Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Min fredagsfeeling och tävling!

Min fredagsfeeling formas såklart en hel del av att jag ska springa Helsingborg Marathon imorgon.

I onsdags gick jag och handlade ”sånt jag var sugen på”, det vill säga det där lilla extra som jag, utöver alla vanliga måltider, tänker stoppa i mig idag för att ha ordentligt med energi i systemet i morgon. Det blev en blandad kompott med gott bröd, en budgetvariant av Risifrutti, nötter, choklad och kex. Frukten får komma direkt från fruktkorgen på jobbet. Jag ser det som spons…

Så ska jag ju jobba som ett svin också, men som längst till klockan slår 15, då jag tänker sätta mig i bilen och åka till Helsingborg. Det finns en liten chans att jag hinner hämta min nummerlapp i Dunkers Kulturhus redan ikväll, så att jag slipper den detaljen imorgon bitti.

Imorgon klockan 10 går starten och några timmar senare är jag i mål.

På söndag vaknar jag hemma i Göteborg igen och då finns det förhoppningsvis en racereport att skriva och ett par trötta ben att ta hand om.

Under tiden får ni gärna underhålla er med att gissa min tid 🙂 Vad tror du att jag springer på?

Den som gissar närmast vinner ett signerat exemplar av den tvivelaktiga diktsamlingen ”Längtan att höra ihop” som kräver världens största skämskudde. Jag slänger med en personlig hälsning också.

Lycka till i tävlingen! Eller inte…

Jag det är författaren till den här bloggen som har skrivit bokjäveln!

Så kliver jag utanför komfortzonen!

I fredags bloggade jag en miniutmaning inför den här veckan och vet att åtminstone tre till har hakat på. Kul! 🙂

Utmaningen handlar i sin enkelhet om att träna utanför komfortzonen, äta gott och vara snäll.

För egen del har det inte blivit några efterlängtade laxburgare än och i morse var jag alldeles för trött för att orka kliva utanför komfortzonen på gymmet. Eftersom det bara är måndag har jag inte hunnit anstränga mig och vara en bra människa heller.

Fast nu vet jag i alla fall vad veckans ”utanför komfortzonen” kommer att bli. Zonen kommer att klivas över på fler olika sätt.

1. Det värsta är att jag ska ha en nummerlapp på bröstet. Eller snarare kommer jag att ha nummerlappen så där ungt och tillknycklat på magen, men ändå… Den kommer att sitta där som ett jäkla onödigt frimärke medan jag springer.

2. Jag ska tävla på en bana som mäter 14.9 kilometer och är jättekuperad. Kuperingen kan jag leva med, men hur sjutton springer man 14.9 kilometer? I min värld är 14.9 kilometer varken långt eller kort. Det är bara en siffra liksom. Jätteobehagligt…

3. Tanken är att detta ska vara en riktig urblåsning inför Helsingborg Marathon. Det vill säga en anledning att slippa springa långpass även denna helg. För om jag springer knappa 15 kilometer med blodsmak och mjölksyra på lördag så kan jag liksom inte utsätta kroppen för ett långpass också . I regelboken är skaderisken alldeles för hög…

Så jag kliver utanför min komfortzon genom att slänga in en extra tävling på menyn. Härligt! Eller inte…

Hade det varit härligt hade ju 14.9 kilometer kuperad landsvägslöpning varit inom min komfortzons smala ramar och därmed inte heller fått vara med som ett festligt inslag i veckans lilla utmaning.

Vårruset i Gävle – kilometer för kilometer

Kilometer 1

I starten gör Vårruset verkligen skäl för sitt namn. Med minnet från Vårruset i Göteborg 2015 då jag brände en massa krut genom att springa den första kilometern på 3.27 är jag mycket coolare den här gången. Trots att jag har en hemlig dröm om en topp-10-placering låter jag en massa kvinnor rusa iväg. Det är fin asfalt och lättlöpt, men jag håller igen. I filmklippet nedan kan ni se hur jäkla cool jag faktiskt är 😉 Första kilometern går på 3.56, vilket känns okej. Jag litar på att jag kommer att hitta mitt tempo och plocka placeringar sen. Och det gör jag…

Kilometer 2

Jag missar kilometermarkeringen längs med banan, men håller nästan på att springa in i en bil som kör ut från ett bilgarage. Alltid ska det ju hända nåt liksom… Får springa runt och tappar fart, vilket känns surt eftersom jag nu står inför loppets enda egentliga backe. Väljer att skita i incidenten. Jag känner mig fortfarande pigg, fräsch och plockar placeringar. Tempot har sjunkit något till 4.03 min/km vilket känns bättre och stabilare.

Kilometer 3

Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag springer på gator där jag ramlat hemåt på fyllan otaliga gånger under min tid som student i Gävle. När jag ser kilometermarkeringen blir jag trött och börjar längta efter målet. Det känns att jag tappar fart och kilometer tre går på 4.07.

Kilometer 4

I samma tempo går kilometer 4, vilket är konstigt för nu börjar jag trampa sirap och springer i gyttjebad och sankmark. Egentligen är det bara en grusväg som blivit lätt uppluckrad av tidigare ösregn, men det är ju känslan som räknas… Jag ser ryggar som jag vill komma ikapp innan mål och sliter mig framåt på grusvägen som gör en del tvära svängar. Börjar fnissa när jag inser att jag springer med vidöppen mun.

Kilometer 5

Det doftar mål och jag har fortfarande ryggar att gå ikapp. Trots att jag fortfarande tappar fart (4.09 min/km) och benen domnar bort vid minsta lilla överraskning så går det bättre för mig än flera andra… När jag glider in på upploppet slänger jag en blick på klockan och laddar för spurt. Ser då att jag redan har sprungit 4.97 kilometer, vilket innebär att jag får minst 200 meter bonuslöpning denna kväll. Jahapp liksom… Tar sats, spurtar, plockar ytterligare några placeringar och går i mål som dam nummer åtta.

Supernöjd med min insats och tävlingscomeback. Trots allt. Min klocka visar en distans på 5.25 kilometer och en snittfart på 4.05 min/km \o/

Fast jag har lite hårdhet att jobba på. Och så behöver jag bli bättre på att tänka positivt. Alltså inte tänka ”OH HELVETES JÄVLA FAN DET ÄR EN HEEEL KILOMETER KVAR VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR TA MIG HÄRIFRÅN” utan istället tänka ”GRYMT JOBBAT ÄLSKLING SNART ÄR DU I MÅL!”

Slutligen vill jag skicka ett stort tack till Ola och Juni som hängde med mig på den lilla utflykten till Gävle trots obalanserad och fuktig väderprognos.

Hur går det med uppladningen inför Vårruset?

Tackar som frågar! Igår åt jag PCB-strömming till lunch och firade med ett glas bubbel och choklad på kvällskvisten.

Vad gäller de höga halterna miljögifter i lunchfisken så motiverar jag det med att det aldrig går att motstå stekt strömming med potatismos och lingon på en lunchmeny. Och vem vet? PCB kanske förvandlas till bensin eller annat effektivt drivmedel i blodet…

Bubblet intogs för att fira en nybliven pensionär. Är det någon gång man verkligen ska fira så är det ju när någon aldrig mer ska jobba i hela sitt liv. Även om det är dagen innan ett lopp. Och choklad – ja det är ju bra för allt.

Träningsvilat har jag i alla fall gjort och det håller jag på med fortfarande. En poäng till mig!

Ikväll är det alltså dags för tjejtävling. Vårruset i Gävle.

Hur snabbt det kommer att gå är ytterst oklart, men mjölksyra och blodsmak blir det i vilket fall som helst.

Hurra…

 

Freudiansk felspringning

I måndags gick Vårruset av stapeln här i Göteborg. Jo, jag skulle ju ha sprungit det och fått en riktigt bra tid på fem kilometer var det tänkt. Istället var jag ute och lufsade 18K i skogen på förmiddagen.

Jag kallar det för en freudiansk felspringning. Jag gjorde per automatik någonting som jag hellre ville göra genom att på ett semi-omedvetet plan springa till skogs och därmed också sumpa min medverkan i Vårruset den dagen. Överjaget tog över och jag konstaterar att löpning är djup psykologi…

Så, har du gjort någon freudiansk felspringning på sistone?

Och ni behöver inte oroa er. Jag är inte tävlings- och prestationsrädd. Är helt säker på att jag kan göra en fin tid på 5K vilken dag i veckan som helst. Det var bara inte läge just nu och jag var inte sugen på tjejtävling.

Hagenrundan 2016 – en löpartävling med fint folk i startlistan

Jag förstår att ni tror att jag var anmäld och sprang nu. Men icke! Hagenrundan är en sån där löpartävling som jag brukar delta i varje år, men bara om jag har chans på pallen. Förra året vann jag till och med och som bäst har jag sprungit den kuperade landsvägsbanan som mäter 7.6 km på 31.30. Vägrar bryta en sådan svit med taskig efter-graviditets-form… Tar igen det nästa år.

Istället var det äldsta dottern och sambon som fick stå för löpningen under gårdagens Hagenrunda. Jag följde med Moa som stöd på den 700 meter långa och varierande knattejoggen som bjöd på många snubbelrötter och stenar. Som tur var erbjöd den lilla mig att hålla hennes hand för att jag inte skulle ramla… Hon gjorde sitt allra bästa och sprang ett varv till efter målgång tillsammans med pappa och farmor.

Ola som tränat typ tre löppass den här sommaren varav ett i torsdags och ett i fredags fick en fin tid på 31.31 och knep en femteplats. Jämför hans tid med min bästa tid ovan 😀 Då var jag i och för sig i väldigt bra form, men våra förutsättningar skiljer sig ganska mycket åt. Säger vi…

Det blev en fin löpardag i Hagenberg och jag hade det mycket skönt tillsammans med svärföräldrarna och Juni på åskådarplats.

Två grymma löpare fångade mitt i steget! menmia-hagenrundan-moamenmia-hagenrundan-ola

Göteborg Halvmarathon och vänsterfoten som försvann

Igår blev jag ett superarrangemang rikare. Jag är nämligen väldigt förtjust i mindre löpartävlingar utan trängsel och köer. Göteborg Halvmarathon var precis så. Stämningen på Slottsskogsvallen var glad och peppande. Solen sken, himlen var blå, vinden måttlig och luften isande kall. Det fanns verkligen ingenting att klaga på.

När startskottet gick hade jag redan värmt upp några varv på löparbanan och kroppen hade varken sagt bu eller bä, förutom att näsan var snorig. Bestämde mig för att hålla en jämn och stabil fart och vara glad om jag kom in under 1.35.

Göteborg halvmarathon är en flack vändpunktsbana, som förutom några få korta backar, antingen lutar svagt uppför eller svagt nerför. Det en får gratis på vägen bort får en snällt ta igen på vägen hem. Min inställning till banan före loppet var ”platt och lätt”, men jag tyckte banne mig att det sög i benen både här och där. Det kan dock bero på min sviktande form samt bristen på långa träningspass, som till slut ändå blev ett pass på 16.7 kilometer…

Jag tackade gudarna att jag inte hade gått ut för hårt.. Min stabila och ostressade start gjorde att jag kunde ligga och tuffa på i 4.15-4.25-tempo beroende på lutning. Jo, jag var trött, men kände att det skulle gå som en dans hela vägen till mållinjen. Snackade lite strunt med en kille som pratade sjungande vacker norrländska, vilket var mycket trevligt. När vi touchade havet strax innan vändpunkten blev jag euforisk. Det var så himla vackert! Och jag fick ta del av den passagen igen på vägen hem.

Halva loppet gjort alltså och känslan i kroppen var otroligt nog fortfarande bra. Blev omsprungen av två snabba brudar, men brydde mig inte. Tog mig tid för lite sportdryck vid tre av vätskestationerna, då jag tyckte det var skönt att gå några steg…och hejade glatt på marathonlöparna som skulle springa sträckan två gånger.

Vid 15 kilometer infann sig dock en mycket märklig känsla. Min vänster framfot bestämde sig för att helt domna bort. Jag hade inte längre någon känsel i tår och trampdyna, men hade sex kilometer kvar till mållinjen. Pust!

Eftersom det inte gjorde ont bestämde jag mig för att det inte var farligt och fortsatte målmedvetet framåt. Tappade nog en del tid på min nya löpstil då högerbenet liksom fick avsluta loppet själv.

Gick i mål på 1.34.07 på en 12:e plats och kände mig nöjd med både dagen och loppet trots en tappad vänsterfot. Efter skobyte och några minuters vila kom känseln tack och lov tillbaka. Arrangörerna såg också till att jag blev mätt genom att bjuda på bullar, mackor, bananer och bars. Mycket uppskattat!

En vacker och solig dag på löparjobbet.
menmia-slottsskogsvallen
Bild på mig blev det först efter loppet hemma i vårt kök. Jag ser oväntat fräsch ut…
menmia-göteborg-halvmarathon

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Ett viktigt millopp till samlingen

Ett lopp som Fight Cancer and Run springer en i första hand för en god sak, men jag måste medge att det var småviktigt för mig igår att det skulle gå skapligt. Jag ägnade förmiddagen åt att (tillsammans med sambon) storstäda lägenheten och förbereda vår väns 40-årsfest. Det var svettigt och roligt. Så när jag väl satte mig på buss 16 för att kamma in helgens ”egentid” och springa ett millopp var jag taggad.

Det första som mötte mig på plats var motvinden…sen började jag snacka med trevligt folk och blev på bra humör. Det blåste som fan, men solen sken ju. Det fanns ingen anledning att sura.

Startskottet gick. Jag gladde mig åt ha vinden i ryggen. I cirka 300 meter. Sen började kampen mot naturens krafter. Vi skulle runt Bananpiren, som ligger omgiven av vatten och är utan vindskydd, i ett och ett halvt varv. Motvinden på ena långsidan alltså. DEN!

Det var en ren och skär lyx att svänga av och börja springa mot Lindholmen. Motvinden var frisk där också, men inte lika vidrig. Jag höll fokus på att vi snart skulle vända och springa tillbaka och därmed få vinden i ryggen. Tyvärr var det inte riktigt så.  Hej motvind och sidovind. Haha. Helt sjukt.

Jag var som tröttast mellan kilometer tre och sju. Sen märkte jag att jag började springa om folk, bland annat en tjej i rosa. Cirka 300 meter framför mig kämpade ytterligare en kvinna i orange. En målbild började träda fram i mitt inre.  Ni kanske anar vad?

Håll i er nu, men för att få gå i mål på detta millopp var vi tvungna att runda hela Bananpiren två gånger till. Det innebar två kilometer löpning i öppna vindpinade landskap, men också att jag hade bra koll på kvinnan framför mig hela vägen.

Krafterna började ta slut, men jag hade bestämt mig. Sista och tredje gången vi kämpade längs pirens långsida upplevde jag att jag knappade in. När jag sedan fick vind i ryggen mot mål var det klart. Jag sparade dock det där med att springa om till det var cirka 50 meter kvar till målbågen. Ville ju inte att hon skulle hinna få nya krafter och sånt där och börja spurta mot mig…

42.14 blev sluttiden, vilket gav mig en fjärdeplats.

Jag är inte missnöjd alls och ser fram emot att anmäla mig till fler lopp i höst. Ett gäng intervaller till de här tantbenen och det kan bli riktigt bra faktiskt. Tack Coach Men Mia! för ett bra jobb så här långt. Du är grym…

Och 40-årsfesten då? Jo, den blev fantastisk såklart. När jag kom hem efter loppet, helt svettig och jävlig, hade gästerna redan anlänt och kvällen var ung…

Det är härligt att få springa solskenslopp på hemmaplan i Göteborg!
menmia-fight-cancer-and-run
Loppfeeling. Lagom stort och gemytligt.
menmia-läppstiftet-Göteborg
På frågan varför jag springer lopp brukar jag svara…
menmia-äta-efter-lopp