Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Två träningspass om dagen håller stressen borta från magen!

Låter rubriken motsägelsefull? Det behöver den inte vara. Det kan vara svårt att få till sammanhållen tid för ett längre distanspass eller långpass vilken dag i veckan som helst. Det kan vara betydligt enklare att dela upp träningspasset på två.

Jag har tidigare tipsat mig gul och blå om back to back-löpning. Jag nyttjade nämligen back to back till max under en period av livet då jag jobbade fem kilometer från hemmet. Sprang 5-7 kilometer på morgonen till jobbet och gjorde detsamma på vägen hem. Distanspassen under veckan blev därmed transport längs en sträcka jag annars hade åkt buss. Mängden löpning ökande utan att ta tid från något annat och träningseffekten blev jättebra!

Varför jag skriver om det här nu? För att tremilaren i lördags har gett mig feeling för att springa långt igen! Och jag skrev ju redan i fredags att jag är sugen på en långdistansutmaning i slutet av sommaren. Vad är ännu oklart. Hittar jag ingen som passar, skapar jag en egen jättelång utmaning i storslagen natur.

Jag har dock väldigt sällan flera timmar i sträck att träna på och det kommer inte att ändras den närmsta tiden. Att dela upp löparkalset i två delar kan vara lösningen. Eller det är lösningen.

To be continued…

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

Helgträningen är svårast att få till

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva rubriken ovan…

Fast när morgonträning inte funkar något vidare med våra rutiner just nu (välkommen till småbarnsfamiljen…) så är det lätt att helgdagarna bara rinner iväg. Nej jag sitter inte i soffan, pillar navel och väntar ut tiden direkt. Det är helt enkelt allt det där andra, som jag faktiskt prioriterar högre, som går före 🙂 På vardagarna är det betydligt enklare eftersom jag vet exakt när mitt eventuella träningsfönster finns under dagen. Då är det bara att göra. Eller ta en vilodag.

Ibland tänker jag tillbaka på den där tiden då jag var ung och stack ut sprang tre eller fem mil på lördag förmiddag för att jag hade lust. Haha… Ett sådant äventyr skulle kräva minst två veckors planering nu. Allt har sin tid brukar folk säga. Jag vill lägga till ”Fast allt kan, mer eller mindre, komma tillbaka!” 

För det har börjat växa sig en längtan olidligt stark i min kropp. En längtan efter att vara ute i skogen i flera timmar med löparryggsäcken fylld med vätska och energi. Jag tänker mig till exempel marathondistansen mellan Skatås och Hindås, där jag sprang Skogsmaran 2014.

Kroppen och skallen är redo för att tassa en mara över stock och sten. Och jag blir snart galen av längtan! Det är dags att börja planera…

Kom och ta mig skogen! menmia-skogen-hälsingland

Löpkurs blev krabbkurs och så vidare…

Sent på fredag kväll får jag reda på att löpkursen jag skulle lägga min tid på under helgen har blivit framflyttad på grund av sjukdom. Det tar mig ungefär två sekunder att planera om. Under de två sekunderna hinner jag dessutom skicka ett krya-på-mail till den krasslige.

Susar iväg ett sms till Ola som är på Kent-konsert ”Kursen inställd. Vi drar till havet imorgon!” Jag tror han blir lite lättad. Det blir liksom en mer avkopplande helg om man är två vuxna på en spädis och en treochetthalvtåring…

Så istället för löpkurs med utmanade praktiska övningar för löparkroppen och klurig teori för hjärnan utmanar jag mig med följande:

– Ett IKEA-besök med hela knasiga familjen. Vi har kundvagnen full med barn, så vi kan inte handla så mycket. Jag kan framstå som ganska stark, men på IKEA blir jag alltid trött och svag och får ont i ryggen.

– Ett havsnära och böljande långpass på 1.30. Jag kör en favorit i repris och springer mot tacos och rödvin. Efter långpasset känner jag mig helt oberörd \o/ Det är dags att lägga på tid och kanske även öka tempot.

– Mäter och fixar med sambon för framtida uppsättning av rullgardiner. Han tycker att jag är helt värdelös. Jag tycker att han överdriver. Det blir cat fight där en stund… *mjau*

– Lite senare står jag vid sidan om och ser på när Ola stoppar ner tre levande krabbor i kokande vatten och dill. Tycker den ene sträcker sina klor emot mig och jag fäller en tår.

– Dagen efter glömmer jag bort tårarna och äter krabba till lunch. Det är inte helt enkelt för någon som är uppvuxen på östkusten där allt djurliv i havet har dött på grund av miljögifter. Jag har noll skaldjursvana! Till slut får Ola plocka ut det som är ätbart åt mig. Det smakar gott och speciellt.

– Kommer hem till stan och får till en sen kvällsjogg i Göteborg city medan Ola nattar båda barnen. Bra deal…

Keep on shining liksom…

Tankar före, under och efter ett långpass

Före: Jamen 1 timme och 30 minuter ska jag väl fixa att springa. Vänta nu… Hur länge sen var det egentligen jag sprang ett långpass? *tänker efter* Ett år är det. Ska jag fega ur? Nej. Jag ställer in ett tidsmål på klockan och skiter i tempo och distans. Men har jag verkligen 1.30 på mig när Ola kommer hem från jobbet? Vilket dessutom är min typ sämsta spring- och energitid… Jo, det borde funka om jag är så där typiskt föräldraledig och förbereder middagen under dagen, så han får chans att hänga med kidsen utan att stå i köket. Jag får bita ihop och bara göra. Idag är min chans. Jag springer upp till Skatås, det var så länge sedan jag var där.

Under: Varför valde jag att springa upp till Skatås? Det är bara uppför precis hela tiden. Nu blev jag bajsnödig också. Fan…men en riktigt kvinna reder sig. Det går ju inte fort precis. JAG ÄR UTTRÅKAD! Inte pallar jag att öka tempot heller, benen är fortfarande helt stolpiga efter intervallerna i lördags. *kollar på klockan* Hm, det är 45 procent kvar av passet. Ska jag skita i allt och springa hem direkt? Nej jag tar några backjävlar till, sen springer jag hem och cirklar lite i stan. Undrar om den där torsken jag har förberett blir god och visst har vi chips i skafferiet? Ja chips vill jag ha sen. Okej, sluta tänk på chips – var här och nu. Du springer långpass för fan. Som du har längtat efter det här! Sådärja, nu är jag klar. Det var väl inte så farligt…

Efter: Tänker på mat och chips. Äter mat och chips. Bollar bebismatning, tandborstning och blöjinköp. Tänker att det är bra att man faktiskt kan kombinera allt det där som man gillar.

Imorgon blir det löpvila… Foto: ballabarn.semenmia-langpass-efter-graviditet

December med julträning jag minns!

Idag säger vi ”Hej december!” och jag letar febrilt i mina gömmor efter julträning, och framför allt julaftonsträningspass, jag minns. Att flera av minnena innefattar snö, min lillebror Markus och Ola är inte så konstigt eftersom vi alltid spenderar julafton i Hälsingland.

Förra årets julafton blev det ett låååångt snöpulslångpass till  skogs, då jag och Ola hjälpte lillebror att plocka in orienteringskontroller. Inte en dag för tidigt 🙂
menmia-långpasss-julafton
Julafton 2013 var faktiskt ganska snöfri och lillebror fixade en orienteringsbana, ett så kallat ”Jullöp” till oss. Till skogs var det dock snö och vi fick pulsa en hel del till slut.
wpid-2013-12-24-12.49.42.jpgNär jag vaknade på julaftonsmorgonen 2012 var jag inte löpduglig, men åkte ett par mil längdskidor. Den där kalaskulan alltså, vill liksom hänga upp den i julgranen.
wpid-Mia-gravid.jpg
Julafton 2011 var vi också ute och orienterade (och gjorde snöänglar). Djupsnö och på gröna kartan – en perfekt utmaning innan julbord och julklappsöppning!
wpid-2011-12-24-10.52.44.jpg

Och grande finale! Ett av de vackraste vinterpass jag sprungit. Jag tror det var Olas och min första jul tillsammans 2008. Jag var väldigt stolt när vi sprang över tjärnen och jag fick visa upp mitt Hälsingland för min nya kärlek. 
menmia-julträning

YES! Jag har julfeeling och längtar massor till årets julaftonsträning i synnerhet och massor med ledig tid att spendera som jag vill i allmänhet. Vad tränar du i jul?

Tips på ett roligare långpass

Problemet med mig och långpass är att jag tycker det är ganska trist att vara ute och harva på i lugn fart. Speciellt om jag ska springa själv. Jag blir inte stimulerad trots att jag vet att lugna pass är bra för mig. För att undvika tristess piffade jag till morgonens långpass med fart. Det är sånt en kan roa sig med, kanske inte alla långpass, men någon gång då och då.

Ta gärna efter om du vill ha en rolig utmaning. Eller du behöver faktiskt inte ta efter. Det är bättre att du skapar dig ett eget långpass som passar dig i distans och tid.

19 kilometer långpasskul:
Uppvärmning: 5 km
Intervall: 2 km
Lugn jogg: 1 km
Intervall: 2 km
Lugn jogg: 2 km
Intervall: 1 km
Lugn jogg: 1 km
Intervall: 1 km
Nerjogg: 4 km

Jag körde mina inbakade intervaller lite snabbare än den fart jag önskar hålla på en halvmara någon gång i framtiden. Inget max alltså (det gjorde jag ju igår under mina fyraminutare), snarare flåsigt men kontrollerat.

Passet hade jag lagt in i löparklockan och jag fick därmed en gnutta stimulans och sällskap av att låta klockan berätta för mig vad jag skulle göra.

Använder helt ogenerat en gammal bild, ty när en springer långpass med inbakade intervaller finns ingen tid för fotografering… menmia-långpass

Få till det där långpasset

1. Gå upp i ottan. Personligen älskar jag att låta en av helgmornarna bli bara min. I morse ringde klockan återigen 05.30. Jag drack några koppar kaffe och startade långpasset strax efter 06.00.
2. Skippa frukosten. Alltså jag uppmanar inte någon att  inte äta. Ta istället med en lättare frukost i jackfickan eller löparryggan. Ibland behövs käket, ibland inte. Det beror också på vilken distans du ska springa såklart. Jag vet med mig att distanser upp till två mil funkar utan frulle, men har alltid med mig något ändå – just in case. Jag tar med mig det som finns i skåpen. Gör det inte så svårt för dig själv. En macka, nötter och russin, en energibar eller något helt annat. Det mesta funkar.
3. Sänk kraven på distans. Du behöver liksom inte springa jäääääättemånga kilometer varje gång. Om jag startar långpasset klockan sex brukar jag lova familjen att vara tillbaka senast åtta.
4. Välj din favoritrunda. Just nu är det magiskt ute i naturen. Jag lämnar oftast innerstan och springer till Skatås. Vilken stig jag väljer där är olika. Idag blev det milspåret.
5. Tänk på din målbild. Jag har själv inga direkta långdistansmål och har inget lopp inplanerat, men att veta att jag kan anmäla mig till ett Marathon eller en ultra vilken dag som helst och fixa det är en fin känsla att ha med sig.
6. Se till att ha ordentligt med frukostmat redo när du kommer hem. Du kommer garanterat att vara sugen på din favoritfrukost. Havregrynsgröt, ett par ägg och några bitar choklad till kaffet slank ner i min buk efter avslutat långpass i morse.
7. Njut av att du fortfarande har hela dagen framför dig! Det är ett mål i sig.

Dimslöjor över vattnet. Väl värda att masa sig ur sängen för.
menmia-ottan

Två kvinnor och 30 kilometer löpning

Idag var dagen då Helena sprang sitt första pass på 30 kilometer. Jag är så himla glad att jag fick vara med. Trots att jag kände att jag hade ett visst ansvar för att projektet skulle gå vägen var jag aldrig orolig. I rätt fart, med en stor portion lyhördhet och gott snacks i löparryggsäcken är det inte särskilt svårt att ge en människa de bästa förutsättningarna för att nå nya höjder. Eller i detta fall en ny distans.

Eftersom Helena har bättre koll på Stockholm hade hon fixat fram banan. Vi startade i Solna, sprang runt Hagaparken, tog Karlavägen till Strandvägen och siktade på Kungsträdgården, där vi såklart njöt av alla blomster i några minuter. Vi rev av Söder mälarstrand, Västerbron, rundade Kungsholmen och sedan började vägen tillbaka mot Solna.

Upplägget var att pausa cirka var sjunde kilometer, vilket jag betraktade som bra till och med 21 kilometer. Under vår korta fikapaus med Pringles och choklad och utsikt över Västerbron såg jag tendenser till en dipp. Där och då bestämde jag att de sista nio kilometerna skulle delas upp i tre 3-kilometersblock med korta gångpauser. Ett upplägg som visade sig funka alldeles utmärkt.

Hon fixade det!

Att guida henne in mot mål genom att visualisera målgången på Stockholm Marathon var helt magiskt. ”Nu är du inne på Stadion Helena. Du har 200 meter kvar till du nått ditt stora mål!” Att vi lyckades fastna vid ett rödljus när det var 100 meter kvar kändes dock lite ”‘MEN VA FAN!”. Haha.. Jaja.

Det finns inga gränser för den här kvinnan, som jag har förmånen att hjälpa framåt i löparkarriären. Jag är helt säker på att Stockholm Marathon inte blir något problem för henne så länge hon håller sig frisk och hel.

Två kraftpaket efter målgång.
menmia-löpcoach-30K
Fikapaus med utsikt över Västerbron som vi nyss har sprungit över.
menmia-västerbron
Dagens stora hjältinna!
menmia-löpcoach-Helena

Fånga söndagen

Låt söndagen komma till dig som vore den ett vacker fotografi. Jag tror att det står någonstans att söndagen ska vara vilodagen. Fast ni vet väl att en aldrig ska göra  som andra säger?

Min klocka ringde 05.30 i morse. En halvtimme senare startade jag dagens ”korta” långpass. Innan klockan ens hade blivit kvart i åtta var jag färdig med 18 softa, fantastiskt vackra och välgörande kilometer. Det milda och lätt disiga morgonljuset förvandlades efter en stund till soldränkta sjöar och solkyssta trädtoppar.

Där och då kände jag verkligen att jag hade fångat söndagen, men bästa känslan var ändå den att hela dagen fortfarande låg framför mig.

Livskvalitet. Oh ja!

Morgonstund har solguld att bjuda på. I alla fall vissa dagar…menmia-fånga-söndagen