Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Mitt varför till årets långlopp

Det finns alltid ett varför när jag anmäler mig till lopp. Ibland springer jag milen eller halvmaran med inriktning på snabba tider och pers. Ibland springer jag små lopp på landsbygden med fokus på pallplacering och fina priser… Och så har vi då min dragning till långlopp, trots att jag inte tränar för det alls. Det är en grym skjuts för egot och själen att klara långloppen galant ändå – javisst! Men årets två långlopp, Tjejmarathon och Skogsmaran, kom också att handla om något annat.

Efter Tjejmarathon, 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås, såddes ett litet frö i huvudet. Vi satt hos Olas bror med familj i Bollebygd och fikade något gott. Går det inte en led mellan Skatås och Hindås också? frågade jag förstrött. Lite snack och google och sen var det kört.

Självklart skulle jag under 2014 ta mig från Göteborg till Borås genom skogen iklädd löparskor. Utmaningen skulle då fördelas på två etapper, vilket känns mer än nog för någon som mest rantar runt på löparbanan, och den första och längsta delen var redan gjord.

Den ursprungliga planen var att tvinga med mig Olas brorsa på ett egenkomponerat långpass för att klara del två av utmaningen. Några dagar senare hittade jag Skogsmaran, som gick precis den sträcka jag ville springa mellan Skatås och Hindås.

Det var som ett tecken från ovan. Loppet hade inte gått sedan 70-talet och skulle nu återuppstå, precis det året när jag fått dille på just detta. Så jag anmälde mig.

Så. 56 km terrängultra mellan Hindås och Borås + 42 km terrängmarathon mellan Skatås och Hindås = 98 kilometer härlig löparupplevelse i terräng år 2014. Jag ångrar inte ett endaste löpsteg!

Det var mitt varför. Varför springer du vissa saker? Vad driver dig?

Täten i Tjejmarathon 2014. Vi har här cirka åtta kilometer kvar…
tjejmarathon-menmia-täten

Race report Skogsmaran ”Ett klantarsle i terrängskor”

Ni kanske undrar varför jag gråter en skvätt tio sekunder efter start?

Är det för att det gick dåligt med grötätandet på morgonkvisten och jag redan har blivit hungrig? Är det för att en av tjejerna som startar har ett par leopardshorts som jag blir dödligt avundsjuk på? Är jag hög av glädje på löpningen och livet? Näe, så här är det… Tio sekunder efter startskottet ser jag att alla andra har fina gula band runt sina fotleder. På dessa band sitter det jättestora chip. Jag har glömt mitt chip i väskan. Det kommer att åka bil till Hindås medan jag springer. Domedagshjärnan slår på. ”Jag kommer inte att få någon tid! Jag blir diskad! Jag springer ett jävla maraton genom skogen i onödan!” Ja, det är därför jag gråter en skvätt. En väldigt liten. För jag skärper till mig snabbt och tänker att det kommer att lösa sig. Jag får helt enkelt se till att undvika en spurtstrid och snacka lite med folk vid varje vätskestation så att de vet att jag har varit där och sprungit hela banan.

Strax innan startskottet och tårarna…
skogsmaran-start

Löpningen går till en början fint, stabilt och mycket snabbare än jag tänkt mig. Välpreparerade skogsspår varvas med härliga skogsstigar med snubbelrötter och lera. Solen skiner och skapar ett magiskt ljus. Vi har helt perfekta förutsättningar för en kuperad Skogsmara. Backe upp och backe ner och några lättlöpta flacka partier gör att benen utmanas och älskar löpning. Min långdistansovana kropp börjar dock att knaka redan vid 18 kilometer, men jag väljer att inte bry mig.

Min egentligen enda stora dipp kommer strax efter 21 kilometer. Ett illamående utan dess like sköljer över mig och jag tänker ”Oh my, det här blir en tuff dag på löparjobbet!” Tack och lov verkar det bara vara sportdryck som landat lite fel. Illamåendet går över på fem minuter och jag fortsätter att mata på. Jag ser en eller ett  par löpare hela  tiden. Ibland ligger de framför mig och ibland bakom. Det är lite segt i benen mellan 25 och 31 kilometer, men sjön vi springer längs är så vacker att jag vill stanna och fotografera samt ringa dit familjen så vi kan sätta oss vid strandkanten och grilla korv. Sen viker vi av från sjön och plockar en hel del höjdmeter innan vi når vätskekontroll nummer tre. Undviker sportdrycken och halsar istället Coca Cola. Här blir jag också lovad av en trevlig funktionär att det kommer att lösa sig med min tid vid målgång.

Strax därefter träffar jag Eva första gången denna dag. Hon skriker, hejar och peppar och erbjuder diverse ätbara ting. Jag avböjer denna gång, men blir så otroligt glad. Det är bara sista milen kvar nu, vi har en hel del höjdmeter kvar, men jag är på bra humör. Jag och Eva möts några kilometer senare igen och då tar jag tacksamt emot en gel. Tänk er att få en så fin spontansupport av en människa du tidigare aldrig har träffat på riktigt utan bara i de fantastiska sociala mediernas värld – det är lyxigt!

När det bara är några kilometer kvar börjar jag sega ihop. Springer ikapp och om några karlar,  men blir också ikappsprungen av en tjej, som jag snackar en hel del med. Det är väldigt trevligt. Vi håller ihop till det är en kilometer kvar. Då finns det ingenting som kan stoppa mig längre. Alla dessa långpass jag skitit i till förmån för korta intervaller på bana och styrketräning kommer äntligen till sin rätt. Jag laddar löparkanonerna skarpt och river av den sista kilometern i 3.45-tempo. Hör någon vid sidan av säga ”Jävlar vad hon springer!” och känner mig stentuff. På grund av detta slipper  jag en spurtstrid och kan i lugn och ro prata med funktionärerna efter målgång och få min tid trots avsaknad av chip runt fotleden.

Jag springer i mål på 3.58.50 på en fjärdeplats. Till min familj har jag sagt att ”Det här tar nog 4.30 ungefär” så de har inte hunnit dit för att ta emot mig vilket var planen. Men det går ingen nöd på mig. Pratar mer med Eva och tjejen som jag hade sällskap med i slutet av loppet. Softar ensam i solen. Skämtar med några grymma killar, som jag dock har spöat 😉 Tittar på alla som äter hamburgare, godis, bullar och chips – vilket arrangörerna bjuder oss löpare på. Jag är inte hungrig riktigt än. Det kommer senare.

Skogsmaran var loppet då jag överträffade mig själv en aning, men inte heller förtog mig. Att satsa på snabbhetsträning och gästspela lite på ett långlopp då och då verkar vara min nya grej.

Jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle med ett VARFÖR. Det finns faktiskt en anledning som överglänser alla andra till varför jag sprang Skogsmaran igår.

Glad och välbehållen i mål vid Hindås station.
menmia-skogsmaran-i-mål