, ärtsoppa och pannkakor och fiskgryta med ris. Som vilken vecka som helst.

Men jag äter inte bara mat, då jag har en stark dragning till kokostoppar. Sådana ska jag baka mig en plåt mot slutet av veckan. Snickerskakorna, som jag meckade ihop inför Tjejmaran, kommer att bytas ut mot chokladbollar på grund av chokladbollslängt. Ja, jag får det ibland och det ska vara den riktiga varan med smör och socker. Och så har jag köpt nötter som ska rostas i ugn. Det får gärna slinka ner lite smågodis också  – helst choklad eller syrligt. Min nyfikenhet har beställt hem en flarra rödbetsjuice för 29 spänn, men tycker jag inte om det så låter jag bli.

Jag kör inte med någon kolhydrattömning. Har aldrig gjort. Jag dricker inte kolhydrater som smakar klister, dock finns detta med i min historik som marathonlöpare, men jag vet inte… Jag har fått avsmak.

Nej, det kommer inte att gå någon nöd på mig den här veckan direkt. Det gör det aldrig, vare sig jag ska springa ett Marathon eller ej. Så nu vet ni. Det är inte svårare än så att ladda en kropp. Inte min kropp i alla fall. Och det brukar ju gå bra.

Men vi är alla olika och har olika grejer för oss. Det är ju det som är så kul!

Har du något du måste äta eller göra under en marathonvecka?

Kvällens middag – grekisk pastasallad  som serverades med tzatziki & surdegsbröd.
menmia-vanlig-pasta-salladmenmia-grekisk-sallad-pasta

Ett Marathon och lite till

I höstsol som sipprade mellan träden, ner på skogsstigarna och mig. Nä, den här löparhelgen gick inte av för hackor precis.

Rev ju av mitt långpass redan på lördagen i preparerade terrängspår utan direkta tekniska inslag. Fick uppförsbackar och nedförsbackar på mjukt underlag så att jag teg.

Igår vände jag blicken mot urskogen, snubbelrötter, mördarstenar och fotledsdödare. Trail när den är som allra bäst med tungan rätt i munnen. Kom på där och då varför jag har utrustats med så långa armar som jag annars tycker mest är i vägen – de håller balansen bra när jag springer i skogen.

Helgen gav mig till slut ett Marathon och lite till. Kroppen samarbetade och kändes stark från start till mål, trots att det var några månader sedan jag sprang någon form av mängd och långdistans. Det är som om de där uthållighetsränderna aldrig går ur.

Nåväl. Min quickfix inför Skogsmaran nu på lördag är därmed slutförd. Den här veckan blir av den lökigare sorten. Och jag kommer att vara lugn i sinnet medan jag lökar, käkar kolhydrater och längtar kuperad terräng…

Ett lättlöpt parti på mitten av gårdagens bana, där en kan sträcka ut och ösa. Älskart!
trail-menmia

Ett alldeles för snabbt långpass

På grund av tidsbrist denna gång. I vanliga fall, när jag springer mina långpass alldeles för snabbt, bror det på att jag vill vara tuff, ung och fräsig. Nu låter det som om jag springer långpass jätteofta. Det är ju inte hela sanningen då mina mål sällan handlar om långdistans numera, men ibland händer det. Som idag. Och passet hade ett viktigt syfte…

19 kilometer lyckades jag skrapa ihop till slut. Sprang hemifrån till Linnéplatsen och längs med Säröleden (OBS! På gångbanan :)) med syfte att reka för sträckan där jag ska fixa sub20 på fem kilometer. Missbedömde dock tiden totalt och tvingades spurta de sista 10 kilometerna i under femminuterstempo. Herregud. Tur en är vältränad och beredd på det mesta alltså.

19 kilometer med ett snitt på 5.08 min/km (som borde ha varit 5.30 min/km) dödar inte en tuffing och jag hade roligt under tiden, men jag kommer väl att straffas imorgon med sega ben och det var INTE planen. Om jag hann till det jag skulle? Oh yes! Men en minuts marginal.

Så kan man också göra en söndag. Vad har du gjort?

Här står jag vid målgången för mitt sub20. Barasåattnivet.
menmia-långpass

Varning! Spring sakta!

Igår startade vi upp nästa projekt löparbenen och jag.

Vi plockar nu bort (nästan) all snabbhetsträning och satsar på mängd. Allt för att Tjejmarathons fem mil ska bli så bekväma som möjligt. HEY! Jag har ju faktiskt två veckor på mig att träna innan det är dags att vila upp sig inför loppet. Det är luuuuuugnt ju.

I den bästa av världar hinner jag med ett långpass modell längre. Det är dock inget jag kan lova vare sig mig själv eller löparbenen. Men fler kilometer än vanligt ska vi unna oss och i en betydligt lugnare fart än vad vi numera är vana vid.

Det känns ganska skönt att prioritera bort hög puls till förmån för något mer bekvämt. Lite som att  återhämta sig i rörelse. Jag hoppas komma ut på andra sidan Tjejmarathon lite starkare och lite bättre…

Så hur många mil skrapar vi ihop den här veckan tror ni?
menmia-laddar-om

Living on the edge i löparskor

Veckans långpassmål: 20 kilometer +
Veckans långpassresultat: 20.01 kilometer

Ibland, eller rätt så ofta faktiskt, mår en jäkligt gött av att göra det så enkelt som möjligt för sig. Jag fnissade en aning när jag stängde av klockan. 20+ kan betyda så mycket, idag betydde det minsta möjliga marginal.

Hade sällskap av familjen den första milen, innan de vek av hemåt. På egna ben och av  egen kraft rundade jag därefter skatåsfemman och sprang hem. Alldeles lagom en dag som denna. En helt vanlig tisdag.

Min drivkraft för att springa långpass är just nu väldigt luddig. Jag gör det, men vet inte varför. Eller jo, det är ju bra för mig som löpare såklart och jag tycker att det är roligt, men jag har fortfarande inget sug efter ett marathon eller längre. Fast om suget kommer, ja då är jag åtminstone väl förberedd när det är dags att fokusera. Vi säger så och är nöjda med det.

Här sitter hon och göttar sig i gräset den där bekväma jäkeln…
mia-hellstrom-menmia