Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

På träningsfronten litet nytt

En smygande och stegrande halvtimme på löpbandet fick skaka liv i löparkroppen efter fem dagars förkylning och fyra dagar skidåkning. En och en halv vecka utan löparskor på fötterna. När hände det senast liksom? Ach. Kroppen verkade inte ha tagit skada i alla fall utan levererade fräscha steg och en stolt hållning.

Jag var egentligen nöjd där. En halvtimme på bandet var vad jag hade planerat och vad jag förväntade mig av dagens uppstartande träning. Så passerade jag gymmet på väg ner till omklädningsrummet och var tvungen att känna på det. Lite så där i förbifarten bara. Några rejäla basövningar kan en väl ändå unna sig. Det är ju ändå tisdag!

Skönt att vara frisk i alla fall. Då känns det mycket roligare att planera framåt och längta efter kommande stordåd på sin egen idrottsliga arena.

Det kan bli mer sånt här inom kort… ^^
mia-längdskidor

Ett hett löpbandstips…

Jag styrketränade idag, men det hör inte hit. Eller jo, det gör det väl. Äh skitsamma!  Jag orkar bara inte skriva om det. Ni vet ju redan att jag är stark va?

Istället tänkte jag komma med lite heta löpbandstips. Börjar ju bli rutinerad nu. Idag var säkert femte gången i livet jag sprang på just ett löpband.

I alla fall. Tog ut mig till max igår, men kände att jag ville springa några kilometer idag också när jag ändå häckade på gymmet. Vad göra? Så här dagen efter en urladdning bör det ju varken bli för tufft eller för långt, men det bör ju inte vara tråkigt heller, vilket det lätt blir på ett löpband. Jag behövde ett projekt! Ett stegringslopp på fem kilometer skulle snart se dagens ljus.

Jag startade i mycket bekväm fart den första kilometern för att sedan öka farten lite grand vid varje kilometerpassering. Boom, så hade jag avverkat en fin löprunda, på exakt ett och samma ställe. Och utan att vilja dö efteråt.

Det gäller bara att hitta sin bekvämlighetszon. En zon som börjar i en fart där du inte blir uttråkad och avslutas i ett tempo där du känner dig bekväm, men lite snabb. Däremellan ska du egentligen bara ha det gött och njuta av den eventuella vägg du springer och stirrar in i.

Så här såg det ut för mig:
km 1: 5.17 min/km
km 2: 5.00 min/km
km 3: 4.47 min/km
km 4: 4.36 min/km
km 5: 4.27 min/km

P.S. Hade bara lutning 1 på bandet…

 Och så var det återhämtningen. Slarva aldrig med den! Idag lyxade jag med en Swebar. Jag struntar faktiskt i eventuella fördelar och nackdelar med denna godisbit – den med kokossmak är så nedrans god bara. swebar

Tisdagsintervallerna avklarade

Fast det är ju faktiskt torsdag. Och intervallerna byttes ut mot fartlek på löpbandet. Hm. Har jag fuskat nu? Svar nej! Ty så trött som Hellström var idag, när hon efter 52 minuters galenskap och stirrande ut genom fönstret på Domkyrkan klev av löpbandet, är hon mycket sällan. Varför löpband? Ett infall bara. Hur snabbt gick det? Mycket snabbt bitvis. Ibland lite långsammare, men aldrig långsamt. Och vid två tillfällen fick hon gå några sekunder för att kunna fukta den übertorra strupen med vatten. Efter 52 minuter var jag totalt finito i hela kroppen. Då har en tränat ordentligt. Underbart!

Galet. Galet. Och jag fick såklart mersmak… Så hej löpband, vi lär snart ses igen.

Kuriosa: Hade ett par JÄTTEGAMLA Nike Lunaracer på fötterna idag. En väldigt kär och snabb sko för några år sedan. Till min stora glädje funkar dom fortfarande. Sunkiga, nersprungna och alldeles alldeles underbara…
lunarracer

Allt kan hända i mitt spännande liv

Idag hände LÖPBAND! Tvi tvi tvi. Satan har bosatt sig i min kropp! Skämtåsido. Vi gör en lång historia väldigt kort. Jag kom till gymmet, av oförklarliga skäl väldigt irriterad och bitsk. Stämplade in. Det var lite löst folk där. Jag kände genast att jag inte klarade av någon av dem (ta det inte personligt!). Tänkte att om jag ställer mig där borta i hörnet på ett löpband och springer av mig lite så kanske det känns bättre sen. Bestämde mig för fem kilometer. Ångrade mig efter 300 meter. Är en van att springa utomhus är ett löpband lika stimulerande som att torrjucka mot en brödrost.

Slutförde dock passet som blev en fartlek. MY GOD vad svettigt. På vingliga ben och med stor vätskebrist begav jag därefter mig ut i gymmet, som efter löpbandsupplvelsen kändes som en fristad. Tränade lite bröst, triceps och mage. Fick nog och gick hem.

Konstaterade efteråt att svettproduktionen på löpbandet liksom tog udden av styrketräningen denna afton. Well. No worries. Är det lazy december så är det. Och jag är en erfarenhet rikare. Ett pass på löpand. Jo man tackar…

NEJ! ABSOLUT INTE någon bild på mitt röda after-löpband-fejs…

”Jag får bara sammandragningar när jag gnider mig lite extra mot spinningcykelns sadel!”

Allvarligt. Två gånger den senaste tiden har vilt främmande människor i olika träningssammanhang frågat mig om jag får sammandragningar när jag tränar. Sammandragningar under en graviditet är något helt naturligt då livmodern ”tränar sig” inför det kraftprov som komma skall.

Jag är helt säker på att de här människorna tittar på min kalaskula och frågar detta i all välmening. MEN. Att svara främlingar på frågor om min livmoder och mitt underliv känns minst sagt märkligt. Jag dyker ju inte på biffen i gymmet och frågar om han får ståfräs i bänkpressen eller om knipövningarna har funkat mot Agdas inkontinensbesvär.

Så nästa gång det händer så kommer jag att köra på svaret ni ser i rubriken. Det lovar jag. Nog om det. Idag har jag tränat utan en endaste sammandragning eftersom det är svårt att gnida sig mot ett löpband utan att bli utslängd från Friskis & Svettis för alltid. Skrapade ihop 32 minuter, vilket just nu är det perfekta preggopasset, då jag varvar två minuters rask promenad med 3-7 minuters jogg. Hinner bli svettig och flåsig trots låg puls och känner mig lite som en löpare faktiskt.

Efter det tränade jag bröst, rygg och axlar – det vill säga alla mina favoritmuskler! Varför då undrar ni? Jo, för där känner jag att det händer grejer till skillnad från i bicepsjävlarna… Slutet gott allting gott. En rejäl portion bacongryta på det här och Hellströmskan kanske fick en liten spontan sammandragning ändå hög på livet som hon är.

Okej, jag erkänner. Jag var aldrig ens i närheten av den där apparaten förutom i samband med fotograferingen.
image