Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Marathonförnekelsen fortsätter…

Det här var helgen då jag skulle springa mitt fjärde och sista långpass inför Helsingborg Marathon. På lördag morgon märkte jag nämligen att det återigen var så där länge sedan jag sprang långt att jag glömt bort att det överhuvudtaget hänt.

Vad tror ni hände med min storslagna långpassplan?

På lördagen förhandlade jag till mig ett gäng intervaller.

Idag söndag sprang jag sju kilometer åt ena hållet, tröttnade och förhandlade genast till mig sju kilometer snabbdistans så fort som möjligt hem.

Det kanske är bäst att förtydliga att det var mig själv jag förhandlade med.

Med tre veckor kvar väljer jag alltså fortfarande att förneka min marathonstart. Det man inte tänker på gör faktiskt inte ont någonstans…

Att välja mellan stark kupering

…eller stark kupering. Det är alternativen som bjuds här vid havet när det vankas långpass. Det finns en raksträcka på dryga kilometern som är nästan platt (bilden nedan) som kan inleda och avsluta din långpanna om du väljer att springa åt det hållet, men i övrigt är det bara att ta fram hornen och mata backar efter bästa förmåga.

Bilden nedan är förövrigt inte dagsfärsk för under dagens backiga tremilare (som jag äntligen fick till) blev det inte en endaste paus eller fotosession. Det blev heller inga snacks eller någon vätska. Jag fick feeling och bestämde mig för att mata på från start till mål.

Jag har inte hittat någon bra långpassrunda här, så löparkalaset började med att jag sprang och vände för att sedan snurra runt runt på några mindre rundor. Under fötterna fanns både barriga stigar, asfalt, grusvägar och rullsten.

Underlaget och den lantliga och salta luften gjorde att jag inte blev uttråkad förrän efter 28 kilometer ungefär och den starka kuperingen hjälpte mig att hålla nere farten. Eller så var jag bara lat. Ach… Toppbetyg till dagens långpass!

Det roligaste med att springa långt är ändå att se vad kroppen kräver efteråt. Idag var en McFlurry på Donken det allra viktigaste målet. På god andra plats kommer en påse saltlakrits från IKEA och en pizza med tonfisk, lök och ägg. Precis som jag tränar efter dagsformen, så äter och dricker jag också därefter.

Vi får se vilken placering kvällens chips, choklad och glas rött hamnar på. Förmodligen väldigt högt…

Finns det goda anledningar att avbryta ett träningspass?

Jag ställde mig frågan så sent som igår då världen verkade jobba emot mig för en stund…

Det är såklart alltid rimligt att avbryta ett träningspass om det gör ont, börjar killa i halsen eller något annat känns direkt fel. Om man som jag dessutom är dagsformsstyrd blir känslan före, under och efter träningen extra viktig.

Igår när världen jobbade emot mig och jag tillslut saknade känsel i armar, händer och lår så valde jag att avbryta. Jag vek ner mig mot vädrets makter eftersom jag inte mådde bra längre. Jag tänkte ”Jag är en motionär. Om jag springer 18 eller 25 kilometer spelar knappast någon roll.”

Jag hade då överlevt tre massiva regnskurar varav den sista fick mig att söka skydd i ett skogsbryn. Sikten försvann och vattnet forsade fram på den väg där jag skulle springa. Trädens kronor stod tyvärr inte emot regnmassorna och jag frös så jag skakade. Nej, det var ingen sommarvärme ute direkt.

Sen stålsatte jag mig, sprang ut i det här och tog närmsta vägen hem till dusch och värme.

Det kändes inte värt.

Eller så var jag inte hård nog.

Förmodligen var det en kombination. Och en tacksamhet över de 18 kilometer jag faktiskt lyckades skramla ihop.

Hur skulle du ha gjort? Händer det att du avbryter träningspass?

På bilden hade jag precis uthärdat två skurar och allt var ännu frid och fröjd…

Måndag = riva av långpassplåstret…

Ja ni vet ju vid det här laget att långpass inte är min favoritgren. Därför är det bra när de sker på känsla, det vill säga att jag får sådan feeling att ingenting kan stoppa mig. Långpass hände i påskas om än med en dags framförhållning och långpass hände idag med betydligt mindre framförhållning. Jag hade ätit min gröt och tog på mig löparkläderna för en runda och då kom det över mig ”Idag ska jag springa 30K!”

Så jag gick ut på gatan, väntade otåligt in min TomTom och sen var det bara att tuta och köra….

När jag springer långpass springer jag alltid för fort (om vi ser till vad som rekommenderas) eftersom jag blir rastlös och uttråkad annars. När jag springer långpass finns det inget utrymme för sköna fikastopp. När jag springer långpass ska det vara långt, men helst över så fort som möjligt…

Å ena sidan borde jag kanske jobba på den där otåligheten och låta löpningen ta tid. Å andra sidan är ju tid inget jag har i överflöd direkt.

Så jag fortsätter nog att springa långpass som mig själv. På feeling och alldeles för fort. Sen får vi se hur långt det bär. Förmodligen så långt att det räcker…

Två träningspass om dagen håller stressen borta från magen!

Låter rubriken motsägelsefull? Det behöver den inte vara. Det kan vara svårt att få till sammanhållen tid för ett längre distanspass eller långpass vilken dag i veckan som helst. Det kan vara betydligt enklare att dela upp träningspasset på två.

Jag har tidigare tipsat mig gul och blå om back to back-löpning. Jag nyttjade nämligen back to back till max under en period av livet då jag jobbade fem kilometer från hemmet. Sprang 5-7 kilometer på morgonen till jobbet och gjorde detsamma på vägen hem. Distanspassen under veckan blev därmed transport längs en sträcka jag annars hade åkt buss. Mängden löpning ökande utan att ta tid från något annat och träningseffekten blev jättebra!

Varför jag skriver om det här nu? För att tremilaren i lördags har gett mig feeling för att springa långt igen! Och jag skrev ju redan i fredags att jag är sugen på en långdistansutmaning i slutet av sommaren. Vad är ännu oklart. Hittar jag ingen som passar, skapar jag en egen jättelång utmaning i storslagen natur.

Jag har dock väldigt sällan flera timmar i sträck att träna på och det kommer inte att ändras den närmsta tiden. Att dela upp löparkalset i två delar kan vara lösningen. Eller det är lösningen.

To be continued…

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

Helgträningen är svårast att få till

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva rubriken ovan…

Fast när morgonträning inte funkar något vidare med våra rutiner just nu (välkommen till småbarnsfamiljen…) så är det lätt att helgdagarna bara rinner iväg. Nej jag sitter inte i soffan, pillar navel och väntar ut tiden direkt. Det är helt enkelt allt det där andra, som jag faktiskt prioriterar högre, som går före 🙂 På vardagarna är det betydligt enklare eftersom jag vet exakt när mitt eventuella träningsfönster finns under dagen. Då är det bara att göra. Eller ta en vilodag.

Ibland tänker jag tillbaka på den där tiden då jag var ung och stack ut sprang tre eller fem mil på lördag förmiddag för att jag hade lust. Haha… Ett sådant äventyr skulle kräva minst två veckors planering nu. Allt har sin tid brukar folk säga. Jag vill lägga till ”Fast allt kan, mer eller mindre, komma tillbaka!” 

För det har börjat växa sig en längtan olidligt stark i min kropp. En längtan efter att vara ute i skogen i flera timmar med löparryggsäcken fylld med vätska och energi. Jag tänker mig till exempel marathondistansen mellan Skatås och Hindås, där jag sprang Skogsmaran 2014.

Kroppen och skallen är redo för att tassa en mara över stock och sten. Och jag blir snart galen av längtan! Det är dags att börja planera…

Kom och ta mig skogen! menmia-skogen-hälsingland

Löpkurs blev krabbkurs och så vidare…

Sent på fredag kväll får jag reda på att löpkursen jag skulle lägga min tid på under helgen har blivit framflyttad på grund av sjukdom. Det tar mig ungefär två sekunder att planera om. Under de två sekunderna hinner jag dessutom skicka ett krya-på-mail till den krasslige.

Susar iväg ett sms till Ola som är på Kent-konsert ”Kursen inställd. Vi drar till havet imorgon!” Jag tror han blir lite lättad. Det blir liksom en mer avkopplande helg om man är två vuxna på en spädis och en treochetthalvtåring…

Så istället för löpkurs med utmanade praktiska övningar för löparkroppen och klurig teori för hjärnan utmanar jag mig med följande:

– Ett IKEA-besök med hela knasiga familjen. Vi har kundvagnen full med barn, så vi kan inte handla så mycket. Jag kan framstå som ganska stark, men på IKEA blir jag alltid trött och svag och får ont i ryggen.

– Ett havsnära och böljande långpass på 1.30. Jag kör en favorit i repris och springer mot tacos och rödvin. Efter långpasset känner jag mig helt oberörd \o/ Det är dags att lägga på tid och kanske även öka tempot.

– Mäter och fixar med sambon för framtida uppsättning av rullgardiner. Han tycker att jag är helt värdelös. Jag tycker att han överdriver. Det blir cat fight där en stund… *mjau*

– Lite senare står jag vid sidan om och ser på när Ola stoppar ner tre levande krabbor i kokande vatten och dill. Tycker den ene sträcker sina klor emot mig och jag fäller en tår.

– Dagen efter glömmer jag bort tårarna och äter krabba till lunch. Det är inte helt enkelt för någon som är uppvuxen på östkusten där allt djurliv i havet har dött på grund av miljögifter. Jag har noll skaldjursvana! Till slut får Ola plocka ut det som är ätbart åt mig. Det smakar gott och speciellt.

– Kommer hem till stan och får till en sen kvällsjogg i Göteborg city medan Ola nattar båda barnen. Bra deal…

Keep on shining liksom…

Tankar före, under och efter ett långpass

Före: Jamen 1 timme och 30 minuter ska jag väl fixa att springa. Vänta nu… Hur länge sen var det egentligen jag sprang ett långpass? *tänker efter* Ett år är det. Ska jag fega ur? Nej. Jag ställer in ett tidsmål på klockan och skiter i tempo och distans. Men har jag verkligen 1.30 på mig när Ola kommer hem från jobbet? Vilket dessutom är min typ sämsta spring- och energitid… Jo, det borde funka om jag är så där typiskt föräldraledig och förbereder middagen under dagen, så han får chans att hänga med kidsen utan att stå i köket. Jag får bita ihop och bara göra. Idag är min chans. Jag springer upp till Skatås, det var så länge sedan jag var där.

Under: Varför valde jag att springa upp till Skatås? Det är bara uppför precis hela tiden. Nu blev jag bajsnödig också. Fan…men en riktigt kvinna reder sig. Det går ju inte fort precis. JAG ÄR UTTRÅKAD! Inte pallar jag att öka tempot heller, benen är fortfarande helt stolpiga efter intervallerna i lördags. *kollar på klockan* Hm, det är 45 procent kvar av passet. Ska jag skita i allt och springa hem direkt? Nej jag tar några backjävlar till, sen springer jag hem och cirklar lite i stan. Undrar om den där torsken jag har förberett blir god och visst har vi chips i skafferiet? Ja chips vill jag ha sen. Okej, sluta tänk på chips – var här och nu. Du springer långpass för fan. Som du har längtat efter det här! Sådärja, nu är jag klar. Det var väl inte så farligt…

Efter: Tänker på mat och chips. Äter mat och chips. Bollar bebismatning, tandborstning och blöjinköp. Tänker att det är bra att man faktiskt kan kombinera allt det där som man gillar.

Imorgon blir det löpvila… Foto: ballabarn.semenmia-langpass-efter-graviditet

December med julträning jag minns!

Idag säger vi ”Hej december!” och jag letar febrilt i mina gömmor efter julträning, och framför allt julaftonsträningspass, jag minns. Att flera av minnena innefattar snö, min lillebror Markus och Ola är inte så konstigt eftersom vi alltid spenderar julafton i Hälsingland.

Förra årets julafton blev det ett låååångt snöpulslångpass till  skogs, då jag och Ola hjälpte lillebror att plocka in orienteringskontroller. Inte en dag för tidigt 🙂
menmia-långpasss-julafton
Julafton 2013 var faktiskt ganska snöfri och lillebror fixade en orienteringsbana, ett så kallat ”Jullöp” till oss. Till skogs var det dock snö och vi fick pulsa en hel del till slut.
wpid-2013-12-24-12.49.42.jpgNär jag vaknade på julaftonsmorgonen 2012 var jag inte löpduglig, men åkte ett par mil längdskidor. Den där kalaskulan alltså, vill liksom hänga upp den i julgranen.
wpid-Mia-gravid.jpg
Julafton 2011 var vi också ute och orienterade (och gjorde snöänglar). Djupsnö och på gröna kartan – en perfekt utmaning innan julbord och julklappsöppning!
wpid-2011-12-24-10.52.44.jpg

Och grande finale! Ett av de vackraste vinterpass jag sprungit. Jag tror det var Olas och min första jul tillsammans 2008. Jag var väldigt stolt när vi sprang över tjärnen och jag fick visa upp mitt Hälsingland för min nya kärlek. 
menmia-julträning

YES! Jag har julfeeling och längtar massor till årets julaftonsträning i synnerhet och massor med ledig tid att spendera som jag vill i allmänhet. Vad tränar du i jul?