Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Natten då den softa inställningen till Lidingöloppet försvann…

Vaknade kallsvettig vid 04:40. Allt det där som har känts så enkelt och självklart kändes helt plötsligt svårt och oövervinnerligt. Jag trodde att jag hade förlikat mig med en massa saker. Till exempel att kroppen knappt klarat 15 kilometer de senaste veckorna utan att hamna i nöd. Jag trodde också att jag tyckte att det var helt okej att jag inte kört någon back- eller fartträning ”som alla andra”. I natt tyckte jag inte alls så. Tvärtom. Jag blev förbannad på mig själv. Varför har du inte förberett dig din lilla idiot?! Där och då glömde jag bort att jag faktiskt gjort så gott jag kunnat. Jag glömde bort veckorna med total energi- och järnbrist, rövontet och att jag fortfarande återhämtar mig varje dag. Jag kan verkligen inte göra mer. Och därefter kvävde jag alla prestationsinriktade hjärnspöken med kudden.

Att det ska vara så svårt ibland, när allting egentligen är så jävla enkelt. Den ena foten framför den andra i tre mil. Det får ta den tid det tar, men inte för lång tid för då blir jag rastlös och tröttnar. Piece of cake.

Gick i alla fall upp i ottan. Morgonjoggade och sprang bort mina frustrationer i sex kilometer. Har aldrig tagit ett löpsteg dagen innan ett lopp förut, men är det någon gång det är läge att testa nytt så är det nu. Morgonlöpningen var klockfri, precis som Lidingöloppet kommer att bli. Den här gången är det kroppen som bestämmer. Jag vet att jag kan pressa den sjukt mycket och klockan på armen triggar igång det beteendet. Därför får min käre Garmin stanna hemma. Istället funderar jag på att ikläda mig strassarmband så jag har något vackert att titta på när det invanda spana-ner-på-armen-beteendet sätter in. För det kommer det att göra.

Lycka till alla lidingöloppslöpare! Jag hoppas få träffa några av er i vimlet. Ingenting känns dåligt längre. Det känns bara bra, kul och motiverande att ta sig an tre mil med en kropp som längtar paus och säsongsvila så att det nästan gör ont. Snart är jag där!

Men att slippa den här typen av asfaltsträckor glädjer mig mycket! 🙂

 

Lidingölopp jag minns

Jag har bara sprungit Lidingöloppet tre gånger, så därför minns jag alla som om de ägde rum igår.

Lidingöloppet 2009 – 2.52.39

Tränade löpning, men inte så mycket och ofta. Anmälde mig till Lidingöloppet under våren, vilket kändes som en JÄTTEUTMANING, bara för att få kroppen att träna överhuvudtaget under sommaren. Startade och sprang in i väggen efter fem kilometer trots att jag tog det lugnt. Det sa bara pang! Resten är som en vidrig dimma. Jag slet, det gjorde ont precis överallt och energin var som bortblåst i 25 kilometer. Tror inte att jag var i SÅ dålig form egentligen. Någonting var helt enkelt fel. När jag kom i mål bestämde jag mig för att ALDRIG springa igen. Den inställningen höll i sig i två månader ungefär. Sen var det kört.

Lidingöloppet 2010 – 2.35.47

Hade blivit lite mer seriös och målmedveten under våren och sommaren, men ännu inte en sådan som sprang långpass. Oftast slutade mina träningspass på exakt 13 kilometer och jag var mer eller mindre besatt av den siffran. Startade mitt andra Lidingölopp med starka minnen från föregående år, genomförde, kom i mål och fattade ingenting. Hade JAG verkligen sprungit till mig en silvermedalj? Ja, det hade jag banne mig. Och kroppen var dessuotm pigg och fräsch efteråt.

Lidingöloppet 2011 – 2.28.50
Det jag trodde skulle bli ett katastroflopp blev mitt första Lidingölopp under 2.30. Var ett ras under veckan på grund av en alldeles för hög arbetsbelastning. Grät kvällen innan och kände att jag verkligen inte skulle orka. Bet ihop och ställde mig på den där startlinjen till slut. Av någon anledning hade jag hamnat i startgrupp sex, vilket var helt fel i förhållande till den kapacitet mina ben skulle visa sig ha. Sprang som en idiot, fastnade, gasade på, och fastnade igen. Kan ha varit mitt mest ryckiga lopp någonsin. Så fort jag fick lite flyt så tog det stopp i folkmassorna. Garvade dock hela sista kilometern in mot mål, sträckte armarna i skyn och kände mig som en världsmästare. Ja, inte var jag dödstrött i alla fall. Sköööön känsla och allt under kontroll.

Lidingöloppet 2012 – ???

Allt är annorlunda, men jag är densamma. Det har faktiskt aldrig varit så här spännande att springa tre mil. Jag längtar sjuk mycket till utmaningen som ligger framför mig på lördag.

Fast allvarligt. Det är kanske Lidingöloppet 2013 som är det allra viktigaste. Jag hälsar er redan nu välkomna tillbaka 🙂image

Uppladdning: Vad blir det för lunch idag?

Kändes dumt att ändra på ett väl beprövat koncept så här dan före dan före lopparedan 🙂

Lunch: Grekisk sallad med mycket olivolja och kanske lite mer fokus på pastan än det grekiska. Har även lagt till pumpakärnor. Gurkan skiter jag helt i eftersom den i princip bara består av vatten, vilket jag lika gärna kan dricka ur glas. Det är de matiga grejerna jag vill åt – fetaosten, oliverna och kolhydraterna!

Mycket bra. Mycket gott. Mycket mätt.

Tillägg: Gjorde lunchen lite hetare med X torkade aprikoser till efterrätt. Bara en halvtimme senare lade jag även till en skål med gräddglass och en espresso.

Vinnarlunch om du heter Mia Hellström!
image

Uppladdning inför Lidingöloppet

Ja det går faktiskt bra nu för gammelkroppen och de externa saker som kan påverka den. Förutom gårdagens mycket frustrerade morgonlöpning har jag denna vecka:

1. varit hemma hos Karin & Alexander som gödde mig med hamburgare, choklad och en hel del garv. Ett annat plus är att de bor på landsbygden utanför Uppsala city, vilket gav mig ett själsligt lugn och flera nära-naturen-upplevelser.
image
2. köpt de där väldigt nödvändiga rosa hårspännena, som gör min tävlingsoutfit komplett. För bara cirka 30 kronor kommer jag att glittra i regnet…
image

Nu är det några få viktiga steg kvar för att formen (utifrån rådande förutsättningar) ska bli perfekt. Ikväll väntar en AW på Plock med trevliga kollegor, där jag planerar att äta något smarrigt och dricka alkoholfria alternativ. Eventuellt springer jag en sväng efteråt.

Imorgon tvättar jag tävlingsoutfiten så att jag doftar äppelblom och äter en portion blodpudding för att maximera järnintaget.

Sen är vi typ där. På Lidingö. Och det verkar som att jag kommer att ha världens största och mest engagerade hejaklack. Det gör mig lite rörd och varm i hjärtat. Helt klart värt tre mil.

”Underbara människa!”

Jag hade kallat honom ”Underbara människa!” långt innan vi möttes på riktigt och jag hade tänkt detsamma om hans fru. Anledningen? Under Jubileumsmaran serverade dessa två mig hejarop, pepp och sportdryck när kroppen var tung och tårarna nära. Jag var på väg att ge upp. Då stod de där. Inte bara en gång utan både på vägen bort och på vägen hem. De var flera som hejade och jag hoppas få tacka dem personligen i framtiden. Jag var heller inte den enda som lyftes fram av dessa två. Via twitter har våra vägar mötts och via twitter (och nu även facebook) kommer vi att fortsätta kommunicera. MEN. Det blir inte riktigt på riktigt förrän det blir på riktigt. Ni vet när man kan kramas, ta på varandra och titta in i varandras ögon samtidigt som man konverserar.

Kvällen statade med öl och vin på SoHo och avslutades med käk på favoritindiern Zaika. Prima liv i Göteborg med andra ord.

Nu vet jag att ni sitter som på nålar. ”TRÄNINGEN DÅ MIA?! HUR LÄGGER DU UPP TRÄNINGEN SISTA HELGEN INFÖR LIDINGÖLOPPET?” Eh, igår skulle jag springa 17 kilometer backmys. Istället blevdet 14 kilometer hejkonbejkon på grund av tidsbrist. Jag kan därmed konstatera att jag är en av de lyckliga som kan skrika ut en häftig träningsplan på facebook och därefter skita i att genomföra den. TACK!

Och banne mig. Jag tror jag kommer att få slita precis lika mycket som under Jubileumsmaran, om inte lite mer. Det som inte dödar, det härdar. Jag ska i vanlig ordning göra mitt bästa. Och ju mer jag får slita för det, desto bättre smakar ölen efter loppet.

Daniel (@DRobertsson), Marie (@RobertssonMarie) och Ola.
Ola och jag (Foto: Daniel Robertsson)

Ni är så jäkla lätta asså…

Jag behövde bara skriva om lite naket igår samt publicera en dansvideo från sommaren 2009 och helt plötsligt så strömmade länkarna och kommentarerna in från alla håll och kanter.

Idag känner jag mig tvungen att hålla låg profil, det vill säga sätta på mig en mask och inta en avvaktande position. Det blir således inget naket alls. Jag har faktiskt andra kvaliteter också.

Jag förundras också över hur det här har blivit och dessutom benämns som en ”löparblogg” i vissa kretsar.

Därför tänkte jag slå på stort i eftermiddag och faktiskt skriva om min träning och ge mitt bidrag till löparsverige.

Varför tränar jag? Hur? Har jag en puls? Fuskade jag på Lidingöloppet? Är det så att min kostcirkel är begränsad till chips, hamburgare och bacon? Och så vidare…

I keep on hiding…

Nervös fallfrukt

Idag ska jag göra en grej som gör mig galet nervös. När jag är nervös blir jag trött, apatisk, otrevlig och helt oduglig som människa tills det verkligen gäller och blir skarpt läge. Då smäller det och jag blommar ut.

Just nu är det gäsp, snark och fallfrukt.

Att skriva i fullständiga meningar ter sig nästan helt omöjligt.

Jag har en konstig hatkärlek till det jag ska utsätta mig för. Lite som känslan inför ett lopp faktiskt. Jag hoppas verkligen att jag genomför den här dagen i Lidingöloppet-style.

Vinsten? Betydligt mer värdefull är en fejkad silvermedalj…

Igår small det också – avslutning och fyrverkerier på Liseberg.

En dag i en löpares liv

06:30 Vaknar likstel.

06:35 Rullar till framstupa sidoläge och tar mig därefter upp ur sängen för att ta en likstel promenad till toaletten.

07:00 Knepig och förvriden position i datorstol för jobb, blogg och annat.

09:00 Äter frukost och försöker stretcha.

09:30 Åter till knepig och förvriden position i datorstol.

12:00 Läbbig och misslyckad lunch.

12:30 Framstupa sidoläge i sängen.

12:40 Fosterställning *gny ynk ynk*, frossa och zzzzzzzzzzzzzzz…

13:00 Back at work.

15:00 Bullar och mjölk.

15:10 Trampar runt runt i lägenheten och funderar på jobbprojekt.

17:00 Fastnar framför gamla avsnitt av Lyxfällan och ser en person börja gråta när de säljer skotern.

18:00 Byter om till varma träningskläder.

18:15 Promenad och väldigt lätt jogg (maxpuls: 135). Det går helt okej även om det känns som om jag har två basketbollar på min kropp. Tyvärr inte i bysthöjd utan på röven.

19:15 Glömmer bort att stretcha och fastnar med sambo och fika framför TV:n.

20:00 Sätter mig på spikmattan. Det gör fördjävla ont och jag får tänka om.

22:00 Stapplar till sängen

Och idag är träningsvärken faktiskt…ÄNNU VÄRRE! GAH! Den enda stund på dagen som jag mådde helt okej igår var när jag blev varm, fick igång musklerna och joggade. Dock kan jag ju inte vara ute och jogga twentyfourseven. Nu får det här med grodhopp, utfall och hopp&skutt bli rutin – annars gör jag det aldrig mer! ALDRIG!

Det här känns ju jäkligt avlägset kan jag säga… Leendet och Lidingöloppet alltså.

Människor i min omgivning oroar sig…

De tror att jag har blivit besatt av löpning och bara bär träningskläder.

Att jag liksom har tappat kopplingen till det ”vanliga” livet.

Ni kan lugna ner er nu. Idag presenterar jag för första gången på mycket länge en outfitbild. Är precis på väg ut för att göra lite ärenden på stan.

Dagens outfit: Jeansleggings, långt svart linne, kofta med puffärm, trendigt okammad hockeyfrilla och silvermedalj.

Det är mycket fame just nu. BUT WHERE IS THE FORTUNE!?

Jag tog mig tid att titta på filmen från Lidingöloppet igår. Den som ligger uppe på Runners World.

I filmen, som är 21 minuter och 14 sekunder lång, får man följa med två löpare från start till mål. Hey vilka är ni och varför får ni vara med på film tänkte jag först, men sen ångrade jag mig. Det är en trevlig historia och det är dessutom roligt att uppleva loppet genom någon annan.

Jag förundras dock över vissa saker.

1. Hur sjutton klarar de av att äta så mycket? Det är kexchoklad, bullar, bananer och mystiska sportdrycker på löpande band.
2. Hur står de ut med fotografen? Nu menar jag inte fotografen som person. Han är säkert jättetrevlig och världens bästa människa. Utan jag menar själva grejen – att ha en kamera i ansiktet och någon som förväntar sig att man ska svara på tilltal.

Mycket imponerande.

MEN!
Filmen blir liksom inte riktigt intressant förrän efter 19.49 och sen fortsätter den att vara lite småintressant här och där under de sista skälvande minuterna.