Etikettarkiv: löparblogg

När Men Mia! gick i mål i Ursvik

Postat av
1

Två gånger till och med, men jag fick aldrig något pris.

Planen var den grönmarkerade milen, men mina lättklädda löparfötter klarade inte av terrängutmaningarna denna kväll. Stannade mitt på ett fält som förvandlats till en sjö, blev en mes och vände. Tittade ner på mina vita Nike lunarace, som tacksamt tittade tillbaka.

Istället blev det två varv på den gulmarkerade femman som var torr, fin och inte bjöd på några direkta utmaningar. Antar att det är längre ut i skogen det händer vad gäller kupering och mjölksyra.

Med transportlöpning totalt 15.6 km, ett väldigt långt distanspass på en vardag för att vara mig. Sjukt nöjd med det, men så är jag ju också väldigt nöjd hela tiden.

Ursvik gav mersmak och passade mina våta löpardrömmar perfekt. Ser fram emot att utforska varenda litet spår nästa gång jag har möjlighet.

Storslagen målgång båda varven. Armarna i skyn!
image

Äntligen en återhämtningsjogg!

Postat av
Svara

Eller snarare: Äntligen behov av återhämtning! Precis så kändes det igår, när jag gav mig ut och hade exakt 45 min till förfogande. Äntligen har jag alltså lyckats träna så pass hårt och mycket att jag är lite sliten. Det var inte igår. Någon gång i början av februari kanske? Stora framsteg i min egobubbla och framför allt en go och skön känsla i kroppen.

Att vara glad för det lilla. Det är jag ganska bra på. Jag tänker inte längre på fina träningspass jag missat och PB:n som runnit mig ur händerna denna vår. Jag tänker på när Mia fyller 34 år och gör en Evy Palm. Det är typ 19 månader kvar tills jag förväntas leverera… :)

En sjö. Samma sjö som jag rundade både i tisdags och igår.
image

Stockholm is nice to me

Postat av
Svara

Uppsala däremot är jag inte lika nöjd med den här veckan… Allvarligt. Men nä. Den storyn spar jag till ett annat forum. Ältar ihjäl mina vänner och sambo kanske?

Med anledning av tillfälligt stockholmsboende betyder livet än mindre tid på grund av daglig pendling. Dessutom bor jag hos min bästis, som jag alltid prioriterar före allt annat. Ska det tränas så måste det göras snabbt inom ett exakt tidsintervall. Det är ovant för mig som är en riktig lökare…

Igår hade jag lite drygt 40 minuter till förfogande. Efter en seg start var det bara till att lägga in östempo om det skulle bli nåt att hänga i julgranen. Kryssade bland gäss, svanar, promenadfolk, joggare och fotbollslag. Det är trångt runt de där sjöarna i Solna/Sundbyberg(?). Men det var en fin och bra träningskväll trots trängsel. När jag kom hem var jag helt nöjd med passet och min egen insats. Flås!

Viktigast av allt… Jag hann med allt jag skulle där på kvällskvisten. Laga godmaten, äta den i trevligt sällskap och titta på när mitt älskade Brynäs fick pisk.

Hej vårkväll!
image

20K – ibland handlar löpning om att stå ut!

Postat av
2

Söndag i Skatås. Två varv på grusåttan och sen hem. Sol i ansiktet hela vägen. Glittrande vatten. Leende människor. Ni vet allt det där en motionslöpare gärna hyllar och uttrycker sin eufori kring i diverse blogginlägg.

Men.

Blåsor under fötterna, som jag inte riktigt vet när och varför de utvecklades. 12 kilometer av 20 med vätskefyllda luftballonger under fossingarna. Ben som trästockar. Borde ha passat på att slå ihjäl någon som jag inte gillar med dem.

Alltså. Jag läser gärna om och deltar indirekt i andra människors lätta och starka långpass, men det är definitivt inte min verklighet just nu.

Aj som fan alltså.

20K i 5.15-tempo och jag fick KÄMPA. Kan ändå glatt konstatera att jag gått från ruta tvåkommafem till trekommafem. Av tio rutor. Där att stå på ruta ett är sämst. Bra där!

Igår plåstrade jag om blodiga tår i Solna. Måndagsvila med pasta, rödvin och bästis. Klagar inte.

Idag däremot kan det hända stordåd i löparskorna. Utan skav och blod.

”Vila”
image

Sub46Mia dopad av färgångor

Postat av
Svara

Är det järn i limegrön färg för inomhusbruk? Någonting hände i alla fall med gammelkroppen igår efter en heldag med maskeringstejp, färgburkar och sammanlagt tre strykningar av en från början brun väv.

Vid 20.30 anlände vi Göteborg. Vid 21.00 startade jag passet och kryssade mellan festfolket. Lite drygt 46 minuter senare hade jag sprungit milen och joggade en kilometer för att smälta upplevelsen.

Att ligga och nöta i förra årets marathontempo (4.47) är inget jag impas av hos mig själv. Det var mot slutet av passet det hände. Klockade 8 km på nästan exakt 38 min och lade in en spurt, som kändes välkommen och bekväm. Det är de två sista kilometerna jag gillar. Sjukt roligt att trycka till i steget och få bra gensvar av gammelkroppen i fyraminuterstempo.

Definitivt har det hänt något väldigt bra i systemet den senaste veckan. Vila mycket, äta som en häst och stoppa i sig röda järnpiller är tydligen grejen. Fortsätter exakt så i några veckor till.

On my way…

Grönt är skönt.
image

Damn you dökött!

Postat av
Svara

Eller jag är lite förtjust i mitt dökött. Ni vet, ikväll gick jag totalt emot min egen välplanerade plan. 10K utan mening eller mål. Rasta dökött helt enkelt. Och nu kommer jag inte ens ihåg vad jag hade planerat egentligen.

Det bästa är att mitt dökött känns mycket piggare än på länge. Att hålla styrfart framåt är inte längre förenat med total utmattning och längtan efter att det ska ta slut. Tror till och med att jag log en liten stund ikväll efter att ha blivit utskälld av en långhårig tax. Sprang och tänkte att den påminde om mig. Liten. Ettrig. Konstant småilsk. Håriga öron. Oformlig och lång kropp. Bör helst vara kopplad för att inte bita små barn. Och så vidare.

Typ helt lika.

Well. Imorgon är en helt annan dag. Dags att säga god natt.

Men Mia! vilar…

Postat av
1

Hon idkar framstupa sidoläge i soffan. Tar ett glas rött för att ta upp järnet i maten på ett effektivt sätt. Snäser av sin älskling i telefonen ”Snälla! Nu måste jag få krascha i soffan!” Tittar på skräptv på TV3 till hon blir generad och högröd i ansiktet av botoxläppar, silikonpattar och fotomodellrumpor. Försöker vara intellektuell och läsa en bok, men somnar innan sida tre.

Dagen därpå släpar hon sig, efter många om och men, till jobbet i sakta mak.

She is resting her case.

Om bara några timmar hugger hon som en spottkobra och sprintar starkt uppför backarna vid Uppsala slott. Tror hon i alla fall.

Vila.

Jakten på de pigga benen fortsätter

Postat av
2

Idag i ett spöpissregnigt Göteborg, som hade kunnat skapa skandal av min vita löparjacka om jag inte hade haft något under. Kände att jag, trots skylande tischa och spårtbehå, ändå bjöd på bröstvårtschock utanför barnfamiljernas Universeum. Aja. ”Nothing to see here! Just a runner having to much fun… I am not pointing at your kids!”

Regn och vind gjorde valet enkelt. Tog mina joggande små bambispiror till skogsdungen bakom Liseberg med förhoppning om lä och torka. Jag fick lite mindre blåst och lera att halka runt i. I ”min” dunge hade jag dock lite extra kul och satsade allt i en kort backe typ sex gånger innan jag med vinden i ryggen sprang hem igen.

Snipp snapp snut, efter lite drygt 8K var denna fantastiska löparsaga helt slut.

Trevlig kväll på er vänner! Nu måste jag kvällsfika och pussas förstår ni.

Känner att det är läge att dölja överkroppen idag…

Terräng och backar till bambibenen

Postat av
1

Tänk att vi kan starta ett träningspass vid vår port mitt i centrala Göteborg och bara två kilometer bort finna mysiga stigar rakt ut i terrängen. Från korvmojen på Delsjövägen är det bara en ås till Delsjöarna. En ganska krävande transportsträcka, men guld för back- och terrängälskande ben. Som en muniutmaning innan den stora utmaningen börjar.

Delsjöarna runt är en given göteborgsfavorit. En slinga jag numera kan utan och innan, men som ändå lyckas lura mig ibland. ”Va! Fortsätter backjäveln? Brukar den inte sluta här?”

Jag fick sällskap en bit, men tog 14K i skogen helt själv. Kryssade dock mellan promenadfolk, vovvar och rövar som envisades att gå i bredd.

Totalt 18K. Det var galet vackert, backigt och mjukt under löparskorna nästan hela vägen runt.

Tack som fan för det!
image
image

Snabbhet!

Postat av
1

Ja just den varan har jag inte särskilt mycket av i kroppen just nu. Så fort pulsen har gått upp de senaste åtta veckorna har resten slagits ut och jag har känt mig sovtrött. På riktigt alltså. ZZZZZZ…

Det har lett till att jag blivit rädd för både puls och fart, eftersom det bokstavligt talat har fått mig att må dåligt som fan. Sånt jag mår dåligt av, typ dricka ren sprit och dra fingrarna över en griffeltavla, ja det struntar jag helt enkelt i att utsätta mig för. Ni fattar nu va?

Så idag. Sju kuperade landsvägskilometrar framför mig. Jag tog i från start. I sex av sju pallade jag att hålla fanan högt i 4.20-4.40-tempo. Det var bara den första och sista femhundringen som sket sig, men inte så mycket skit ändå.

Och det mesta var bra skit idag. Faktiskt. På riktigt.

Brunt läge. På ett bra sätt. Även om det är många veckor kvar till den gamla storformen.

Lägg ägg! Vad är den här bloggen för en jäkla hönsgård?image