Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Lördagstipset: Ut, spring och lek!

Låt din löprunda idag bli något den aldrig varit förut.

Jogga, njut och reflektera, rusha till nästa lyktstolpe/brevlåda/träd, stanna upp där det finns träning att göra. Wooohaaa – en bänk! Jag kliver upp och ner på den några gånger. Är noga med frånskjutet och låter röven jobba. Sen gör jag dips till det flimrar för ögonen. Springer vidare. Möts av en lång raksträcka, äger den och springer snabbare än någonsin. Där finns en stång att hänga i och en gräsplätt att göra armhävningar på. Det är flåsigt nu. Bäst att gå några steg. Startar motorn och tuffar först som en traktor. Förvandlas till en räserbil i en uppförsbacke. Gör djupa knäböj med upphopp när jag når backkrönet. Joggar hemåt med en skön känsla i kroppen.

Tänk, jag har snart varit ute i en hel välgörande timme. Utomhustid. Frisk luft. Hög puls och svett.

Löpning behöver inte vara det du tror att det är. Löpning är inte att samla kilometer eller springa intervaller med blodsmak. Löpningen är faktiskt helt fri och den är bara din.

Tänk lite som att du kör frigörande dans till din favoritmusk.

Have fun!

Löpning med ett försök till typ Poledance? Varför inte? Foto: ballabarn.se
menmia-ballabarn

Är löpning verkligen såhär kul?

Jag lade ut en ful bild på mig själv på Instagram (se nedan) och ställde frågan ”Är löpning verkligen såhär kul?”. Jo, jag fick faktiskt en hel del svar. Läs, njut och reflektera över dina egna anledningar till löpning. Om du orkar kan du väl dela med dig i en kommentar.

Ni förstår. Jag funderar själv väldigt mycket kring det här just nu och kommer att återkomma med mina anledningar i ett alldeles för långt blogginlägg.

Fredagspuss på er!

Vad mina instafriends skriver:

”Jag springer för att jag måste. Jag blir en bättre människa när jag springer!”

 ”Löpning är fantastiskt. Jag tömmer huvudet och laddar för nya utmaningar när jag springer.”

”Springer för att nå mina tidsmål 🙂 Blir visserligen en bättre pappa/make när jag tränar. Så två flugor i en smäll.”

”För att få egentid, balans i min tillvaro, stärka min rygg, för att bli glad och för att bli lite extra hungrig så maten smakar ännu bättre”

”Springer för att jag älskar det och mår bra utav det!”

”Joooo, det är nästan så kul! Jag springer för att det verkligen är så skönt, skulle springa mer om tid fanns och jag visste att kroppen skulle hålla”

”För att det är det bästa sättet att uppleva sin omgivning på!”

”För att det är mitt bästa sätt att hantera stressen i min tillvaro.”

”Bra för både kropp själ, stärkande och så himla roligt”

Många klokheter levererade. Nu är det din tur!

En glad jävel efter ett halvmarathon. menmia-löpning-kul

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Nuvarande drivkrafter för träning

Måste jag skriva om kilometertider och högt uppsatta mål? Måste jag överhuvudtaget ha ett mål? Visst, sånt är kul också ibland. Men nu ska ni få veta varför träningen är så bra för mig och varför jag aldrig kommer att sluta träna oavsett om kilometertiderna blir skitdåliga och musklerna krymper.

1. Jag tycker om att springa runt och titta på saker och folk. Det gör mig lugn.

Tänkte mycket på det tidigt igår morse när jag travade runt i löparskor i mitt Göteborg med syfte att springa till jobbet. Jag kopplade inte bort det som hände runtomkring. Jag tog in. Människorna som på  olika sätt  kämpade sig uppför Götaälvbron på väg någonstans. Vyerna över vattnet. Och så vidare.

2. Jag tycker om att umgås med andra människor. Det gör mig på bra humör.

Igår fick jag förmånen att träna en kollega och vän i vårt lite större och flådiga jobbgym, där jag annars sällan hänger. Vi varvade tuffa styrkecirklar med snack. Hon var grym. Jag var grym. Det var helt enkelt skitkul. Och nu är planerna nästan i land för att inom kort köra ett cirkelpass med fler deltagare.

3. Jag tycker om att vara helt själv. Jag behöver tid att tänka och landa. 

Lite motsägelsefullt till punkten ovan kanske, men båda världarna är lika viktiga. Träningen är den bästa stunden jag har för mig själv.

Gårdagens morgonvy. Bara att ta in och njuta.
menmia-lindholmen-eriksberg

No running magic but magic

Jag blir sällan euforisk i samband med träning just nu. Det är mer blaha blaha under tiden. Fast jag mår alltid bra och är nöjd efteråt såklart, vilket är en drivkraft stor nog.

Istället för att haka upp mig på brist på löpkänsla, schwung och fart i benen, vilket är något jag vant mig vid, hakar jag upp träningspassen på andra saker. Som igår till exempel. Skymningen och kvällsljuset smyckades av ett brakande åskväder. Himlen var så mörk och tung att det kändes som att den kröp närmre och närmre. Min snabbdistans (som inte var så jävla snabb i jämförelse med tidigare storhetstider) blev mäktig med hjälp av blixtar och dunder.

POWER!

En får helt enkelt hitta sina sätt och vägar för att alltid ha flaggan i topp.
menmia-göteborg

Panga in en måndagsdubbel

Helt plötsligt händer det. Det fanns en tid då två träningspass om dagen inte var något att höja på ögonbrynen över i mitt liv. Numera får det mig att känna mig tuff och lite galen. Och det är nog bra och precis som det ska vara i en motionärs liv.

Med ett krävande heltidsjobb och en familj som alltid kommer först har prioriteringarna förändrats nåt så jävulskt. Det ska helt enkelt ganska mycket till för att det ens ska vara möjligt att klämma in två pass på en och samma dag. Ofta är det ju pyssligt nog att få till ett 🙂

Men om en lurar med löparlöftet ner i gymmet strax före lunch och leker stark i drygt en halvtimme och sen sätter på sig löparskorna på fötterna på kvällskvisten när barnet har somnat – ja då går det. Eller det gick idag i alla fall. Jag kan inte göra det för ofta ty jag är i extremt stort behov av avkoppling och vila för att orka vara bra och alert på alla de plan där jag faktiskt verkar. En är ju väldigt mycket mer än en tränande människa liksom.

Förresten. Jag körde 15 x 1 min på bana med en minut vila mellan varje intervall ikväll. Sådana där enminutare som ser så harmlösa och fjuttiga ut på papperet, men som i princip tar död på en när en håller på. Rekommenderas starkt som sen kvällssysselsättning om du precis som jag gillar att tortera dig själv då och då.

På banan där jag springer finns inga direkta lampor utan bara lite ledljus här och där. Det gav extra edge till min måndagkväll.

Tack och godnatt!

Fight Cancer and Run

Det pirrar i magen. Jag är nu äntligen anmäld till loppet Fight Cancer and Run i Göteborg den 19 september. Ett flackt millopp i för mig väldigt kända kvarter, som eventuellt kan bjuda på lite motvind och medvind i sann göteborgsanda.

Den 19 september hoppas jag vara i betydligt bättre form än vad jag har varit den senaste tiden och är i just nu. Jag tänker jobba strategiskt och målmedvetet de närmsta veckorna. Ingen hets – lugnt och metodiskt är det som gäller.

Jag siktar inte på pers, utan letar mer efter en känsla. Ni vet, när en känner igen sina ben och sin kropp och allt känns harmoniskt både före, under och efter. Det är dit jag vill. Det är alltid sjukt jobbigt att maxa på ett millopp, men det kan ändå kännas olika. Nu vill jag ha det andra 🙂

Det skulle vara kul att träffa lite kändisar på plats. Kan inte du också springa Fight Cancer and Run i Göteborg? Du springer inte bara för dig själv. Överskottet går direkt till Jubileumsklinikens Cancerfond.

Läs mer och anmäl dig genast så kan vi kramas på plats!

Kramvänlig löpare. Missa inte chansen! 😉
menmia-fitspo-2

Öka träningen successivt

Det är dags att öka på träningen och jag ser fram emot det så himla mycket. Det spritter i benen och huvudet som har lessnat på lugna joggar och knappt någon styrketräning alls. Redan ikväll börjar jag lägga till istället för att ta bort grejer som jag gjort den senaste tiden för att spara kraft.

Jag börjar helt enkelt känna mig som mig själv. En sådan som återhämtar sig snabbt efter urladdningar och har energi på alla plan i livet. Jag är inte matt. Jag mår bra.

Kroppen har inte sprungit sedan Midnattsloppet i lördags och ska joggas igång såklart. I samband med det lägger jag in ett styrkepass med egen kroppsvikt någonstans på vägen. Det får vara lite planlöst. Det är okej. Huvudsaken är att jag gör det, tycker det är kul och att det blir en kär vana att styrketräna igen. I sinom tid ser jag fram emot att lyfta tungt på ett gym nära mig.

Det känns som om jag har gjort allt rätt och behandlat min kropp som den förtjänar. Därför vet jag att den kommer att svara bra och tillgodogöra sig träningen den närmsta tiden. Jag är faktiskt min bästa coach.

På onsdag vågar och vill jag ett riktigt intervallpass. Ni vet ett sånt där en gruvar sig för innan, hatälskar medan en genomför det och som gör en så himla stolt över sig själv efteråt. Den känslan.

Jag känner mig grym och stark! Midnattloppet i lördags var ett bra kvitto. menmia-mår-bra

Midnattsloppet och hoppet

Det är skymning och alla är klädda i blått. Stämningen är god och jag svär en löpared tillsammans med alla andra strax innan startögonblicket om att inte knuffas och sånt där. Jag skulle aldrig knuffa någon med flit, däremot är mitt mörkerseende något lurigt och det kommer jag på strax innan starten. Jag blir ju yr, illamående, snubblig och famlig i mörker. Fan också! Det mörknar….

Musiken är för hög för mina tantöron. Jag tänker på att jag brukar gå och lägga mig vid den här tiden. 21.40 är sent. PANG! Jag står långt fram och får en stabil start. Många rusar, men inte jag. Innan kilometer ett är klar har jag kommit ikapp och passerat många av dem. Tuffar på. Får lite mörkersvindel strax efter att vi rundat en upplyst löparbana och ger oss ut på knagglig grusväg. Jävla mörker alltså. Det borde jag ju ha tänkt på innan jag anmälde mig till Midnattsloppet…

Det är bökigt och trångt bitvis och jag passerar jättemånga löpare från tidigare startgrupper. Får tvärnita ibland och starta om maskinen. Tänker inte på tappade sekunder utan mer på kroppstackarn som får slita så förjävligt. Vi är dock betydligt bättre kompisar nu än under förra helgens race. I alla fall är det så det känns till kilometer sex. Sen krasch. Jag vet inte om det är åsynen av Masthuggskyrkan där uppe på toppen eller något annat som får mig att tappa drivet. Känslan av att trampa runt i skumgummi är tillbaka.

Jag klättrar uppåt i en evighet.  Det går långsamt och är brant. Vägrar titta på klockan och se ”milen på åtminstone 45 jävla minuter” försvinna. Återfår krafterna snabbt i nerförsbacken på andra sidan, men min framfart hindras av alla som vägrar hålla höger. Många går på autopliot nu, vilket inte är så konstigt eftersom de har sprungit uppför i en kilometer. Vem fan orkar tänka på att springa till höger då?

Tre kilometer kvar. Håll i nu Hellström! Tyvärr dör jag en gång till i en väldigt mycket mindre uppförsbacke. Jag vill byta sport, två kilometer känns som en oändlighet.

Går i mål på 44.42 och vill inte byta sport längre. Det är en bra tid just nu, speciellt med tanke på banan. Börjar genast planera för framtida millopp, som är platta och då jag har kroppen, farten, orken och jävlaranammat mig igen. Det här kommer att bli grymt ju! Och det är förhoppningsvis bara några veckor bort…

Sen blir det lite kaos och tumult på grund av helt andra grejer än min egen form och mitt eget lopp. Blir ledsen på ögat för andras skull. Springer på Ida i vimlet och blir glad. Tar mig till slut hem genom göteborgsnatten. Det var helt klart värt att utmana kropp och mörkerseende denna ljuvliga sommarkväll.

Min sambo har ett träningsprogram

Som jag har gjort åt honom. Det innebär att han just nu är en mycket seriösare löpare än vad jag är. Träningsprogrammet sträcker sig över sex veckor med tre pass per vecka och syftar till att lägga grund för hans snabbaste mil någonsin. Varannan vecka är tuff och varannan är riktigt soft. Utöver det kör han styrketräning på egen hand. Han är ju inte direkt någon svagis min kille.

Sambon har ingen egen löparklocka och får låna min ibland, till exempel när han ska springa intervaller. Nu är han inne på sin andra vecka i min regi, som är en tuff sådan. För några dagar sedan körde han 4 x 4 minuter med en väl tilltagen vila på tre minuter mellan varje intervall. Det var tydligen väldigt jobbigt. Som om jag inte redan visste det… Hihi.

Idag skrällde han något och piskade in fem kilometer snabbdistans på 19.43. Fast han är ju sån som löpare min karl, den där snabbheten mer eller mindre bara finns där oavsett om han tränar löpning eller inte.

Det är roligt att få styra och ställa med sin sambo och ladda klockan med pass en själv faktiskt slipper springa.

Sambons mål? Skadefri (därav väldigt lugna veckor och mycket återhämtning mellan tuffa pass samt löpstärkande övningar), glad (jag får till skillnad från i vanliga fall stryka honom lite medhårs), motiverad (visar galen glädje åt hans prestationer och mörkar det faktum att jag blir lite förbannad över att han redan är bättre än mig…;)) och så slutligen hans snabbaste officiella tid på milen någonsin.

Vi, eller…ehum…framför allt han är på mycket god väg!

After running glädje. Det är ju inte alla som springer 5K på 19.43 precis…
menmia-ola-snabbdistans