Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

No running magic but magic

Jag blir sällan euforisk i samband med träning just nu. Det är mer blaha blaha under tiden. Fast jag mår alltid bra och är nöjd efteråt såklart, vilket är en drivkraft stor nog.

Istället för att haka upp mig på brist på löpkänsla, schwung och fart i benen, vilket är något jag vant mig vid, hakar jag upp träningspassen på andra saker. Som igår till exempel. Skymningen och kvällsljuset smyckades av ett brakande åskväder. Himlen var så mörk och tung att det kändes som att den kröp närmre och närmre. Min snabbdistans (som inte var så jävla snabb i jämförelse med tidigare storhetstider) blev mäktig med hjälp av blixtar och dunder.

POWER!

En får helt enkelt hitta sina sätt och vägar för att alltid ha flaggan i topp.
menmia-göteborg

Panga in en måndagsdubbel

Helt plötsligt händer det. Det fanns en tid då två träningspass om dagen inte var något att höja på ögonbrynen över i mitt liv. Numera får det mig att känna mig tuff och lite galen. Och det är nog bra och precis som det ska vara i en motionärs liv.

Med ett krävande heltidsjobb och en familj som alltid kommer först har prioriteringarna förändrats nåt så jävulskt. Det ska helt enkelt ganska mycket till för att det ens ska vara möjligt att klämma in två pass på en och samma dag. Ofta är det ju pyssligt nog att få till ett 🙂

Men om en lurar med löparlöftet ner i gymmet strax före lunch och leker stark i drygt en halvtimme och sen sätter på sig löparskorna på fötterna på kvällskvisten när barnet har somnat – ja då går det. Eller det gick idag i alla fall. Jag kan inte göra det för ofta ty jag är i extremt stort behov av avkoppling och vila för att orka vara bra och alert på alla de plan där jag faktiskt verkar. En är ju väldigt mycket mer än en tränande människa liksom.

Förresten. Jag körde 15 x 1 min på bana med en minut vila mellan varje intervall ikväll. Sådana där enminutare som ser så harmlösa och fjuttiga ut på papperet, men som i princip tar död på en när en håller på. Rekommenderas starkt som sen kvällssysselsättning om du precis som jag gillar att tortera dig själv då och då.

På banan där jag springer finns inga direkta lampor utan bara lite ledljus här och där. Det gav extra edge till min måndagkväll.

Tack och godnatt!

Fight Cancer and Run

Det pirrar i magen. Jag är nu äntligen anmäld till loppet Fight Cancer and Run i Göteborg den 19 september. Ett flackt millopp i för mig väldigt kända kvarter, som eventuellt kan bjuda på lite motvind och medvind i sann göteborgsanda.

Den 19 september hoppas jag vara i betydligt bättre form än vad jag har varit den senaste tiden och är i just nu. Jag tänker jobba strategiskt och målmedvetet de närmsta veckorna. Ingen hets – lugnt och metodiskt är det som gäller.

Jag siktar inte på pers, utan letar mer efter en känsla. Ni vet, när en känner igen sina ben och sin kropp och allt känns harmoniskt både före, under och efter. Det är dit jag vill. Det är alltid sjukt jobbigt att maxa på ett millopp, men det kan ändå kännas olika. Nu vill jag ha det andra 🙂

Det skulle vara kul att träffa lite kändisar på plats. Kan inte du också springa Fight Cancer and Run i Göteborg? Du springer inte bara för dig själv. Överskottet går direkt till Jubileumsklinikens Cancerfond.

Läs mer och anmäl dig genast så kan vi kramas på plats!

Kramvänlig löpare. Missa inte chansen! 😉
menmia-fitspo-2

Öka träningen successivt

Det är dags att öka på träningen och jag ser fram emot det så himla mycket. Det spritter i benen och huvudet som har lessnat på lugna joggar och knappt någon styrketräning alls. Redan ikväll börjar jag lägga till istället för att ta bort grejer som jag gjort den senaste tiden för att spara kraft.

Jag börjar helt enkelt känna mig som mig själv. En sådan som återhämtar sig snabbt efter urladdningar och har energi på alla plan i livet. Jag är inte matt. Jag mår bra.

Kroppen har inte sprungit sedan Midnattsloppet i lördags och ska joggas igång såklart. I samband med det lägger jag in ett styrkepass med egen kroppsvikt någonstans på vägen. Det får vara lite planlöst. Det är okej. Huvudsaken är att jag gör det, tycker det är kul och att det blir en kär vana att styrketräna igen. I sinom tid ser jag fram emot att lyfta tungt på ett gym nära mig.

Det känns som om jag har gjort allt rätt och behandlat min kropp som den förtjänar. Därför vet jag att den kommer att svara bra och tillgodogöra sig träningen den närmsta tiden. Jag är faktiskt min bästa coach.

På onsdag vågar och vill jag ett riktigt intervallpass. Ni vet ett sånt där en gruvar sig för innan, hatälskar medan en genomför det och som gör en så himla stolt över sig själv efteråt. Den känslan.

Jag känner mig grym och stark! Midnattloppet i lördags var ett bra kvitto. menmia-mår-bra

Midnattsloppet och hoppet

Det är skymning och alla är klädda i blått. Stämningen är god och jag svär en löpared tillsammans med alla andra strax innan startögonblicket om att inte knuffas och sånt där. Jag skulle aldrig knuffa någon med flit, däremot är mitt mörkerseende något lurigt och det kommer jag på strax innan starten. Jag blir ju yr, illamående, snubblig och famlig i mörker. Fan också! Det mörknar….

Musiken är för hög för mina tantöron. Jag tänker på att jag brukar gå och lägga mig vid den här tiden. 21.40 är sent. PANG! Jag står långt fram och får en stabil start. Många rusar, men inte jag. Innan kilometer ett är klar har jag kommit ikapp och passerat många av dem. Tuffar på. Får lite mörkersvindel strax efter att vi rundat en upplyst löparbana och ger oss ut på knagglig grusväg. Jävla mörker alltså. Det borde jag ju ha tänkt på innan jag anmälde mig till Midnattsloppet…

Det är bökigt och trångt bitvis och jag passerar jättemånga löpare från tidigare startgrupper. Får tvärnita ibland och starta om maskinen. Tänker inte på tappade sekunder utan mer på kroppstackarn som får slita så förjävligt. Vi är dock betydligt bättre kompisar nu än under förra helgens race. I alla fall är det så det känns till kilometer sex. Sen krasch. Jag vet inte om det är åsynen av Masthuggskyrkan där uppe på toppen eller något annat som får mig att tappa drivet. Känslan av att trampa runt i skumgummi är tillbaka.

Jag klättrar uppåt i en evighet.  Det går långsamt och är brant. Vägrar titta på klockan och se ”milen på åtminstone 45 jävla minuter” försvinna. Återfår krafterna snabbt i nerförsbacken på andra sidan, men min framfart hindras av alla som vägrar hålla höger. Många går på autopliot nu, vilket inte är så konstigt eftersom de har sprungit uppför i en kilometer. Vem fan orkar tänka på att springa till höger då?

Tre kilometer kvar. Håll i nu Hellström! Tyvärr dör jag en gång till i en väldigt mycket mindre uppförsbacke. Jag vill byta sport, två kilometer känns som en oändlighet.

Går i mål på 44.42 och vill inte byta sport längre. Det är en bra tid just nu, speciellt med tanke på banan. Börjar genast planera för framtida millopp, som är platta och då jag har kroppen, farten, orken och jävlaranammat mig igen. Det här kommer att bli grymt ju! Och det är förhoppningsvis bara några veckor bort…

Sen blir det lite kaos och tumult på grund av helt andra grejer än min egen form och mitt eget lopp. Blir ledsen på ögat för andras skull. Springer på Ida i vimlet och blir glad. Tar mig till slut hem genom göteborgsnatten. Det var helt klart värt att utmana kropp och mörkerseende denna ljuvliga sommarkväll.

Min sambo har ett träningsprogram

Som jag har gjort åt honom. Det innebär att han just nu är en mycket seriösare löpare än vad jag är. Träningsprogrammet sträcker sig över sex veckor med tre pass per vecka och syftar till att lägga grund för hans snabbaste mil någonsin. Varannan vecka är tuff och varannan är riktigt soft. Utöver det kör han styrketräning på egen hand. Han är ju inte direkt någon svagis min kille.

Sambon har ingen egen löparklocka och får låna min ibland, till exempel när han ska springa intervaller. Nu är han inne på sin andra vecka i min regi, som är en tuff sådan. För några dagar sedan körde han 4 x 4 minuter med en väl tilltagen vila på tre minuter mellan varje intervall. Det var tydligen väldigt jobbigt. Som om jag inte redan visste det… Hihi.

Idag skrällde han något och piskade in fem kilometer snabbdistans på 19.43. Fast han är ju sån som löpare min karl, den där snabbheten mer eller mindre bara finns där oavsett om han tränar löpning eller inte.

Det är roligt att få styra och ställa med sin sambo och ladda klockan med pass en själv faktiskt slipper springa.

Sambons mål? Skadefri (därav väldigt lugna veckor och mycket återhämtning mellan tuffa pass samt löpstärkande övningar), glad (jag får till skillnad från i vanliga fall stryka honom lite medhårs), motiverad (visar galen glädje åt hans prestationer och mörkar det faktum att jag blir lite förbannad över att han redan är bättre än mig…;)) och så slutligen hans snabbaste officiella tid på milen någonsin.

Vi, eller…ehum…framför allt han är på mycket god väg!

After running glädje. Det är ju inte alla som springer 5K på 19.43 precis…
menmia-ola-snabbdistans

Trygga gamla träningspass

Antingen gillar jag inte förändringar och nya grejer. Eller så är jag bara lat… När jag skulle ut och testa de snabba benen i morse använde jag EXAKT samma pass som för precis en vecka sedan eftersom det låg färdigt i löparklockan.

Att jag valde passet kan också bero på att det tar knappt 40 minuter, vilket var den tid jag hade att spela med på morgonkvisten. Det kan även ha att göra med att det känns tryggt. Jag vet att jag kan springa det här passet utan att bli sliten. Det är såklart jobbigt under tiden, men efter bara några minuter är det ute ur systemet. BOOOM och POFF!

Jag tyckte mig känna en liiiiiiten positiv skillnad. Kroppen var mer med på noterna och tyckte det var roligare att springa fort. Jag ser det som att jag är på rätt väg. Midnattsloppet är inget mål i sig för mig, men jag ska precis som förra helgen göra det bästa jag kan trots att vinstchanserna denna gång är väldigt små 🙂 Ett längre och tuffare snabbdistanspass är precis vad jag behöver. Backen upp till Massthuggskyrkan – I will kill you! 

Det enda som oroar mig är huruvida tant ska hålla sig vaken. Starten går efter läggdags…

Den här bilden tog jag idag från soldäck i lunchrummet på jobbet. Och minsann! Står inte Masthuggskyrkan och är mallig där i ena hörnet…
menmia-masthuggskyrkan

 

 

Vi lämnar inget åt slumpen…

Varje detalj ska vara perfekt inför Midnattsloppet i Göteborg på lördag, då löparlöftet springer sin första mil någonsin i sin allra första löpartävling 😉

Ni hajar att de blir en del grejer att fira efteråt va?

Idag efter jobbet begav vi oss till Slottsskogen där start och mål för Midnattsloppet äger rum. I den mån det gick sprang vi den första delen av banan, den nedriga och långlånga backen upp till Masthuggskyrkan inkluderad. Banan är riktigt tuff med många uppförsbackar och kräver sin kvinna.  Personligen fick jag mersmak och längtar redan tillbaka. Jag hoppas att löparlöftet gör det också.

Race week. Smaka på begreppet och tänk dig att du är en sådan som aldrig sprungit något lopp förut. Då blir det extra magiskt.

Om det gick bra? Självklart! Vi har till och med skaffat oss en plan för backen upp till Masthuggskyrkan och vet nu att den är förjävligt lång. Dessutom kan vi räkna bort dagens stekande sol och den tropiska temperaturen, vilket kommer att kännas som en bonus på lördag kväll.

Vi har skrattat massor sedan vi började springa tillsammans för några månader sedan. Då sa hon till mig att hon är ”en sådan som inte springer”. Pfffft. Nu ska vi skratta ännu mer hela vägen fram till mållinjen.

Väl värt vartenda svettigt och flåsigt steg när en väl kom upp till toppen.
menmia-ann-masthuggskyrkanmenmia-masthuggskyrkan

Hagenrundan: Race report med vinst!

1. Jag vann gårdagens lopp, Hagenrundan 7.6 kilometer!
2. Jag kunde inte värma upp före loppet då dottern helt plötsligt bestämde sig för att det  inte gick att släppa min hand. Hon utmanade mig förövrigt hela dagen. Så uppladdning och nedvarvning uteblev. Ach… 🙂 She is my sweetheart! Dessutom var det tropisk värme så jag var varm ändå.
3. Jag sprang enligt förväntningarna cirka två minuter långsammare än förra året.
4. Övermänniskan som brukar vinna loppet var inte med. Bra att eliten vill släppa fram oss andra ibland.
5. Jag hade konstant ont i magen på grund av alla förbannade järntabletter och övernyttig mat jag stoppat i mig den senaste tiden. Det är snart dags att släppa taget om det där och äta och dricka som vanligt folk. Skönt!
6. Jag var dödstrött från tre kilometer hela vägen in i mål. Ville lägga ner. Sprang vidare. Hatade den starka motvinden. Ville fly solen.
7. Det kändes som att jag joggade i skumgummi. Speciellt i uppförsbackarna som nog var fler än ifjol 😉 Inget drag under sulorna alls, ändå skittrött.
8. Jag snittade 4.28 min/km vilket jag i vanliga fall skulle betrakta som under all kritik. Igår tyckte jag att det var jättebra, speciellt med tanke på alla backar.
9. Jag visste inte att jag ledde, men anade då det var fattigt på kvinnor runtomkring mig. Det förtog kämparandan en aning antar jag.
10. Segerchocken och glädjen mattades av cirka 30 sekunder efter målgång. Det var inte så viktigt, men självklart var det kul.
11. Jag vann ett presentkort i min favoritklädbutik. Värt!
12. Tack till supporterstyrkan — svärmor, svärfar och Moa samt min vän Katrin med familj. Hon inte bara hejade under loppet utan bjöd på rödvin på kvällskvisten också.

Det kan bara bli bättre faktiskt. Och det här var mer ett värdefullt snabbdistanspass än en seger för mig. Nu riktar jag blicken framåt – mot en hel och stark Mia!

Nästa helg blir det ytterligare ett ”fun run” i samband med Midnattsloppet. I slutet av september nån gång lovar jag att ni ska få se på andra springbullar. Det känns lagom och rimligt.

Loppet var snabbt överstökat, men jag hann ta tre bilder! 🙂menmia-hagenrundan-moa

menmia-hagenrundan2015
menmia-hagenrundan

Den viktiga löparskallen

Tankens kraft alltså. Kanske är det den jag jobbar allra mest med just nu både hos mig själv och mina löparlöften. Inställningen till sig själv, sin kapacitet och sin egen kropp kan kapa sekunder. Sekunderna spelar ingen roll för världsfreden, men för det egna självförtroendet och den egna kroppsmedvetenheten är de guld värda.

Nu ska jag bjuda in er till dagens tankekraft hos Men Mia! Om några timmar ska jag springa ett lopp som mäter 7.6 kilometer och är kuperat. Det kommer minst sagt att bli en svettig och mjölksyrastinn historia.

Jag skulle kunna tänka:
Jag är inte i lika bra form som förra året. Jag kommer att få en sämre tid. Jag är dålig.

Jag tänker:
Jösses vad min kropp är cool. Och jag är grym på att lyssna på och ta hand om den. På bara en vecka har jag gått från att knappt orka jogga sju kilometer till att faktiskt ställa mig på en startlinje med syfte att springa det bästa jag kan.

Jag skulle kunna tänka:
Det kommer att ta tvärstopp i den där backen jag kallar för ”Väggen”, eftersom jag är i så dålig form.

Jag tänker:
Upp kommer en alltid. Sen är faktiskt backhelvetet slut…

Jag skulle kunna tänka:
Jag kommer inte ha några krafter kvar i den sista 1.6 kilometer långa stigningen mot mål.

Jag tänker:
Jag är en smart människa och van löpare med en förmåga att disponera mitt lopp. Det är bara att springa – uppför!

Jag skulle kunna tänka:
Jag brukar alltid hamna på pallen i det här loppet. Det kommer jag aldrig att göra nu.

Jag tänker:
Ähmen vafan, de lottar ju ut en hel del fina priser också. Kanske har jag tur och vinner en brödrost?

Jag skulle kunna tänka:
Det är inte ens värt att ställa upp i ett lopp i den här formen.

Jag tänker:
Jag längtar dit! Till speakerröst, mingel, fika, startskott och knattelopp för dottern. Solen skiner utanför fönstret och vi kommer att få en härlig eftermiddag i Hagenberg. Då är det lika bra att passa på att springa en sväng eftersom löpning faktiskt är något jag gillar väldigt mycket.

Jag älskar löpning. Idag tänker jag ha roligt och springa det  bästa jag kan!

Förra året ösregnade och åskade det. Superhärligt! I år blir det andra väderförutsättningar med tropisk värme…
menmia-hagenrundan-regn