Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Hagenrundan 2016 – en löpartävling med fint folk i startlistan

Jag förstår att ni tror att jag var anmäld och sprang nu. Men icke! Hagenrundan är en sån där löpartävling som jag brukar delta i varje år, men bara om jag har chans på pallen. Förra året vann jag till och med och som bäst har jag sprungit den kuperade landsvägsbanan som mäter 7.6 km på 31.30. Vägrar bryta en sådan svit med taskig efter-graviditets-form… Tar igen det nästa år.

Istället var det äldsta dottern och sambon som fick stå för löpningen under gårdagens Hagenrunda. Jag följde med Moa som stöd på den 700 meter långa och varierande knattejoggen som bjöd på många snubbelrötter och stenar. Som tur var erbjöd den lilla mig att hålla hennes hand för att jag inte skulle ramla… Hon gjorde sitt allra bästa och sprang ett varv till efter målgång tillsammans med pappa och farmor.

Ola som tränat typ tre löppass den här sommaren varav ett i torsdags och ett i fredags fick en fin tid på 31.31 och knep en femteplats. Jämför hans tid med min bästa tid ovan 😀 Då var jag i och för sig i väldigt bra form, men våra förutsättningar skiljer sig ganska mycket åt. Säger vi…

Det blev en fin löpardag i Hagenberg och jag hade det mycket skönt tillsammans med svärföräldrarna och Juni på åskådarplats.

Två grymma löpare fångade mitt i steget! menmia-hagenrundan-moamenmia-hagenrundan-ola

Göteborg Halvmarathon och vänsterfoten som försvann

Igår blev jag ett superarrangemang rikare. Jag är nämligen väldigt förtjust i mindre löpartävlingar utan trängsel och köer. Göteborg Halvmarathon var precis så. Stämningen på Slottsskogsvallen var glad och peppande. Solen sken, himlen var blå, vinden måttlig och luften isande kall. Det fanns verkligen ingenting att klaga på.

När startskottet gick hade jag redan värmt upp några varv på löparbanan och kroppen hade varken sagt bu eller bä, förutom att näsan var snorig. Bestämde mig för att hålla en jämn och stabil fart och vara glad om jag kom in under 1.35.

Göteborg halvmarathon är en flack vändpunktsbana, som förutom några få korta backar, antingen lutar svagt uppför eller svagt nerför. Det en får gratis på vägen bort får en snällt ta igen på vägen hem. Min inställning till banan före loppet var ”platt och lätt”, men jag tyckte banne mig att det sög i benen både här och där. Det kan dock bero på min sviktande form samt bristen på långa träningspass, som till slut ändå blev ett pass på 16.7 kilometer…

Jag tackade gudarna att jag inte hade gått ut för hårt.. Min stabila och ostressade start gjorde att jag kunde ligga och tuffa på i 4.15-4.25-tempo beroende på lutning. Jo, jag var trött, men kände att det skulle gå som en dans hela vägen till mållinjen. Snackade lite strunt med en kille som pratade sjungande vacker norrländska, vilket var mycket trevligt. När vi touchade havet strax innan vändpunkten blev jag euforisk. Det var så himla vackert! Och jag fick ta del av den passagen igen på vägen hem.

Halva loppet gjort alltså och känslan i kroppen var otroligt nog fortfarande bra. Blev omsprungen av två snabba brudar, men brydde mig inte. Tog mig tid för lite sportdryck vid tre av vätskestationerna, då jag tyckte det var skönt att gå några steg…och hejade glatt på marathonlöparna som skulle springa sträckan två gånger.

Vid 15 kilometer infann sig dock en mycket märklig känsla. Min vänster framfot bestämde sig för att helt domna bort. Jag hade inte längre någon känsel i tår och trampdyna, men hade sex kilometer kvar till mållinjen. Pust!

Eftersom det inte gjorde ont bestämde jag mig för att det inte var farligt och fortsatte målmedvetet framåt. Tappade nog en del tid på min nya löpstil då högerbenet liksom fick avsluta loppet själv.

Gick i mål på 1.34.07 på en 12:e plats och kände mig nöjd med både dagen och loppet trots en tappad vänsterfot. Efter skobyte och några minuters vila kom känseln tack och lov tillbaka. Arrangörerna såg också till att jag blev mätt genom att bjuda på bullar, mackor, bananer och bars. Mycket uppskattat!

En vacker och solig dag på löparjobbet.
menmia-slottsskogsvallen
Bild på mig blev det först efter loppet hemma i vårt kök. Jag ser oväntat fräsch ut…
menmia-göteborg-halvmarathon

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Ett viktigt millopp till samlingen

Ett lopp som Fight Cancer and Run springer en i första hand för en god sak, men jag måste medge att det var småviktigt för mig igår att det skulle gå skapligt. Jag ägnade förmiddagen åt att (tillsammans med sambon) storstäda lägenheten och förbereda vår väns 40-årsfest. Det var svettigt och roligt. Så när jag väl satte mig på buss 16 för att kamma in helgens ”egentid” och springa ett millopp var jag taggad.

Det första som mötte mig på plats var motvinden…sen började jag snacka med trevligt folk och blev på bra humör. Det blåste som fan, men solen sken ju. Det fanns ingen anledning att sura.

Startskottet gick. Jag gladde mig åt ha vinden i ryggen. I cirka 300 meter. Sen började kampen mot naturens krafter. Vi skulle runt Bananpiren, som ligger omgiven av vatten och är utan vindskydd, i ett och ett halvt varv. Motvinden på ena långsidan alltså. DEN!

Det var en ren och skär lyx att svänga av och börja springa mot Lindholmen. Motvinden var frisk där också, men inte lika vidrig. Jag höll fokus på att vi snart skulle vända och springa tillbaka och därmed få vinden i ryggen. Tyvärr var det inte riktigt så.  Hej motvind och sidovind. Haha. Helt sjukt.

Jag var som tröttast mellan kilometer tre och sju. Sen märkte jag att jag började springa om folk, bland annat en tjej i rosa. Cirka 300 meter framför mig kämpade ytterligare en kvinna i orange. En målbild började träda fram i mitt inre.  Ni kanske anar vad?

Håll i er nu, men för att få gå i mål på detta millopp var vi tvungna att runda hela Bananpiren två gånger till. Det innebar två kilometer löpning i öppna vindpinade landskap, men också att jag hade bra koll på kvinnan framför mig hela vägen.

Krafterna började ta slut, men jag hade bestämt mig. Sista och tredje gången vi kämpade längs pirens långsida upplevde jag att jag knappade in. När jag sedan fick vind i ryggen mot mål var det klart. Jag sparade dock det där med att springa om till det var cirka 50 meter kvar till målbågen. Ville ju inte att hon skulle hinna få nya krafter och sånt där och börja spurta mot mig…

42.14 blev sluttiden, vilket gav mig en fjärdeplats.

Jag är inte missnöjd alls och ser fram emot att anmäla mig till fler lopp i höst. Ett gäng intervaller till de här tantbenen och det kan bli riktigt bra faktiskt. Tack Coach Men Mia! för ett bra jobb så här långt. Du är grym…

Och 40-årsfesten då? Jo, den blev fantastisk såklart. När jag kom hem efter loppet, helt svettig och jävlig, hade gästerna redan anlänt och kvällen var ung…

Det är härligt att få springa solskenslopp på hemmaplan i Göteborg!
menmia-fight-cancer-and-run
Loppfeeling. Lagom stort och gemytligt.
menmia-läppstiftet-Göteborg
På frågan varför jag springer lopp brukar jag svara…
menmia-äta-efter-lopp

På löpet: Vekling blåste av Götaälvbron

Det finns ingenting i denna värld som får mig att känna mig så maktlös som hård vind. Om jag i samband med den hårda vinden befinner mig högt upp, på till exempel Götaälvbron i Göteborg, är ångesten total. Jag tappar andan, fotfästet och min normala tankeverksamhet. Det svartnar och yrslar i huvudet. På något sätt är jag redan på väg ner mot vattnet, trots att realisten i mig vet att det ska ganska mycket till för att jag blåsa över staketet och dö. Urk och blä.

Stycket ovan beskriver några minuter av min morgon, då jag joggade transportlöparpasset som skulle mjuka upp stel röv och stela lår inför morgondagens Fight Cancer and Run. Jag vet inte hur det gick med uppmjukningen. I denna stund är jag mest glad att jag kom fram välbehållen.

Jag fick också öva på motvind och vind från alla håll, vilket mycket väl kan bli förutsättningarna under hela loppet imorgon, trots att yr.no säger sol och gentle breeze. Jag sprang dessutom delar av banan, då det är en del av min transportlöparsträcka. Den här löparen lämnar tydligen inget åt slumpen.

Vind eller ej, så är jag väldigt nyfiken på vad kroppen (och knoppen) har att erbjuda mig just nu. Ytterst oklart. Väldigt spännande. Just bring it så vet vi sen.

Bilden har jag fräckt nog snott av arrangörerna. Konstaterar att det inte blir så mycket upptäckarlöpning imorgon. Rundan är välbekant och det blir många varv där ute på Bananpiren för att få ihop 10K… Kämpa Mia! kartaFCR

Ytterligare ett Fun Run

Egentligen är ju alla lopp Fun Runs. Vore det inte roligt att springa lopp så skulle jag låta bli. Fast det är skillnad på att gå in en startfålla med ett ”Nu jävlar ska skåpet ställas. I am fierce!” eller ett ”Jippi! Wooohooo! ”. Det verkar bli det sistnämnda nu på lördag i samband med Fight Cancer and Run. Den form jag hade önskat mig till min ”comeback” har uteblivit på grund av förkylningen förra veckan.

När det gäller att springa snabbt är jag nämligen extremt känslig. Det är inget jag har i mig naturligt och förutsättningarna måste vara perfekta både fysiskt och mentalt.

Att jag ser det som ett Fun Run betyder inte att jag inte kommer att göra mitt bästa. Det gör jag alltid. Annars tycker jag inte att det är särskilt kul. Lufsa runt kan jag ju göra alla andra pass.

Så nu är löparfokuset inställt på lördag klockan 16.00 och ytterligare ett startögonblick att minnas.

Ikväll kör jag ett gäng korta intervaller i ett försök att väcka kroppen. Sen blir det nog mest vila faktiskt.

Och jag letar återigen med ljus och lykta efter ett lopp, som jag kan ge en ärlig chans med en formtopp.

Running for Change i Göteborg

Söndagen den 13 september har du som bor i Göteborg eller vill komma hit chansen att springa eller promenera loppet Running for Change. Alla intäkter från loppet går till Hungerprojektet, som arbetar med att avskaffa hunger och fattigdom genom att uppmuntra till lokalt entreprenörskap.

Det är med en ord en mycket god idé att betala din anmälningsavgift och springa.

Loppet går i Slottsskogen på en fem kilometer lång bana. Du väljer om du vill springa en femma eller två varv, vilket blir en mil.

Själv blev jag såklart jättesugen när jag fick nys om detta och håller nu på att utreda om det är möjligt.

Ses vi där i så fall?

Wroooooom. Kuta och gör skillnad!
running-for-change

 

 

Fight Cancer and Run

Det pirrar i magen. Jag är nu äntligen anmäld till loppet Fight Cancer and Run i Göteborg den 19 september. Ett flackt millopp i för mig väldigt kända kvarter, som eventuellt kan bjuda på lite motvind och medvind i sann göteborgsanda.

Den 19 september hoppas jag vara i betydligt bättre form än vad jag har varit den senaste tiden och är i just nu. Jag tänker jobba strategiskt och målmedvetet de närmsta veckorna. Ingen hets – lugnt och metodiskt är det som gäller.

Jag siktar inte på pers, utan letar mer efter en känsla. Ni vet, när en känner igen sina ben och sin kropp och allt känns harmoniskt både före, under och efter. Det är dit jag vill. Det är alltid sjukt jobbigt att maxa på ett millopp, men det kan ändå kännas olika. Nu vill jag ha det andra 🙂

Det skulle vara kul att träffa lite kändisar på plats. Kan inte du också springa Fight Cancer and Run i Göteborg? Du springer inte bara för dig själv. Överskottet går direkt till Jubileumsklinikens Cancerfond.

Läs mer och anmäl dig genast så kan vi kramas på plats!

Kramvänlig löpare. Missa inte chansen! 😉
menmia-fitspo-2

Vi lämnar inget åt slumpen…

Varje detalj ska vara perfekt inför Midnattsloppet i Göteborg på lördag, då löparlöftet springer sin första mil någonsin i sin allra första löpartävling 😉

Ni hajar att de blir en del grejer att fira efteråt va?

Idag efter jobbet begav vi oss till Slottsskogen där start och mål för Midnattsloppet äger rum. I den mån det gick sprang vi den första delen av banan, den nedriga och långlånga backen upp till Masthuggskyrkan inkluderad. Banan är riktigt tuff med många uppförsbackar och kräver sin kvinna.  Personligen fick jag mersmak och längtar redan tillbaka. Jag hoppas att löparlöftet gör det också.

Race week. Smaka på begreppet och tänk dig att du är en sådan som aldrig sprungit något lopp förut. Då blir det extra magiskt.

Om det gick bra? Självklart! Vi har till och med skaffat oss en plan för backen upp till Masthuggskyrkan och vet nu att den är förjävligt lång. Dessutom kan vi räkna bort dagens stekande sol och den tropiska temperaturen, vilket kommer att kännas som en bonus på lördag kväll.

Vi har skrattat massor sedan vi började springa tillsammans för några månader sedan. Då sa hon till mig att hon är ”en sådan som inte springer”. Pfffft. Nu ska vi skratta ännu mer hela vägen fram till mållinjen.

Väl värt vartenda svettigt och flåsigt steg när en väl kom upp till toppen.
menmia-ann-masthuggskyrkanmenmia-masthuggskyrkan