Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Konsten att uppskatta det man har gjort

Det vill säga att inte tänka på allt man hade kunnat göra bättre eller mer av.

Jag tycker ärligt att det är skitsvårt ibland.

Just nu kämpar jag med min marathonträning och det faktum att jag inte sprungit så många långpass. Mina tankar fastnar helt enkelt på det jag inte har gjort istället för att fastna på all den fina löpning jag faktiskt fått till. Urdumt, eller hur?

I nästa tanke blir jag irriterad på mig själv för att jag har slarvat med intervallerna. Också. Vad har jag pysslat med på sistone egentligen? Sprungit runt på en räkmacka i ingenmansland?

Näe, det är dags att vända på steken och skapa någon form av mantra.

Från och med idag ska jag tacka kroppen för alla löpsteg den har tagit och alla den kommer att ta. Jag ska värdesätta att jag kan springa så mycket och ändå vara skadefri *peppar peppar*. Jag ska höja blodsmak, njutarrundor och löpta kilometer till skyarna – alla typer av löpning har ju faktiskt tagit mig framåt, inte bakåt…

Och så ska jag påminna mig om att jag har gjort på mitt sätt på grund av hur mina prioriteringar i livet ser ut just nu.

Nu känns det genast mycket bättre.

För ärligt, vad är det värsta som skulle kunna hända? Att ett Marathon tar tid?

Långpass och drömmar om fårfiol

Idag sprang jag en halvmara modell tyngre. Redan efter 13 kilometer var benen sopslut. Istället för att deppa ihop använde jag slutklämmen till att tänka på att när jag har åtta kilometer kvar av mitt kommande Marathon så kommer jag att vara ännu tröttare. Det är liksom bara att njuta av att vara enbart sopslut i åtta kilometer. Smart va?

Trots trötta ben hann jag ändå njuta av en del grejer längs med vägen. Hade sambo och bebis med mig en bit, vilket ju alltid är trevligt. Vår gemensamma löpning piffades till med fårjakt och förmånen att få dirigera trafik. Makten man känner när man får stå och vifta en stor SUV runt ett stackars får som kommit ut på vägen alltså. POWER!

Och så är det ju lite hett när sambon tar fram sin manliga jakinstinkt och jagar ett djur. Fast näe, det blir inte fårfiol till middag ikväll…

När jag hade lämnat av sambo och bebis gav jag mig helt ensam ut i lupinhav och sommarregn. Ibland var det nästan så att den lantliga fräschören tog bort den trötta känslan, men bara nästan. Ty kuperingen längs med landsvägarna här i Åmål är inte att leka med. Jag försökte verkligen att fokusera på att luften var ljuvlig att andas. Bitvis kändes det ändå som en mer lockande idé att ligga helt stilla och andas i ett avgasrör.

När jag kom hem stod jag på tå en stund. Det händer inte ofta direkt. Så det var ju också en nytt och fräscht inslag. Det var också här, när alla bloggbilder var färdigfotade, som jag insåg att jag kommit åt en knapp på kameran som gör att alla bilder ser ut som skit. Det är ungefär lika klantigt som när jag råkade skicka en fet tumme upp på messenger till en kompis som berättade att hon hade fått öroninflamation. Jag ska sluta trycka på saker…

Men hörrni. Ett tungt pass är också ett pass. Och framför allt är det lite skrälligt att jag helt frivilligt sprang en distans som kvalar in som långpass. Det är ju bra att jag gör det med tanke på det där marathonet som jag skrävlar om hela tiden…

Att springa en tremilare

Jag skulle bara ut och testa benen lite med siktet inställt på att springa tre mil. Varför kan man ju undra. Jo, Hellström har den senaste tiden gått och suktat lite i smyg efter att plocka fram långdistanslöparen i sig. Det här med att springa en tremilare var förövrigt ett infall jag fick igår under vilodagen.

Senast jag sprang 30K var Lidingöloppet 2012. Då var jag gravid i vecka 18 och tog mig runt på 2.39. Sen blev jag ännu mera gravid och lade ner det där med långdistans. Till slut kom en bebis. Och jag riktade om fokuset till kort och snabbt för att det kändes mycket roligare och mer passande i familjepusslet.

Sedan december förra året har det dock blivit några längre pass mellan 17 och 22 kilometer, men inte mer. Idag var det dags för eldprovet.

Den första milen var lite småvidrig och trist på grund av grått väder och mindre inspirerande omgivningar. Den andra milen rejält kuperad genom vacker landsbygd så där kom jag igång lite. Den tredje milen gick allra snabbast. Jag avverkade den tre kilometer långa slutspurten i 4.20-tempo och kroppen kändes fortfarande fräsch.

Köpte riskakor och lip balm igår för att förhindra nariga läppar i det råfuktiga klimatet och för att kunna fylla på energidepåerna med riskakor (smörade med jordnötssmör) om det behövdes. Jag hann aldrig med något sånt. Vid mitt enda depåstopp vid 27 kilometer tömde jag ett glas vatten och gav mig snabbt iväg igen.

Så ja, visst finns den där  gamla långdistansaren kvar i mig. Hon är bara lite ringrostig om än ganska snabb.

Dagens bragd
Distans: 30 kilometer
Tid: 2:35:52
Medeltempo: 5.12 min/km
Känsla: Flygande

En väl spenderad ledig förmiddag!

Tyvärr är jag inte helt perfekt utan misslyckades med den självutlösta bilden efteråt. Dock symboliserar den dagens pass ganska bra. Det behövdes aldrig något pannben, det var bara att springa. Benen och hjärtat gjorde jobbet! Februariform?
mia-tre-mil